Farahad Zama säger att hans viktigaste influenser är Alexander McCall Smith och Jane Austen, och att hans bok är som ett ”äktenskap” mellan dessa. Och eftersom jag slukade de första fem böckerna om Mma Ramotswe med enorm hastighet (sen infann sig ett slags mättnad) och eftersom jag ständigt återkommer till Stolthet och fördom (en av de få böcker jag läst flera gånger) så tänkte jag att det här skulle bli en ny favoritbok. Men efter några kapitel kände jag mig rejält besviken. Äktenskapsbyråns affärer är helt mysterielösa, och historien påminner visserligen om Damernas detektivbyrå, men saknar den där lilla extra knorren som gjorde att jag gillade de böckerna. Och Austen, ja, Austen är ju Austen och en kopia är aldrig lika bra som originalet. Även om en del karaktärer hade passat i Janes värld så är stämningen inte riktigt den rätta. I början är det riktigt torrt och eländigt, men mot slutet blir det bättre, mer romantiskt och dramatiskt. Men en bit av tråkigheten sitter igenom hela romanen.

Vad som kanske är allvarligare är temat arrangerade äktenskap. Jag vet inte om jag tycker att det ska vara mysigt. Är jag fruktansvärt negativt inställd till andra kulturer om jag tycker att man ska gifta sig av kärlek? Visserligen kan man diskutera i all oändlighet om den ensamstående mamman med fem äktenskap bakom sig är lyckligare än hemmafrun som gift sig med en man som familjen ansett vara lämplig. Men jag tycker ändå det känns fel.

Även en hel hög andra indiska fenomen som får mina varningsklockor att börja ringa beskrivs relativt okritiskt. Kort sagt romantiseras det indiska samhället rejält. Och det gör att jag nästan kallsvettas lite under allt rosa fluff som författaren öser över mig med sina söta historier.

Å andra sidan kan jag ibland verkligen gilla stämningen och beskrivningen av hur saker och ting får ta tid. Av hur man hinner bry sig om vänner och hur samtal med brevbäraren får vara en självklar del av vardagen. Men som sagt, jag tror nog att även den delen av det mysiga är ganska grovt romantiserad, säkert är väldigt många fattiga indier rejält stressade av att aldrig kunna slappna av och alltid behöva oroa sig för om maten ska räcka, vad de däremot saknar är lyxen att kunna må dåligt av det.

Det här är en lagom trevlig bok. Fylld av spännande maträtter, lättsamma religionsdiskussioner, indisk visdom och småmysig, inte alltför passionerad kärlek. Så länge man kan koppla bort det kritiska tänkandet och bara fokusera på historien så är den ungefär som chaiteet i Åmål, lite för sött, lite för slätstruket och inte lika perfekt som det jag en gång för länge sen drack på Starbucks i Barcelona.

Similar Posts:

• Sharp cuts
• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Kulregn över Himalaya
• Jane Austen – ständigt aktuell

Mellan attentaten går inte i den fällan – snarare handlar den om hur fällan gillras. Det här är en samling med 14 löst sammanhållna noveller som alla har det gemensamt att de utspelar sig i (en lätt påhittad version av) staden Kittur mellan morden på Indira och Rajiv Gandhi 1984 och 1991. Det är inga enkla inspirerande berättelser Adiga ger oss här trots rejäla doser svart humor, inga lösningar eller utvägar. 14 huvudpersoner från olika skikt av samhället, från mentalsjuka tiggare till rika industrialister, vars öden hela tiden vävs ihop med miljoner andra, både i samma stad och ute i den stora internationaliserade världen. En av många ironier i detta: var och en är medveten om sin plats i de olika formella eller outtalade kastsystemen, och det är just den medvetenheten som gör det omöjlgit för dem att komma ur det.

Naturligtvis står vissa berättelser ut mer än andra. Från mörk komedi (den rike kastlöse skolpojken som tror att han måste bli terrorist, journalisten som försöker säga sanningen om korruption bara en enda gång) till desperat och alltför realistisk (cykelkulin som inser att hans kropp håller på att ge upp vid 30 och att varje dags arbete kostar honom mer kalorier än han har råd att få i sig).

Uppförsbacke igen. Chenayya slet framåtlutad. Luften trängde in i hans lungor som en het eldgaffel. Halvvägs uppför backen såg han en elefant komma gående mot honom med ett litet bladknippe på ryggen, och en elefantförare som petade på dess öra med en järnkäpp.

Han stannade. Det var otroligt. Han började skrika åt elefanten: ”Hör du, vad gör du med de där bladen – ta det här lasset i stället! Det passar bättre till din storlek, ditt jävla kräk!”

Bilar tutade bakom honom. Elefantföraren vände sig om och gestikulerade med sin järnkäpp. En förbipasserande skrek åt honom att inte hindra trafiken.

”Ser ni inte att det är något som är fel med den här världen?” sa han och vände sig om till föraren i bilen bakom honom, som tryckte på tutan med den köttiga delen av sin handflata. ”När en elefant får lufsa i nerförsbacke utan att egentligen utföra något arbete alls, medan en människa måste dra en sån här tung kärra?”

Varje berättelse tar oss in i en ny människas situation, ger oss deras bit av livet, och låter oss sedan pussla ihop helheten själva. Och bara för att lägga till ytterligare ett lager ironi ramar Adiga in varje kapitel i en informationstext som låter just som en sån där turistbroschyr, en till synes objektiv beskrivning av staden som får stå som motvikt till hur människorna som faktiskt bor där upplever den, och de osynliga men verkliga mönster som ser till att saker aldrig förändras alltför mycket. Varje novell här kan läsas för sig, men tillsammans börjar de ifrågasätta, misstro, förstöra för och konkurrera med varandra. Några lyckas bättre än andra, bara för att ändå finna sig fast i en bok som säljs med grälla indiska färger på omslaget. Ett kretslopp av död.

Similar Posts:

• En mörk ruttnande sörja
• Romantiserat Indien
• Rakt i ansiktet
• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt