Jag passar på att upplysa dottern om att Elise Ottesen-Jensen var en norsk pionjär och folkbildare, som idogt kuskade Sverige runt för att i dragiga Folkets Hus tala sig hes om barnbegränsning. Hon bistod också – inte sällan desperata – kvinnor med mer handfast hjälp. Bakom provisoriskt upphängda draperier provades pessar ut för fulla muggar. Vid behov förmedlade hon därtill adresser till läkare som utförde säkra aborter. Detta i en tid då dessa var illegala och då till och med att informera om preventivmedel kunde rendera fängelsestraff.

Man kan fråga sig hur i all världen det kom sig att en prästdotter från Stavangertrakten slutade som sexualupplysare i grannlandet i öst. Ett spörsmål, som jag tycker att Marie Lok Björk i sin senaste roman Jag vill riva upp himmel och jord gör sitt bästa för att besvara.

Elise växte upp i en prästgård som näst yngsta dotter i en syskonskara på 18 (!) och fick i sin mor bevittna en till kropp och själ utschasad kvinna. Pappan var av den högkyrkligt patriarkala oförsonliga sorten, som höll både hushåll och församlingsbor i herrans tukt och förmaning. Folk kom till och med farandes från näraliggande socknar för att lyssna till hans svavelosande predikningar.

När Elises favoritsyster Magnhild blev gravid vid 15 års ålder skickade fadern iväg henne till ett hem för ogifta mödrar i Köpenhamn och såg till att barnet adopterades bort. Magnhild blev utom sig av förtvivlan, hamnade på hospitalet och tog så småningom sitt liv. En händelse som säkerligen påverkade Elise djupt.

Hon var med sitt rebelliska sinnelag en udda fågel i prästfamiljen. Elise blev tidigt uppmärksam på sociala orättvisor och höll sig helst i köket med tjänstefolket, där stämningen var gladare och mindre kvävande. Vägen var utstakad för syskonen Ottesen. I en familj med idel präster (det fanns till och med en biskop i släkten) och prästfruar var det föga uppskattat att gå sin egen väg. När Elise blankt vägrade att konfirmera sig skickade fadern – för att undvika att det skvallrades i bygden – henne till Stavanger.

En predikant av ett helt annat slag än fadern kom i Elises väg. Hon mötte kärleken i form av den karismatiske svenske syndikalisten och agitatorn Albert Jensen. Att vara syndikalist var inte riskfritt och polisen var ständigt Albert i hälarna, varför han och Elise blev tvungna att fly till Köpenhamn under första världskriget. Ett par år senare satte den danska ordningsmakten paret på färjan över Öresund till Sverige, där ett fängelsestraff väntade Albert.

I Stockholm var Jensen med och startade Arbetaren, en syndikalistisk tidskrift. Elise anställdes för att ansvara för kvinnosidan, som enligt de manliga kollegorna borde innehålla matrecept, stickbeskrivningar, tips angående barnens skötsel med mera. Hon hade emellertid helt andra planer.

Det var vid denna tid som Elise började underteckna sina debattartiklar om barnbegränsning och andra för kvinnor brännande frågor med signaturen Ottar. Hon gick i taket över hyckleriet inom arbetarrörelsen. Männens tal om frihet och jämlikhet inbegrep inte deras egna fruar, som fick slita ut sig med hårt arbete och täta barnafödslar. Elise såg därför barnbegränsning som nödvändigt för att även kvinnor skulle kunna leva drägliga liv.

Som med hjälp av ett trollspö levandegör Marie Lok Björk Elises liv. Men romanen är inget för kalenderbitaren, årtalen är få, vissa uppgifter rätt vaga och stämmer inte alltid överens med sådant som jag snappat upp på andra ställen. Så poängterar författaren också att det rör sig om en fiktiv berättelse, inte att förväxla med en regelrätt biografi.

