Första recensionsdatum var första maj, och det får nog sägas vara huvudspåret. Ett första maj-tal i bokform, där tilltalet ”Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare!” återkommer som ett mantra. Det handlar om politik, om agitation som inspiration. Om handlingskraften i orden.

Där kommer också kopplingen till Jesu bergspredikan in – Jesus som en radikal tänkare och agitator.

Jesus ledde en social rörelse, så har jag alltid tänkt om honom. Han verkade i en tid då inga politiska ideologier existerade, bara makt, förtryck och legitimering av övermakt och förtryck, och mot detta vände han sig. Kristen var han heller inte, för han levde innan kyrkan byggt sina hierarkier och dolt det ursprungliga budskapet. Och rabbiner och överstepräster retade sig på honom. I evangelierna framträder en man som konsekvent tar ställning för de fattiga – och det innebar på Jesu tid inte att idka välgörenhet mot några få utslagna utan att ta ställning för den överväldigande majoriteten av befolkningen.

Liten bergspredikan för socialister är faktiskt tillägnad ”Jesus, Marx och Naomi Klein, för all inspiration under åren”.

Insprängt i detta vindlande första maj-tal finns sedan tre olika principprogram, ett ”politiskt-filosofiskt”, ett ”social-politiskt” och ett ”ekonomiskt-politiskt”. Jag gissar att poängen är rörelsen från idé till handling, snarare än det krassare och betydligt vanligare tvärtom, att mycket nödtorftigt formulera ideologi av de handlingar som för dagen verkar mest opportuna. Fast uppriktigt sagt går jag en smula vilse mellan tal, principprogram och inskjutna små fakta- eller inspirationsuppslag om alla från Jesus och Mahatma Gandhi till Frantz Fanon och Moa Martinson. Där tappar formgivningen mig; jag har helt enkelt dåligt tålamod för att bli avbruten mitt i en text av en annan, oavsett hur intressanta de är var för sig.

Jag önskar att Greider tydligare gett sig utrymme att utveckla punkterna i sina tre principprogram, och rörelsen från ideologi till praktisk politik. Det är ju där svensk och åtminstone västerländsk politik tycks ha tappat tråden, och Greider hade nog kunnat vara rätt person att hjälpa oss sammanfoga de där trådarna igen.

Similar Posts:

• Allt åt alla?
• Vad skulle Palme göra?
• Kriser som kan leda framåt?
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Argument för de kuvade

Andrzejs Östern är liksom Taksim och På vägen till Babadag en återberättelse av vad landskap, människor, stämningar vet att återberätta och förutse. Han vill med sitt sökande höra vad omgivningen och personer förtäljer om då- och nutid. Andrzej följer i spåren av Jordens fördömda, de som tvingades bort från sina hem och ”koloniserade de avfolkade Lägre Beskiderna, Karpaterna, Donaubäckenet och så småningom hela världen”. Han funderar kring föräldrarnas verklighet i ett kommunistiskt experiment som var

större än allt prat om rättvis fördelning av resurserna, åt var och en efter behov, om att ta från de rika och ge till de fattiga och kräva tillbaka det stulna brödet. Det var större än så, det handlade om att upphäva hela materien, besegra den – så att den aldrig mer skulle få någon betydelse eller orsaka problem. Detta projekt var alltså större än historien och låg mycket nära geologin.

Östeuropa kallas ibland Europas bakgård. För vilka kan man fråga sig. För oss som är Europas, om än högst diskutabelt, välansade trädgårdsmästare? Frankrike. Tyskland. Sverige. Öst är det okända, men inte för människorna som lever där. De utgör länder som är just länder och det i sin egen rätt. Jag försöker ändå förstå om det ligger något i det och vems upplevelse av bakgård vi egentligen talar om. Kanske ligger bakgårdigheten i en önskan hos de ännu inte invigda att sammankoppla sig med den ohejdade och vulgära konsumistiska och varucentrerade ådra vi livnärs av. Eller är bakgården synonymt med en materiell och immateriell eftersatthet: Fattigdom, en konservativ och oförlåtande syn på abort, HBTQ-rörelser, utlänningar, alltså allt som avviker från någon sorts heteronormativ nationalism? I sådana fall kan jag finna många vanvårdade bakgårdar runt min egen husknut. Tistlar, blöt mossa, morrande väsen, skramlande oväsen och irrbloss.

