Att inte ha barn, inte kunna eller framför allt att inte vilja, kan vara ett sådant fall. Åtminstone upplever journalisten Sara Martinsson det så. Sedan hon vaknat upp, barnlös och kanske lite planlös, dagen efter sin 40-årsfest, upplever hon påtryckningar överallt. Fertilitetsklinikerna tränger sig på, i reklamen på tunnelbanan såväl som i sociala medier. Folk frågar och har åsikter. Man ska väl ändå vilja ha barn?

Det finns flera saker jag har svårt att riktigt identifiera mig med här. Dels det där uppvaknandet – är det nånting man ständigt får höra som kvinna så är det väl att ”klockan tickar”? Män kan gladeligen vänta hur länge som helst, men du, du har en tydlig deadline. Det lyckas till och med överlappa den där tidigare rädslan ”Du går väl inte och blir med barn?” innan det är socialt accepterat. Kvinnors kroppar är ett minfält. Damned if you do, damned if you don’t.

En intressant sak i sammanhanget, men som Martinsson fladdrar förbi, är männens roll i det hela. Enligt SCB är 13,5 procent av kvinnorna strax över barnafödande ålder barnlösa, medan 21,5 procent av männen är det. Nu är det ju inte dem just Martinsson skriver om, men borde inte någon göra det? Nog kan även män känna barnlängtan?

Lite försvinner också här hur allt detta alltmer blir en fråga om pengar. Du kan i stort sett köpa dig ett barn numer. Behöver du sperma, äggdonation, provrörsbefruktning, surrogatlivmoder? Allt finns till salu – om du har pengar. Att ha lån på barnen blir kanske snart lika normalt som att ha det på huset, bilen och utbildningen?

Om varufiering av kvinnokroppen skrev Kajsa Ekis Ekman oerhört skarp i Varat och varan 2010. Martinsson berör temat, berör väldigt mycket, men skyndar lite för snabbt vidare. Hon blandar högt och lågt, personligt och samhälleligt, men lyckas inte riktigt knyta ihop säcken, tycker jag. Materialet framstår som inte riktigt färdigtuggat, färdigbearbetat.

Sara Martinsson var August-nominerad i fackboksklassen för sin debutbok, Knäböj: Om kvinnor och styrketräning. Jag har inte läst den, men det skapar ju onekligen förväntningar. Någon som varit August-nominerad vet väl hur man skriver en fackbok? Istället blir jag bitvis irriterad. Desorienterad. Efter några kapitel sitter jag och bläddrar hit och dit – vad var det det här kapitlet skulle handla om? Vad handlade egentligen det förra om?

Martinsson blandar referenser hej vilt, men påläst är hon ju. Jag gillar framför allt alla verkliga, vardagliga människor vars funderingar författaren letat fram, i undersökningar, i reportage och litteratur. Tänker på Sara Lövestams Monika-trilogi, där huvudpersonen släktforskar och till slut får syn på de andra, de barnlösa, de som är som hon själv. Som aldrig fått egna barn, men faktiskt ändå betytt något.

I Martinssons bok är pärmarnas insidor fulla av sådana kvinnor. Florence Nightingale, Nellie Bly, Ester Blenda Nordström, Harriet Tubman, Susan B Anthony, Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Edith Wharton, Octavia E Butler, Frida Kahlo, Tove Jansson, Hilary Mantel. Namn på namn på namn.

Det finns trots allt andra sätt att lämna något efter sig.

Similar Posts:

• Monikaböckerna mot mål
• Rötter, fötter och sopiga familjer
• Nej, jag vill inte ha några barn
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Livet som var, som inte blev och det som är

Hon hette Bertha Wellin, och hennes partitillhörighet var inte den enda synbara paradoxen i hennes liv. Jo, jag måste kalla det paradox. Visst kan – kanske till och med bör – ens politiska ställningstaganden vara något större än den egna situationen. Att gå in i ett parti som inte vill ha en och inte vill att man ska komma till tals verkar ändå nästan dödsföraktande.

Det är som sagt inte det enda motsägelsefulla med Wellin. Hon går in i en offentlig roll, men håller sitt privatliv mycket privat. Hon är med och grundar och leder Svensk sjuksköterskeförening och verkar för sjuksköterskornas förbättrade villkor, men vill absolut inte kalla det fackförening. När föreningen ändå bli det avgår hon som ordförande i protest. Hon argumenterar för särbeskattning – att gifta par inte beskattas som en enhet, något som gjorde det mer eller mindre olönsamt för kvinnor att yrkesarbeta – långt innan det skulle bli verklighet med 1970-talets kvinnorörelse.

