Titelpersonen, den unge igelkotten Jefferson Bouchard de La Poterie, för en småborgerlig och trivsam tillvaro i kanten av skogen. Han har en potatisgratäng i ugnen, har precis läst ut en spännande biblioteksbok och bestämmer sig för att ta en tur till frisören för att piffa till luggen. Hans dag blir dock snabbt betydligt sämre.

Hos frisören öppnar ingen. Jefferson tar sig in bakvägen och gör en fruktansvärd upptäckt: på golvet i salongen ligger ägaren, den alltid lika vänlige grävlingen Edgar, död med en sax i bröstet. I chock och förtvivlan böjer sig Jefferson över liket och drar ut saxen – det verkar helt enkelt inte rätt att den ska sitta där – och det är då salongens andra kund, en gammal get som somnat under sin värmehuv, vaknar till och får syn på honom. Plötsligt är Jefferson mordmisstänkt och på flykt.

Lyckligtvis har han sin gode vän, grisen Gilbert, att förlita sig på. De gör upp en plan som går ut på att rentvå Jefferson genom att själva hitta Edgars mördare, och spåren för dem snart till människornas land.

Mourlevats moderna fabelvärld består alltså inte enbart av antropomorfa djur som lagar gratäng och går på biblioteket, utan också av människor och ”deras” djur. I människornas värld ses de antropomorfa djuren lite som andra klassens varelser – fast man välkomnar dem såklart som turister. De icketalande djuren har det betydligt värre. Det framgår inte minst när en av karaktärerna råkar hamna på ett slakteri, ett mänskligt dödsmaskineri i all sin glans.

Här tillförs den småputtriga (nå, minus mordet då) och högst traditionella barnboksdjurvärlden en helt modern svärta och samhällskritik. Det är drabbande, och en ganska märklig kontrast. Jag blir inte helt klok på vad det här för bok egentligen. Är det en samhällskritisk barnbok med en varm vänskap i centrum, eller är det kanske snarare en politisk allegori för vuxna i stil med George Orwells Animal Farm?

Kanske kan den vara både och, eller så hamnar den någon lite märklig stans mitt emellan? Jag har svårt att riktigt sätta ner foten.

Humorn i relationerna mellan de olika antropomorfa djuren för i alla fall mina tankar främst till Gösta Knutssons gamla barndeckare Tuss och Tuff, men där hund- och kattvännerna jagade en försvunnen födelsedagspresent står Jefferson alltså inför ett brutalt mord och en slentrianmassmördande mänsklighet.

Similar Posts:

• Almapriset 2016 och 2005
• Rosa drömmar och skogshimlar
• Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal
• ”Så närvarande och så främmande”
• En sång om längtan till havet

Ta till exempel det vinterlånga bråket om Liza Marklunds Gömda. Där har vi å ena sidan en hel bunt läsare som är genuint förbannade. De känner sig lurade. Något de trodde var äkta visade sig vara … ja, vadå, egentligen? Lögn? Något annat än sanningen? Eller helt enkelt något lite suddigare i kanten än de hade föreställt sig?

Å andra sidan har vi en bokbransch som är komiskt tagna på sängen. Det tar dem månader att få ur sig ett krystat ”Nej, det borde kanske inte ha stått SANT stämplat över hela boken när nu ingen faktiskt brytt sig om att ens fundera över om det som stod där var sant eller inte.”

Det är två så helt separata föreställningar om sanningen att de båda parterna går varandra alldeles förbi. De kan liksom inte ens vinka på långt håll. Känner inte för det heller. Förlagsmänniskorna sitter förmodligen hemma på sin kammare och muttrar något i stil med att det där med sanning är väl ändå jäkligt 70-tal. Har vi inte haft postmodernism och sanningen i betraktarens öga ett bra tag nu, va. Läsarna, återigen, ser helst att folk slutar ljuga dem rätt i ansiktet. Det så kallade vanliga folket är visserligen rätt vant vid en smula nedlåtande, men någon jävla ordning får det väl ändå vara.

Så länge ”sanna historier” säljer kommer vi naturligtvis att få dras med de där stämplarna. När jag själv var i slukaråldern var Inte utan min dotter titeln framför andra – en bok som i efterhand fått enormt mycket kritik för sin ensidigt negativa bild av Mellanöstern och människorna där. Men kan man därför säga att den är osann? Den skildrar ju författarens upplevelse av något som faktiskt hänt. Eller möjligen någon spökskrivares upplevelse av ”författarens” upplevelse.

Ibland tror jag att det snarare är den rena fiktionen som sitter inne med sanningen. Bland de coolaste politiska tevekommentarer jag hört är en man som för några år sedan plötsligt, istället för att säga något direkt om Carl Bildts roll i Lundin Oil-skandalen, började läsa ett stycke ur Pappan och havet. Det var om när Mumintrollet mot bättre vetande låter Lilla My ställa till med massaker på myrorna som stör i hans favoritdunge. Själv skulle han aldrig skita ner tassarna med det, men nog vet han. Nog blundar han.