Han vädrar kommunismens fall och förfall; försöker förstå ett Ryssland vars vindar påverkat honom sedan barnsben. Han spanar över gränsen in i ett Kina som, för att håna Ryssland kan man gissa, upprättat prålande och självlysande byggnader. Symboler för ett framåtskridande som är lika mycket en polerad yta som något annat. Han är en ”förbipasserande”, men är det möjligt att blott vara en passiv betraktare? Vi kanske vill det, önskar och intalar oss dess möjlighet – allt för att slippa ansvarskänslan som tär vårt samvete.

Jag känner igen mig i Laszló Krasznahorkais Satantango. Vi befinner oss i samma sorts by-abstraktion som är utdöende till följd av marknadens sentimentalfria- och likgiltiga hållning: En nedlagd arbetsplats – byns ekonomiska generator Anläggningen – har sedan länge varit död. Det som är kvar av byn är någon gammal fallfärdig åkerlada, ett par rostiga plogar och en rulle med ledsen taggtråd. Lortiga vattenpölar, en krog och en fylla av guds nåde. Där däckas det, spys det, vänsterprasslas det, sovs på ”biljarden”, slattar hinkar man i sig, cigaretter tänds, kaffe serveras, man sover i omgångar, spindlar överallt.

Han söker detta förfall och inte främst dess orsak. Förfallet är det gamla men lika mycket det moderna med dess fragilitet. Alltså det som bara har ett ögonblicks mer livsgnista i sig. När såg ni senast ett nybygge som stämplats med ett årtal? Våra varors innersta är förruttnelse. Och producerade i – Kina!

Sökandet leder honom, många gånger av en slump (vad en slump nu är) in i det som urbaniseringen lämnat efter sig. Byar eller mindre orter som krympt och utarmats.

Alla flyr härifrån. Från byarna till småstäderna. De lämnar efter sig eternit [asbestcement], plåttak, putsat och oputsat tegel, pvc-fasader, buskar och träd plågade av beskärning, de lämnar sitt förflutna och sitt landskap och försvinner.

Finns det i det moderna projektet, frågar jag mig, utrymme för landsbygden mer än i någon typ av ruralromantik och som en retreat för rekreationssyften?

Han börjar förstå att han hör hemma här. Mor hans spörjer varför han inte flyttar västerut, men han är bestämd: Det är i det nedbrutna, i den nutida dåtiden som långsamt faller sönder, han har sina ”bröder och systrar”. Det blir personligt och dokumentariskt. I bakgrunden, i de historiska återblickarna, skymtar Kriget och Förintelsen fram. Äldre människors skildringar av rök och doft av bränt kött och mänskligt fett. Barns skattjakter i askan. Aldrig ett överflödigt ord, ingenting någonsin utelämnat. Det påminner oss om att vi påverkas av samhälleliga omvälvningar som inleddes för årtionden sedan. Man lösgör sig inte från historien.

Jag förstår ändå ingenting. Kanske anar jag något, det att minnet är ett skydd mot tiden som oundvikligen ändå kommer förinta det som från begynnelsen är dödsdömt. Jag söker bland tusentals närmast identiska skärvor bara för att finna att de ändå är omöjliga att sammanfoga. Grundgrops-citaten som är strödda över sidorna är sällsynt passande. Han reser med Platonov i fickan, han är en förklarande guide. Och vill den leninstaty täckt av duvors träck han finner säga oss något?

Han gör själv ett sista försök att förstå varför han reser. Han svarar:

Jag vet inte själv.

