Kan man ens avgöra vilka faktorer som styr och hur mycket, är det inte upp till varje kvinna att göra sig själv?

Själv har jag svårt att identifiera mig med andra vuxna kvinnor som talar med flickröster eller klär sig i barnmössor och knäkorta skotskrutiga kjolar!

De här funderingarna kommer till mig under läsningen av forskningsantologin Att konstruera en kvinna. Den består av bidrag från ett antal etnologer och medieforskare i syfte att initiera debatt och att lyfta fram forskningen kring kvinnoblivande och ålder.

Lika lite som män, är kvinnor enbart en produkt av biologi och psykologi utan i mångt och mycket en social konstruktion. ”Man föds inte till kvinna, man blir det” är ett berömt citat av Simone de Beauvoir.

Bokens kapitel är ganska korta med särskilt fokus på företeelser som tidningar, tecknad film och litteratur. Ofta består forskningen av ett ganska begränsat antal intervjuer och närstudier. Sammantagna bjuder de på flera spännande ingångar till ämnet.

Eva Söderberg skriver om Tummelisa och andra karaktärer hos H.C. Andersen. Hon visar hur sagotösen framställts i olika illustrationer från Elsa Beskows ljushylta gullunge till Matilda Rutas svarthåriga revolterande unga tjej.

Johanna Sjöberg tar upp tidningar för flickor och unga tjejer. Baserat på ett urval (Barbie, Julia med flera) ser vi vilket slags innehåll som erbjuds och vad det säger om den ideala flickkonsumenten. Innehållet byggs upp utifrån målgruppens önskningar vilket också innebär att de ”klumpas samman och ‘görs’ som en enhetlig grupp”.

Publikationer för mindre barn innehåller mycket hjärtan och blommor i företrädesvis rosa kulör. Innehållet är sagobetonat och handlar om vackra, framgångsrika och sunda tjejer som exempelvis Barbie som ”förflyttas mellan olika scenarier och diverse roller, som veterinär, modedesigner, rockstjärna och älva.”

Relationer och vänskap är återkommande teman där äldre flickor förutsätts ha ett heterosexuellt intresse. Gemensamt för tidningarna oavsett åldergrupp är att man lyfter fram en dröm- och fantasivärld där ”läsarna positioneras som flickor som vill drömma sig bort och leva sig in i fantasivärldar där de kan spegla sig i drömmar”.

Sjöberg visar också på hur tidningarna följer en ålderstrappa med olika stadier från den lilla flickans sagovärld med prinsessor och älvor till tonåringens mer komplexa motsvarighet i berättelser om kändisar. Det hela förstärks av att tidningarna marknadsför varandra så att den växande lilla flickan gradvis slussas vidare till nya drömvärldar i tidningar för äldre barn.

Berit Åström skriver intressant om föräldraskap i tecknad film. Hennes studie visar att väldigt många mammor dör eller dödas i filmerna. Den omedelbara frågan på det är förstås varför? Finns någon koppling till gamla folksagor eller är det ett berättartekniskt grepp kring den moderlöses väg till självständighet? Varför finns det då så många filmer där pappan plötsligt träder fram och tar rollen som välvillig beskyddare?

Mera död finns i Annelie Bränström Öhmans text ”Lisbet Salanders grav och andra flickgravar”. Här handlar det just om nedgrävda flickor och kvinnor i ett antal romaner – ett fascinerande ämne i en tyvärr något tung text.

Karin Lövgren, som också är bokens redaktör, tar sig an kvinnor och bloggande. Hon har tittat närmare på ett antal bloggar om smink, stil och mode riktade till flickor, tjejer och medelålders kvinnor. Analysens fokus ligger på kvinnlighet som ett pågående projekt där kvinnan lär sig att göra om sig själv för att motsvara ett värde definierat av ”den manliga blicken”.

