Enlig Bergström ska Alfons Åberg representera alla barn i världen. Det tycker jag är en fin vision och något som hon lyckas med. Vem känner inte igen sig i Alfons och allting han tvingas genomlida. Det är enkla historier som andas vardag som alltid kryddas med olika dilemman. Något som tilltalar mig alldeles särskilt är att melankolin ligger som en röd tråd genom Alfons vardag. Det är enkelt men ändå på allra största allvar. Och det är väl det som gör Gunilla Bergströms berättelser så stora. Att de lyfter vardagen, enkelheten och den lilla familjen.

Pappa Åberg är på en gång en väldigt vanlig typ och förälder samtidigt som han kör sitt eget race. Han står fast och finns alltid där för sin son, även om han bara ska… Att en pappa lever ensam med sitt barn var nog rätt ovanligt på 1970-talet då de första Alfonsböckerna dök upp. Men samtidigt upplevdes det som självklart och tryggt.

Jag tror och hoppas att Gunilla Bergström normaliserat familjer med en förälder. Det är inga konstigheter när det gäller Alfons som lever tillsammans med sin farsa, och emellanåt dyker farmor eller faster upp. Hon har också genom ”Bill och Bolla” normaliserat barn med funktionsvariabler på ett lekfullt och självklart vis.

Vila i frid Gunilla Bergström, aldrig glömd, alltid på barnens sida med vardagen som fond.

Similar Posts:

• Moraliserande som få
• En halv miljon God natt Alfons Åberg
• Alfons och mångkulturen
• Om gulliga kaniner och rätten att själv få välja
• Fredag på bokmässan: Bokvideotävlingen avgjord

Och så denna fråga: ”Vad ska jag ge mitt syskonbarn för bok i födelsedagspresent?” Det slår aldrig fel i kommentarsfältet. Beroende på barnets ålder så tipsas det garanterat om Elsa Beskow, Astrid Lindgren, Gunilla Bergström och Roald Dahl, om Narnia och Harry Potter och Enid Blytons fem-serie. Tipsen följs i regel upp av ”den älskade jag när jag var liten”.

Själv var jag smått besatt av Francine Pascals Tvillingarna-serie när jag var runt tolv, tretton. Jag och min bästis hade en klubb där vi gemensamt sparade pengar i en låda – dekorerad med utklippta bilder på Beverly Hills-killar och Mark Paul Gosselaar – för att kunna köpa fler delar i serien. 49 kronor för en tunn röd bok som jag läste ut på en halvtimme. Men så läste jag dem förstås om och om igen. Häromåret, när min dotter var i precis den åldern då jag föll för böckerna, hittade jag ett tjugotal av dem i en kartong från föräldrahemmet, sparade av mig till mina framtida barn. Jag behövde inte ens bläddra igenom dem för att konstatera att jag hellre skulle äta upp dem än ge dem till min dotter. Jag kastades nämligen genast tillbaka till den tiden då jag och bästisen satte upp regler för hur vi som var med i Tvillingarnaklubben skulle agera: vi skulle kalla alla populära tjejer på skolan för bitchar, vi skulle alltid gå med ena benet snett framför det andra som om vi gick på en catwalk, och så vidare. De flesta regler gick ut på att konkurrera med andra tjejer. Vi ville ha det bästa av två världar: Elizabeths intelligens och Jessicas popularitet. (Privat var vi båda mer av Elizabeth, eller kanske snarare hennes blyga bästis Enid.) Attityden kom från böckerna, jag hade aldrig tänkt i de tankarna förut.

Behöver jag brasklappa för att jag inte jämför Francine Pascal med Astrid Lindgren rent litterärt? De hade dock båda en fantastisk kvalitet: de väckte läslust med sina böcker, och kan fortfarande göra. Men det finns det mängder av moderna böcker som också gör, samtidigt som de har hög kvalitet.

