Eftersom Åsa Beckman själv är dotter till poeten Erik Beckman är hennes ingång till ämnet personlig. Hemma hos familjen Beckman kretsade allt och alla runt pappa Erik och dennes väl och ve. Åsas mamma var av en jordnära sort, som skötte marktjänsten. När de började dejta på 50-talet studerade hon till tandsköterska, medan Erik å sin sida läste teoretisk filosofi.

Beckman beskriver öppenhjärtigt sina motstridiga känslor inför fadern. Han kunde vara varm och rolig ena dagen och få dottern att känna sig utvald, för att nästa vara deprimerad och i behov av stöd och uppmuntran. Åsa blev expert på att läsa av stämningen i hemmet och tassa på tå när så behövdes. Även sedan hon flyttat hemifrån kunde hon inte förmå sig släppa taget, utan hade ständig jour och ringde sin far i tid och otid för att höra efter hur han mådde. Efter mammans död försökte hon också stävja hans drickande.

En rad författarbarn har klivit fram, berättat om – och beklagat sig över – sin uppväxt. Jan Myrdal var väl den första att ta heder och ära av sina föräldrar. Jag minns hur uppbragd min egen mamma – som var en stor beundrare av Alva Myrdal – var när hon läst boken Barndom (1982). Jan Myrdal har nu, postumt, fått sina fiskar varma i och med att hans son Janken gett ut breven han skrev till föräldrarna. Brev som Jan Myrdal inte velat se i tryck, eftersom de visar en mindre smickrande bild av honom själv och en kärleksfull Alva Myrdal, rakt inte den kalla moder som han framställt i sina böcker.

Likt Åsa Beckman känner sig kulturbarnen inte sällan utvalda och speciella, men medaljen har också en baksida. Det gäller att de klarar av att leva upp till familjenamnet. Skräcken över att inte hålla måttet var något David Lagercrantz fick erfara visavi sin far Olof (poet, författare och chefredaktör), något som hämmat honom i det egna författarskapet.

Det har gått mer än 30 år sedan Erik Beckman gick bort. Trots detta känner dottern skuld över att ha lämnat ut honom, vittnat om hans otrohet och alkoholmissbruk. Hennes känslor är dock inte bittra och såriga, som hos flera andra kulturbarn som förekommer i boken, till exempel Slas son Nils Claesson, Jörn Donners son Otto Gabrielsson, Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt, Ulf Lundells dotter Sanna och Kerstin Thorvalls son Gunnar Falk. Efter det att barnen satt sina känslor på pränt har föräldrarna i sin tur ojat sig över deras tilltag och känt sig djupt kränkta. Märkligt nog unnar de inte sin avkomma den konstnärliga frihet, som de för egen del tagit för given och ansett helig.

Åsa Beckman driver tesen att forskningen underskattat betydelsen av den psykologiska närmiljön runt författaren och att den förtjänar att undersökas närmare. Hon hävdar att barn till kulturpersonligheter ofta utvecklar ett medberoende på samma sätt som barn till alkoholister, narkomaner eller föräldrar som lider av psykisk ohälsa. Den medberoendes liv kretsar runt en viss person, anpassar sig till denna och sätter denna persons behov främst. Det hela bottnar i den gamla synen på konstnären som geni och ståendes över de regler som gäller oss vanliga dödliga. Fast idag när båda makarna förväntas hjälpas åt med marktjänsten, hämta på förskolan och samla pensionspoäng har det blivit allt svårare att upprätthålla snillemyten.

Trots att man tycker att de borde blivit avskräckta är det uppenbarligen så att många författarbarn själva satsar på författarbanan. De har ju också ett försprång i och med familjenamnet och ofta ett stort kulturellt kontaktnät därtill. En tanke som gnager i bakhuvudet under läsningen är att de i själva verket är mycket priviligierade. Kan man verkligen påstå att det är synd om kulturbarnen? Ingen fråga som Åsa Beckman kan besvara. Det är väl som med det mesta här i livet tänker jag – allt har både för- och nackdelar.