Similar Posts:

• Chockterapi eller reformism
• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet
• Framtiden är trolig men inte nödvändig
• Ett rendez-vous bland främlingar
• Hejdlöst vackert

Han citeras i historikern Kjell Östbergs bok 1968 – när allting var i rörelse och Östberg konstaterar bara lakoniskt att en månad senare lamslogs Malmfältet av vilda strejker som sedan spred sig i ”en nationell strejkvåg som landet inte sett maken till sedan andra världskriget”. Så nog kunde gruvarbetarna känna igen sig i Lidmans skildring.

Gruva och andra uppmärksammade skildringar av arbetarnas villkor vid den här tiden var om inte en orsak så ett förebud om strejkvågen. Bland annat intäkterna från den här pocketupplagan blev för övrigt en grundplåt i strejkfonden.

Vad är då Gruva för en hätskt agiterande liten bok som väckte så stark förnekelse hos den socialdemokratiske finansministern? Nå. Det är den nu inte.

I de bitar som kommit till sedan den inbundna upplagan 1968 finns visserligen en artikel där Lidman själv öppet just agiterar för ett par arbetare som blivit degraderade respektive fått sparken för det oerhörda brottet att ha på arbetstid druckit en kopp kaffe. Annars tar Lidman själv mycket liten plats i boken.

Av de tendenser i tidens rapportböcker som litteraturvetaren Annika Olsson skrivit om i Vi som inte var med. En orättvis betraktelse över sextiotalet (visserligen med Jan Myrdals Rapport från kinesisk by som exempel) – ovanifrånperspektivet, tendensen att inordna individernas upplevelser i en redan på förhand bestämd och politiskt färgad berättelse – finns mycket lite i Gruva.

Naturligtvis har Lidman ställt frågorna och redigerat materialet, men intrycket man får är åtminstone det att detta gjorts med oerhört varsam hand och stor lyhördhet. Orden är nästan hela vägen de intervjuade självas. Bara på något enstaka ställe finns instuckna frågor eller framträder konturerna av intervjusituationen:

Nu har jag en liten stuga att tänka på. I Rankori. En liten sportstuga, en koja säger jag. (Hustrun: nej det är det inte.) Vi kan visa kort av det. Gå och hämta korten så hon får se.

Här och var finns också instuckna citat ur olika LKAB-dokument, bland annat instruktioner kring UMS och MTM (effektiviserande tidsstudier) som är fullkomligt kafkaeska. I inledningen ger Lidman dessutom arbetet ett ”motto och motmotto” där hon ställer ett uttalande av LKAB:s vd mot ett citat av Frantz Fanon om medborgarens behov av tillägnande. Så nog har Lidman en agenda. Men hon redovisar öppet sina resonemang såväl som andras, och hon lämnar ett livsviktigt utrymme för läsaren att fundera själv däremellan.

Gruva är nu en berättelse om människor. Arbetsliv och politik är en del av det, men också vardagsliv, uppväxtförhållanden, relationer, skolgång, boendeförhållanden, fritidsintressen och själva tidsandan. Varje människa som får komma till tals har sin egen berättelse, sina egna ställningstaganden och sitt eget sätt att berätta. På några sidor var stiger de fram som personer, berörande, lustiga, hjärtskärande, kloka – allt det där som människor är. Det kan handla om den nedbrytande isoleringen i underjordens buller, om att få stryk i skolan för att man talar finska och inte kan något annat, om huslån och kärlek och ensamhet, om hur längre kroppen ska hålla, ifall det är någon mening att engagera sig fackligt, och om arbetsledare som först tar bort bänkarna och sen sätter avknippsade spikar i axelhöjd i väggen för att inte arbetarna ska kunna stå och luta sig.

Det är oerhört vackert berättat, ofta kargt och mättat med betydelse mellan raderna, typiskt lidmanskt fast orden mestadels är andras. I en av de nytillkomna intervjuerna berättar en LKAB-anställd kocka om sin man – en av dem som bestraffats för kaffedrickande – och deras äktenskap, och det är tamigtusan en av de vackraste kärleksskildringar jag någonsin läst.

