Här och där genom de 252 tecknade sidorna lyser jag upp för att det är så träffsäkert. Dels det som är komiskt (som den inte-så-subtila dissen av slafsiga unga män som delar visselpipor på after ski), dels när Lucassi så tydligt lyckas spegla den där förvirringen vi kände i början av 2020 – det subtila obehaget som uppstod när vi var tvungna att förändra små rutiner som hur vi står i kö, eller när vi rör vid varandra. Som när Elin ska hämta ett paket hos sitt lokala postombud, och personen i kassan med myndig stämma uppmanar henne att backa undan från disken, och de sen båda står lite tafatta och molokna på ett par meters avstånd och önskar varandra en bra dag. Det händer inget särskilt, det är ingen dramatisk interaktion, men igenkänningen är stor.

Lucassi skriver om hemmaarbete, om cykelpendling, och om irritationen över folk som använder munskydden på fel sätt. Hon skriver också om händelser i världen: en brand i ett flyktingläger som dessutom förvärrar spridningen av covid bland de boende i lägret; om Trump som säger åt Proud Boys att stand back and stand by; om mordet på George Floyd – ofta utan så mycket till kommentar eller twist. Hon konstaterar att det händer, och har kanske någon liten reflektion. Efter återgivandet av Stefan Löfvens tal till nationen återgår hon till att titta på Australian masterchef. Efter avsnittet om George Floyd följer några rutor där hon påtar i rabatter och säger ”och i min eget oviktiga del av tillvaron kämpar vi med att få kontroll på det yttre när vårt inre är i gungning.”

Det vilar en vemodig stämning över hela boken, och den innehåller många av de vanliga små corona-observationerna. Hur besynnerligt det är att se filmer där ingen håller avstånd. Hur mycket man saknar kramar. Hur svårt det är att inte prata i munnen på varandra under videosamtal. Hur tydliga kontrasterna blir mellan den friska medelklass som isolerar sig i fritidshus och jobbar hemifrån, och de vars tillvaro är mer sårbar. Att ryggen som smärtar kan bero på ett arbetspass på IVA eller på dålig ergonomi framför hemmaskrivbordet.

Jag tror att problemet är att jag redan har levt den här boken. Den beskriver vardagslunken under 2020 – ett år som inte var särskilt bra för de flesta av oss, och fruktansvärt för vissa av oss. Och att återuppleva det känns faktiskt inte så bra. Karantändagboken är helt enkelt vad den utger sig för – en vecka-för-vecka-skildring av livet i coronakarantän. Det är inte satir, och med ett och annat undantag inte särskilt humoristiskt. Och jag är så trött på pandemin nu, att jag hade behövt något annat än det här.

Similar Posts:

• Från träffande till effektsökande
• Sant och relevant om pandemin
• Ojämn men viktig antologi om näthat
• Kärlek i coronans tid
• Komplext och engagerat om stad och landsbygd

Serieantologin Draw the line tog ytterligare något år att få ut, och det har den tjänat på. Flera av bidragen berör också #MeToo-debatten i sig, både som politiskt fenomen och som personlig erfarenhet. Vad gör det med oss när berättelser som tidigare tystats ner plötsligt får, kanske till och med ska, formuleras och lyftas fram i ljuset?

Nu är kanske antologier över huvud taget inte det rätta forumet för fördjupning – de består ju per definition av kortare utsnitt – men det finns också mycket att vinna (ett fantastiskt bra exempel på samma tema är för övrigt Roxane Gays antologi Not That Bad: Dispatches from Rape Culture, som kommer i svensk översättning till våren). Mänskliga erfarenheter av vad det vara månde är inte en och samma; det krävs många röster för att ge fullödiga beskrivningar.

