Förfärande kvinnor är spännande läsning på många plan. Här finns alla de ingredienser som förknippas med gotisk skräck och som senare adopterats och förvandlats av andra genrer inom populärlitteraturen. Vindpinade hedar. Övergivna slott. Månljusa nätter. Kyrkogårdar. Knotiga träd. Feberdrömmar. Syner. Spöken. Allt är inte skräck och allt är inte bra, men samlingen innehåller ändå några riktiga guldkorn. I ”Den gamla barnflickans berättelse” och ”Spökvagnen” är det övernaturliga krafter som får kalla kårar att färdas längst med läsarens ryggrad. I ”Den lyfta slöjan” och ”Den gula tapeten” är det snarare huvudpersonens inre demoner som skrämmer. Ofta orsakas det onda av en handling som måste sonas. En gammal oförrätt, ett snedsteg eller ett brutet kärlekslöfte. Det är teman som vi känner igen från dagens relationsromaner. Berättelserna präglas av starka känslor, inte sällan med erotiska övertoner, och intrigen strävar ofta mot moralisk rättvisa. I ”Den kalla omfamningen” av Mary Elizabeth Braddon hittar vi till och med en föregångare till Kulturmannen.

Han hade fått hennes brev. Detta brev, fläckat av tårar, vädjande, förtvivlat – han hade fått det, men han älskade inte henne längre. En ung florentinska, som satt modell för honom hade fångat hans inbillning – den inbillning som hos honom ersatte ett hjärta – och Gertrude var nu halvt bortglömd. Om hon hade en rik friare, bra; låt henne gifta sig med denne, bättre för henne, betydligt bättre för honom själv. Han hade ingen som helst lust att bli fjättrad vid en hustru. Hade han inte för alltid sin konst? – hans eviga brud, hans oföränderliga älskade.

I Förfärande kvinnor får den som krossar ett hjärta, förr eller senare, anledning att ångra sig bittert. Vilket kanske kan skänka en viss tillfredställelse. Men samlingen är värd att läsa också för de introducerande texter och fördjupande noter som ramar in de gotiska skräckberättelserna och skapar ett sammanhang. KG Johansson ger oss glimtar av hur levnadsförhållandena förändrades i industrialismens fotspår. Städerna växte. Handeln ökade. Sjukdomar som tuberkulos spred sig. Sociala strukturer började lösas upp och fler kvinnor kunde utbilda sig och börja arbeta. Parallellt med den ökade friheten fanns tvånget att anpassa sig efter stränga viktorianska moralregler. Flera av författarna i samlingen skrev om samhällsproblem och frågor om ”kvinnans ställning”. Inte sällan publicerades deras berättelser i någon av Charles Dickens tidskrifter. De trotsade konventionerna och levde ensamma, tillsammans med andra kvinnor och i utomäktenskapliga förhållanden. De skilde sig. Många var också nästan ofattbart produktiva.

Hur kan det komma sig att så många kvinnor skrev gotisk skräcklitteratur i Storbritannien på 1800-talet. Och dessutom gjorde det så bra. I sin inledning spekulerar KG Johansson kring orsakerna och berättar att såväl läsandet som skrivandet av romaner på den tiden räknades som kvinnlig sysselsättning. Han menar också lite på skämt (?) att förklaringen kan finnas i en dikt av Rudyard Kipling. I ”The female of the species” slår Kipling i ett antal verser fast att honan alltid är ”more deadly than the male.” Det är tråkigt att KG Johansson bara nuddar vid ämnet och inte utnyttjar möjligheten till den djupare analys som frågan öppnar för. Jag hade gärna läst den! Summa summarum är dock Förfärande kvinnor fascinerande läsning för alla de som redan älskar gotiska skräckberättelser och en fin introduktion till genren för de inte redan frälsta.

Similar Posts:

• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling
• Ingen ljusning
• Snygga noveller om obehagliga kvinnor
• Skräck när den är som läskigast
• Intervju med Anders Fager

Den här svenska översättningen av Cranford har fått underrubriken ”En småstadsidyll” och de problem damerna i Cranford sysselsätter sig med är inte sällan av underhållande trivial karaktär. Staden får besök av en mystisk trollkarl eller drabbas av en inbillad inbrottsvåg. Miss Betsy Barkers älskade kossa går ner sig i en kalkgrop och måste kläs i flanellpyjamas. Mrs Forrester låter minsann inte det faktum att katten slurpar i sig hennes bästa spets hindra sig och konversationen på en bjudning sammanfattas bekymrat: ”Det var mycket besvärligt att hålla medelvägen mellan mrs Forresters dövhet och mrs Jamiesons sömn.”