Lok Björks roman, som täcker åren mellan sekelskiftet 1900 och 1930-talets början, har slagsida åt Norge-åren. Den ger på intet vis en uttömmande presentation av Elises livsgärning. Däremot får läsaren en psykologiskt trovärdig bild av de faktorer som medverkade till att en borgerlig, religiöst uppfostrad kvinna for runt som en skottspole i obygden och invigde arbetarhustrur och bondkvinnor i barnbegränsningens metoder.

För den som önskar få mer kött på benen beträffande Elises gärning inom RFSU kan jag rekommendera ett program på SVTPlay. Här intervjuas bland andra Gunilla Thorgren, författaren till biografin Ottar & kärleken, men framför allt får vi möta Ottar livs levande. I klipp från gamla tv-program framstår hon som livlig, rättfram, orädd och en för andra djupt engagerad person.

Det återstår bara att gratulera Marie Lok Björk till att hon funnit sin nisch. Hennes andra roman återupprepar teman från debutromanen Att välja ett liv (faktum är att denna titel kunde fungera lika bra för boken om Ottar), som handlar om författarens egen morfars mamma, handlardottern som gifte ”ned sig” med en statare. Båda tar upp kärlek över klassgränserna samt kvinnans utsatta position förr i tiden. Det rör sig om såväl välskrivna som anmärkningsvärt lättlästa romaner. Vilka för övrigt passar utomordentligt väl för unga läsare.

För egen del ser jag fram emot författarens nästa bok. Det blir synnerligen intressant att se vem hon väljer av alla de mer eller mindre bortglömda kvinnor som kämpat i uppförsbacke mot orättvisorna i gamla fattigsverige att lyfta fram i ljuset.

Similar Posts:

• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Sexspaning över 14 000 år
• En sexuell utvecklingshistoria
• Bort med tassarna från tanten
• En önskan om verklighet

När Lindström skriver om ”kärlek, våld och religion under 14 000 år” i Alla tiders sex är blir det däremot en hel del kropp, såklart. Biologiskt kön, symboliskt kön, kön som det gestaltas genom kläder och frisyrer, alla upptänkliga könsliga handlingar. Ändå finns hela tiden den där välbekanta rösten där. Jag kan nästan höra den när jag läser. Kanske beror det på att Alla tiders sex ursprungligen skrevs för ljudboksformatet, men den är ganska mycket som en spaning i bokform. På gott och ont.

För samtidigt som tonen är genomgående lätt och underhållande, så blir innehållet ganska anekdotiskt. När det gäller fornhistorisk tid är det såklart inte så konstigt. Spåren efter människors liv och föreställningar är med nödvändighet liksom anekdotiska. Vi kan se hällristningar eller gravar och andra lämningar, men bara gissa oss till vad de faktiskt betyder. Alla dessa hällristningsfigurer med snoppen i vädret till exempel, betyder de att människor sprang runt så? Eller att ristningarna är någon sorts pornografiskt klotter? Förmodligen inte. Lindström menar att de snarare föreställer gudafigurer, där könet mer står för människans och naturens fruktsamhet än för sex i snävare bemärkelse.

Det är också här, i bokens mer utpräglat arkeologiska avsnitt, som Lindström tillför mest, åtminstone för mig som inte är särskilt bevandrad i arkeologi. Teorierna om att de grottor där stenåldersmänniskor målade främst stora jaktbyten skulle utgöra en sorts symboliska livmödrar har i alla fall aldrig jag hört tidigare. På samma sätt skulle gravskicket med en gång som ledde in till en kammare kunna utgöra en slida och livmoder där den döde en gång ska återfödas. Liv och död hör samman i naturens kretslopp. Det är spännande.

Lite svajigare känns det när Lindström tar sig genom historien och in i nutid och framtid. Han har fastnat i vissa saker, som (den förmodligen helt kyska) relationen mellan munken Petrus de Dacia och Kristina från Stommelen, men lyfter också fram mer sentida hjältefigurer som Elise Ottesen-Jensen, som hjälpte fattiga människor med preventivmedel i början av 1900-talet, när preventivmedelsupplysning var förbjuden i Sverige.