Om jag inte redan visste att sjuksköterskans var en spännande yrkeshistoria – jag läste och recenserade Åsa Mobergs biografi över Florence Nightingale när den kom ut för en femton år sedan – så hade jag vetat det nu. Det yrke Bertha Wellin utbildade sig till i slutet av 1800-talet var ett mycket speciellt yrke. Ja, inte bara ett yrke – ett kall. Det krävdes gudsfruktan och allvarstyngd skötsamhet, dygnet runt. Sjuksköterskeyrket var inget man bara lade av sig när arbetsdagen var slut. Den var förresten aldrig slut.

På många sätt påminde yrket om att gå i kloster. Sin sjuksköterskeuniform förväntades man bära även på eventuell fritid, och uppträda därefter. Sjuksköterskorna var knutna till sin utbildningsinstitution, som fungerade som ett ”moderhus” livet ut. Hemmet bestämde vart sköterskorna skickades för att arbeta, och förvaltade också deras lön. I gengäld tog det hand om dem vid sjukdom och efter pensionen. Det var som ett eget litet samhälle.

Det är en ganska traditionell biografi över Bertha Wellin Sara Heyman har skrivit, från vaggan till graven. Det som kommer lite i vägen är hur lite som finns sparat från det ickeoffentliga livet. Wellin var som sagt privat. Mycket privat. Det gör att det ibland är svårt att komma henne riktigt nära.

En stor del av det hon skrev och sa, eftersom hon sa det i riksdagen, finns lyckligtvis bevarat. Hon talade inte bara politiskt, hon drev också sjuksköterskeföreningens tidning och skrev flitigt där. Hennes politiska och yrkesmässiga resonemang går därför väl att följa. Men det privata … Hur spännande hade det inte varit att ha fått läsa brev och meddelanden mellan henne och Emmy Peterson, kvinnan (och kollegan) som hon levde tillsammans med livet ut. Hur var deras relation? Hur resonerade de kring den?

Tystnad, det tystade, är ett förbannat ting.

Similar Posts:

• Från kall till profession
• Den lysande damen
• Partipiskan viner
• Mot det oundvikliga slutet?
• Var finns arbetet i litteraturen?

Louisa börjar ett nytt liv på Asthall Manor, och trivs både med de andra i tjänstefolket och med barnen Mitford, som hon ägnar dagarna åt att se efter. Särskilt nära kommer hon den 16-åriga Nancy, som blir hennes närmsta vän hos familjen Mitford. Louisa har äntligen hamnat i en miljö där hon trivs och är trygg, men oron för hennes sjuka mamma i London och rädslan för att hennes farbror Stephen ska hitta henne på Asthall är en ständig skugga över hennes lycka.

Medan världen är upprörd över att Florence Shores mördare – trots Londonpolisens ansträngningar – fortfarande är på fri fot, dras Louisa och Nancy mer och mer in i mysteriet kring sjuksköterskans död. Plötsligt finns det allt fler hotfulla personer och besvärande omständigheter som kan störa den annars sorgfria tillvaron på Asthall Manor.

Louisas förflutna hänger som ett orosmoln över henne, och Fellowes visar skickligt i Mysteriet på Asthall även hur skuggan av det förödande världskriget hängde över Storbritanniens invånare under mellankrigstiden. Fattigdom och våld var ständigt närvarande. Soldaterna som hade turen att komma tillbaka levande från fronten levde ändå delvis kvar i de brutala minnena från skyttegravarna. Männen i Mysteriet på Asthall drabbades alla av kriget, även om vissa av dem blev gasförgiftade, medan andra kan sköta driften av gods trots att de skriker nätterna igenom. En särskilt välkomponerad karaktär, järnvägspolisen Guy, lider i stora delar av boken av skammen över att inte ha kunnat slåss för sitt land, eftersom han var alldeles för närsynt.

Fellowes skriver trovärdiga karaktärer som man blir engagerad i, och miljöbeskrivningarna av både lantliga gods och smutsiga stadsgator är imponerande. Nu har ju inte jag varit i 1920-talets Storbritannien, så jag kan inte garantera hur väl Fellowes beskrivningar stämmer med verkligheten, men jag kan i alla fall garantera att det känns som att jag varit där.

