De frågorna ligger till grund för socionomen Emre Güngörs och journalisten Nima Dervishs bok om hedersmord, Varför mördar man sin dotter? I centrum för skildringen står morden på tre unga kvinnor, Fadime Sahindal, Pela Atroshi och Sara Abed Ali, och inte minst deras mördare, med vilka författarna lyckats göra längre intervjuer.

Saras kusin har suttit av sitt fängelsestraff och tar absolut avstånd från mordet. Fadimes pappa sitter fängslad på livstid och är förkrossad. Pelas pappa har fått ett betydligt mildare straff i Irak och är framför allt upprörd över att hans bröder fortfarande sitter fängslade i Sverige när han påstår att det var han själv som utförde dådet. Om Pela vill han helst inte prata, hon är ”slut”.

Alla lägger de i någon mån skulden för morden på offren; det var hennes beteende som provocerade fram denna extrema lösning på ”problemet”. Genom att bli för ”försvenskade”, genom att välja en annan livsstil än den traditionen bjuder, och framför allt genom att störa ordningen och sätta sig upp mot männens självklara auktoritet.

Till att börja med saknar jag otåligt diskussionen om hedersvåldets förhållande till våld och förtryck mot kvinnor i allmänhet, men så småningom belyses hedersproblematiken ur alla upptänkliga perspektiv. Författarna betonar bland annat att hederskulturen även har många positiva sidor, även om den i somliga fall gått rakt överstyr. En intervjuad forskare gör en jämförelse med svenskarnas förhållande till alkohol, något vi uppskattar och gärna vill behålla i vår kultur, men som för somliga och under vissa omständigheter blir ett problem.

Vad som skiljer hedersvåldet från annat våld mot kvinnor, menar författarna, är att det accepteras och uppmuntras av kollektivet, av släkten och/eller samhället i stort. Den bilden nyanserar de sedan själva; det är verkligen inte alla i de släkter som tas upp i boken som accepterar våldet och morden betraktas åtminstone, av alla inblandade, som tragedier. Jag håller verkligen med om att man inte bör klumpa ihop problemen alldeles, även om de är besläktade. För att begripa och förändra behöver vi tvärtemot så nyanserad förståelse som möjligt. Men med böcker som Katarina Wennstams Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman i bakhuvudet undrar jag ändå om det inte är snarare en gradskillnad än en artskillnad.

Detsamma gäller hedersvåld och förtryck av homosexuella, som bara nämns mycket kort. Väl värt att lyfta fram är emellertid hur författarna betonar att hedersvåld inte bara drabbar kvinnor. Bland annat lyfts ett fall där familjen valt att döda dotterns pojkvän hellre än dottern fram, men framför allt att också förtryckarna, utan att på något sätt ta ifrån dem ansvaret för sina handlingar, också på sätt och vis är offer för det kollektiva samhällets strikta krav. Den som hela tiden förväntas bevaka och eventuellt grymt bestraffa kvinnliga familjemedlemmar är knappast heller någon vinnare i det här systemet.

I vilket fall är det en nyanserad bild av hedersmord och förtryck författarna åstadkommer. De diskuterar komplicerade orsakssammanhang, överblickar hedersfrågorna i Sverige och världen och sammanfattar inte minst den problematiska debatt som förts i Sverige. Till det har de nytta av sina olika kompetenser och bakgrunder. Socionomen Güngör har arbetat med olika projekt emot hedersrelaterat våld, bland annat Sharaf hjältar, där unga killar med invandrarbakgrund får hjälp att bygga upp positiva självbilder i arbetet mot hedersförtryck. Han är själv delvis uppvuxen i en hederskultur och är troende muslim. Dervish är däremot starkt religionskritisk journalist med hedersfrågor som specialitet.

Helt har de kanske inte hittat fram till ett bekvämt sätt att skriva tillsammans. (Förlaget hade för övrigt gott kunnat kosta på en viktig bok lite större redaktionella ansträngningar. Som korrekturläsning.) Deras upplägg är slående ärligt, men minutiöst. De är noga med att ange vem som gör och tänker och upplever vad, vem som har vilka utgångspunkter, och hur de resonerar och tolkar varje uppgift de får eller ställningstagande de gör. Till viss del är det en intressant inblick i hur en sådan här bok blir till – det är ju inte oproblematiskt hur man ska förhålla sig till intervjuade mördare, när man samtidigt vill ta avstånd från vad de gjort, kanske fattar vissa sympatier och är beroende av att de faktiskt vill förklara saker för en – och det är fullt ut uppriktigt och sympatiskt, men ibland blir det också väl omständigt.