Häromdagen slog jag, less på nyheter om varsel och otrygghet, bonusar och ofantliga avgångsvederlag, upp barndomsfavoriten Tuff och Tuss på äventyr av Gösta Knutsson. Där läste jag om när boxerfrun vid buffén roffar åt sig alla revbensspjäll framför nosen på den suktande Tuff.

”Det är fler här som tycker om revbensspjäll”, sa Tuff stillsamt.
”Men inte så mycket som jag”, sa boxerfrun och fortsatte att plocka fullt på sitt fat.

Det är tamejtusan det sannaste jag har läst på länge.

Similar Posts:

• Hur säger man ”Mu, vad kul” på japanska?
• Mordmisstänkt i fablernas värld
• För er som älskar att hata era hjältar
• Efterlängtad deckare föll platt
• En pappa är en pappa är en pappa?

Svägerskans Sverige-guide tar upp tre internationellt kända svenska författare – Astrid Lindgren, August Strindberg och Selma Lagerlöf. Själv är hon dock mest nyfiken på världsänden som ligger bakom Mumin-böckerna. De är ofantligt populära i Japan och den animerade serien som ofta visas på svensk barnteve dubbad på finlandssvenska är i själva verket bara en i raden av japanska tolkningar.

Att svenskar över lag är oproportionerligt förtjusta i Japan går nog inte heller att ta miste på. De ofta utmärkta översättningarna av stora författare som Kenzaburo Oe, Kobo Abe eller Haruki Murakami går henne möjligen förbi, men jag kan entusiastiskt visa upp även såväl SF-bokhandelns katalog, som består till åtminstone hälften av japansk manga och anime, som en artikel i Språktidningen om ”kawaii” (japanska för ”söt”), som numera anses vara ett etablerat begrepp också på svenska. Och fastän hon är mäkta förtjust vid anblicken av den första sushirestaurangen vi passerar inbillar jag mig att hon börjar se lite fundersam ut kring den femte.

Lillebror tar framför allt tillfället i akt att inhandla svenska böcker. Jag visar stolt upp antikvariatsfyndet Tuff och Tuss på äventyr av Gösta Knutsson, i en underbar liten utgåva från Bonniers barnbibliotek 1953. Den läste vi högt när vi var små och skrattade oss fördärvade åt Knutssons finurliga ordvändningar i allmänhet och pudeln som ”balar taklänges” i synnerhet. Och nog är det något särskilt med syskon. Jag ser på min långe, ståtlige, alldeles vuxne lillebror och samtidigt ser jag den där lite knubbige, strålande, lille pojken som bara är rent och oförbehållsamt skratt, så där som bara barn kan vara.

Svägerskan presenteras Jujja och Thomas Wieslanders Mamma Mu åker bobb med Sven Nordqvists fantastiska illustrationer och när hon så småningom tröttnar på att försöka ljuda sig igenom texten fullkomligt kastar lillebror och jag oss över den. Och varför vi sedan ligger dubbelvikta på golvet av skratt åt fågelarter som ”fulfinkar” och ”mesostar” går bara inte att översätta.

Jag hade faktiskt aldrig läst Mamma Mu förut, men svägerskan verkade uppskatta min mycket omhuldade samling Pettson-böcker och för mig finns få saker som förkroppsligar det älskvärda med Sverige som Sven Nordqvists lekfulla landskapsbilder med röda små uthus, grönglada kohagar och melankoliska skogssjöar.

Stöter ni i framtiden på en liten japanska som svänger sig med märkliga svenska uttryck i stil med ”Mu vad kul”, ja, då är det alltså förmodligen mitt fel.

Similar Posts:

• Som en odöd chokladask
• Jorden runt på 80 romaner
• Japansk läsning
• ”När det inte är torka är det oftast översvämning”
• Sex av tio vill ha svensk kanon

The Road To Los Angeles är också den första delen i den fyra böcker långa serien om John Fantes alter ego Arturo Bandini. Romanen färdigställdes redan 1936 men blev aldrig publicerad, förmodligen eftersom den ansågs för provokativ. Först 1985, två år efter Fante’s död publicerades den av Black Sparrow Press. Övriga delar i serien är Wait Until Spring, Bandini (1938), Ask the Dust (1939) och Dreams From Bunker Hill (1982), endast den sistnämnda har ännu inte givits ut i Rebel Incs klassikerserie. Ingen av dessa titlar finns så vitt jag vet tillgängliga på svenska, faktum är att ingen av hans böcker tycks göra det.