I mitt jobb som läsfrämjande kulturpedagog samarbetade jag häromåret med en grundskola som varje år driver ett läsprojekt. Detta år var deras tema Astrid Lindgren, och de bad mig bokprata för lärarna om hennes böcker. Jag var lite fundersam kring syftet med projektet: var det att få barn att läsa mer, eller att lära dem om Astrid Lindgren? Lärarna återkom nämligen ofta till att deras många elever med invandrarbakgrund inte känner till Astrid, vilket ofta sades med ett visst mått av bestörtning. Astrid Lindgren är givetvis en viktig bit i den svenska litteraturhistorien, men jag hävdar att de barn med rötter i Sverige som har koll på Pippi, Emil och Madicken främst har fått den vetskapen via film, inte via böcker. Fantastiska filmer på många sätt, men inte så lätta att finna identifikation i för någon som har mörk hy.

Hur som helst, jag hade mitt bokprat för lärarna som möjligen blev en smula ställda när jag sa rätt ut att vissa titlar av Astrid rentav inte bör läsas alls för barn idag. Några av de mest tveksamma inslagen har tagits bort i nyutgåvor men på bibliotek kan man fortfarande ramla över äldre utgåvor, där ingen noterat att Lotta på Bråkmakargatan i ett kapitel leker n*-slav.

Visst kan man censurera när det behövs. Visst kan man ta diskussionen med äldre barn, problematisera och sätta i kontext. Man kan prata om könsrollerna i Tomtebobarnen och Narnia, byta ut han mot hon eller hen. Jag tar inte ställning för eller emot någon metod, det jag försöker greppa här är det nostalgiska skimret. Det fascinerar mig, så pass att jag grämer mig en aning att jag inte tänkte på detta när jag letade ämne till min kandidatuppsats. Är det bara barndomens böcker som skimrar? När någon söker tips på chicklit tipsar jag aldrig om Marian Keyes, som jag tyckte var toppen när jag var sjutton, eftersom jag räknar med att det kommit bättre böcker i genren. Nu är det kanske inte så vanligt att man som vuxen är engagerad i utgivningen för barn och unga, om man inte själv har eller jobbar med barn, men jag undrar ibland om någon som i vuxen ålder faktiskt gjorde en omläsning av sin barndomsfavorit fortfarande skulle rekommendera den till dagens barn. Det svider lite när man konstaterar att nä, det här är ingen femma på Goodreads. Men det tar inte bort det viktiga faktum att boken en gång bidrog till att göra dig till läsare.

Similar Posts:

• Lekfull ceremoni
• Vi ses i Nangilima
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson
• En röst att bli liten av
• ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”

Några månader har passerat sedan jag hoppade av dagis. Inga formulär fanns att fylla i, så jag öppnade i all anspråkslöshet grinden och gick hem. Personalen har inte vidtagit åtgärder. Förmodligen tror de att jag fortfarande är där.

Det där att hoppa av, att klara sig själv, att inte gå med strömmen. En hjälte går sin egen väg. Själv är bäste dräng. En bra sås reder sig själv. Speciellt då om en är välbeläst berättare i en roman. Och om en sedan bara är fyra och ett halvt år gammal, lappri; kom inte och påstå att den genomsnittlige skandinaviske romanfiguren inte alltid har varit en självupptagen barnrumpa.

Alltså: Barnet rymmer från dagis, kastar bort sitt namn, stultar hem till lägenheten som övergivits av föräldrarna upphovsmännen, och lever nu där i inre exil som en Östergrensk gentleman i miniatyrformat tillsammans med sin tysktalande leguan. Som en modern Loranga hittar hon pengar här och där som hon kan köpa mat för. Hon läser böcker, ser på TV, bildar en skör vänskap med den förvirrade tanten i lägenheten intill och försöker umgås så litet som möjligt med alla dessa välmenande, lismande, infantila vuxna; expediter, bibliotekarier, socialarbetare som Vet Bäst.

Det svinet vet fuller väl att jag ska ha leguanfoder, men att utan åthävor ge mig det, ta emot pengarna och sedan vända sig till nästa kund, tycks för henne te sig som ett öde värre än döden. Hon kan inte leva om hon inte får plåga mig med sitt riktningslösa pladder. Det är en av nackdelarna med att vara ett barn. Den korkade expediten anser att jag är ”duktig” som själv köper mat åt mitt husdjur.

Främlingsleguanen känns först som ett riktigt härligt lustmord till roman. Montelius ger sin berättare en röst som en förläst 90-åring med överklassaspirationer, som om intellektuell överlägsenhet betydde något, som en ohelig allians mellan Gunilla Bergström och Nikanor Teratologen. Det är, med ett ord vår berättare aldrig skulle ta i sin sofistikerade mjölktandskäft, skitkul; ett barn som, på egna villkor, ställer sig vid sidan av och med den skarpaste cynism plockar isär sin värld. Men samtidigt gör Montelius det aldrig lätt för sin huvudperson. Att brådmogna barn och bortsorterade pensionärer blir vänner är ju ett gammalt grepp, men de flesta författare vill hitta något triumferande i det; hos Montelius får vi aldrig glömma att någonstans är ju barnet ändå bara ett barn, den sjuka sjuk, att rebellen alltid går i invanda fotspår, och vuxensamhället inte är något man bara kan strunta i. Sedan kan jag känna att boken gör sin poäng på de första 70 sidorna eller så och sedan… ja, vart tar man vägen därifrån? Där måste något mer hända med berättelsen om den ska vara mer än bara en uppfinningsrik satirspegel, och i stället känns det lite som att den mer rullar avstannande i mål, inledningen sitter i tills den tar slut. Tråkigt blir det aldrig, men jag kommer på mig med att undra om jag inte redan läst den här meningen, om det inte ska hända något mer snart.

Ändå gillar jag hur Främlingsleguanen förblir en enkel, bitsk berättelse som skiter blankt i att anpassa sig: Skapa en huvudperson med ett fantastiskt språk och släpp lös den på världen, se vad som kommer ut ur krockarna. Till skillnad från diverse hundraåringar, män som heter Ove och liknande nykomlingar, så har Montelius lillgamla satkärring både rötter och bett, och sättet hon vänder på världen gör det till en av årets mest minnesvärda svenska romaner.

Similar Posts:

• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Gott nytt, och allt det goda gamla
• Utan hämningar
• Svammel och drömhönor
• Olika inför döden

Författaren och familjeterapeuten Jesper Juul har rätt när han säger att pappa Åberg är en förebild just för att han är så irrationell och oklok. Han gör inte alltid rätt och försöker inte heller, han vet att man inte kan göra rätt. Men Jesper Juul hade samtidigt fel när han i Babel den 30/9 sa att böckerna om Alfons Åberg inte är några moralkakor.

Det är inte en enda pedagogisk tanke typ: ”Nu ska vi lära barn och döden” eller ”Nu ska vi lära barn om ditt och datt”. Det finns inte det där välmenande besserwisseraktiga. De här böckerna är konst och konst har mycket mer kraft än pedagogik. Som tur är.

Jag undrar om han har läst Skratta lagom! sa pappa Åberg? I boken som kom nu lagom till Alfons 40-årsjubileum låtsas pappa Åberg bestraffa och aga Alfons och Millan för att skrämma kusinerna och ge dem dåligt samvete när de skyller röran som de själva har ställt till med i Alfons rum på Alfons och Millan.

Jag moraliserar sällan över innehållet i böcker, inte ens när det handlar om sånt här tveksamt innehåll i barnböcker. Men när aga används som skrämseltaktik och blir ett sätt att tala om för barn att det är fult att skylla ifrån sig och ljuga är det tveksamt om idén ens borde har tryckts i en barnbok. Fult är det att slå barn (även att låtsas göra det) och fult är det att skriva böcker där moralen klassas högre än det konstnärliga värdet.

