Det tycker i alla fall Miles Halter. Han möter Alaska när han flyttar till den lilla internatskolan Culver Creek i Alabama, för att byta sin händelselösa Florida-tillvaro mot ett Stort Kanske. Det sista kommer från hans något udda passion för biografier och uttalanden på dödsbädden – ”Jag går att söka ett Stort Kanske” ska ha varit François Rabelais sista ord.

I alla fall är Miles ute efter förändring och han får den. På Culver Creek möter han Översten och Alaska och de andra eleverna, de som är mer som han och de rika typerna som de ligger i krig med. För att inte tala om det ganska godmodiga krig som pågår hela tiden mellan skolans strikta regler och Överstens och Alaskas uppfinningsrikedom och lust på det förbjudna. Men allt är inte en lek och till slut händer det som delar in Miles tillvaro på Creek i ett högst påtagligt Före och Efter.

Hela romanen är faktiskt indelad i Före och Efter. Första kapitlet heter ”etthundratrettiosex dagar före” och så räknas det ner. Det låter kanske som ett billigt trick, men det är effektfullt. Ibland, och kanske inte minst när man är tonåring, kan människor och händelser förändra just så mycket, att allting blir till Före respektive Efter.

John Green skildrar det rakt och oerhört drabbande, men en välavvägd känsla av direkthet och av eftertankens kranka blekhet. Han blandar stort och dramatiskt allvar med roliga och udda detaljer och lyckas på något sätt skapa karaktärer som blir så förhöjt egna att de känns mänskliga.

Jag antar att internatskolor tilltalar ungdomslitteraturen av samma anledning som föräldrarna så ofta är döda i fantasyböcker: det ger större utrymme att vara någon själv, att utforska sina egna gränser, möjligheter, tillkortakommanden. Var är Alaska? får mig ibland att tänka på en annan internatskoleskildring, Döda poeters sällskap. Fast det är väldigt olika berättelser finns också något grundläggande, poetiskt och livsavgörande. Den melodramatiska tonårstiden, det Stora Kanske. Före och Efter.

Similar Posts:

• ”I stop some where waiting for you”
• Möten över avstånd
• Tvångstankar och miljardärsödlor
• Bli lämnad kvar
• Ha inte tenor-rike; Ni hitta en ekorre; Naken i terrie-hot; Ni nita het ekorre

Denna min tanke och min önskan om att Manguels bok skulle vara det den inte är och inte kan vara, alltså den imaginära bok jag önskar mig (eller TV-serie), kunde ingå i hans kanske mest fascinerande kapitel: "Biblioteket som fantasi". Där skriver han bl. a. om imaginära bibliotek med imaginära böcker. Om böcker som man önskar eller kan fantisera om att de finns, fast de inte gör det eller omöjligtvis kan göra det. Skämtsamt skrev t. ex. François Rabelais i sin bok Pantagruel, de törstigas konung från 1532, om ett bibliotek fullt av de mest underbara böcker; på fem sidor listade han titlarna som fanns där, bl. a. "Botfärdighetens senapsburk", "De goda tankarnas grytring", "Rompilgrimernas glasögon", "Apotekarnas lavemangspruta" och "Presidenternas isterbuk". Ett annat exempel är det om Charles Dickens, som i biblioteket i sitt hus Gad's Hill, för sitt nöjes skull lät prägla in påhittade titlar på falska bokryggar.

Under ett halvt sekel har Alberto Manguel samlat böcker och nu finns de i en lada av sten på hans tomt, där han bor, på franska landsbygden. En mur i ladan byggdes redan på 1400-talet. Så fort Manguel såg denna gamla stenmur, visste han att där skulle han låta bygga rummet för sina böcker. Och muren skulle bli en del av ladan. Han ville att rummet skulle se ut som en korsning mellan den långa bibliotekssalen på Vita Sackville-Wests slott Sissinghurst i Kent, som han nyligen hade besökt och biblioteket i hans gamla gymnasium, Colegio Nacional de Buenos Aires.