När jag började läsa Mysteriet på Asthall visste jag inte att mordet i boken är baserat på ett verkligt ouppklarat mord, eller att flera av personerna i boken är verkliga personer. I en historisk not i slutet av boken framgår det att intervjuerna med vittnena i boken är tagna från faktiska tidningsartiklar från tiden för mordet i fråga.

Jessica Fellowes blandar fakta och fiktion på ett förtjusande sätt. Mysteriet med vem som dödade Florence Nightingale Shore förblev i verkligheten olöst, men i denna charmiga deckardebut får vi både trovärdiga misstänkta, hisnande mordmotiv, och en faktisk (om än fiktiv) lösning på gåtan.

Mysteriet på Asthall är den första boken i en planerad bokserie om systrarna Mitford, och jag längtar efter att läsa om nästa syster Fellowes tar sig an.

Similar Posts:

• Stillsam mysdeckare med mörka undertoner
• Den lysande damen
• En litterär axelryckning
• Var finns arbetet i litteraturen?
• ”Jag skulle vilja se en kvinna som lämnat sin familj”

Patienten Lib ska ta hand om är Anna O’Donell, en elvaårig flicka som liksom resten av sin familj (och ja, hela sin by) är en djupt troende katolik. Familjen O’Donell hävdar att Anna inte har ätit på flera månader, och Anna själv hävdar bestämt att hon endast livnär sig på ”manna från himlen”. Lib har tillsammans med en annan sjuksköterska, nunnan Syster Michael, kallats till den lilla byn för att dygnet runt iaktta Anna och avgöra om hon är det medicinska mirakel som hennes religiösa omgivning bestämt hävdar att hon är.

Lib är fullständigt övertygad om att Anna är en bedragare, och bestämmer sig för att avslöja henne omedelbart för att så fort som möjligt kunna ta första bästa färja tillbaka till England igen.

Huset kunde ha högst fyra rum, så hon tvivlade på att det skulle behövas mer än en natt för att ertappa flickan med att få mat i smyg. Oavsett om hon klarade det själv eller fick hjälp. (Modern? Fadern? Pigan, som verkade vara det enda hjonet? Eller, förstås, alla i maskopi.) Det betydde att hela resan bara skulle inbringa Lib en enda dagsförtjänst. Självklart skulle en mindre ärlig sköterska inte säga någonting förrän de två veckorna hade förflutit, för att vara säker på att få betalt för alla de fjorton dagarna. Medan Libs belöning skulle bli själva insikten, förvissningen om att förnuft segrar över vidskepelse.

Lib är själv inte katolik, i själva verket är hon inte säker på att hon tror på gud alls. Hon tror på vetenskap och förnuft, och tycker att familjen O’Donnells påståenden är en skymf mot båda. Att avslöja sanningen bakom Annas påstådda mirakel visar sig dock vara betydligt svårare än Lib trott, och allteftersom hon lär känna Anna och börjar förstå hennes hängivenhet till gud, börjar Lib tvivla. Kan det vara så att Anna faktiskt är ett mirakel?

Första gången jag läste Miraklet, strax efter att den släppts på engelska, blev jag så berörd av den att jag inte kunde sluta berätta om den för alla jag träffade. Jag rekommenderade med en nästan religiös hängivenhet flera personer i min omgivning att läsa den NU, OMEDELBART, och var helt övertygad om att även de skulle se ljuset och i sin tur predika Donoghues genialitet vidare. Till min förvåning blev de två personerna som faktiskt genast följde mitt råd båda besvikna. De sa båda att Miraklet var alldeles för långsam, utdragen, och överdrivet språkligt krånglig. Iochmed att Miraklet släpptes på svenska läste jag om den, och försökte den här gången läsa den med mina vänners kommentarer i bakhuvudet. Jag har kanske en större förståelse nu för varför andra kan tycka att den är seg. Relationen mellan Anna och Lib utvecklas mycket långsamt, även fast den bara utspelar sig under några veckor.

Jag tycker dock fortfarande att Miraklet är fullkomligt lysande. Jag ryser bara jag tänker på hur Donoghue beskriver hur Annas tillstånd försämras, samtidigt som Lib inombords slåss mot sina tvivel. Är det hennes plikt att enbart iaktta Anna, oavsett vad som händer med flickan, och därmed kanske vara medskyldig till ett barns död? Eller kan hon gå ifrån sin yrkesroll och på något sätt rädda den lilla flickan som har en anorektikers övertygelse om att hon klarar sig utan näring?