Similar Posts:

• Fulsmart
• Kvinnans plats nu och då
• Ingen smickrande bild av Jan Myrdal
• Skruva den som Beckman!
• I vått och torrt

Faktum är att du måste spela i något av ett A-lag, eller i alla fall ha ambitionen att göra det, för att uppskatta Alla är vi stora romaner. Beckman är visserligen underhållande, men spelar inte för skojs skull. Jag vill sätta Beckmans texter i händerna på varenda kulturjournaliststudent. Verksamma kritiker ska förstås också läsa dem. Släng Kulturjournalistikens grunder! Vanliga reportrar och mediekonsumenter kan förresten också läsa den, liksom de sju författarna till det nu nygamla manifestet. Läs åtminstone detta stycke ur recensionen med namnet Alla är vi stora romaner, om Sigrid Combüchens Värme:

Alla är vi stora romaner, i varje ögonblick. Att vi inte blir skrivna beror på svårigheten att få ned massan av intryck, minnen, åsikter på något beständigare material än blotta medvetandet. På eget eller andras papper. Ingen levande människa är så tankefattig som en romanfigur. I text är ingenting helt sant eller fullständigt.

Beckman som författare och kritiker känns allt annat än gammal och sliten. Hans kritikertexter är kaxiga, nonchalanta och charmigt fåniga på samma gång. Mest av allt är de dock allvarliga och granskande. De är också oväntade, men genomtänkta. Texten sparkar de mest omöjliga bollar in i mål, lurar alla – men vinner ändå. Ganska ofta är Beckman negativ. Alltid konstruktiv. Han är en spårhund, sticker ut näsan och sniffar upp svagheter och rostar vilket rosat stjärnskott som helst. Se där, nu gjorde jag mig skyldig till minst två svagheter i en mening.

Beckman säger:

1.

Det är alltid fråga om moral i dikt. Allt för många poeter säljer sin sanning för en god formulering att investera i.

(det gäller förstås kritiker också, i än högre grad skulle jag säga)

2.

…metaforer är överhuvudtaget livsfarliga för pedanter. I den konsekvent genomförda bildens namn genomförs de värsta osanningarna.

( eller med andra ord:)

3.

Dikt är inte liv. Dikt ska lyda det faktiska livet.

Det är svårt att säga hur mycket arbete Malte Persson lagt ned på att kategorisera Beckmans texter i tematiska block istället för kronologiskt. Jag har inget emot det, tycker tvärtom att det är intressant och nog främjar hans omöjliga idé om att boken ska vara till även för nya Beckmanläsare. Efter Perssons goda introduktion, och kanske några onödiga kortintroduktioner till de olika avsnitten, står så Beckman i farstun. Under kritikerarbetets gång har, eller formulerar, han en (läs: sin) poetik. Moral, realism och sanning står i hans främsta rum. Det står klart efter att jag har läst, skrattat, grubblat och dubbelgrubblat mig igenom omkring 100 recensioner. Varför skriver jag egentligen det här här? Vad menar jag att jag vill säga? Varför?

1986 tar Erik Beckman offentligt avsked från kritiken (för att återkomma bara vid enstaka tillfällen) och blev ”författaren som hatar romaner”. Jag önskar han var med oss idag och återigen sa, med ett post- framför modernistiska:

Fan ta den som försöker förringa den modernistiska poesins konstfärdigheter.

Nu får jag säga det själv:
Fan ta er!

Similar Posts:

• Fulsmart
• Är det synd om kulturbarnen?
• Poesi für alle
• Ordhat är också ett ord
• Rädd att glömma

Erik Beckman skriver fula, men smarta och roliga texter. Han kan sägas tillhöra två läger, nyenkelhetens och konkretismens. Hans verk är svåra fast lätta. Den aktuella samlingen innehåller dikter från 1963 till 1987. Det går att tänka sig dåtidens recensenter sitta och pilla sig i skägget och undra och undra. Är det här poesi, är det här prosa, eller vad eller inget – och är det verkligen anständigt? Det går egentligen inte att likna Erik Beckman vid någon annan författare, men det är troligt att väldigt många av dagens språkmaterialister har läst honom. Många har också gått i hans folkhögskola.

Det som kännetecknar Erik Beckmans poesi och texter i allmänhet är att de hela tiden värjer sig, de vill inte inordna sig, bli kategoriserade. På ett fascinerande och undanglidande vis tycks dikterna också ofta kommentera sin egen vrånghet. Genomgående förs även en kamp mot jaget. Det är en svår kamp, men Beckman är en av de få som faktiskt lyckas om inte utplåna, så i alla fall marginalisera och problematisera diktjaget.

Och när "jag nej" protesterade så blev "jag nej" kallad ("jag nej"?) till debatt i "demokratiskt skeende" (ett hus) och nollställd av en opponent på andra kanten

Kanske för att säkerställa att dikterna inte ens har ett författarjag bakom sig låter Beckman skriva under en del med (jag vet det låter konstigt) Röven.

