Biståndsarbetaren Sofia befinner sig i Bangladesh och ansvarar för utbildning av poliser i ett projekt med fokus på mänskliga rättigheter. Landet har ratificerat konventioner och nästa steg är att föra ut lagens mening i den bangladeshiska verkligheten. Finansieringen sker med svenska biståndspengar. 

Sofia virvlar runt bland många rollfigurer i denna händelserika roman. Några känns igen från den första romanen Innan floden tar oss, som behandlade textilindustrin och dess urusla arbetsvillkor. Andra figurer är nytillkomna för att passa in i det nya temat som är den våldsspiral som utgörs av IS och aktörer som vill stoppa de grymma terrorattentaten vi alltför väl känner igen från nyhetsrapporteringen.  

Greppet att berätta om aktuella politiska ämnen i ett fartfyllt tempo känns igen från Hanne-Vibeke Holst och Liza Marklund. Dramaturgin är densamma. Lättläst och rikligt med skissartade personteckningar:

Sofia hade svårt att engagera sig i saker som rörde huset och hemmet. Hon ville bara att det skulle funka, rulla på. Så lite problem som möjligt, hemmet behövde absolut inte vara perfekt, men det fick inte heller vara för tungjobbat med barnen. Små scener som den med Theo fick henne ur balans för ett ögonblick, men så snart hon var tillbaka på jobbet så glömde hon dem.

Måhända kräver upplevelsen av äventyrlighet en hastig summering av romanpersonernas viktigaste särdrag. Men den ohejdade lusten att kasta sig in i nästa kapitel uteblir när jag läser, trots alla förvecklingar som uppstår i händelseförloppet. De cliffhangers som infinner sig befinner sig inte tillräckligt nära stupet. 

Boken har egentligen två berättelser. Den första har redan nämnts, nämligen Sofia och hennes uppdrag att sprida kunskaper i mänskliga rättigheter. Den andra berättelsen kretsar kring bangladeshiska kvinnor som läsaren lär känna via Sofias barnflicka Nazrin och hennes väninna Dipita. Den sistnämnda arbetar hårt i Dhaka för att få dansuppdrag. När dessa inte dyker upp finner hon ingen annan utväg än att leverera unga flickor till en militärförläggning (ja, vi talar om koppleri och prostitution). Hon har lärt sig jobbet av sin mamma som utför samma tjänster i en annan bangladeshisk stad. Dipita har därtill en skyddsling, hijran Pinky, som får en allt viktigare roll när hon också flyttar in i den svenska biståndsfamiljens bostad. 

Jag kan inte helt avhålla mig från tanken att berättelserna kunde renodlats i varsin roman. Dels skulle utrymmet för personteckningarna kunnat öka, dels skulle karaktärernas stegvisa utveckling kunnat gestaltas med andra språkliga verktyg. Det sociala arvet som gäller i synnerhet Dipita och hennes ofrivilliga arbete som kopplerska, kunde fått en helt annan ton. Som det nu är, sker nästan all gestaltning i form av snärtiga dialoger. Det går också lite väl raskt när romanens alla trådar ska samlas in på slutet. Ingredienserna i romanbygget är alltför många – även om jag till viss del kan se receptet som ett försök att fånga känslan av ett myllrande och färgstarkt land.  

Många av inblickarna i biståndsarbetet ute i världen är däremot synnerligen intressanta. Ibland omges de av en stark aura som utstrålar både cynism och hopplöshet. Och det är därför jag gläds åt att återfinna ljuset i romanens väv av människoöden, där alla hett önskar ett slut på terrorns våldsdåd och kraftfulla handlingar för att minska global ojämlikhet. Om och om igen bör vi samla ihop oss för att finna lösningar på orättvisor, livsfarliga förhållanden och möjliggöra en livsstil där ingen människa förtrycks.