En annan berättar om de närmast obligatoriska hörselskadorna – ”den där knytnäven runt hjärtat … om två timmar skall du till jobbet … om fem år är du döv … om tie känner ingen igen dig…” – och skräcken att bli döv nu när han har upptäckt klassisk musik:

Det kanske ser konstigt ut med en stereoanläggning i en sån här baracklänga. Men när jag sätter på Mozart och blundar. Det är … Ja man är lycklig. Man är som välkommen i en annan värld. Och jag vet att mer och mer återstår att upptäcka där. Så just nu tycker jag att det får kosta vadsomhelst bara jag får ha hörseln kvar.

De flesta av de här människorna har förmodligen inte lämnat många ord efter sig, annat än i Lidmans bok. Var och en är värd att lära känna; var de kom ifrån, vad de gjorde, hur de tänkte och kände. Att Lidman låter oss göra det är inte mycket mindre än ett hjältedåd.

Similar Posts:

• Sara Lidman död
• Skrivandets misströstande och lust
• Rönnogs bok
• Skit i ironierna
• Rikt språk i kargt landskap

Fanon både grundade sig på västerländska tankar och hade något elementärt att tillföra dem. För sina samtida var han ändå främst något exotiskt, en neger. Båda dessa saker var nästan plågsamt uppenbara när Fanons postkoloniala bibel Jordens fördömda härom året kom ut i nyutgåva.

Boken har, förutom en nyskriven inledning av historikern Erik Tängerstad, också fått behålla originalutgåvans förord av Jean-Paul Sartre. Sartre har, skriver Tängerstad, missuppfattat Fanons själva grundavsikter, och trots att Fanons änka och medarbetare motsatte sig användandet av den franske filosofens förord har man valt att genom upplagorna behålla det kända namnet.

Man brukar säga att översättningar åldras snabbare är originaltexten. På samma sätt tycks tolkningar över huvud taget ha en kortare livslängd och Sartre drar tveklöst det kortaste strået här. För Sartre är Fanon ohjälpligt just den exotiske andre. Han talar om att stjäla en fiendes bok och göra den till botemedel för Europa, men det finns inget i hans Europacentrerade läsning som egentligen går på tvärs med författarens avsikter.

Att Fanon precis som Sartre var en europeisk intellektuell framgår inte minst av hans västerländska, i synnerhet marxistiska, terminologi. Hans revolutionshandbok går i en närmast essäistisk stil. Konkreta exempel kommer ofta från Algerietkriget, men ännu oftare beskrivs allmänna koloniala och postkoloniala företeelser svepande och underligt allmängiltigt. Om de nationalistiska ledarna gör si kommer bönderna och proletariatet att reagera så, och så vidare. Samtidigt ger den postkoloniala historien Fanon skrämmande rätt när han gång på gång varnar för ledare som isolerar sig från folket, överklass som ikläder sig de gamla kolonialisternas roller och skor sig på folkets bekostnad eller hetsar etniska eller religösa grupper mot varandra av beräknande egenintresse.

Till Fanons favorituttryck hör tal om folket och nationen som i grunden sympatiska och okränkbara enheter, men han diskuterar ingenstans vad som konstituerar dessa enheter. Sådant är förstås aldrig naturgivet eller absolut, så hur kunde det framstå så mitt under den koloniala omvälvningen? Men nationalism har inget värde sig, understryker Fanon – för att nationalismen ska vara till någon nytta måste man skapa ett samhälle inte bara fritt från specifika förtryckare utan också från förtryckets system och strukturer.

För Fanon är våld är en legitim metod för att kasta av det koloniala oket. Hundratals år av våld från förtryckare behöver förmodligen motas bort med våld. Där finns onekligen en olöslig konflikt. För vem definierar vilket våld som är rättfärdigt? Själv redogör Fanon i sitt slutkapitel för konkreta fall han mött som psykiater i Algeriet och det är sällan man stöter på såna avskalade skildringar av krigets faktiska aktörer och den komplexa väven av våld omkring dem: de som torterar och torteras, som mördar, som ser på, som faller offer och som lever vidare med skriken i öronen.