Förmodligen bidrar min katolska uppväxt till min något onyanserade hyllning av Emma Donoghues senaste mirakel, men jag hävdar ändå bestämt att alla som har ett intresse för religion, ätstörningar, eller mellanmänskliga relationer bör läsa den här boken. Den är hjärtskärande, vacker, och omöjlig att sluta tänka på. Oavsett om Anna O’Donell är ett mirakel eller inte, så är Emma Donoghue ett litterärt geni. Miraklet är definitivt förra årets bästa bok.

Similar Posts:

• Äkta engelsk klassiker
• Rörigt men mänskligt
• Mat som kärlek
• Svält och sex
• En reskamrat i fickformat

För nyutexaminerade barnmorskan Jenny Lee blir mötet med slummen till stor del en chock, men hon lär sig också snart att uppskatta de vänliga och frispråkiga fattiga i området och de minst lika vänliga och frispråkiga nunnorna som driver barnmorskeverksamheten från Nonnatus House, klostret mitt i Londons sjabbiga hamnområde Docklands.

Om du har sett BBC:s tevefilmatisering som visades av SVT i somras minns du säkert de vackra unga barnmorskorna i sina snygga, strama 50-talsuniformer, cyklande omkring i de brittiska arbetarkvarteren. Och jo, det är svårt att låta bli att raljera en smula över den lite äppelkindade och förnumstiga beskrivningen av det hederliga, arbetande folket ur en städad ung medelklasskvinnas perspektiv – nyanserat förstås av den åldrade författaren. För det är ju just det med självbiografier. Det ligger ett helt liv av erfarenheter mellan den som skriver och det som beskrivs.

Ändå tror jag inte att bokomslagets stolta leenden (naturligtvis är bilden från teveserien) ska tolkas enbart som en romantisering. Där finns en yrkesstolthet, tror jag, en visshet om att göra något meningsfullt och spännande, något som förbättrar och till och med räddar människors liv.

Det är en ytterst befogad stolthet, och tillsammans med Åsa Mobergs Florence Nightingale-biografi borde den här boken läsas på alla vårdutbildningar. (Det vore också en fördel att vara just en smula medicinsk kunnig, för här och var får jag erkänna att jag inte i detalj fattar vad som händer, trots ordlistan i slutet.) Och varför inte av alla politiker som svänger sig med luddiga välfärdsbegrepp – det här är välfärdssamhällets första stapplande steg, och ännu mer själva anledningarna till att det byggdes.

För mitt i det äppelkindade, bland nunnor med prutthumor och ungdomliga upptåg, finns en ytterst brutal vardag. En värld av misshandel, missbruk, prostitution och oändlig utsatthet, av blod och var och stinkande syfilisbölder. Det är så långt ifrån romantiskt skimmer man kan komma, det är vad människor slagits och fortfarande slåss för att komma ifrån.

Jennifer Worths memoarer, där Barnmorskan i East End är den första i en trilogi, är kanske inte stor litteratur. Språket imponerar inte väldeliga och jämfört med teveserien är framför allt kronologin lite vag. (Åtminstone i denna första volym lyser också de egna kärlekshistorierna med sin frånvaro, men det är väl en så klassisk skillnad mellan bok och filmatisering att den knappt behöver nämnas?) Det är däremot minnen från en generation på väg ur tiden, och från en del av samhället som lämnat ganska måttligt med skriftliga spår efter sig. Som sådan är den klart läsvärd.

Similar Posts:

• I skuggan av fattighuset
• ”The lady’s NOT for turning”
• Den ultimata Suede-texten
• Det motsägelsefulla livet
• Mysmord i 50-talsförsamling

Det är 1800-tal och England. När romanen börjar sitter Florence i den lilla skrubb under trappan i familjens hus som har blivit hennes tillflyktsort. Här behöver hon inte umgås med den mängd av kusiner som ständigt strömmar genom huset, här kan hon låtsas inte höra när modern och systern ropar på henne för att hjälpa till med plommonkompott och broderi. Men också här känner hon av det olösliga dilemma hon befinner sig i: dragkampen mellan å ena sidan familjen, tanken på att kanske få bli mamma, att få dela sitt liv med någon, och å andra sidan: att få gå vart man vill, att få verka i världen, att få diskutera nyttan med frisk luft och faran med överfulla sjukhussalar för sjuka patienter.