Som en förklaring till bokens titel berättar Manguel att han särskilt trivs i sitt bibliotek på natten och hur stämningen då förändras. På natten känns det han sysslar med där hemligt, han känner sig förvandlad som till något av en vålnad och rör sig omedvetet smygande, fri från vardagens tvång:

En bok ropar helt oväntat på en annan och skapar allianser tvärsöver olika kulturer och århundraden. En halvt ihågkommen rad tas upp av en annan av skäl som är oklara i dagsljus. Om biblioteket på morgonen ter sig som ett eko av den ganska stränga ordning som världen önskar sig, tycks biblioteket på natten stortrivas i den glada röra som är världens egentliga väsen.

I kapitlet "Biblioteket som utrymme" beskrivs ett av problemen för bibliotek, både vad gäller de offentliga biblioteken och de privata boksamlarnas bibliotek: samlingarna växer ständigt och därmed minskar utrymmet för böckerna. I sin bostad i Toronto satte Manguel upp bokhyllor överallt – i sovrum, kök, korridorer, badrum och på verandan. Hans barn klagade över "att det kändes som om de måste ha ett lånekort för att få komma in i sitt eget hem." Han varnar också för att samlandet kan bli direkt farligt:

Kort efter jul 2003 måste den fyrtiotreårige Patrice Moore i New York räddas av brandmän ur sin lägenhet efter att ha legat fastnaglad i två dygn under en lavin av tidskrifter och böcker som han envist hade ackumulerat i över tio år. Grannarna hörde honom ropa och stöna genom dörren som hade blockerats av allt papperet. Inte förrän låset bröts upp med kofot och brandmännen började gräva sig ner i högarna av publikationer påträffades Moore i ett litet hörn av lägenheten, bokstavligen begravd i böcker. Det tog över en timme att få loss honom. Femtio säckar med tryck måste släpas ut innan denne ständige läsare kunde nås.

Den spränglärde Alberto Manguel har skrivit en faktaspäckad bibliotekshistoria med poetiska och en del humoristiska och tragikomiska inslag. Om dock, som sagt, alltför välfylld. Den är också en personlig kärleksförklaring till böcker och bibliotek, inte minst till hans egen gigantiska boksamling.

Similar Posts:

• Att tänka på en björn…
• Vecka 26 på dagensbok.com – Att skriva liv, fåglar och Borges
• Som belgisk choklad
• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf
• A life less ordinary

Ett problem för de som anser att all litteratur är likvärdig är hur vi ska förklara det faktum att vissa författare och vissa verk lever, läses och älskas i århundraden. De svar som dessa personer ger, men som vi inte har tid att gå igenom här, tyder på att de knappast läser särskilt noga, än mindre älskar litteratur. Och författare som Shakespeare, Dante, Emily Dickinson, Rabelais, Boccaccio, Jane Austen, Euripides och Cervantes är till för människor som älskar att läsa.

2. Miguel de Cervantes Don Quijote är en av få texter som fortsätter leva ett eget liv oberoende av hur vår omvärld ser ut. Det är ingen överdrift att säga att denna roman är fullkomligt odödlig. Inga bokbål kan rå på denna roman; den har redan satt sådana spår i litteraturen, och i livet, att det krävs att mänskligheten dör ut för att utradera spåren efter den.

Don Quijote publicerades i två delar, den första 1595 och den andra 1605. Vi skulle inte kunna bedriva samma slags politik som bedrevs på den tiden, vi skulle inte kunna ha ett sådant ekonomiskt system som de hade då men vi kan läsa Don Quijote och en rad andra texter som vore de skriva i vår samtid. Beror detta på att litteraturen inte har utvecklats? Nej, det beror på att vissa böcker, som till exempel Don Quijote, inte är skrivna för en viss tid. De tillhör evigheten.

3. Ytligt sett är Don Quijote en drift med de så kallade riddarromaner som var populära fortfarande under Cervantes tid. I en by i la Mancha bor den utfattige adelsmannen Quijada vars enda intresse är att läsa dessa riddarromaner. Hans läsiver har drivit honom så långt att han inte längre kan skilja mellan fiktion och verklighet. Han bestämmer sig för att följa sina förebilders exempel och ger sig ut i världen för att rädda det goda från det onda. Hans rustning är gammal och rostig, hans häst Rocinante är som en skev gammal damcykel men hans vilja och övertygelse är av hamletska dimensioner. Som alla andra stora riddare måste han ha en vapendragare och valet faller på Sancho Panza, en till synes stupid lantbrukare, som följer med när han blir lovad en ö att vara ståthållare över. Don Quijotes hjärta är dedikerat till Dulcinea, en förnäm flicka som enligt Don Quijote är förtrollad av en ond trollkarl.