Så jo, det blir lite fladdrigt, lite pratigt – mestadels på ett ganska trevligt sätt – och dessutom lite väl värderande från Lindströms sida. Han hade inte behövt påpeka vad han menar är normalt och bra sex och vad som är fruktansvärda övergrepp fullt så ofta. Det framgår ändå, och som läsare vill man sällan bli alldeles skriven på näsan.

Lindström gör i sin inledning snabbt avbön för titelns stora anspråk. Det här är inte någon sorts fullkomlig översikt över frågorna över hela detta enorma tidsspann. Samtidigt måste man ju beklaga det. Stora, modiga översikter behövs. Kanske kunde detta ändå vara ett steg på vägen, något att ta spjärn mot för nästa skildrare? För visst rymmer sexualiteten liksom kärnan av vår mänskliga tillvaro, av liv och död, våld och kärlek, makt och utsatthet. Rent biologiskt såklart själva förutsättningen för vår fortsatta existens.

Similar Posts:

• Lärd tegelsten med tydlig författarröst
• Gränsöverskridande historia
• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Bort med tassarna från tanten
• Ottar kuskade Sverige runt och talade sig hes om barnbegränsning

Sådant kan man höra ganska ofta.

Man behöver inte tillbringa särskilt lång tid med Gunilla Thorgrens biografi över RFSU:s grundare Elise Ottesen-Jensen för att slå det ur hågen.

Thorgren börjar från början, med familjen och uppväxten, och redan där finns de personliga, men säkert också ganska vanliga, erfarenheterna av utsatthet, okunskap och skam. Elise Ottesen föds 1886 utanför Stavanger, som sjuttonde barnet i en skara på arton. Modern är fullkomligt slutkörd. Pappa prosten däremot tycks glatt ha tafsat vidare på pigorna. Lillasyster Magnhild blir gravid när hon är sexton, skickas utomlands och isoleras helt. Barnet tas ifrån henne och familjen får hon inte kontakta. I tolv år syr hon barnkläder åt den lilla. Samlar på hög. Sedan tar hon livet av sig.

Så kanske är det inte så svårt att se varför Ottesen-Jensen kom att kämpa för sexualupplysning, tillgång till preventivmedel och en öppnare och mindre skambelagd syn på sexualitet. Sina resonemang byggde hon på erfarenhet – egen, men också många, många andras.

I Ottar & kärleken har Gunilla Thorgren bland mycket annat samlat utdrag ur debatter och brev, också de mycket personliga brev som skickades till RFSU och inte sällan till Ottesen-Jensen privat med frågor, tack och desperata böner om hjälp. Breven kommer inte minst från fattiga arbetare som redan har svårt att mätta alla munnar, från utsläpade makar eller unga människor som inte har råd att gifta sig än.

Och Ottesen-Jensen hjälpte allt vad hon kunde. Genom att resa runt och föreläsa – trots att upplysning om preventivmedel vanvettigt nog var förbjuden – genom att egenhändigt sälja kondomer och prova ut pessar i de fattiga stugorna, ibland förmedla adressen till en betrodd abortläkare – naturligtvis också förbjudet – förmedla kontakter mellan ängsliga homosexuella – förbjudet även det – handfast bidra med en slant eller tak över huvudet för ogifta gravida eller med en flyktväg för de under kriget eftersatta kollegorna nere i Europa.

Det är ett ytterst intressant och värdigt objekt Thorgren funnit för sin tegelstensbiografi. Elise Ottesen-Jensen om någon förtjänar en tegelstensbiografi och Thorgren skriver den med lika lätt hand som tidigare skildringen av 1970-talets kvinnorörelse i Grupp 8 & jag.