Någon gång tar de sig vatten över huvudet, som när de på bara några sidor försöker klargöra kvinnosynen i olika världsreligioner, men så framstår hedersfrågorna också mer som frågor om kultur, psykologi och sociala omständigheter än om religion. Och kultur, tankesätt, är ju faktiskt något föränderligt.

Inte minst den sista, kritiska delen om svensk (kultur och) debatt kring heder är skarp och välbehövlig. Vi måste kunna diskutera att det finns problem också bland invandrare, inte sopa under mattan i ren ängslan att kallas rasister, menar författarna. Då bjuder vi rasistiska grupperingar storslagna möjligheter att verka som ”sanningssägare” och, vad värre är, då offrar vi just de redan mest utsatta. Och om vi är beredda att offra unga invandrartjejers välbefinnande och kanske till och med liv i vår iver att vara politiskt korrekta, är det inte där vi blir just rasistiska?

Similar Posts:

• Höstens bokutgivning – tips till finsmakarna
• Våldtäktsmannen – monster eller människa?
• Lättillgängligt och viktigt
• Ett tecken i tiden utan större omsorg
• En helt annan verklighet. Författarintervju med Eduardo Grutzky.

Men hur är det då för oss som är lite fina i kanten och fullständigt skiter i om Liza Marklund, Jan Guillou och Leif GW Persson kommer med en ny. Si sådär skulle jag säga. Visst är det en och annan man knappt kan bärga sig inför men på det stora hela märks faktiskt bristen på översatt litteratur. Framförallt för oss som är extra stroppiga och råkar gilla poesi. Säsongens siffra måste vara den mest katastrofala någonsin. Typ sex stycken. Vad har hänt med alla poesiöversättare, undrar man egentligen.

Men nu ska vi inte bli bittra. Det finns som sagt mycket att se fram emot också. Det som särskilt slår mig är att de ovanligt många debutanterna på fack-sidan som skrivit böcker att längta efter. Sen slås jag också av att det finns tre stora essäsamlingar som väcker mitt ha-begär; mer om dessa snart. Här kommer några högst personliga tips:

Allra gladast är jag faktiskt över två gamla tanter (den ena död visserligen) som kommer med en sprillans ny och en gammal diktsamling. Det rör sig om Wislawa Szymborskas Här på ellerströms och Inger Christensens Det (från 1969) på Modernista, vilka för övrigt lovat att ta sig an ett författarskap som det finns skamligt lite av på svenska.

Sen är jag som sagt mycket glad över tre essäsamlingar. Det är kulturprofilerna Aase Berg och Horace Engdahl (Bonnier), samt den alltid lika smarta Fredrik Strage (Alfabeta) som samlat ihop sina artiklar. Förmodligen har jag väl läst det mesta innan, i alla fall av Berg och Strage, men jag har verkligen ingenting emot att läsa om det.

Som jag också nämnt är det många fack-debutanter att se fram emot. Bland annat Johanna Wallin som skrivit en bok med den smarta titeln Om detta må jag berätta (Ruin) om Palestiniernas vardag, Emre Gyngör och Nima Dervish som i Varför mördar man sin dotter? (Norstedts) skrivit om hedersvåld och Rasmus Fleischer (Ink förlag) som ger ut sitt postdigitala manifest.

Sen bör väl nämnas att det finns en del stora namn att se fram emot som Kerstin Ekman, J. M. Coetzee, Klas Östergren, Claes Hylinger och Carola Hansson. Alla deras verkar såklart superspännande.

Slutligen vill jag också förutspå höstens snackis. Det tror jag blir Elisabeth Åsbrinks Smärtpunkten – Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander (Natur och Kultur) där material från Noréns privata arkiv, brevväxling och opublicerade delar av manuset kommer att offentliggöras. Det blir något att se fram emot för den som redan hunnit klart med (eller gett upp) dagboken.

Similar Posts:

• Hederskultur, mord och det svenska samhället
• Vad hände sen med Johan Kraft?
• Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild
• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Det här är ju egentligen inte en bok i min smak