Offret och gärningsmannen är inte någon kriminaldokumentär av det slag som ställer samman hårda fakta kring fallet (ja, ni vet de där åttahundra miljonerna pärmar, som finns i polishuset på Kungsholmen) och utifrån dem resonerar sig fram till hur det måste ha gått till. Utgångspunkten för boken är, som titeln anger, redan klar: det finns ett offer, Olof Palme och en gärningsman, den i tingsrätten dömde men i hovrätten frikände Christer Pettersson. Hederbergs bok är snarare en tvådelad biografi över dessa två personer som följer dem fram till den 28 februari 1986, då deras respektive livsöden, enligt författaren, förenas i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan.

Utöver de händelser som sker i den nämnda korsningen är det ju två monumentalt olika personer som skildras, men här får de dela på utrymmet i en nästan femtio-femtio fördelning. Resultatet blir då givetvis att Offret och gärningsmannen knappast kan ses som någon heltäckande biografi över Palme. Är man intresserad av det så rekommenderas istället Kjell Östbergs biografier I takt med tiden och När vinden vände. Här får man istället en biografisk sammanfattning där fokus ligger på de krafter Palme, genom sitt politiska handlande, hamnade i konfliktsituationer med. Ja, de potentiellt farliga krafterna han kom i konflikt med skall väl sägas och eftersom den svenska borgerligheten givetvis inte räknas hit så utgår praktiskt taget all inrikespolitik.

Palme irriterade helt klart en rad olika organisationer och även om man sållar bort de mer konspiratoriska teorierna som KGB, CIA, högerextrema poliser eller flygbladsutdelarna i det närmast schizofrena Europeiska arbetarpartiet, EAP, så finns det ändå så att det blir över. Fast även om huvudkandidaterna Kurdiska PKK, Västtyska RAF, Kroatiska Ustaja och den Sydafrikanska säkerhetstjänsten alla hade såväl kapacitet som motiv så är, som sagt, Hederbergs uppfattning ändå helt klar.

Beträffande den andra delen, gärningsmannen, så är en seriös biografi välkommen. Christer Pettersson har visserligen fått en hel del medieutrymme under de tjugo år som har passerat sedan han blev kändis, men det har ju nästan uteslutande bestått av sensationella avslöjanden i kvällspressen eller i de otal tv3-produktionerna som han mot betalning ställde upp på. Hederberg använder sig i undantagsfallet till dessa källor medan huvudparten utgörs av rättegångsprotokoll och polisförhör och så har han även som första utomstående fått läsa hela den stora sinnesundersökningen. Det ger definitivt tyngd till hans beskrivning.

I motsats till den del av boken som handlar om Palme, blir dessutom de knappa hundra sidorna om Pettersson precis lagom i längd. Det är ju naturligtvis ett ”tragiskt liv”, som Göran Persson kommenterade i samband med hans död 2004. Men det ger också en inblick i vardagen för den missbrukande kåkfarartypen som ytterst sällan kommer till tals. Den misslyckade yrkeskriminelle man hittar kring de flesta förortscentrum i de flesta svenska städer som trots ett liv kantat av brottslighet aldrig planerar den där stora kuppen utan vars stora födkrok ändå är socialbidraget.

För den som likt mig själv inte heller tvivlar så mycket i skuldfrågan gällande Palmemordet, och för den delen är lite intresserad av personen Christer Pettersson, är Hederbergs bok utmärkt läsning. Texten är rak och saklig vilket dock medför att man inte riktigt kommer de två personerna in på livet utan mer studerar dem utifrån. Alla påståenden (ja, utom det centrala då) är däremot väl underbyggda med ordentliga noter. Visst skulle den kunna ha haft en tredje del, fylld med fakta och omständigheter kring rimligheten i hans påstående när han nu ändå tar en så pass stark ställning i frågan. Något han gör med vad som ändå bör beskrivas som svaga indicier. Fast som läsare är jag ändå glad att slippa läsa något hundratal extra sidor fyllda med tidpunkter och förhörsprotokoll.

Den fråga som intresserar mig mest är inte heller de tekniska aspekterna kring mordet, utan motivet. Hade Pettersson för avsikt att mörda Palme eller var dådet egentligen bara ett missförstånd där statsministern förväxlats med knarklangaren Cigge Cedergren? Svaret på den frågan får man givetvis inte här, men man kan ändå inte låta bli att ställa sig frågan; skulle det nationella traumat bli större eller mindre om det visade sig att förklaringen till mordet egentligen gällde en amfetaminskuld?

Similar Posts:

• Mördaren såg ju mig
• Statsministern faller i marken gång på gång
• Palme, aktören
• Äntligen lidelsefritt om Palmemordet
• I vått och torrt

Men faktum är; historien om hur Gunnar Myrdal och Alva Reimer som blev ett med både sig själva och Sveriges nutidshistoria, går inte av för hackor. Det torde stå ännu mera klart efter det att deras rika korrespondens blivit tillgänglig och en bok som Hans Hedenbergs kunnat skrivas. Här finns alla klassiska ingredienser för en helaftonsföreställning; den himlastormande ungdomspassionen, det storpolitiska spelet, miljöer från världens alla hörn, de offentliga familjeintrigerna, uppslitande otrohetsaffärer och en försonande ålderdom.

Man skulle kunna sätta många titlar på den myrdalska föreningen: äktenskaplig produktionsenhet, himlastormande passion, modernistiskt experiment, en omtankens förbund, kollektiv tvåsamhet etc. Man skulle också kunna se det som en produkt (eller symbol) av ett samhälleligt utbrytningsförsök ur sin egen småttighet. En tid då Sveriges namn ärat skulle flyga runt jorden, inte på fornstora meriter men med bud om folkhem, nedrustning, födelsekontroll, bostadsplanering. Och det var myrdalarna som skulle hålla i kavlen. Alva och Gunnar på världsscenen.

Vad gäller förhållandet, som denna bok ändå fokuserar på, väljer Hans Hederberg också flera benämningar på deras liv tillsammans. Han fastnar vid beteckningen ”symbios” och refererar till den romantiska och nära nog nietzschianska bild de hade av varandra som unga, samt den omsorg de ömsesidigt hyste på äldre dagar. Däremellan redovisar breven en lång period av frånvaro, hårt arbete och, inte minst, äktenskapliga kriser (där, som breven understryker, barnen oftast får speal biroller).

Den mest centrala delen i Sanningen, inget annat än sanningen förläggs således till sommaren 1941 då Gunnar befinner sig i USA för att färdigställa den sociologiska studie som utmynnade i mastodontverket An American Dilemma. Alva är hemma i Sverige, förhindrad att resa av arbete och brinnande krig. Där infinner sig själva vattendelaren i deras liv, summan av vad som varit och kalkylen för vad som komma skulle. De valde åter varandra, men därefter inte lika självklart.

Självklart blir dock 240 sidors brevreferat med mellanliggande text bara en skrapning på ytan av innehållet i de 20.000 brevsidor som numera återfinns i ARAB. Ofta känns det som att Hedenberg långsamt skyndar vidare lite väl snabbt för att hålla ned sidantalet i sin bok. Å andra sidan känns det bra att inte behöva plöja genom en akademisk tegelsten för att få en inblick i detta säregna förhållande. Sådana böcker lär komma inom en inte alltför avlägsen framtid. Liksom ett skarpt, får vi hoppas, filmmanus, satt i en stadig regissörshand.

Similar Posts:

• En ny giv?
• Ingen smickrande bild av Jan Myrdal
• Kvinnans plats nu och då
• Ekelöf slänger staten i soptunnan
• Ekonomisk historia i urval