Antologibidragen i Draw the line handlar om den vidare diskussionen, den ibland otäckt stillastående och låsta debatten, likväl som om de personliga erfarenheterna. Om arbetsgivare som trakasserar, om gråzoner i relationer, om mörka minnen som tränger sig på, men också om hopp och stöd. En sådan berättelse, som jag för övrigt skulle vilja vidarebefordra till alla inom vården, är Malin Billers ”Kroppen minns”, där huvudpersonen till slut äntligen får det stöd hon behöver för att kunna göra ett vanligt gynekologiskt cellprov.

Kanske var det känslan av att inte ha kontroll? Kanske var det föremålen de skulle föra upp i mig. Kroppen gjorde allt för att försvara sig. Den ville inte förstå att cellprovtagningen var för dess eget bästa. Jag kunde inte resonera med den.

Det här är ett slags sammanhang som jag verkligen längtat efter att få läsa om, om långsiktiga konsekvenser av övergrepp som sitter i, såväl fysiskt som psykiskt. Ofta och länge har diskussionen kring våldtäkt färgats av ett slags patriarkal föreställning om att en våldtagen kvinna är förbrukad, som sedan ersatts av en individualistisk ”vägra vara offer”-tanke som ibland istället förringar övergreppet. Berättelser som Billers lyfter fram både allvaret och möjligheten att så småningom lära sig att hantera konsekvenserna, och det är oerhört betydelsefullt.

Andra bidrag ger både möjlighet till igenkänning och att skratta åt eländet, som i Lisa Medins sköna hämndberättelse, eller varför inte Lina Neidestams mest bokstavliga tolkning av ”draw the line” – en slags feministisk Linus på linjen-parafras.

Drabbande eller roliga – och inte sällan allt på en gång – är serierna i Draw the line lättillgängliga och tänkvärda, små munsbitar som lätt går att läsa enskilt eller varför inte som diskussionsunderlag i en skolklass eller någon annan form av grupp. ”En annan värld är möjlig.”

Similar Posts:

• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• Serien tar mig till klassikern
• Japans #MeToo-upprop
• Tema: #MeToo

Med denna fadäs i minnet hyste jag en viss oro när jag fick reda på att Statens medieråd engagerat några av mina favorittecknare för att göra en antologi om näthat. De bästa intentioner från möss och medieråd kan nämligen resultera i något som faller platt, om de politiska motiven blir viktigare än de konstnärliga.

Men faller platt gör antologin Ordet är fritt faktiskt inte. Och kanske flyger den inte spikrakt mot skyarna heller, men den har absolut sina poänger. Eva Thorslund, direktör för Statens medieråd redogör i första texten för antologins syfte:

Om vi låter bilden /…/ visa på hur vår mellanmänskliga kommunikation faktiskt ser ut. Om vi dessutom låter humorn trycka på ömma punkter för att både inskärpa allvaret och samtidigt avleda en del av smärtan. /…/ Tanken har varit att låta ett antal tecknare /…/ visualisera hur det digitala samtalet och dess tonalitet ser ut. Framför allt när det spårar ur.

De olika tecknade serierna är vilt olika till stil och innehåll, och tyvärr också till kvalitet. Flera av serierna är klart underhållande – som Johan Wanloos gliring till ”alternativmedia” där jorden är platt och allt är invandrarnas fel, eller Martin Kellermans enrutingar där nättrollen med rätta framställs som dumma, inskränkta och barnsliga. Och kanske finns det en poäng att lägga dessa lättsamma, måttligt politiska serier just innan en tung text av Alexandra Pascalidou där hon berättar om hur hon ända sedan barndomen levt med anonyma dödshot som riktats mot henne på grund av hennes hudfärg och hennes politiska engagemang – en viktig text som man kanske annars inte hittat orken till att läsa, men som nu slinker med av bara farten. Med lite socker i botten går medicinen ned, liksom. I Frida Malmgrens serie ”I huvudet på ett nättroll” uppstår en ljuvlig synergi mellan humor och samhällsnytta, när hon förser oss med en humoristisk och lättillgänglig översikt över den viktiga – men förmodat ganska torra – forskning som finns rörande psykologiska mekanismer som ligger bakom näthat. Jag älskar tecknade serier med fotnoter.