Det är inget lätt val. Florence känner tyngden av huset på sina axlar där hon sitter i skrubben, dels det rent fysiska och dels arvet: vad alla förväntar sig av henne. Hon överväger ett frieri och låter sig lockas av tankarna på vad som finns under alla de där kläderna – hur ser en mans kropp egentligen ut? Hur vore det att ha ett eget barn att ta hand om? Florence som tycker så mycket om barn, hon inser förstås att hon inte kan få både det och ett liv i frihet. Det är ett dilemma som går att känna igen sig i också idag. Både friheten och barnet – idag är det kanske snarare så att en kvinna måste vilja ha båda för att anses vara normal.

Florence heter Nightingale i efternamn. Mia Öström har skrivit en poetisk och språkligt glasklar bok om en kort period i hennes liv, om hennes tankar och inre värld. Den är skriven i korta stycken som man läser som befann man sig liggande i havet, i vågor. Gradvis framträder en historia genom sköra fragment ur ett liv: långa uppräkningar av olika maträtter blandas med drömmar och existentiella funderingar. Men också med rent konkreta situationer: den unga pojken Joseph ligger sjuk i byn, och fattigdomen där, okunskapen om hälsa och bristen på mat: det är i mötet med de sakerna som Florence känner att hon lever. Men det är också där som frustrationen är som störst. Saker ställs mot varandra, ofta med sådan klarhet att man inser hur helt omöjligt det är att välja det ena eller det andra och samtidigt välja rätt.

Florence blir sjuk men det rör henne inte, det är hennes yttre kropp det handlar om. Därinne växer den andra kroppen, den som finns på gott och ont, den som allt vore enklare utan. Den som gör allt så svårt för Florence, men också så vackert och insiktsfullt:

I matsalen serverar husan soppa. Jag är inte hungrig eller törstig. Jag behöver ingenting. Jag har vuxit färdigt. Jag bad till Gud att bli vuxen, det tog tid, jag väntade länge på att ett nytt liv skulle ta vid men det gamla fortsatte som om ingenting hade hänt. Jag skjuter ständigt min barndom ifrån mig med svaga handleder och anklar. En man föds till världen, en kvinna till familjen. Det är ett mycket litet utrymme. För något år sedan kom en amerikansk cirkus till London. Far läste om den största attraktionen, en mycket liten man, ett par fot hög, människor vallfärdade för att se honom, som om det var ett konststycke att vara kortväxt. Jag skulle vilja se en kvinna som lämnat sin familj.

Similar Posts:

• Den lysande damen
• Downton Abbey möter Agatha Christie
• Var finns arbetet i litteraturen?
• Måste en riktig kvinna vilja ha barn?
• Förra årets bästa bok

Sådana omsättningsförsök undersöker sociologen Britta Jonsson i en avhandling från 1983. I Alternativa livsformer i 70-talets Sverige (den handritade framsidan har för övrigt tillägget ”några” i lite mindre kraftfull stil ovanför ”alternativa”) undersöker Jonsson 15 på olika sätt alternativa grupperingar i allmänhet och fyra av dem i synnerhet. Det handlar om sinsemellan ganska olika grupper med strategier baserade på alltifrån självförverkligande genom meditation till ekologiskt kollektivjordbruk.

Gemensamt för de undersökta rörelserna är att Jonsson ser dem som en förlängning av 1960- och 70-talens sökande efter alternativa tankesätt och livsstilar. Ur ett efterhandsperspektiv är det lätt att dessutom se ett slags brott. Något har svängt om sedan en bunt studenter och likasinnade satt på kårhuset i Stockholm och trodde att de dragit igång den svenska socialistiska revolutionen.

Ekonomin och hela samhällsklimatet hade svängt, från ett slags ”bättre och bättre dag för dag” till oljekris, borgerlig valseger och allmän undergångsstämning. Revolutionen, vad den nu var exakt, verkade inte längre nära förestående och det hade förmodligen visat sig svårare än man hade föreställt sig att förändra saker, både i egna beteenden och i samhället i stort. Det betyder inte att man har gett upp, men att fokus blivit mer småskaligt, mer konkret och personligt. För några räcker det att börja med att komma till rätta med sig själv. Andra vill visa samhället på alternativ genom det egna handlandet.

Genom Jonssons bok kan de fortsätta att göra det, även decennier senare. Det är inspiration att vara tacksam för, men tyvärr lägger framställningsformen också en del hinder i vägen.

I början av 1980-talet var samhällsvetarkomplexet uppenbarligen fortfarande starkt, inom sociologi såväl som humaniora. Tabeller var en god garant för ”riktig vetenskap”. Så är det väl i viss mån fortfarande. Att försöka reda ut stora, mänskliga frågor som inte nödvändigtvis passar i diagram har länge ansetts suspekt, otillförlitligt och flummigt.

Statistik kan vara fantastiskt. Se till exempel på Kate Picketts och Richard Wilkinsons Jämlikhetsanden – därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen. Florence Nightingale sa något i stil med att genom statistik kan människan försöka förstå Guds plan för mänskligheten, och jag håller fullständigt med (ja, minus själva Gud, kanske). Det betyder inte att statistiken sitter inne med precis alla svar, särskilt inte vad gäller enskilda människors tankesätt och bevekelsegrunder.

Jag skulle önska att människorna som levde i de sammanhang Jonsson beskriver hade fått ta mer plats. Här finns bara tabeller och skilda citat, yttrade av numrerade informanter. Jag hade velat se individerna. Jämför till exempel med Fanny Ambjörnssons I en klass för sig där olika grupper av tonårstjejer och deras tillvaro och livsstrategier verkligen får liv på avhandlingssidorna, utan att analysen för den sakens skull blir mindre skarpsinnig.

Här bryter bara plötsligt något helt annat igenom. Som när Jonsson i inledningen bekänner hur svårt det ibland varit att förhålla sig neutral till de undersökta gemenskaperna. Hon pulsar runt i snön bland Skogsnäskollektivets gårdar och känner att hon helst av allt bara vill stanna där.

Träden stod som höga pelare upp mot den mörka stjärnhimlen. Jag rådbråkade min stackars hjärna och försökte komma på något som helst vägande argument för att någonsin fara tillbaka till Märsta där jag är bosatt och åter börja pendla till skrivbordet på sociologen i Uppsala. Jag lyckades inte. Ingenting föreföll mig mera självklart än att helt enkelt bara stanna här där jag var. Ingenting föreföll mig mera rätt och riktigt än att deltaga i kampen för en mänskligare värld på det sätt som Skogsnäskollektivet gjorde och att satsa alla min krafter på det i stället.

Intrycket mitt i en avhandling är förstås lika delar ärligt och märkligt. Inte desto mindre är det den där längtan efter något vettigare som biter sig fast efter läsningen som det mest bestående intrycket – kanske till och med arvet efter den där tiden. De där ljuva drömmarna, de är nog inte riktigt döda än.

Similar Posts:

• Vad är kulturen bra för?
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• När socialdemokratin gapade efter mycket
• Starka argument för ett mer jämlikt samhälle

Statistik, menade sjukvårdspionjären Florence Nightingale i slutet av 1800-talet, var det viktigaste medlet för människorna att utröna och förverkliga Guds lagar. Det låter kanske en smula apart för nutida öron, men nog finns det något nästan gudomligt i både statistikens möjligheter till överblick och sammanhang och i dess retoriska tyngd.

På statistik baserar sig de brittiska hälsoforskarna Richard Wilkinsons och Kate Picketts bok Jämlikhetsanden och precis som Florence Nightingale faktiskt var en föregångare både som samhällsvetare och som framsynt förespråkare av välfärdssamhället vill Pickett och Wilkinson vara i dag.

Glöm alltså titeln. Jämlikhetsanden slås i vaghet och new age-associationer bara av originalets The Spirit Level. Fokusera istället på undertiteln: ”Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen”. För det är precis vad Pickett och Wilkinson demonstrerar i sin bok.

Område för område visar de hur större ekonomisk jämlikhet i ett samhälle, det vill säga mindre klyftor mellan ett lands eller en delstats fattiga och rika medborgare, hänger samman med en rad hälsovariabler. De diskuterar utbildning, sjukvård, kriminalvård, social rörlighet, tonårsgraviditeter, jämställdhet mellan könen, barns välmående, fysisk och psykisk hälsa, fetma och drogmissbruk. Mönstret går igen både i de rika länderna (företrädesvis i väst) och i USA:s delstater.

