I vuxen ålder får jag plötsligt intrycket av att fantasy är en egen värld, även för de människor som dras till genren. Som att intresset skulle vara lite nördigt, kraven på en berättelse rådande enligt egna lagar och regler. Och ofta återfinner jag förnärmade fantasyfantaster som efterfrågar att bedömas seriöst av recensenter, som de upplever klankar ner på deras genre. Det är för mig obegripligt, i min bok bedömer man varje genre för sig. Med denna inledning vill jag främst göra klart att jag inte spottar på genren. Jag är inte nördigt insatt, men jag är inte heller uppblåst ointresserad.

Till en början är det tvärtemot så att Vid cirkelns slut, den första boken i Jan-Erik Ullströms serie om Umbria, väcker liv i denna hårt sovande kärlek. Jag rycks med av de medeltida miljöerna som skickligt målas upp för mig. Ett persongalleri av fascinerande karaktärer som besitter den ena magiska förmågan efter den andra, förväntningar ligger på lur, barn ifrågasätter relationen till sina föräldrar, det är spännande! Det är annorlunda.

Snart inser jag dock att jag tappar bort mig i vem som är vem. Kanske är det jag som har problem med de underliga namnen. Men jag tror snarare förklaringen ligger i att min läsning blir mer och mer flyktig. Det finns nämligen stora problem vad gäller redigeringen av denna bok.

Redigering är på ett basplan till för att ge mer flyt i språket genom att ta bort saker som försinkar handlingen utan att tillföra något nytt. Den är också till för att lyfta författarens språk, få innehållet att bli sitt allra bästa jag. I Vid cirkelns slut villar jag bort mig i sidospår, irriterar mig på fula upprepningar, funderar över i vilken tid detta utspelar sig (jag har olika förslag, men först på sidan 118 får jag veta: 2029!), håller på att kvävas av sjok med för mycket bakgrundsinformation, så illa att jag funderar över varför författaren valt just skriftspråket att förmedla sin historia på. Mörkersdottir förlag är ett litet förlag nischat på just fantastiklitteratur, som förläggare Frida Edman kallar det; ”Jag vill ge ut mörka, spännade, övernaturliga berättelser som ger en verklighetsflykt”. Jag uppskattar ambitionen, men önskar mig hårdare krav på slutprodukten nästa gång.

Gyllene undantag finns, och det är till exempel en plötslig sekvens där huvudpersonen är ett bi. Oväntat och mycket humoristiskt! Egenheter som denna får mig att glömma bort att jag sitter på en buss och snart måste plinga för att gå av. Ullströms språk påminner stundtals om C S Lewis farbroderliga berättarröst, vilket onekligen känns mysigt.

Ambitionsnivå är också beundransvärd. Liksom J R R Tolkien har Ullström en stor värld bakom texten som är intressant att ta del av. Han beskriver miljöer väl och får mig länge att enträget läsa vidare för önskan att veta vad det där mystiska Umbria egentligen är för något. Ofta blir det dock för mycket av det goda. Jag vill tydligare kunna urskilja karaktärerna, inte bara hur de ser ut och vad de säger, utan jag vill känna dem, uppleva dem, inte kunna bli av med dem! Jag vill helt enkelt inte utmattad ge upp vägen till Umbria innan jag ens har hunnit dit…

På bakre fliken läser jag om författare Jan-Erik Ullström: ”(han) hade aldrig förut skrivit någonting. En kväll satte han sig ned och lät fingrarna leka fram en mening: ‘Gwendolyn hade alltid längtat.’ Det var orden som släppte lös fantasin. Och den flödar fortfarande.” Va härligt! Jag är utbildad skrivpedagog och uppmuntrar hela världen att skriva. Mindre roligt är att Ullström ”aldrig förut skrivit någonting”. Vad är det för något försäljningsargument? ”Bra, om det är en väldigt bra bok”, säger min kompis pojkvän. Ja, möjligen.

Men vem föds med förmågan att skriva briljant prosa, helt utan övning? Oavsett tron på skrivarutbildningars vara eller icke vara ifrågasätter jag briljansen hos det första verk som en person någonsin skapat. Kanske är det bara formuleringen som är olyckligt fantasy-skimrande? Jag googlar Ullström. Fantastiska citat. ”Jag är oändlig. Aldrig sinande. Jag började med en hög ribba och ska nu försöka svinga mig över den om och om igen. Till slut kommer jag att greppa en stjärna och säga adjö.” Formuleringar som får mig att önska att det var en annan typ av läsupplevelse jag hade bakom mig. För visst vore det underbart att hylla en debutant som aldrig har skrivit tidigare.