Similar Posts:

• Pseudoseriös slisklitteratur
• Inte hennes bästa
• Bli arg. Och kanske lite inspirerad
• Danskt på bokmässan
• Av kärlek, brutalitet och kontroll

Grönland må vara en avkrok av Danmark, men den danske författaren Kim Leine bodde där i 15 år innan han återvände till Danmark. Han skriver om flykten från naturens krafter med actionfilm, alkohol och sex i sin short-cut roman Tunu. Fredag kl 12.00-12.45.

På fredagen kl 14.00-14.30 på scen Norden, C02:02 har vi chansen att träffa två av nordens deckardrottningar danska Sara Blædel och svenska Åsa Larsson. Mer än så avslöjas inte än, men ett spännande samtal blir det med all säkerhet.

Precis samtidigt går det att lyssna på seminariet ”Trovärdiga fantasier”, om hur viktigt trovärdighet är för fantasyförfattare. Medverkar gör danska Lene Kaaberbøl, finska Maria Turtschaninoff och svenska författarparet Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. De pratar om hur magiska världar går att kombinera med det vardagliga och realistiska tillsammans med författaren och journalisten Johanna Lindbäck. Fredag 14.00-14.45.

Om man springer från deckardrottningarna hinner man med att lyssna på när Hanne-Vibeke Holst pratar om sin senaste roman Förlåtelsen. I Albert Bonniers förlags monter kl 14.30-14.50.

Därefter går det bra att hämta andan i bokmässans bästa rum, nämligen Rum för poesi (R2). Mellan kl 16.00-17.00 läser den danska poeten Pia Juul sina dikter. Under passet får du också höra den isländske poeten Eirikur Örn Norddahl och de två svenska poeterna Jenny Tunedal och Nina Hemmingsson.

Suzanne Brögger finns det chans att lyssna på kl 12.20-12.30 i Norstedts monter. Då berättar hon om sin nya bok Breven till Prinsen av Mogadonien.

I seminariet ”Strindbergs skugga i Nordens Paris” samtals det om hur August Strindberg förnyade teaterkonsten i och med mötet med Köpenhamn, Nordens första moderna storstad. Under åren 1887-1889 var Strindberg verksam i Köpenhamn. Lördag kl 16.00-16.20.

Vi avslutar Danmarks-helgen där vi började, i avkrokarna Grönland och Färöarna. Men den här gången handlar det om barns läsande. Det samtalas utifrån frågeställningarna: Vad innebär det att skriva för en begränsad, ja isolerad, publik? Hur ser barnlitteraturen ut? Har den ett intressevärde internationellt? Författarna Marjun Kjelnæs från Färöarna, Gerður Kristný från Island, Julie Edel Hardenberg från Grönland och den färöiske förläggaren Niels Jákup Thomsen berättar om sina böcker och sitt lands förutsättningar. Söndag kl. 14.00-14.45.

Trevlig dansk bokmässa!

Similar Posts:

• Isländskt på bokmässan
• Bokmässan 2008: Lördag
• Norskt på bokmässan
• Torsdag på bokmässan
• Nordisk litteratur + september = Bokmässa!

Även om man får följa olika personer så är det framför allt två karaktärer som framstår som huvudpersoner. I nutiden får vi följa Helena Tholstrup, den kosmopolitiska danskan som är chef för Berliner Oper och just har satt upp en kontroversiell opera. Ett modigt val som gör att hon tilldelas ett frihetspris av den tyska förbundskanslern Angela Merkel. Den andra centrala figuren är Helenas farfar: prästen och frihetskämpen Thorvald Tholstrup. Han var en central figur i den danska motståndsrörelsen under andra världskriget och hyllades välförtjänt som en hjälte, men hans egen familj visste alltför väl att han inte var felfri. Baksidan av den självuppoffrande hjälten är naturligtvis den frånvarande fadern. Dessutom sprang han efter varenda kjoltyg som prasslade i hans närhet.