Jordens fördömda är absolut av intresse för den som vill veta mer om den koloniala världen på det omtumlande 1960-talet i allmänhet och om Algeriet i synnerhet. Men inte bara det. Den är en stark uppmaning till något nytt, inte bara till invånare i den så kallade tredje världen. Västvärlden kan inte vara idealet, väst har skapat den sneda och ohållbara fördelning av makt och resurser som vi ser idag.

Där har boken sin allmängiltighet, i eviga diskussioner om rätt och orätt, mål och metoder. Där måste vi kunna leva på plats och skilja ut det verkligt goda och användbara från girigheten, rädslan, fördomarna och myterna. Inte låta andra manipulera oss eller definiera ut oss. Fanon påminner om att detta att vara människa inte är något vi kan ta för givet. Att vara människa måste man kämpa för.

Similar Posts:

• Kolonin Algeriet – kolonialherren Frankrike
• Sartre och kriget i Irak
• Postkolonialism für alle
• Västsahara – kvarglömd koloni
• Tidlöst motstånd

Det riktigt paradoxala med Algeriet var dock att det formellt sett inte var en koloni, utan ett departement – det vill säga en region formellt sett likvärdig med andra delar av Frankrike (till skillnad från ”riktiga” kolonier, som Indokina, Kamerun eller Martinique). I och med det kom den franska revolutionens ideal om alla människors lika värde att ställas på sin spets. Antingen skulle man bli tvungen att erkänna den arabiska befolkningens lika värde, eller erkänna att revolutionens universella rättigheter egentligen inte var universella, utan baserades på rasistiska argument.

För många intellektuella kom den här situationen att utgöra ett stort dilemma, och ett stort konfliktområde. I den här boken låter Michael Azar oss följa två av samtidens stora vänsterintellektuella – Frantz Fanon och Albert Camus – vilka båda hade starka intressen i Algeriet-frågan. Camus – filosof och författare – var själv (vit/fransk) algerier, och således en av den minoritet som moderlandet ofta sade sig beskydda mot den arabiska majoriteten. Själv kritiserade han hårt Frankrikes hållning, och menade att fransmännen hade ett ansvar att leva upp till de ideal man själv hade satt upp, istället för att dränka dem i blod. De koloniserade, menade han, hade omvänt en rätt att protestera mot den orättvisa behandlingen – men det fick inte gå över till våldsutövning.

Fanon å sin sida var en svart psykiater och författare, ursprungligen från Martinique. Han kom dock att arbeta i Algeriet (och fick då bland annat uppleva en rasism som många araber uppvisade gentemot svarta), för att senare gå med i FLN, den algeriska nationella befrielsefronten och bli en av dess främsta språkrör. Hans åsikt kontrasterade Camus i det att han inte ansåg att Frankrike skulle kunna leva upp till revolutionens ideal om broderskap och jämlikhet. Det enda rätta var därför att kolonierna måste bryta sig lös från kolonialmakterna, om så krävs också med våld.

Detta utgjorde en avsevärd ideologisk konflikt mellan dem, och mellan många andra franska intellektuella vid denna tid. Varken Camus eller Fanon är förvisso inte representativa för några större grupperingen av fransmän, men genom deras böcker och artiklar speglas många av de centrala områdena i en konflikt som än idag har stor betydelse för hur vi ser på andra folkgrupper och länder, och konflikten mellan universella ideal och en krass verklighet. Och den här konflikten riskerade faktiskt att bli så stor att hela Frankrikes enighet kunde vara i fara. Azars bok är därför en både mycket läsvärd och spännande bok av en paradoxal och konfliktfylld del av Europas närhistoria.

Similar Posts:

• Förtryck och motstånd
• Västsahara – kvarglömd koloni
• Slavarnas revolt
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget
• Slag i myt och verklighet