Därefter följde flera veckor av överdådigt festande och storslagna skådespel. Bland annat bjöds det på banketter, tornerspel och fyrverkerier samt det i mina ögon tvivelaktiga nöjet att på Hötorget beskåda jakt på levande hjortar, vargar, rävar och harar. Barockens ledord var bländande prakt och den självskrivna förebilden solkungen Ludvig XIV och hans storstilade hovliv i Versailles utanför Paris.

Hedvig Eleonora (1636 – 1715) överlevde både sin make Karl X Gustav, sin son Karl XI och dog ett endast tre år innan sonsonen Karl XII den 30 november 1718 föll offer för en kula vid Fredrikstens fästning i Halden. Hon har gått till historien som ”Karlarnas maka, moder och farmoder”. Vi nutidsmänniskor har lätt att känna igen oss i beskrivningen av Hedvig Eleonoras bekymmer för barn och barnbarn.

Den sjuttonåriga prinsessan anlände som brud till Sverige från det nordtyska hertigdömet Holstein-Gottorp, där hennes far Fredrik III styrde och ställde. Trots att äktenskapet ingåtts av politiska hänsynstaganden tycks Hedvig Eleonora och Karl Gustav trivts tillsammans. När drottningen blev änka vid endast 23 års ålder gifte hon aldrig om sig, trots att hon inte saknade frestande anbud. Navelsträngen till sonen Karl XI förblev intakt, även sedan han gift sig med den änglalika danska prinsessan Ulrika Eleonora. Änkedrottningen var och förblev rikets första dam. Hon tycks att ha haft skinn på näsan och satt i två förmyndarregeringar.

Smaken för balett och teater fick Hedvig Eleonora med modersmjölken. Hon samlade på konst och tog konstnärer och arkitekter under sina vingars beskydd. Hennes hobbies var annars att spela kort och bygga slott. Efter ritningar av Tessin den äldre återuppbyggde Hedvig Eleonora Drottningholm, som brann ner 1661. Eldsvådor var frekventa vid denna tid, då de flesta byggnader var av trä. 1697 brann även Slottet Tre kronor ned till grunden. Karl XI hade just dött och man fick bråttom att rädda liket undan lågorna.

Hedvig Eleonora hann under sina närapå åttio år på jorden inte bara uppleva ofattbar lyx under Sveriges glansdagar som stormakt, utan också hur riket tappade makt och provinser. Eländet formligen hopade sig i början av 1700-talet i form av missväxt, svält, krig, sinande statskassa och farsoter. På Öland strök halva befolkningen med av pestens härjningar. Häxprocesserna resulterade i hundratals avrättningar under Karl XI:s regeringstid. De eviga krigen ledde till brist på män, varför kvinnorna fick dra tunga lass på hemmaplan. Samtidigt ökade läskunnigheten i landet, bland annat genom att regelbundna husförhör hölls.

1600-talet var en tid av kungligt envälde och reduktion. De gamla adelssläkterna hölls i schack genom att deras jord beslagtogs av kronan. Författaren redogör för den karolinska epoken, men utan att förlora Hedvig Eleonora ur sikte. Hon har uppnått perfekt balans mellan beskrivningen av drottningen som person och tiden. Boken kräver inga förkunskaper och ger dig heller inte skuldkänslor om du händelsevis glömt när slaget vid Lund, Narva och Poltava ägde rum eller vad freden i Roskilde och kalabaliken i Bender innebar.

Pikanta detaljer livar upp framställningen, ofta genom att Ulvros begagnar sig av samtida ögonvittnen, som kammarherren Johan Ekeblad. Boken är också rikt illustrerad. Av den digra käll- och litteraturförteckningen att döma står det klart att författaren är mycket insatt i ämnet. Ulvros bidrar kanske inte med nya forskningsrön, men det är synnerligen välkommet med en modern, välskriven biografi över en intressant drottning som levde i en spännande tid.

Similar Posts:

• Makt och prakt i svensk barock
• Gustavianska intriger
• 250 år av kvinnoliv
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Mer stormaktstid av Peter Englund

Bara detta lilla urval av människoöden – en smula oklart exakt hur urvalet gått till – skvallrar om enorma samhällsförändringar. Här finns Maria Sophia Bond, prästdotter med ett utomäktenskapligt barn, som på ålderns höst flyttar runt bland sina fattiga barn i bostäder de alla blir sjuka av, vars brev ofta innehåller böner om pengar till ved. Här finns också Inga Blomkvist, som bara drygt hundra år senare på äldre dagar njuter av att dansa nätterna igenom på charterresor till Mallorca.

Inte heller Inga har haft det särskilt lätt, med en missunnsam make som inte kan så mycket som sätta fram färdiglagad mat på bordet åt sig själv. Men hon har lönearbetat med glädje och värnat den självständighet det innebär. När hon efter makens död fått ta emot frierier har hennes svar blivit ”Nej jag har lappat färdigt. Jag varken lappar eller lagar åt några gubbar mer.”

Tanken med Ulvros titel är så vitt jag begriper att just låta oss höra kvinnornas egna röster, som de kommit till tals i brev, dagböcker, intervjuer och självbiografier. De tidigaste kvinnoödena baseras framför allt på brev och har tidigare funnits med i Ulvros avhandling. Det är brev som ofta bevarats eftersom någon kvinnorna närstående man gjort sig känd. Fastän de ibland ger en ganska kort inblick i de skrivandes liv – de har utväxlats under en förlovning, till exempel – så gör de också kvinnornas vardagsliv underbart levande.

De senare kvinnoödena vilar tyngre på självbiografier och intervjuer som publicerats i andra böcker och kan ibland kännas mer distanserande. Inga Blomkvists berättelse, som tidigare publicerats i en samling livsintervjuer, är ett exempel på när det fungerar bra ändå. Några andra avsnitt, av någon anledning särskilt de om kvinnor som åstadkommit saker, som forskare och skribenter eller som psalmförfattaren Lina Sandell, blir väl refererande och kanske en smula tillrättalagda. Då gillar jag bättre guvernanten Elisabeth Schmidt, som är så vanvettigt olycklig och trivs så illa med sin ställning att man har god lust att ge henne en örfil och be henne säga upp sig då, för guds skull.

Allra mest gripen blir jag ändå av en kvinna som faktiskt inte får komma till tals i boken: pigan Cecilia, vars bekymmer avhandlas i en brevväxling mellan makarna Henriette och Oscar Winberg i mitten av 1800-talet. Cecilia, skvallrar hushållets ”dadda”, har tagit emot herrbesök på rummet när herrskapet är borta och snart misstänker de att hon både dragit på sig en könsjukdom och blivit med barn. Den stackars Cecilia, som försökt behandla sin sjukdom med ”iglar på stället”, säger sig vara helt okunnig om orsaken, men får så småningom sparken.

Sättet makarna Winberg ingående diskuterar sin pigas allra intimaste förehavanden borde göra var och en tacksam att denna typ av skyddslösa yrken minskat betydligt sedan dess. Vad det sedan blev av Cecilia får vi dock aldrig veta.

Similar Posts:

• Med kronan på huvudet och riksäpplet i högsta hugg
• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Kvinnoliv vs. författarliv
• Brita på männens villkor
• När man skjuter arbetare, och kvinnor