Bokens tillbakablickar spänner över cirka 70 år medan den i realtid utspelar sig under några få dygn. Helenas lägenhet drabbas av en översvämning och hon tvingas ta in på hotell strax innan premiären av den nya operan. Det kommer extra olägligt eftersom hon också ska få besök av sin dotter Sophie. De har en mycket skör relation och inte blir det bättre när Sophie tar med sin nya pojkvän, den unge muslimen Khalil. Helena tvingas möta sina egna fördomar. Än värre blir det när de besannas och Khalil tar både henne och Sophie som gisslan. Konfronterad med sin egen dödlighet tänker Helena igenom sina synder och saker hon ångrar.

Det finns många teman och bottnar i den här boken. Familjen Tholstrups trassliga relationer är så skruvade att de egentligen kan tyckas höra hemma i operans värld. Det verkar nästan vila en förbannelse över familjen. Det börjar med Thorvald, vars hemligheter kastar en skugga över flera kommande generationer. Sedan blir båda hans tvillingsöner Leo och Leif kära i samma kvinna, den vackra svenska överklassflickan Ninne, som drömmer om att bli den nya Birgit Nilsson, men tvingas se sina drömmar gå om intet när Helena föds. Hennes svårigheter att älska dottern verkar sedan gå i arv. Hur ska man kunna bli en bra mamma med henne som förebild?

Det är just i skildringen av familjerelationer som boken har sin styrka. Ända fram till strax innan slutet tyckte jag att författaren hade kunnat skippa den nutida parallellberättelsen eftersom den stod sig så slätt jämfört med den släktkrönika som tillbakablickarna bjöd på. Terrortemat kändes krystat och mest som ett störande inslag. Det var först efter ungefär hundra sidor som historien tog fart och blev någorlunda spännande. Innan dess störde jag mig på de schablonartade karaktärerna och det förutsägbara händelseförloppet. Klichéerna stod som spön i backen. Hade jag inte åtagit mig att recensera den skulle boken med största sannolikhet ha förblivit halvt genomläst. Men sedan hände något och plötsligt ville jag veta hur det skulle gå för Thorvald, Leif och Leo, Ninni… Ja, till och med Helena. Sammanfattningsvis är det en helt okej bok, men tyvärr är den minst hundra sidor för lång. Holst brukar vara bättre än så här.

Similar Posts:

• Pseudoseriös slisklitteratur
• Bli arg. Och kanske lite inspirerad
• Danskt på bokmässan
• Fartfyllt i biståndsvärlden
• Ett besök i München år 1942

Hanne-Vibeke Holst är förmodligen mest känd som skönlitterär författare, bland annat till trilogin som inleds med Thereses tillstånd, ett författarskap som renderat henne epitet som ”Danmarks svar på Marian Keyes”. Här visar hon en annan sida som goodwillambassadör för FN-organet UNFPA. Som en del i kampanjen Face-to-Face, med syfte att sätta fokus på kvinnors behov i utvecklingsländerna, har hon rest runt i världen och träffat starka kvinnor med olika förutsättningar, från olika samhällsklasser och i olika länder. Resultatet är en serie intervjuer och bekantskaper som går rakt in i hjärtat, hjärnan och adrenalinsystemet.

Vietnam, Nicaragua, Uganda, Ryssland och Egypten. Sällan har fem platser framstått som så konkreta och levande, människorna där som så nära och tydliggjorda. Det är lätt att blicka ut över världen utan att begripa sammanhangen och livsvillkoren mer än på pappret. Här träder ett antal individer fram som produkter av sina länder, sina uppväxtförhållanden, sin sociala miljö och historia, men också av sina egna viljor och ambitioner.

Det blir både mycket elände och mycket livskraft. Gemensamt har bokens kvinnor inte bara sin utsatthet och sin styrka. Nästan alla är de, i en eller annan form, organiserade. Thán Thi Nguyen samverkar med andra kvinnliga jordbrukare i Vietnam. Lilian Mworeko kämpar för att förbättra villkoren för Ugandas många hiv-smittade. Ljuba Kuznetzova motverkar brutalisering och militarism i ryska Soldatmödrarnas kommitté.

Holst fungerar bra som ledsagare på resan. Hon är medveten, inte bara om de speciella processer och urvalsmekanismer som följer rollen som goodwillambassadör, utan också om sina egna fördomar. Även om hon ibland framstår som en smula fånig är förmodligen det enda renhåriga att redogöra för dem. Hon sticker inte heller under stol med sin feministiska analys av det hon ser:

När en pakistansk kvinna får syra hälld över sig, när en jordansk flicka utsätts för hedersmord, när en dansk kvinna dör till följd av hustrumisshandel är det ett uttryck för en och samma sak: att kvinnan är föremål för en kulturell rangordning där det ena könet betraktas som lägre stående än det andra. Kort sagt, över större delen av världen betraktas kvinnan som mannens egendom. Hans vilja är hennes lag. Om hon drar i kopplet kan han straffa henne. Efter eget gottfinnande. För det är han som har makten. Både den ekonomiska och den fysiska.

Männen i sammanhangen är i allmänhet svin. Möjligen är detta, att döma av faktauppgifter i boken och annorstädes, ett statistiskt faktum. Visserligen nyanserat genom förekomsten av ett och annat hjärtehyggligt exemplar, men faktum kvarstår. Kvinnor får ta oproportionerligt mycket skit här i världen. Och Hanne-Vibeke Holst har lyckats skriva om det på ett förvånansvärt positivt sätt.

Similar Posts:

• Pseudoseriös slisklitteratur
• Danskt på bokmässan
• Fartfyllt i biståndsvärlden
• Inte hennes bästa
• Dansk litteratur – special inför bokmässan i Göteborg 2012

Och det började bra. De första 100-150 sidorna är ganska bra. Lagom långa utläggningar om det politiska livet. Trovärdigt utan att vara tråkigt. Men sen inser jag att idén inte räckt mer än till 150 sidor. Resten är utfyllnad. Vilket inte är det enda problemet. Karaktärerna är en smula … platta. Mannen är mest förtvivlad och tjurig, lite oklart varför. De så högt älskade barnen liknar mest pappdockor. Resten av persongalleriet beskrivs med några få, korta meningar. Kvinnorna med värderande utryck om deras utseende, männen beskrivs antingen som kraftfulla eller lömska, hotade i sin manlighet och alkoholiserade.

Fast jag läst hela romanen kan jag inte skapa mentala bilder av några av karaktärerna, vilket är ganska ovanligt för att vara jag. Jag skulle säga att personbeskrivningarna är ungefär lika raffinerade som de man vanligen återfinner hos Danielle Steel, Sidney Sheldon eller – just det: i Harlequin-romaner. Folk hatar varandra och saboterar för varandra och det är väldigt oklart varför något sker. Som sagt går det nedåt efter cirka 150 sidor. Långa tråkiga utläggningar om tvekönade grodyngel och svinpiss ska dölja bristen på handling, dialog och personbeskrivning.

Efter cirka 330 sidor kollapsar hela romanen i nån slags sentimentalitets- och hämndorgie som jag finner inte bara icke trovärdig utan även väldigt ointressant. Vilket är ett annat av romanens problem. Den är tråkig. Oengagerande. Jag menar, Sidney Sheldon beskrev ungefär samma situation (kvinna på prestigejobb i manlig värld. Barn- och kärleksproblem följer och ingen går att lita på) i Marys chans och det var fan inte tråkigt iallafall, även om det var kasst. Kanske borde Holst läsa på sin Sheldon lite? Eller varför inte en dos Jackie Collins?

Eftersom det är uppenbart att författarens enda mål med den här boken är att tjäna pengar är det väl lika bra att hon inför nästa litterära ansträngning löper linan ut. Steel och Collins säljer på sex och makt. Sheldon försöker inte hyckla och låtsas vara feminist. Om det här är feminism drar jag på mig min burkha och förklarar mig själv frigjord.

Similar Posts:

• Inte hennes bästa
• Bli arg. Och kanske lite inspirerad
• Danskt på bokmässan
• Fartfyllt i biståndsvärlden
• King kan bättre