Mycket tonvikt ligger – självklart, kan tyckas – på Linnés vetenskapliga gärning. Publiceringen av Systema Naturae, där Linné tillämpade ett nytt sätt att klassificera växter, och senare också djur, var det som först kom att göra honom internationellt känd. Under hans livstid kom den att ges ut i ett antal utgåvor, stadigt växande i omfång då han kom att försöka klassificera allt fler djur och växter i detta system. Linné kom sedan att publicera ett antal andra viktiga vetenskapliga verk under sin livstid. Broberg skildrar alltså denna vetenskapliga gärning i detalj. Vi får samtidigt också lära känna privatpersonen Linné, inklusive hans familj, från vaggan till graven. Boken är rikligt illustrerad, och en eloge måste ges till formgivaren Annika Lyth som gett boken en mycket passande stil i form av att efterlikna hur med Linné samtida publikationer ofta såg ut.

Det tråkiga med den här boken är att författaren, även om han kanske inte strösslar med hyllningsord som vissa tidigare biografer må ha gjort, ändå känns allt för snäll när det gäller Linnés mindre sympatiska sidor. Ta till exempel frågan om Linnés syn på kvinnor, och särskilt då utbildning för kvinnor. Någon sådan blev inte aktuell för någon av Linnés döttrar – något Broberg spekulerar i kanske berodde på en ”rousseauansk misstro” mot skolbildning. Det förefaller mig som läsare inte vara en särskilt övertygande hypotes, givet att Broberg tidigare på samma sida beskrivit den avancerade utbildning som den enda sonen fick. Ingen rousseauansk misstro mot skolbildning där, inte. Kan det måhända istället ha varit så att Linné omfattade samma sexistiska syn som så många andra män i sin samtid? Ett annat exempel är Linnés djupgående rasism. Människorna indelas av Linné i olika raser, och dessa rangordnas hierarkiskt i senare utgåvor av verket Systema Naturae. Afrikaner kommer i denna hierarki längst ned, och Linné ger i sina skrifter uttryck för en rad fördomar mot såväl afrikaner som flera andra folkgrupper. Linnés hållning i frågan har av somliga andra forskare framhållits som en viktig byggsten för framväxten av den förment vetenskapliga rasismen under 1800-talet. Men Broberg nämner bara denna sida hos Linné i förbigående, och försvarar därtill Linné med argument som att han samtidigt exotiserade vissa ursprungsfolk (som samer) på ett hyllande vis och inte heller var antisemit – som om det skulle göra hans rasism gentemot andra grupper mindre problematisk.

Linné var självfallet långt ifrån ensam i Sverige, eller Europa för den delen, om såna här åsikter vid denna tid. Det faktum att han kom att få en så upphöjd position, inom både akademien och i samhället i bredare mening, gjorde dock att hans fördomar kom att spela större roll än många andras i hans samtid. Det visar ju samtidigt på hur komplex en person som Linné faktiskt kunde vara: framåtblickande och nyskapande vetenskapsman på ett område, men lika fördomsfull som andra människor på andra områden. Att passera förbi sådana här aspekter av Linnés tänkande så hastigt, och därtill närmast överslätande, förefaller mig därför vara att missa en viktig möjlighet att problematisera bilden av mannen Linné.

Similar Posts:

• Kärleksfullt om en naturforskare på 1700-talet
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Intressant om Linnés psykologi
• Katter och professorer
• Abbedissa, boksamlare och brodös

Den historia Gunnar Broberg berättar handlar inte minst om varför vi vet så lite om kattens historia, vilka idéer som trots allt lanseras och vad som kan sägas för och emot dem. Därför blir denna bok om kattens historia samtidigt en bok om det intellektuella livets villkor. Brobergs historiska övningar liknar ibland kattens lekfulla krumsprång på jakt efter ett undflyende garnnystan. Och som alla vet kan nystan bestå av otaliga små trådar i ett svåranalyserat och smått kaotiskt förhållande till varandra. Det är en utmärkt symbol för en historia där många nivåer delvis överlappar. Professorer är dock väsentligt bättre än katter på att fånga och hålla fast ett flertal trådar, samt sortera dem efter kvalitet och färg. Broberg följer kattens historia genom århundradena i vetenskap och konst, litteratur, musik och film. Många spridda föreställningar förkastas eller relativiseras. Det verkar glädjande nog inte så säkert att man bränt en massa katter under häxförföljelsernas tid, inte heller var häxornas medhjälpare alltid katter – de kunde lika gärna vara hundar, paddor eller fjärilar. Uppmärksamheten på ordformerna är också givande. Plötsligt blir det betydelsebärande att Häxhammarens förkastelsedomar över kattsläktet skrivits av dominikanermunkar, Herrens hundar, och begripligt att katten associeras till såväl kätterska som katolska irrläror (i protestantiska länder).