Eller bara omöjligtvis tala för sig själv.

Stå för vad jag säger kan jag inte: 26/6 1968-69
Inte undertecknat:
Röven

"Samlade dikter" är ingenting man läser på en dag eller två, och det gäller att inte gräva ned sig för då är man definitivt snärjd i sin egen hjärnbarks labyrint. Dikterna förmedlar en känsla av provokation och det svåra som läsare är att förvalta den rätt, inte själv bli provocerad. Min egen provokation ligger i ambivalensen mellan att hitta balansen för vad som är oläsligt, rent av skittråkigt och frågan om jag läst på ett tillräckligt avslappnat sätt för att förstå det roliga, smarta. Ibland är det inte alls lustfylld läsning, istället är det fullständigt uttröttande. En avsaknad av naturliga kvinnogetalter gör mig också småsur. Det är mycket män och kommunalarbetare i Beckmans dikter, det är vardagligt, grått och fult – men genusskevt. Utrota gärna jaget, mal köttfärs av dikten, men ställ inte frun som en bifigur att steka den åt dig – det vill säga den förmodade manlige läsaren.

Similar Posts:

• Skruva den som Beckman!
• Ordhat är också ett ord
• Är det synd om kulturbarnen?
• Rädd att glömma
• Fina men riktningslösa observationer

Jag minns består av 480 numrerade minnesfragment ur Perecs liv. Hans mål var att skriva ned vardagligheter som för honom själv ligger farligt nära glömskans mörker och därför knappt värda att komma ihåg. Det hela blir ett pussel av meningslösheter, men som ändå bildar en absurd helhet. En svunnen tid (mellan 1946 och 1961), betraktad av en svunnen blick.

Boken avslutas med ett kort efterord av författaren och ett gediget index. Man kan slå upp ”Meteorologi”, minne 77: ”Jag minns att Langes är trefaldigt berömt: för sina köldrekord, sitt knivsmide och Diderot”; ”Bellec”, minne 183: ”Jag minns att jag ofta blev förväxlad med en elev som hette Bellec”; ”Tennis”, minne 101: ”Jag minns tennisens ‘musketörer’: Petra, Borotra, Cochet och Destremeau”. Jag kan vare sig hjälpa det eller förklara det, men det här är kul.

När det sedan, på Perecs begäran, dyker upp 10 blanka sidor för läsaren att fylla i egna minnesfragment, blir jag strålande lycklig. Som i trans, efter att ha läst de 480 minnena, är det inga problem att bara fortsätta skriva. Men vems minne är det då jag skriver ned? Är det Perecs? Är det mitt? Eller bara ”någon något” – för att använda en titel från Erik Beckman, som jag tycker är den svensk som möjligen, om någon, kan jämföras med Perec. Devisen för Jag minns är: jag finns därför att jag minns. Att då skriva ned det innebär att han alltid kommer att finnas och därmed för alltid fortsätta att minnas. Kan jag då som läsare alltså utöka Perecs minne genom att fylla de tomma sidorna med … Nä, så kan det ju inte vara, hjälp, nu går jag väl alldeles för långt!

Nej, det är förstås lönlöst att ens försöka fördjupa sig i det här. Att Perec var rädd för att glömma vittnar biografiska källor om, och visst är det en dödssynd att underskatta vikten av det värdelösa vetandet, som minnet till störta delen består av.

Det är välkommet att nya titlar av Perec översätts till svenska. Tidigare i höst gav Rámus förlag ut prosaexperimentet Löneförhöjningen, även den i förtjänstfull översättning av Magnus Hedlund. Perecs författarskap är levande på den svenska bokmarknaden.

Similar Posts:

• Tårarnas ö
• Barndomsfantasins förvandling
• Om ett inställt liv
• Allt utom e
• Tjuven gör tillfället

På internetbokhandeln är boken slutsåld. Finito. Jag går till biblioteket, där står den förvarad långt ned i mörkermagasinet. Uppe i ljuset och Erik Beckman flinar upp sig på omslaget som en uggla, i de stora tjockbågade glasögonen ser han både skarpsint och rolig ut. Jag klappar lite på honom, han ska få följa med hem. På hemvägen går jag förbi Bokia, där rear de ut pocketböcker. Ofta är det svårt att leva. Där står den och trängs, bortsjasad, utskuffad. Skamligt billigt köper jag samma bok jag just lånat, "Kameler dricker vatten". När kassörskan, som förövrigt heter Terese tar betalt ser hon knappt upp. Jag skulle hemskt gärna vilja tala om för Terese vilken dundertabbe hon gör som säljer högkvalitetsböcker till vrakpris. Den här boken Terese, kommer inom kort att bli en kultroman! (De mer moderna näthandlarna har redan upptäckt den.) Vi skulle väl i alla fall kunna prata lite? Men det gör vi förstås inte. Sådant gör man inte. Vi känner inte varandra. Hon säger tack ska du ha och varsågod. Det är så man säger. Jag får ett kvitto.