Sista meningen, moralisk så det förslår, lyder:

”Sen den dagen vill kusinerna också använda huvudet och likna pappa Åberg.”

Similar Posts:

• Alfons Åbergs mamma i vårt minne
• En halv miljon God natt Alfons Åberg
• Alfons och mångkulturen
• Den magiska bondgården
• Sagan om pappan som inte ville sova

Vinnarna:

Bästa författarvideo:
Proggiga barnböcker

Bästa boktrailer:
Norrlands svårmod

Bästa barnboksvideo:
Alfons med styrkesäcken

Similar Posts:

• Bokvideotävling!
• Första tävlingen om bästa (och sämsta) bokvideo
• Moraliserande som få
• En halv miljon God natt Alfons Åberg
• Alfons och mångkulturen

Vi är många som har somnat till Gunilla Bergströms God natt Alfons Åberg och det är inte konstigt eftersom den nu har tryckts i en halv miljon exemplar. Det är den 42:a upplagan av boken som släpptes första gången 1972. Alfons och hans pappa är älskad världen över, även av mig, men just God natt Alfons Åberg minns jag som ganska otäck.

Som barn var bland det läskigaste jag visste att inte kunna somna, och framförallt att inse att föräldrarna redan hade gått och lagt sig, och somnat. Att gå omkring i ett mörkt hus, att lyssna på alla ljuden som annars inte hörs.

Att Alfons pappa sen somnar på golvet i vardagsrummet och Alfons är den som får bädda och natta och ta hand om kändes ännu läskigare. Men det hjälpte ju Alfons att somna! Plötsligt var alla lejon och monster och otäcka i garderoben och under sängen borta. Och det kanske är så, att om en pappa kan sova på golvet i vardagsrummet så är det ingen risk att sova i sin egen säng.

Similar Posts:

• Alfons Åbergs mamma i vårt minne
• Moraliserande som få
• Alfons och mångkulturen
• God natt, Ers Majestät
• Fredag på bokmässan: Bokvideotävlingen avgjord

Teckningsstilen, inspirerad av danska barnböcker på fyrtiotalet, är precis som vi är vana, med inslag av collage och foto blandat med teckning. Jag minns att jag under en period i barndomen tyckte att den här tekniken var jätteful, men liksom så mycket annat så har jag ändrat åsikt med tid och ålder. Alfons och soldatpappan är helt enkelt så snyggt tecknat att jag nära på blir tårögd.

När jag har läst ut boken kommer jag på mig med att börja nynna på signaturmelodin till Alfons-filmerna – den som är så trallvänlig trots en helt omöjlig rytmik och massa taktbyten – och jag tänker att sånt här görs inte längre. Teckningarna är barnsliga men inte enkla, och melodin är också den bara skenbart enkel men egentligen riktigt komplicerad. Vem kom egentligen på den idén att kultur för barn måste vara enkel och okomplicerad?

Jag kan förstå att den här boken anses provocerande. Det är inte nödvändigtvis enkelt att förklara krigets fasor för små barn, och jag vet att många föräldrar inte anser att det ens är nödvändigt att göra det. Men faktum är att många barn bor i samma sorts områden som Alfons eller går i skolan eller på dagis med barn vars föräldrar har varit med om krig. Jag tycker att Gunilla Bergström på ett rätt tydligt och bra sätt förklarar en hård verklighet samtidigt som hon behåller optimismen inför mänskligheten. Jag blir berörd av bokens moral: att allt man kan göra när allt har brutits ner är att resa sig upp och bygga upp det som har raserats. Igen och igen och igen. Det kanske låter som en väl saftig läxa att höra för ett litet barn, men jag tror att det framför allt är en väldigt bra läxa.

Similar Posts:

• Alfons Åbergs mamma i vårt minne
• Moraliserande som få
• En halv miljon God natt Alfons Åberg
• Fredag på bokmässan: Bokvideotävlingen avgjord
• Den magiska bondgården