Tyvärr kan jag inte riktigt skaka av mig känslan att Ullström är en debutant som fått debutera för tidigt. Men han är en aldrig sinande oändlighet, och det tycker jag är en bra måttstock för en skapande människa. Så jag hejar på entusiasmen och hoppas på storverk i framtiden.

Similar Posts:

• Vecka 3 på dagensbok.com
• Vecka 4 på dagensbok: Bland franska debutanter och brutala sågningar
• Varför?
• Spänning som tar slut
• Kungen av kioskvältarna

Bristerna i De inneboende liknar de i Förvriden, det är för många perspektiv och för många jag. Dock märks författarens utveckling från Förvriden till De inneboende väl. Berättelsen bjuder trots allt på lättare, mer underhållande läsning.

Parallellhandlingen i sig känns som en form som snarare stjälper romanen än att ge liv i den. Främst eftersom den inbjuder till att bryta när händelseförloppet kring jagpersonen sinar. Det är synd, för det är just i ickehändelsen som närheten till karaktärerna läggs. Jag önskar att Frida Edman ville stanna kvar i de scenerna istället för att hela tiden börja om med nästa perspektiv. Självklart finns det även fördelar med parallellhandling, en av dem är att kunna berätta samma scen ifrån olika karaktärers perspektiv. Speciellt effektfullt blir det när karaktärernas upplevelser skiljer sig från varandras. I De inneboende där vanföreställningarna tar över hade det blivit ett användbart grepp, om det inte hade varit för att jag redan i det första perspektivet kan läsa ut motpartens reaktion. Att sedan behöva läsa om ur annat perspektiv gör att jag istället känner mig skriven på näsan.

Jag vet ingenting om demoner, därför följer jag deras handlingar med distanserad fascination. Demoner måste inta en människokropp eftersom de är själar som blev över och därför måste tvinga sig till en kropp från någon annan. Det är en hård kamp att komma dit, men ju mer en människa böjer sig för demonens vilja, desto lättare har demonen att tillslut få hela makten över kroppen.

Det skymtar förbi karaktärer från Förvriden i De inneboende, jag har alltid gillat när författare kopplar ihop sina böcker med varandra. Det räcker med ett namn och ett sammanhang för den som har läst tidigare böcker uppträder. Det blir en blinkning, ett tack från författaren till läsaren.

Språket är högtravande och emellanåt också väldigt lyriskt. Det är naturromantik, ödesdigra beskrivningar och förälskelsens hänsynslösa utsvävningar. Och det blir helt enkelt för mycket, vilket skapar en distans mellan läsaren och bokens karaktärer. Återigen saknar jag en redaktör för att renodla och skära i, för att bjuda in och närma sig läsaren.

Rösten är ensam och den skrattar.
”Hur kan du älska en sådan blek flicka? Se hur hennes hud går ihop med lakanet, hur hennes svarta hår ligger spretigt på kudden. Hur hon sover med öppen mun så att läpparna blir torra och såriga. Hur kan du vilja kyssa hennes läppar? Se hennes tunna kropp utan välvningar, hennes smultron till bröst och hennes klena armar. Hon är vuxen men har glömt att omvandlas till kvinna. Hur kan du älska hennes tårar, hennes vemod? Du dras med i en nedåtgående ström, du måste lämna henne, annars kommer du att bli lika svag som hon. Du kommer aldrig kunna dränka din längtan i hennes famn. Se hur hon vrider sig i plågande drömmar, hur hennes sinne för länge sedan har förstörts.”
Och sedan, senare när han ändå inte har förstått, blir hon vred.

Similar Posts:

• Skogen som fiende
• Vecka 29 på dagensbok.com
• Demens och demoner
• Verklighetsflykten som aldrig når målet
• Vad hände i Hundgården?

I Förvriden är det skogen som är skräcken, hotet, men också den som lockar och förför. Boken utspelar sig i de djupaste skogarna i Norrland, det är sommar, barmark och ett barn försvinner. Moa är bara tio år och som uppslukad av jorden när hennes barnvakt lämnar henne ensam för att gå på toaletten. Samtidigt försvinner unga män spårlöst och ingen vet var eller varför. Berättelsen varvas med en liknande berättelse, som utspelade sig för tio år sedan. Den gången var det också unga män som försvann och aldrig mer kom tillbaka. Men Moa kommer hem igen, i samma kropp, men med en annan personlighet med ett språk och ett sätt som tillhör en vuxen. Min största behållning av boken blir också lilla Moas starka sätt att kräva hämnd.