Samlingens sista kapitel, av Therése Persson, om kvinnor, sex och ålder, bygger på några intervjuer med flickor och kvinnor mellan 9 -77 år. Här diskuteras bland annat synen på äldre kvinnor som sexuellt ointressanta på grund av ålder, mot motsatta uppfattningar som visar att äldre kvinnor är mera nöjda med sitt utseende.

Samtliga texter är akademiska. Avsikten har heller inte varit att skriva populärvetenskapligt, vilket jag tycker är synd. Den debatt man önskar initiera hade med ett annat tilltal och med illustrationer till de många exemplen, förmodligen kunnat nå en större läsekrets. Det förtjänar ämnet och de många intressanta vinklarna.

Similar Posts:

• ”Vi tar oss rätten att ligga med hela världen eller inte ha sex alls.”
• Överskattad undergång
• Skröplighet är ditt namn, Kvinna
• En riktigt kvinna står vid spisen klädd i rosa volanger
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda

Martha Sandwall-Bergströms flickboksklassiker hör till 1900-talets mest utlånade böcker och i bibliotekens stora omröstning om århundradets författare år 2000 hamnade hon bland de 100 mest älskade. Men Askunge, madonna eller feminst? är också berättelsen om en bokserie som många gånger fått agera avskräckande exempel i debatten om en ofta föraktad genre och om en åldrad författarinna som har svårt att tänka sig att ”några gamla flickböcker” skulle anses förtjäna uppmärksamheten av en akademisk avhandling.

Söderbergs märkligt breda undertitel är det andra iögonenfallande: ”Kontextuella läsningar av Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gullasvit”. ”Jag tänkte sätta in de här böckerna i sammanhang.” ”Jaha du”, liksom. Men det är precis vad hon gör. Hon diskuterar böckerna i förhållande till författarens liv, till hennes egen läsning, till författarskapet och andra verk, till flickboksgenren och sagotematiken, i förhållande till det Småland hennes äldre släktingar berättade om och där Kulla-Gulla-böckerna utspelar sig – och till folkhemsbygget i författarens samtid.

På så sätt ges en mångfacetterad och spännande inblick i en stor del av Sveriges historia och kulturhistoria, i skrivande, litteratursyn och tolkningsföreträde. Det är inte minst en ganska hjärtskärande berättelse om en riktigt bra författare som försöker hålla balansen inom en knepig genre, som närmast av en slump hamnar i flickboksfacket och många gånger känner sig oerhört låst där, som får stå som portalfigur för allt sliskigt och sött som anses förleda och fördumma 1950-talets ungdom och som när hon väl får ge ut sin vuxenroman känner sig tvingad att göra det under pseudonym.

Men Askunge, madonna eller feminst? tillför också läsningen av flickboksserien en hel del. Titelkaraktären ges nya dimensioner, bland annat genom författarinnans frireligiösa bakgrund och hennes avsikter att skapa en förebildlig, stark och framför allt god karaktär. Söderbergs sagotolkningar ger ett nytt djup åt framför allt mellanböckernas lite stereotypa kamp mellan Gulla och patrons intriganta före detta arvtagerska Regina. Pubertetsproblematik som på grund av flickboksgenrens kyskhet måste förtigas kan utryckas symboliskt, menar Söderberg, liksom författarinnans kamp med det egna skrivandet och skepsis mot genren och mot den egna hjältinnan.

Godheten och de lyckliga sluten ges en mörkare botten i Söderbergs jämförelse med Sandwall-Berströms vuxenroman från samma tid. Objuden gäst hanterar kvinnoblivandets och folkhemmets dunklare sidor, med uteslutande, skam och hot. I Kulla-Gulla-sviten är framtiden istället oblandat ljus. På det Höje som ska byggas i seriens slut finns plats för alla. Där kan kärlek och engagemang göra skillnad, kan förändra världen. Det kan väl också vara en flickboksutopi, en människosyn och världsbild värd att älska?