I mer jämlika områden finns färre sociala problem och folk mår fysiskt och psykiskt bättre. De för dessutom en mer miljövänlig politik och ger mer bistånd till fattiga länder. Mindre pengar behöver också läggas på sjuk- och kriminalvård. Och det är inte bara de fattigare som mår bättre, utan alla. Större jämlikhet skapar helt enkelt större trygghet och mindre ”statusstress” och konsumtionshets över lag. Det är nämligen inte absoluta lägstanivåer som skapar problemen (i världens rika länder alltså), menar författarna, utan orättvisorna i sig.

Alltsammans illustreras i lättbegripliga diagram och det är föredömligt. Möjligen kan man fråga om det här verkligen är nyheter? Florence Nightingale, och många med henne, visste det på 1800-talet. Svenska politiker har vetat det sedan åtminstone 1930-talet (men kanske möjligen glömt bort det på senare år?). Engelsmännen visste det något sånär innan Thatcher, och till och med amerikanerna – notoriskt illa placerade i vartenda välfärdsdiagram – visste det något sånär innan Reagan.

Större delen av Jämlikhetsanden ägnas emellertid åt problemformulering och det är också där författarnas styrka ligger. De diskuterar på ett lättförståligt och lättöverskådligt sätt hur samhället ser ut – och varför vi inte mår bättre, trots att vi materiellt sett har alla fördelar. Ska jag lyfta fram någon sida lite extra varmt så är det just författarnas själva startpunkt som paradoxalt nog förtjänar att diskuteras mer.

De menar nämligen att det är dags att sluta förutsätta att det är tillväxt som är lösningen på alla våra problem i västvärlden. Där vi nu står är tillväxt – återigen: för den rika delen av världen – tämligen värdelös och mest en belastning. Vi får det inte bättre. Vi blir bara mer stressade.

Wilkinson och Pickett är noga med att inte officiellt skriva in sig på någon politisk sida. Icke desto mindre är deras lösningsförslag knappast svårplacerade på en höger-vänster-skala, och det råder inte heller något tvivel om att vi, med deras mått mätt, är på väg åt fel håll. Så nog är det här en välbehövlig bok.

Om man såhär dagen innan valet börjar bli redo att kräkas på trött, tom (och faktiskt rent dålig) retorik så är Jämlikhetsanden en ganska god motvikt. Wilkinson och Pickett är forskare som förordar politik. Om man studerar hur saker är och hur de förändras, så kan man också ta ställning och förändra samhället.

Det känns sorgligt nog som en oerhört fräsch och originell idé.

Similar Posts:

• Jämlikhet für alle!
• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Mest om pengar. Eller möjligtvis kärlek
• Den lysande damen

Det är alltså med viss bävan jag faller för frestelsen att läsa om Peter Nilsons Rymdväktaren, en roman och ett författarskap som tog mig med storm när jag först stötte på dem i slutet av 90-talet.

Slumpen, eller ödet, hör till det som Peter Nilson gärna ägnar sig åt, både som vetenskaplig och skönlitterär författare. Vad som förde Rymdväktaren, som en av de första science fiction-romanerna, i min väg har också en hel del med slumpen att göra (och inbegriper en vacker ung man, en sen natt med författarens – facklitterära – Solvindar, och en tonårstjej med svårighet att hitta utanför hc-hyllorna på biblioteket, men allt det där ska vi inte gå närmare in på här). Slumpen hos Nilson är så överväldigande storartad och fascinerande, på gränsen till det gudomliga men utan att behöva övernaturliga förklaringar. Det är så vansinnigt stort i sig, att av hela universum har blivit just vi, just här och nu. På gott och ont.

Nilson är författare, filosof och vetenskapsman i ett. Han kombinerar författarens konkretism med vetenskapens auktoritet och filosofens kittlande spekulation och slänger dessutom in kärleken till klassisk musik i allmänhet och Bach i synnerhet i den helhet som blivit Rymdväktaren.

I Rymdväktarens ramberättelse kommer en ung vetenskapsman till ett kloster på månen för att forska med hjälp av klostrets superkvantdator Angelica. Där möter han också den urgamle Peter Lorentzen, en vetenskaplig legend född i ett svindlande länge sedan, 1980. Lorentzen berättar om hur han som ung tillsammans med sin nu försvunna partner, Ninni, varit med och utforskat naturvetenskapliga hemligheter på jorden, en jord präglad av elektronisk sårbarhet, klimatkatastrofer, oroligheter och nyreligiositet.