Tillsammans ger de sig ut, Don Quijote och Sancho Panza, för att frälsa världen ifrån ondo. Allt kan hända, och allt händer i denna roman. Redan från första sidan är Don Quijote omåttligt rolig. Alla känner till scenen när Don Quijote slåss mot väderkvarnar, i tron att de är jättar. Det är oftast så Don Quijote upplever sin omvärld; ett enkelt värdshus är en gyllene borg, några munkar är trollkarlar som rövat bort oskyldiga prinsessor, en barberare är en ond riddare som stulit Mambrinos hjälm. Mellan och under alla äventyr pågår en ständig dialog mellan riddaren och hans vapendragare, och fram växer litteraturhistoriens finaste vänskap. Don Quijote och Sancho Panza, som till en början verkar vara varandras motsatser, lär av varandra och liknar varandra mer och mer under berättelsen gång. Även om de ofta bråkar sinsemellan, så är de alltid lojala mot varandra.

Jag har aldrig läst en roman som låter två karaktärer ta så stor plats som Don Quijote och Sancho Panza gör i denna roman; bägge är på sina sätt hjältar i romanen. I en roman av Don Quijotes omfång borde det vara omöjligt att inte trötta ut läsaren, med tanke på hur lite utrymme som ägnas åt andra karaktärer, men faktum är att det varken tar 100 sidor att komma in i romanen eller 300 sidor att tröttna på den. Tvärtom är vartenda kapitel ett nöje att läsa och man tröttnar aldrig på de två hjältarna. När boken är slut önskar man att Cervantes hade skrivit ytterligare en del. Eftersom han inte gjorde det återvänder man förr eller senare till boken.

4. Proust, Beckett, Marquez, Mann, Flaubert, Dostojevskij. Listan på författare som direkt influerats av Don Quijote kan i princip göras hur lång som helst. Listan på författare som indirekt, via andra författare, influerats av Don Quijote, innehåller i stort sett alla västerländska författare av värde sedan mitten av 1600-talet. Lägg därtill att Shakespeare med största sannolikhet läste och lät sig inspireras av Cervantes. Bägge dessa författare levde samtidigt, kanske dog de på samma dag. Det kommer att krävas en ny tidsålder innan två samtida författare kommer att påverka litteraturen i lika hög grad som Shakespeare och Cervantes en gång gjorde.

5. När jag undervisade i spanska på högstadiet och för mina älskade elever föreläste om Cervantes och hans roman lärde jag dem ett citat av Harold Bloom som de fortfarande bär med sig och som antyder romanens storhet: ”Don Quijote har samma litterära sprängkraft som den hebreiska bibeln.” Enligt den spanske filosofen Unamuno är Don Quijote Spaniens rätta bibel och Don Quijote en Kristus för oss sekulariserade. Jag önskar att jag själv kunde komma på ett omdöme om denna bok som på samma sätt inringar Don Quijotes väldighet.

När man talar om denna roman är det ofrånkomligt att använda religiösa termer. Jag tror att det beror på att litteraturen till viss del har tagit över religionens roll i en sekulariserad värld, åtminstone för vissa av oss. Vi stärker våra jag, inte med hjälp av religiösa riter men med och genom vår läsning. Jag menar inte att man blir en bättre människa, vilket verkar vara den troendes mål, genom att läsa mycket (kanske blir vi rent av sämre människor, i social och religiös bemärkelse, av att läsa skönlitteratur). Däremot tror jag att läsning kan vara ett sätt att komma närmare sig själv. I detta syfte är Don Quijote oumbärlig. Och om man någonsin tvivlar på varför man läser skönlitteratur, så räcker det med att läsa några kapitel ur Don Quijote för att skingra tvivlen.