Similar Posts:

• Askungesagans sista akt
• Vem vill ha världens öde i en kedja om halsen?
• Klasskamp på Höje
• Vad bekänner vi och varför?
• Familjeidyllen innan prärien

Jag tycker om ändå sådana här moraliska slut. Jag menar, det är väl därför det heter poetisk rättvisa, för att den återfinns nästan bara i litteraturen och sorgligt sällan i verkliga livet. Och nog behöver vi lite rättvisa här i världen.

Spännande blir det kanske inte riktigt. När nu vår guldlockiga hjältinna mött sin prins, i studenten, bokhållaren, wanna be-torparen och här också skolläraren Tomas gestalt, så vet vi förstås att den åldrade patron måste falla till föga och de snobbiga bekanta, med löjtnant Ivan i spetsen, måste få lämna godset med svansen mellan benen.

I Kulla-Gullas myrtenkrona upprepar Martha Sandwall-Bergström visserligen en smula intrigerna från seriens tidigare böcker – fast lite får nog den känslan också skyllas på förlagets infall att dela upp originalsviten på fler böcker än de faktiskt är skrivna som – men knyter ändå ihop sin berättelse väl. Det är en hel mängd karaktärer vi har fått följa genom Gullas uppväxt i de båda vitt skilda miljöerna, torpet och herrgården, och väl framme vid att ta farväl känns det ändå som att man tryggt kan lämna dem där. De har vuxit upp, de kommer att klara sig fint.

Eva Söderberg, som skrivit Kulla-Gulla-avhandlingen Askunge, madonna eller feminist?, sätter fingret på något när hon menar att författarinnan i de senare böckerna fasar ut sin hjältinna till förmån för mer realistiska askungar. Kulla-Gullas myrtenkrona handlar visserligen om vår hjältinnas kamp för att få gifta sig med sitt hjärtas utvalda, men är kanske ändå mest livaktig i skildringarna av de små flickorna i hennes skugga, eller snarare i hennes och Tomas ljuskrets. Tvätterskan Viktorias magra Nina med sin brudmyrten, prostens lilla handikappade Ester – en kärleksfull plädering för författarinnans egen handikappade dotter – Kulla-torpets lillunge som blivit patrons bortskämda favorit och Majsan på Hygget som till faderns huvudbry blivit en karsk och självständig husmor på torpet under hans bortavaro.

- En ä inte harre i sitt eget hus längre, sa han.
- Dä ä inte nödvändit att nån ska va harre, replikerade Majsan oberört, under ett halvt års tid har här bara funnits jämlikar i stugan, å dä har vi trivts bra mä. Vi vill inte ha nån som skälls å domderar.
Sammel tittade hjälplöst på Gulla.
- Jag förstår inte hurdan jäntan har blitt, sa han klagande, hon ä precis förstörd, ja tror allri mer dä går å få bukt med henne …
Gulla måste skratta, hon log Sammel rätt upp i ansiktet.
- Nej, Gud give att det aldrig går, sa hon.

I Tomas Torpare, slutligen, kan jag fascinerande nog vara precis lika förälskad som jag var när jag var tolv – om än med större inslag av sexuell frustration. Blir här så mycket som en kyss så tenderar det att vara med en kysk gärdsgård emellan. Men Tomas är den romantiske hjälten och som sådan alldeles lagom hjältemodig och perfekt. Han är vårdande och pysslig, han är studerad och idealistisk, han skaffar sig erfarenheter han kan dela med hjältinnan och både lär andra och sig själv. Ofelbar är han inte, hans försök till torparliv slutar inte sällan i slapstick (för att återigen använda Eva Söderbergs träffande beskrivning), men han lär sig och han försöker.

Med Tomas har Sandwall-Bergström skapat inget mindre än en folkhemshjälte och när Nina på sista sidan får kröna Gulla med sin myrtenkrona, då är det som en folkvald drottning och med hopp om en ljusare, rättvisare och lyckligare framtid.

Similar Posts:

• Klasskamp på Höje
• En flickbokshjältinnas återupprättelse
• Vem vill ha världens öde i en kedja om halsen?
• Familjeidyllen innan prärien
• Ett aningens för glatt humör