En av de längsta och mest färgrika trådarna är den som visar hur sammantvinnad kvinnans och kattens emancipation förefaller – och hur sent båda infaller. Det är först under 1800-talet den tydliga svängningen sker. Då bereds såväl kvinnan som katten plats i det svenska kulturlivet, för att under 1900-talet ta upp den politiska och ekonomiska kampen med mannen respektive hunden, möjligen i båda fallen med en fridfull och mer jämlik samexistens som slutmål. Länge lider såväl kvinnan som katten av att associeras inte bara med varandra utan också med amoralisk sensualism, antiintellektuell sinnlighet och inställsam manipulation. Kvinnan och katten, var för sig eller tillsammans, förkroppsligar ofta det metafysiskt onda som hotar den förnuftiga världsordningen (vilken världshistorien antas uttrycka). Bland de inspirerade katthatarna märks i första hand författaren Ivar Conradson och hans drabant Gustaf Otto Adelborg som båda i vredesmod och avsky vände sig mot sin forne vän, kattägaren och diktaren Vilhelm Ekelund.

Poesin och katten är en annan fruktbar kombination. Många kända poeter porträtteras med katt – förutom Ekelund även Edith Södergran och Werner Aspenström – men Broberg hittar många fler varianter, som till exempel ryktet om en uppstoppad katt i Petrarcas hus i Vaucluse. Barnlitteraturen och sagornas värld är ett kärt tillhåll för katter från Mästerkatten i stövlar till Kattresan eller Pelle Svanslös, och fantasygenren bidrar med fascinerande utopier som Charlotte Perkins Gilmans Jungfrulandet, där kvinnorna, när de helt får råda sig själva, naturligtvis väljer att hålla sig med katt, eller Bertil Mårtenssons Jungfrulig planet, fylld av stora tvåbenta katter med tjock blå päls.

Efter avslutad läsning måste man konstatera att man trots allt fått en fyllig och detaljrik exposé över kattens historia, i viss mån redan från de egyptiska kattgudinnorna, men i alla fall från Frejas fornnordiska katter till den moderna kattens ramifikationer i juridik, ekonomi och politik. Att kattens historia är komplicerad är inte författarens fel. Redan källorna är problematiska. Det finns inte så många biografier över stora katter att bygga på, inte så många akademiska avhandlingar eller vetenskapliga uppsatser, sådant som forskaren annars brukar ha tillgång till. Därför är det kanske begripligt att boken saknar litteraturlista. Katten är förvånande osynlig i historien jämfört med t.ex. hundar och hästar.

Att boken mår bäst av att läsas på författarens villkor innebär inte att den är sluten och idiosynkratisk, tvärtom står den vidöppen för alla intryck och infall, och erbjuder därför ingångar för nästan vem som helst nästan var som helst. Jag tycker bäst om det sista kapitlet där argumentationen är som starkast för att djurens historia bör tas på allvar och inte bara odlas som oförarglig anekdotisk kulturhistoria eller fritidssysselsättning. Broberg hävdar att mikrohistorien har sin nytta genom att skärpa vår medvetenhet om våra egna animaliska sidor och om tillvarons konkreta sinnlighet. Han tar Rainer Maria Rilke, Martin Buber och Jacques Derrida till hjälp för att visa på djurens historiska potential som världsbildsskapande i sin revolt mot enkla gränsdragningar mellan jag och du, subjekt och objekt, människa och djur, själ och kropp, kultur och natur. Djurens värld framstår som föränderlig och i lika hög grad socialt konstruerad som all annan historia.

Kanske blir denna bok därför allra mest givande för den allmänt historieintresserade, oavsett inställning till just katten. Man kan fråga sig vad det betyder att Bull, författarens katt (som säkert inledningsvis varit en rik inspirationskälla och helt korrekt avtackas på slutet), nu är borta, så att boken slutförts i ett kattlöst hus. ”Minnet lagrar det djupa och svårutsagda, sådant som inom vetenskapen inte brukar anses värt mycket men som utgör vår egen innersta värld.”

Och för kattälskaren föreligger trots allt inget val. Bland alla mer eller mindre seriösa och stora kattböcker, alla charmiga bilderböcker och all fantasifull katt-kitsch är Brobergs volym ett unikum. Kattens historia är resultatet av ett halvt professorslivs funderingar kring kattens mysterium och många svenska somrars författarmöda. Det är som sig bör en mycket lärd bok. Ingen hittar som professor Gunnar Broberg på arkiven, biblioteken, antikvariaten och loppmarknaderna bland böcker som är nästan helt glömda. Ingen annan hade troligen funnit den lilla tuschteckningen av en katt högst upp på en trave böcker, tecknad av en okänd 1700-talskonstnär och samtidigt känt till katten Humlan som ömsom läser och fräser bland hyllorna i en modern bokhandel. Som författaren summerar: ”Katten hör hemma i kulturen.”

Similar Posts:

• Djuret och det lilla barnets besatthet
• Katter som är katter
• Livet enligt katten
• Rörig kattjakt
• Jag och min katt