Lindman Mata debuterade 2020 med den prisbelönta diktsamlingen Pur. Mullvadens kärlek till buffeln är Lindman Matas fjärde diktsamling och i de fem sviter som samlingen består av visar Lindman Mata upp ett helt spektrum av sin förmåga: det sköra, vackra och ofta ljudande finns här, som en stilla vaggsång:

Den stumma jorden/är stum och full/Mättat löftesrikt syns/ordet tegat blänka

Här finns också en lekfullhet i form av dikter som spänner över hela uppslag i den okonventionellt formaterade storleken på boken – för att inte tala om den grafiskt experimenterande stil som visas upp i bokens andra svit där texten serveras i en närmast oläslig form med text tryckt på text så att orden inte går att särskilja från varandra.

Vad vill Lindman Mata egentligen säga med allt detta? Det är inte helt lätt att urskilja, men med lite välvilja går det att sätta fingret på en genomgående tematik om arbete, kapitalism och naturlighet. Lindman Mata har om inte en politisk agenda så i alla fall ett politiskt ifrågasättande, där buffeln och mullvaden får fungera som symboler för människans inträngdhet i ett system som tagit henne långt bort från berg, floder och stäpper – hon har blivit förpassad till ett grävande och, om man ska tolka in mullvadens symbolik ännu mer, en blindhet inför världen, medan buffeln som varit fri har blivit ett frustande och tungt belastat dragdjur. Man får känslan av att Lindman Mata vill påminna människan om den storslagna naturen och ett lyckligt urtillstånd, långt bort från, som han skriver, ”köpkraft, ränta, ISK”:

Rakt utanför min dörr/finns tre vildheter. Vi/ möter solen blinkande,/ur jordens mörka vrår –

Hade samlingen bestått endast av svit 1, 4 och 5 – vars dikter har en något mer traditionell utformning än dikterna i svit 2 och (delar av) svit 3, hade samlingen haft en fin röd tråd och samtidigt visat upp en bredd, som olika sidor av ett prisma. Den andra och tredje sviten må vara fascinerande i sin uppställning, men innehållet i texten blir här så svår att ta till sig att upplevelsen snarare stannar vid ett halvroat konstaterande att ”jaha, så här kan man göra med text om man vill” än något som tillför till läsningen och vecklar ut temat. Det blir med andra ord mindre lyckat än de sinnliga och fint avvägda bilder som Lindman Mata förmedlar till sina läsare i resterande tre sviter; där går man med på att man inte har alla svar – vem är denna Ilja som återkommer? Vem är ”hon”? Vem är ”du”? Var befinner vi oss egentligen? Och när? – man kan låta sig svepas med i stämningen som Lindman Mata mycket proffsigt väver fram.

Mullvadens kärlek till buffeln är inte en lätt samling att ta till sig. Den kräver noggrann läsning, omläsning och eftertanke. Men är man villig att göra det arbetet, för att tala Lindman Matas språk, finns här mycket fint och viktigt, både i det stora och det till synes lilla:

En mycket liten solvända, ett/fält med vildmorot,/en hand – visst/ska just dessa

Similar Posts:

• Äpplen på längden och på tvären
• Leva i prekariatet
• Minnas en älskad
• Spretigt och sprängfyllt om Antropocen
• Både förlösande och tröstlöst om kapitalism och drömmar

Den här boken gjorde mig glad en gång. Omslaget är snyggt och fantasieggande. Vi får se en sorts fantasifrukt, en sammansmältning av två frukter till en ny sort. Det hela har charmen av en gammaldags skolplansch. Det är jag gammal nog att uppskatta.

Men sedan började jag läsa. Och då var jag inte glad längre utan mest förvirrad. Vad är det Erik Lindman Mata vill berätta för mig? Och vilken form har han valt? Jag är inte människa att svara på någon av dessa grundläggande frågor, tyvärr.

Ibland är det dagboksanteckningar, ibland är det brev, ibland är det något som jag tror är essä och däremellan lyrik. Och det som ska hålla samman verket är äpplen med sina fem kärnhus. Nej, jag är ledsen, det funkar inte på mig.

Föreställ dig en bit brun och skär massa som fylls upp, huden spänns ut, förvandlas från cellulosa till kött.

Här tar min fantasi slut och mitt intresse dör. Och när jag får veta att det finns pomologisk litteratur från 1600-talet, antyder det ju att det finns samma sorts litteratur även från andra århundranden. Det är en litteratur som jag inte tänker fördjupa mig i, det kan jag garantera.

Jag är imponerad av mig själv att jag läste alla 376 sidor utan att få någon riktig klarhet i vem Inga, Krapp och Kermes är.

Erik Lindman Mata fick både Borås tidnings debutantpris och Katapultpriset 2020. Han är alltså en certificerat god författare. Jag har läst böcker sedan 1972 men aldrig fått något pris för den saken. You do the maths.

Similar Posts:

• Något svårtillgängligt om arbete och naturtillstånd
• Minnas en älskad
• Cyniskt om kronisk smärta
• För vems skull matar vi fåglar?
• Köra Volvo, lyssna på Springsteen och bli på smällen

Texten är på något sätt upphackad. Inte direkt fragmentarisk, men med ständiga avbrott, även mitt i raderna när vanlig ordföljd bryts upp. Även den konsekventa användningen av I istället för en/ett gör att min läsning hela tiden stoppas upp.

dröjer hos dig

jag dröjer hos dig allt

dröjer I nej ––

dröjer I stort ja

dröjer –– ”mer, mer & ännu mer”

jag dröjer som dig

Det blir ju snabbt tydligt att det är så tecknet används och i den betydelsen det ska läsas, men jag vänjer mig ändå aldrig utan det blir som hindrande väggar mitt i raderna.

Att läsa den här boken är som att befinna sig i en tankeström som inte strömmar utan i stället stakar sig fram. Som att vara i chock, i den obegripliga och kaotiska tillvaron efter att helt plötsligt ha förlorat en närstående.

Trots att språket spjärnar emot i olika riktningar är det inte svårt att följa med i händelseförloppet. Diktjaget upptäcker att partnern verkar ha försvunnit, något allvarligt måste ha hänt. Diktjaget tar sig så snabbt som möjligt till Wien, där partnern bor, och orosmolnen ökar tills katastrofen bekräftas. Förnekelsen är inte längre möjligt men samtidigt ändå det enda möjliga tillståndet att hålla sig kvar i.

Det här är med andra ord ett sorgearbete och allt känns äkta och genuint återgivet. Diktjaget klamrar sig fast vid alla minnesfragment, med hjälp av foton, skrivna meddelanden och texter, ljudinspelningar, filmklipp och sådant som bara finns i det egna huvudet. Som läsare kommer vi så nära att jag får känslan av att ha klivit in i någons innersta utan att jag är särskilt säker på om jag vill klampa runt där, om jag bör klampa runt där.

Boken blir ett sätt att skapa en plats för den egna minnesbilden av personen, hellre än våldshandlingens eller polisens. Att skapandet av den platsen görs genom en bok är ingen slump. Litteraturen, läsandet och skrivandet är en naturlig del, både i boken och i relationen den beskriver:

VARDAGEN tvärs igenom din semiotica : excuse me sir you’re standing on my scarf –

du skriver your writing—haha. OUR writing.

see you tomorrow. Sleep well, everyone! Schönen Zug! när mina föräldrar hälsar på –

ord som kollapsar över min vägg & flätverk som –

jag läser memorize some verse before sleeping. then you’re done at least that!

jag sjunger kunna lorca utantill

läser mina ord jag skrivit som vårdag & varm ånga

jag läser haha VÅRA ord om & om igen

läser smidig bäck av där där där där det är detta visst, visst –

läser dig i ditt vår

men du är inte här ––

Similar Posts:

• Tvingande relationers inneboende logik
• Färgskimrande och famlande om sorg
• Omtag om det komplexa och svåra
• Ambivalent natur
• Humoristiskt och sorgligt om att fastna och att komma vidare