6. Den som anser att Don Quijote och Sancho Panza är rakt igenom löjliga (vilket vissa hävdar), den som försöker ställa sig över dem och skrattar åt dem förstår inte den här romanen helt och hållet. En sådan läsare är antingen okänslig eller så känner den inte sig själv tillräckligt väl. Den som ser sig själv i Don Quijote och Sancho Panza, och dessa i sig själv, den som skrattar åt Don Quijote och Sancho Panza och samtidigt åt sig själv har kommit längre.

7. Den som i sitt eget liv får uppleva en vänskap som den mellan Don Quijote och Sancho Panza är en lycklig människa.

För övrigt är Jens Nordenhöks översättning lysande.

Similar Posts:

• Läs Bloom och spring till ett antikvariat
• Borges ad infinitum
• Världsbokdagen och alla andra bokdagar
• Tusenårig flirt som fortfarande roar
• Fascinerande dagböcker

Allt är på väg att försvinna! Idag står jag själv i tur, nu ska jag själv försvinna, in i stora vita glömskan, och strykas ut

Mystifikationen ”vita glömskan” kan stå för det oskrivna bladet, en återkommande metafor som hämtat inspiration från Rimbauds sonett ”Vokalljud”. Rimbaud som ville sätta färg på alla vokaler, men vit blev utan.

Så tar Amaury Conson upp sökandet efter N. Vokaal och hans försvinnande. Får viss hjälp av Douglas Haig Clifford och Olga Mavrokhordatos som kommer ha något att tillägga, precis som Arthur Willburg Savargon. Detektivarbetet är i full gång. Alla söker ledtrådar och har fått varsitt kapitel. Associationer leder till avslöjanden som leder till nya försvinnanden. Kan någon eller något ligga bakom det här? Kapitel två saknas helt.

Vi kastas handlöst ut i geografin. Med smittsam lekfullhet fylls tomma sidor med fixa idéer, olika genrer och stilnivåer, förvirring, kulinariska utsvävningar, makabra mord och klokskaper. Och vi vet aldrig när mattan dras bort under våra fötter. Vissa detaljer eller symboler håller sig först tätt intill huvudstoryn för att till slut bli själva huvudstoryn, skriver Perec själv i efterordet. Men det finns en röd tråd, den är associativ och rusar precis som den vill, begränsningar och försvinnanden till trots.

I Försvinna finns inte ett enda e. Det har försvunnit. Borta. Och var tar då en historia vägen om den inte tillåts berättas på grund av att författaren påtvingat sig snäva ramar och oväntade regler, undrar jag? I Georges Perecs fall är det själva motorn. Historierna kommer till tack vare begränsningarna. Försvinnandet styr hela läsupplevelsen. När något försvinner skapar det förutsättningar för något annat, vilket knappast är ovanligt i deckare, som här är den yttre formen.

Men har inte allt som skrivits kommit till för att det tidigare saknats? Täpper inte varje bok till ett hål och bidrar med en bit till litteraturens stora pussel? Litteraturens fullbordan. Skriva skulle i så fall handla om att återskapa. Läsa om att inse vilka bitar som saknas, vilka som har försvunnit eller kanske kommer att försvinna, i en värld där inte ens en bok om dagen räcker till för att överskåda störtfloden av nya titlar. Vad saknas oss?

”Har nånting nånsin skrivits för att folk ska ha tråkigt?” Jag hoppas verkligen inte det och det gäller knappast här. Försvinna påminner mig om livets löjlighet och litteraturens futtighet, samtidigt som motsatsen råder. Det är en bagatell som tas på så stort allvar att allvaret blir en bagatell, och tvärt om. Perec lutar sig över min axel och gnuggar händer med ett illmarigt leende, och även Queneau, Rimbaud, Hugo, Balzac, Dostojevskij, Rabelais och Shakespeare, bland andra, finns i närheten. Försvinna kan beskrivas som en blandning av Kabbala, Krakel Spektakel och New York-trilogin, skriven med samma fulländning som Frank Zappa komponerade musik eller John McEnroe tennis.

Försvinna är en ansträngning, men jag lovar, den är värd besväret och kommer aldrig försvinna ur ditt medvetande.

Similar Posts:

• Ingen kommer undan Baudelaire
• Klassikervecka: Lidande och leda
• Världens bästa roman
• Vi har en ny tragisk hjälte
• Förträfflig översikt av nederlagens litteratur