Påtagligt ofta är ”Ottars” åsikter ännu hjärtskärande aktuella. På kvinnosidorna i syndikalistiska Arbetaren slåss hon tillsammans med Helga Johansson (som ännu inte blivit Moa Martinson) för kvinnornas organisering, lika lön för lika arbete, förbud mot barnaga och mot nationalism och krigshets. Så småningom kommer hon att koncentrera sig på sexualupplysningen, på rätten att bestämma över den egna kroppen, för sexualundervisning i skolan och avkriminaliseringen av upplysning, abort och homosexualitet. Alltid med ett särskilt öga för utsatta grupper.

Ottar & kärleken är en mäktig påminnelse om att inget av det där varit självklart eller gratis. Människor har slagits för de rättigheter vi har. Thorgrens bok är en välförtjänt hyllning till sådana människor.

Similar Posts:

• Ottar kuskade Sverige runt och talade sig hes om barnbegränsning
• Sexspaning över 14 000 år
• Kristendomens kvinnor
• Det personliga och politiken
• Bort med tassarna från tanten

Minst en miljon kvinnor från medelåldern och uppåt, helt olika individer, kvinnor med helt olika intressen och färdigheter blir med quizen fråntagna den självklara rätten att vara tanter. Begreppet tas istället över av yngre kvinnor som vill leka tant. Jag har inte läst boken men förstår det som att på något mystiskt sätt paras preventivmedelsrådgivaren Elise Ottesen-Jensen ihop med konsten att baka mazariner.

De som kallades tanter i min barndom var sällan inspirerande men precis som nu fanns de i åtskilliga varianter. Många hade tråkiga kläder, dåligt med pengar och brist på valfrihet. Den hemskaste, mest fräsande tanten av alla var skådespelerskan Julia Caesar. Det är väl inte konstigt att barn drog sig för att växa upp till tanter efter att ha sett hennes dallrande dubbelhaka?

Bonniers Fakta har startat bokcirkel och bjudit in till diskussion. Men var hamnar kvittot undrar jag som är bokföringstant. Troligen på kontot för marknadsföring. Och med tanke på hur många bokbloggare som har skrivit om boken blev det mycket PR för priset av kola och smörgåstårtor. Här vill jag faktiskt ta fasta på Elin Eks beskrivning av tanter. En riktig tant går inte med på vad som helst. Visst lever vi bloggare i symbios med författare och förlagen men för det behöver vi inte vara okritiska.

Supertanten framstår inte som något annat än en retrobok som tryfferats med prat om beundransvärda tanter för att överhududtaget taget bli säljbar till genusmedvetna kvinnor. Längtan efter retro behöver inte blandas ihop med annat. Bredvid mig står maken som har plockat lingon och ska koka sylt. Det gör inte honom till tant. Man blir inte mindre tant om man hatar strömming. Så här såg det förresten ut när farbröderna Tore Wretman och Verner Vögeli lanserade strömming 1967.

Det är sant att äldre kvinnor kan vara beundransvärda. När det gäller kvinnor i poplinkappa och systerskor fick jag en favorit som vuxen: min svärmormor Greta som började tjäna piga vid tretton års ålder. I sitt etthundraettåriga liv hann hon med mycket som vi slipper: att överleva på i princip ingenting, städa massor av trappor och bo fem personer i en tvåa, med plats för gäster. Hon fick gå runt kistan för maken och vart och ett av de vuxna barnen. Att hon klarade av allt visar bredden och djupet i en kvinnas mod och styrka. Det handlar inte om kappan utan om det som finns inuti.

Dagens tanter kämpar och lever på ett annat sätt. Tanter som Maria Curman, Malena Ernman, Maria Wetterstrand, Stina Dabrowski och åtskilliga andra går klädda i tantkläder som t ex kavaj, aftonklänning, shorts, jeans, och sysslar med tantigheter som kan vara att natta barn, styra företag och pilla med mobilen. Och tanter matar inte bara fåglar, de skjuter också älg.

Similar Posts:

• Snittar & realiteter på Bonnier Fakta – Supertanten diskuterades med Elin Ek
• Inspirerande och irriterande
• Sexspaning över 14 000 år
• Missbrukad kvinnokraft eller långsamhetens lov?
• Praktiska tips och en sorts hyllning