Det är emellertid också en miljö präglad av skvaller, strikta normer och hierarkier. Att den förnäma Mrs Jamieson utan att klandras kan slumra till och måste tassas runt framställs som fullkomligt självklart, och när samma dam väntar besök av en adlig släkting kan hon helt sonika undanbe sig de ickeadliga väninnornas visiter. Sin förnämitet poängterar hon demonstrativt genom att ignorera en annan stackars dam i sällskapet, som hon inte anser vara en värdig bekantskap, och genom att servera knähunden före väninnorna.

Allt detta presenterar Gaskell med sitt milda ironiska tonläge och sin varma, roade blick för människors små fånigheter, för tillkortakommanden och fegheter, blödande hjärtan och sumpade möjligheter. Särskilt den rara Miss Matty, berättarens värdinna, är faktiskt tankeväckande rörande i sin lojalitet och tilltro till vännerna och till världen i stort.

Den som sett BBC:s tevefilmatisering från 2007, som SVT sände i vintras, kommer att sakna en hel del i romanen Cranford. Denna filmatisering, BBC:s tredje av bokvärlden, bygger på en kombination av flera Gaskell-romaner, och många av de berättelser som gett teveserien dess struktur finns helt enkelt inte med i just Cranford.

Dessutom publicerades Cranford, som många 1800-talsverk, först avsnittsvis i tidskrifter – de första kapitlen i Dickens Household Words (och Dickens läses också flitigt i kapitlen). Det gör emellertid berättelsen väl episodisk – fast just det publiceringssättet kanske i andra sammanhang bidragit till romaners spänningsskapande – nästan till och med väl episodisk för att egentligen kallas roman. Cranford hålls samman av miljön och karaktärerna, men lämnar en del att önska just vad gäller just dramatisk struktur. Jämfört med Jane Austens driv och vassa humor, eller med någon av systrarnas Brontës mer melodramatiska intriger, framstår den som ganska bagatellartad.

Det är i alla fall en mycket charmerande bagatell och en skicklig skildring av 1800-talets vardagsliv bland medelklassens damer – liksom av småstadslivet och människors både småttiga och storartade sociala spel långt bortom någon specifik tid och plats.

Similar Posts:

• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• Dygden belönad
• Flickbokens uppväxt
• Modern epik
• Eftermiddagar på engelskt vis

Gulla lär sig av den kloke Dal-Pelle – en finurlig och utsatt liten gubbe som för tankarna till Åke Mokvists reportageböcker De ovanliga – att dryga ut den fattiga torparkosten med vad skogen har att erbjuda. Jag blir sugen på att testa saker – jag är romantisk på det sättet – men nu är det ju vinter. På vintern gör familjen på Kulla te av barr, det enda gröna som finns att få. Jag funderar över hur mycket avgaser och sådant det kan tänkas finnas på barr nuförtiden och stannar där. Ser istället Cranford, teveserien efter Elisabeth Gaskells roman, där de lustfyllt suger ut saften ur de exklusiva apelsinerna genom ett litet hål i skalet. Och konstaterar att så bör man nog inte heller göra nu, de är väl väldigt besprutade?

Mat och miljö är förstås nära sammanlänkade. För att inte tala om sociala orättvisor. Det som gör Kulla Gulla-böckerna så romantiska även på den punkten är att deras värld är så liten. Ta av herrgårdens rika förråd och förbättra livsvillkoren för resten av världen. Det verkar så enkelt och konkret.

Men om miljön legat högt på dagordningen under året som gått så tycks mat vara trenden vi bara sett början på. Heta pocketböcker just nu är bland annat Mats-Eric Nilssons Den hemlige kocken och Isabella Lövins Tyst hav, en faktiskt rafflande bok om utfiskningen. Att döma av förlagens vårkataloger kommer de snart att få sällskap.

Och utan att på något sätt förringa matfrågan så tror jag nog att den är en fråga som passar ett individualistiskt samhälle bättre. Eget ansvar. En smula konsumentmakt. Det kräver inte lika självklart kollektivt agerande, åtminstone inte som det normalt formuleras. ”Du är vad du äter”. Inte ”vi”.

Miljön är också lite för ängsligt abstrakt. Det är för mycket dystopi, för mycket fantasy. Stora, hotfulla krafter är i omlopp och det är lätt att förtvivla. Det är liksom Sagan om ringen och vi känner oss snarare som någon perifer medelhobbit som rådvill försöker trösta sig med en tredje frukost, än som den världens öde hänger på. Lättare då att fundera över vad den där frukosten egentligen innehåller.

Similar Posts:

• En flickbokshjältinnas återupprättelse
• Askungesagans sista akt
• Klasskamp på Höje
• Familjeidyllen innan prärien
• Vad är egentligen mat?