Det här är livet tänker jag och svänger med kassen. Är det här livet?

"Kameler dricker vatten" är en fulländad antiroman. Den är arg, rebelliskt skriven i äkta Majokovkijanda, egensinnig och kanske förvisso svårläst. Livet är inte heller så lätt. För att vara skriven så tidigt som 1971 är "Kameler dricker vatten" märkvärdigt modern och nyskapande. Den rymmer en vildsint kritik mot alla slags överbyggnader, kapitalism, religion, överstatlighet samt språket som enda uttrycksmedel. Men språket är ju som sagt det enda vi har. Beckmans texter tvingar läsaren till en mångdimensionell belysning och kräver en autenticitet som är befriad från språket – detta gör han förstås tvunget med hjälp av språkliga strategier.

Sanningen är tystare och mindre och rymmer inte ett enda namn.
Se mig. Förstå mig. Som jag är, utan någonting.
Hör inte på rösten, den är inte den riktiga.
Titta inte på det som syns, inte på det avståndet. (ur "Katt och Sten – en mosebok")

Är berättelsen och karaktärerna trovärdiga? Det är förmodligen en av de första frågor man som läsare ställer till en bok. "Kameler dricker vatten" har ingen intrig i vanlig mening, inget berättarjag eller huvudpersoner och ingen egentlig berättarröst. Det är garanterat den mest trovärdiga bok jag läst.

På torget i Lindesberg sitter elva arabiska skrivare. De skriver brev på uppdrag och för försäljning. Ofta drabbas de av neuroser och tvingas ta tjänst i halvstatlig eller överstatlig tjänst. Då skriver de på order, den skrivare som har långa sjukdomsperioder kan till och med bli rik. Skrivarna känner inte varandra, deras språk är inte deras eget. Men de längtar efter sig själva och varandra. Av företaget WAC får skrivare Himin Fna Kristaf i uppdrag att sammanställa alla de arabiska skrivarnas brev till en antologi. Företaget förbehåller sig rätten att censurera fritt. Det är denna reducerade antologi jag just läst. Det som går att läsa är inte vad som står, vilket väcker en oerhörd frustration också i mig. Hur mår skrivarna, vad tycker de, vad känner de, vilka är de? Jag tycker mig ändå kunna avläsa saker om dem som personer i hur de skriver. Vissa är apatiska, skriver ingenting alls, andra hatiska, någon deprimerad och skriver bara minneslistor, kortare för varje gång. Jag kommer aldrig någonsin lära känna någon av dem helt och hållet. Känner du någon människa helt? Skulle du kunna beskriva någon av dina vänner och säga; det här är Kalle? Nej, livet är faktiskt inte så lätt.

Såhär skriver Mostaf Hieri som inte kan/förmår göra nya stycken, i ett privat brev till de andra skrivarna runt fontänen.

Vi (nytt stycke, nytt hopp) lever ju alla ett 37-gradigt liv. Jag fryser, men vem är jag som vågar påstå att vi inte alla lever samma 37-gradiga liv? Det är kallt på marken. Det är det, mycket kallt. Visst är det kallt. Det är visserligen mycket kallt. Måhända att det är så kallt som det är. Jag vill bestämt förneka att det är varmare än det är. Men skriv som så vackert är: vi lever alla samma liv.
Nytt stycke: fortsätt som förut!

Allting handlar om språk och "Kameler dricker vatten" är en metaroman av stora mått. Hatar du språket, känner du dig utelämnad, begränsad och styrd, insnärjd eller frustrerad av språkets omöjlighet? Når du inte dig själv? Då ska du läsa den här boken! Den är svår, men ge inte upp – fortsätt som förut!

Similar Posts:

• Fulsmart
• Rädd att glömma
• Är det synd om kulturbarnen?
• Skruva den som Beckman!
• Söndagens text är: