Så tom jag känner mig, så färdiglevd,
det mesta står nu ohjälpligt raserat
och likväl halvhunnen på livets farled
så står jag rak fast femte krets passerats,

Det är en hopplöst omodern dikt, styrd av meter och rim går den deprimerade och lätt alkoholiserade poeten runt på Oslos, Köpenhamns och Stockholms gator. Han går som klassisk poet ska gå; ensam, iklädd mörk rock – förställer jag mig, med kragen uppfälld mot den salta blåsten. Det är alltid en skugga över honom, en dödens melankoli och ett begär efter rusdrycker. Gatorna ligger antingen i sommarförruttnelse, är blekt snövita, regnvåta eller dimhöljda. 1800-talets smog lurar i kvarteren där han går samtalandes i döda manliga poeters sällskap. I portuppgångar, i gathörn, i hamnen och utanför klubbar skymtar kvinnorna. Det är dekolleterade kvinnor, prostituerade kvinnor och misshandlade transor. De är poetens musor, liksom de små kinesiskorna i plastsandaler och med höftbensbågar som driver männen galna.

På många sätt känns det som om poeten längtar ut ur sin instängda rock. Dikterna blir som bäst mot slutet, då Sandell knäpper upp några knappar och släpper versen friare. Å andra sidan välkomnar jag en klassiskt bunden dikt som låter H&M, heroinmissbrukare, neo-hippies, campingplatser och neonskyltar samsas med asagudar, grekiska gudar, Decamerone och Dante.

Det stråk av spleen som löper genom hela diktsamlingen blir något tröttsam, men då poeten tillåter sig att bli riktigt bitter och småsint elakt ge en känga åt dagens förkrympta poeter, då blixtrar det till. De är sannerligen inga förmågor. Nej, de:

har kläckts ur ägg, födda utan navlar,
och utan succession i ådrorna.

Är de gyllene dagarna, månne förbi?

Similar Posts:

• ”Och istället för vad missförstår jag det här?”
• Russinen är fruktiga
• För den som är svår nog
• ”Jag är som sådana människor som försöker dölja hurdana de är trots att man vet att de är som folk är mest.”
• Okonstlat om livet