I The Road To Los Angeles försöker sig Fante på något av det svåraste man kan ta sig för i berättande konst, han försöker förmedla en berättelse om en motbjudande person och få det att fungera. Ett av de mer lyckade försöken i denna genre måste sägas var Martin Scorceses Tjuren Från Bronx (filmen med andra ord), både Robert De Niro och Jack Nicholson är ju sådana skådespelare som vid flertalet tillfällen lyckats gestalta den här typen av motbjudande karaktärer och fått det att fungera, mycket för att man också lyft fram andra sidor av karaktärerna, beväpnat dem med humor eller visat på goda sidor hos dem trots allt, eller helt enkelt genom att göra deras levnadsöden så sorgliga att man måste känna med dem.

Att få en berättelse om en motbjudande person att fungera inom litteraturen är dock mycket svårare, den enda lösningen är nästan att bestycka historien och/eller karaktären med så mycket humor och på ett sådant sätt att den motbjudande karaktären blir en fundamental del i denna humor, annars fungerar det inte, åtminstone inte för mig. Jag har exempelvis aldrig förstått mig på människor som hyllar Bret Easton Ellis, för det första så, utifrån den novellsamling jag orkat mig igenom av denne, har jag dragit slutsatsen att han är en i det närmaste talanglös och följaktligen gravt överskattad författare och för det andra finner jag alltid människorna i hans berättelser motbjudande.

Fante lyckas dock utan tvivel bättre i The Road To Los Angeles, det finns ett stort mått humor på bekostnad av Arturo Bandinis karaktär.

Arturo är en 18-åring med grava narcissistiska drag som läser böcker av Nietzsche, är övertygad om att han uppfyller kraven för att vara en av dennes övermänniskor, är vidare övertygad om att han är intelligentare och mer bildad än alla i sin omgivning, tycker att den kristna tron är förkastlig och har kommit fram till att han är en ytterst begåvad författare, något som kan tolkas som ytterligare ett problem för somliga alltså, det är svårt också att skriva böcker om författare, men i fallet med Bandini blir det aldrig något problem, det blir aldrig någonting man stör sig på, dennes övertygelse om sin egen förträfflighet som författare passar perfekt ihop med hans karaktär och känns bara helt rätt.

Arturo bor tillsammans med sin mor och syster och ett antal papperskvinnor som han klippt ut ur diverse tidningar och ägnar mycket tid, något som han skäms för, övermänniska som han är.

Han tycks aldrig kunna hålla kvar ett jobb, antingen är han för slö för att jobba eller så stjäl han från arbetsgivaren. Han föraktar alla i sin omgivning som å sin sida föraktar honom och skrattar honom rakt upp i ansiktet. Den enda som tycks tycka om honom på riktigt är butiksägaren Jim, likaså tycks denne vara den enda som till fullo går på Bandinis högtravande svada av obskyra och hemsnickrade monologer och faktiskt på allvar tro att denne är intellektuell och bildad, förmodligen hänger dessa tvenne ihop, men till slut får han till och med Jim att förakta honom när han för denna förkunnar att han är kommunist.

Arturo lever till stor del inne i sitt huvud i en fantasivärld där han kan bli löparkung, hyllad författare eller mytomspunnen kvinnotjusare, han befinner sig i denna värld när han med ett luftgevär nere vid vattnet ägnar sig åt att ha ihjäl mängder av krabbor, till och med ”krabb-prinsessan”, för Arturo Bandini är hård men rättvis.

Den längsta meningen i boken Bandini skriver är på 438 ord, den längsta han sett förkunnar han stolt och som ett stort fan av extremt långa meningar så blir jag mäkta imponerad.

Personporträttet är skarpt och The Road To Los Angeles är en väl genomförd historia, men Bandini är litet för motbjudande för att jag skall kunna lyckas slå mig till ro och känna med honom, man väntar bara på nästa gång han skall säga eller göra någonting man inte vill att han skall göra, som i svenska komedier som bygger på att huvudkaraktären beter sig korkat och hela tiden försätter sig i pinsamma situationer, det blir varken roligt eller underhållande utan oftast endast beklämmande. Men jag vet inte, någonstans gillar jag ändå boken, det kanske bara är jag som är en vekling och inte klarar av att läsa böcker om pinsamma alternativt motbjudande karaktärer. Om du älskar att hata huvudpersonerna i böckerna du läser så lär du dock sällan hitta en mer klockren bok än The Road To Los Angeles, själv få jag väl återgå till att läsa Gösta Knutssons böcker om Nalle Lufs, som kan sägas vara något av en motsats till Arturo Bandini.

Similar Posts:

• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner
• Litteraturhistoriens största språkbegåvning?
• Att vara eller inte …
• Karbonpapper
• I sockret av meloner