Det finns många jag i Förvriden. Det är Moas mamma, Moa själv, en av de försvunna pojkarna, en av de försvunna pojkarnas mamma, dessutom mamman och pappan till en av de pojkarna som försvann för tio år sedan. Kapitlen markeras med namn på vem det är som berättar. Men ibland inleds kapitlen utan namn, och efter ett visst funderande listar jag ut att det är den förre berättaren som fortsätter ytterligare ett kapitel. Det borde vara en självklarhet, men är det inte för mig när jag läser. Det är många karaktärer som presenteras snabbt, en handling som är förvirrat mystisk och röster som påminner om varandra. När jag läser författare som Monika Fagerholm eller Sara Stridsberg lutar jag mig tryggt tillbaka i den här typen av förvirring. Jag litar på dem och vet att det är meningen att jag ska känna så här just nu och att de kommer att ro mig i hamn, tryggt och säkert. Men det är mitt första möte med Frida Edman och jag känner mig utelämnad och ensam i min läsning.

Min farhågor besannas tyvärr. De många liven, ödena och trådarna fortsätter genom boken. Några klarnar mer, andra förblir otydliga. Det är realism blandat med övernaturlighet, konstiga väsen och andra världar. Grundberättelsen är bra, däremot blir problemet att Frida Edman både är författare, redigerare och förläggare till sina böcker. Jag ställer mig ytterst tveksam till den typen av utgivning då det är näst intill en omöjlighet att redigera sitt eget manus. De etablerade förlagen sitter på en kompetens och erfarenhet som en enskild individ aldrig kan mäta sig emot.

Utseendemässigt fattas också detaljer. För mig är bokens format, sättning och papper av nästan lika stor vikt som berättelsen i sig, eftersom läsning berör så många sinnen. Förvriden är lite för hög, texten ofta styckeindelad så att det blir för mycket luft kvar i nederkant på vänstersidorna och pärmen för hård, så jag hela tiden måste bryta upp ryggen för att boken inte ska falla igen.

Jag vill verkligen tro på de små förlagens frammarsch i Sverige. Jag vill verkligen se en annan marknad än de stora förlagens dominans. Men då måste de små förlagen sluta ge ut sig själva, eller åtminstone satsa på utomstående redaktörer. För i nuläget är Förvriden bara en roman med potential att bli något bra.

Similar Posts:

• Dramatiska demoner
• 00-talets 10 bästa böcker
• Ambitiös samhällsskildring som inte riktigt skrämmer
• Groteskt utan känsla för stil
• Mer tänkvärt än skrämmande

Tills idag har Lina studerat de fyra handböckerna Våga analsex, Våga cunnilingus, Våga SM och Våga fellatio, utgivna av Xstorys förlag, blandade författare. Lina är både för och emot, har lärt sig en del men har också en del invändningar mot dessa eggande små upplysningsböcker.

Ella hakar på sextemat med en bonus: antologin Sexualitetens omvandlingar, en samling kulturanalytiska perspektiv på ungdomars tankar kring sex, identitet och jämställdhet. En intressant bok som fick henne att fundera på i vilken utsträckning vi faktiskt går framåt när det gäller vår tolerans kring andra människors privatliv.

Senare i veckan kommer ytterligare en bonus från Ella, nu på Shakespeare-komedin Som ni vill ha det, en charmerande och nästan tramsig pjäs med en viss mörkare botten och relevans även för nutiden. Som ni vill ha det spelas för övrigt just nu i Vadstena i regi av Pontus Plaenge, konstnärlig ledare för Shakespeare på Gräsgården. Ella intervjuade honom för några år sedan i samband med en Shakespeare-special här på dagensbok.com.

Anna Liv har läst Sophie Hannahs Aldrig mer. En spännande, psykologisk thriller som suger musten ur en på samma satt som en krävande kompis. Vad ar sanning och vad ar lögn? Vem kan man lita på?

Anna C skriver om Cecilia Davidssons Det man har och det man drömmer om. En modern rödluvehistoria om ideologi vs kärlek, drömmar vs verklighet och kvar landsbygdssommar.

På lördag blir det miljötema med Tim Jacksons Välfärd utan tillväxt – så skapar vi ett hållbart samhälle. En eller annan bonus på det temat utlovas också från Ella.

På söndag skriver Emelie om två skräckromaner från Mörkersdottir förlag av Frida Edman, Den inneboende som nyss kommit ut och Förvriden från förra året. Två böcker med potential som tyvärr faller på bristande redaktörskap och redigering, enligt Emelie.

Similar Posts:

• Dagensbok + Pride = SANT!
• Hotellmord och översättningsbrott
• Att låta sig sväljas med hull och hår
• Ögonblickets mästare
• Verklighetsflykten som aldrig når målet