Sjukhuspionjären Florence Nightingale menade på sin tid att statistik kan hjälpa människan att förstå Guds avsikter med oss. Något liknande ligger bakom månklostrets intresse för datorer och matematik i Rymdväktaren. I en värld där vetenskapen blivit så avancerad och fragmentiserad att den för de allra flesta är obegriplig kan religionen göra sig ny plats. Det verkar ganska uppenbart nu – liksom klimatkatastroferna känns som obligatoriska inslag nu – och gick naturligtvis att ana redan 1995, men alla gjorde det sannerligen inte.

Det ska villigt erkännas att jag inte kan ett jota om vare sig naturvetenskap, matematik, astronomi eller teoretisk musik (nej, jag är inte alls säker på att det sista ens är ett etablerat begrepp). Men Peter Nilson tar inte bara avstamp i verklig vetenskap, han gör den levande och fullkomligt trollbindande. Och jag tror faktiskt att om jag hade stött på Nilson tidigare så hade nog också mitt förhållande till de där ämnena sett ganska annorlunda ut.

Similar Posts:

• Vem tillhör framtiden?
• I Borges fotspår
• Det började med Astrosmurf
• Jakobsons fiktioner
• Sövande genom världsrymden

Precis som sina sentida amerikanska klassystrar förväntades hon möjligen ägna sig åt välgörenhet. Absolut inte bry sitt söta lilla huvud med pengar och statistik. Men för Nightingale var lönearbete en rättighet att slåss för.

För oss har det väl snarare blivit skyldighet. Så var finns alla yrken och arbetsplatser i skönlitteraturen? Författare, åtminstone de som hålls för lite finare, tenderar att skriva mest om just författare. Möjligen journalister eller konstnärer av något närliggande slag.

På teve är det betydligt tätare mellan arbetsplatserna. Där pågår livet i lärarrummen, i sjukhuskorridorerna, på advokatkontoren och över obduktionsborden (somliga arbetsplatser är förstås mer överrepresenterade än andra). Kanske är det också symptomatiskt att en yrkesorienterad genre som deckare så ofta får både bok- och teveform.

Historiskt sett har författare nästan alltid, precis som Florence Nightingale, hört till privilegierade minoriteter som inte behövt befatta sig med lönearbete. För att skriva måste man ju ha tid. Inte vara upptagen med att antingen arbeta eller svälta ihjäl.

Ändå har vi förstås i Sverige våra arbetarförfattare – ett internationellt sett tydligen unikt koncept. Få samhällen har gett så, relativt sett, stora möjligheter för begåvade, mindre bemedlade människor att få en utbildning och kunna göra sin röst och sina erfarenheter hörda.

Hur många enormt bra och viktiga författarskap som dykt upp på den fronten kan kanske ge en liten, svindlande aning om hur många fantastiska författare som kunde ha blivit. Om de bara inte varit, och på sina håll fortfarande är, upptagna med att skaffa mat för dagen eller svälta ihjäl.

Betänk också just kvinnors arbete. Vore det inte för författare som Moa Martinson och Elsie Johansson skulle väl min generation knappt känna till kvinnors lönearbete annat än som helt sentida uppfinning. Vi skulle tro att de suttit i prydliga kök, filat naglarna och helt ahistoriskt idisslat sitt kaffe i takt med surret från diskmaskinen.

I 1980-talets flärdromaner grundade kvinnorna däremot sexigt framgångsrika företag och skaffade sig maktpositioner från vilka de kunde hämnas det förflutnas alla oförätter. Individualistiskt och superkapitalistiskt, men onekligen initiativrikt.

I de senaste årens chick-lit-våg när hjältinnorna oftast mer vaga drömmar om att lyckas i media. Och till och med det tycks mest vara ett alibi för den envist rosaskimrande angloamerikanska drömmen att bli duktigt gift. Jag undrar just vad Florence eller Moa skulle säga om det?

För vem tusan ids vara Florence Nightingale? Om inte ens hon själv?

Similar Posts:

• Den lysande damen
• På andra sidan välfärdssamhället
• Starka argument för ett mer jämlikt samhälle
• ”Jag skulle vilja se en kvinna som lämnat sin familj”
• Det motsägelsefulla livet