En del av texterna, som Ola Larsmos ”Så kan språket bana väg för massmord” är ganska akademiska, med referenser till såväl Wittgenstein som Goebbels. Därför blir jag förvirrad över avsnittet som är tecknat av Stephanie Abdallah, och som verkar rikta sig till barn, med formuleringar som ”får min klasskompis ha ett hakkors som profilbild” eller ”prata med din skola eller dina föräldrar” (om du blir utsatt för näthat). Det frustrerar mig också att Abdallah tipsar flitigt om att anmäla näthat till administratörerna för det sociala mediet, eller till polisen, men varken hon eller någon annan diskuterar vad som händer efter anmälan. Enligt min erfarenhet är det ytterst sällan ett hatiskt eller hotfullt meddelande ens leder till någon åtgärd från administratörerna på t.ex. Facebook eller Twitter, än mindre några lagliga påföljder. Jag saknar i antologin en analys över vad som kan göras på samhällsnivå för att motverka näthat. Är det ändrad lagstiftning som behövs, eller är problemet att den befintliga, med brottsrubriceringar som olaga hot, hets mot folkgrupp eller förtal, inte tillämpas?

Ett par av serierna känner jag igen – bitvis ordagrant – eftersom de är berättelser som har cirkulerat på sociala medier. Som den om hur Linnéa Claesson trollar män som skickar dickpics och sexuella inviter, eller den hätska debatt som väcktes när Elin Lucassi berättade på Facebook om hur hon hamnade i en hotfull situation i samband med ett fotbollsderby. När det gäller de här serierna är jag lite tveksam till vad serieformatet egentligen tillför. Claessons spydiga svar är hemskt roliga, och männens reaktioner är tröttsamt bekanta, men en teckning av en screenshot blir inte roligare än när samma screenshot publicerades på Facebook för ett halvår sedan. Och de många direkta citat från Facebook-trådar som utgör en stor del av Lucassis serie ger förvisso en illustration av hur näthat kan se ut, men upprörda och hatiska Facebook-poster ser jag varje dag på Facebook. Det tillför inte så mycket att se dem i tryckt form.

Ironiskt nog är de delar av antologin som kommer direkt från uppdragsgivaren Medierådet de som är klart sämst. Meningsbyggnaden i Thorslunds texter är besynnerlig (jag har visserligen kapat lite i citatet ovan, men även i fulltext verkar liksom halva meningarna saknas) och den röda tråden tunn och slingrig. Men kanske gör det inte så mycket, för mellan förord och efterord finns en hel del läsvärt ändå, och jag kan med lättnad konstatera att även om inte varje bidrag till Ordet är fritt är en fullträff, så är den milsvitt bättre än ”Fatta förstå”.

Similar Posts:

• #MeToo i serieformat
• Chomsky och vargen
• Lysande svensk musikjournalistik
• Efter kriget
• Mr ABBA

I sina stunder problematiserar serien könsroller på ett enkelt men träffande sätt som får mig att reflektera över vilken märkligt skev tillvaro vi lever i. I dessa stunder vill jag hylla seriealbumet och tycker att det borde vara obligatorisk läsning för ungdomar då den belyser samhällskonstruktioner som bör ifrågasättas.

I andra stunder känns serien effektsökande på ett pubertalt vis. Då känner jag mig missnöjd, för Elin Lucassi kan bättre än så.

Jag är inget fan av Lucassis tecknarstil men det är inte tecknandet som är det väsentliga i hennes bok. Serien ifrågasätter normer som trots den humoristiska infallsvinkeln ofta känns skrämmande. När allvaret tillåts ta stor plats är Lucassi som bäst, som när hon under rubriken ”Dagens outfit” har ritat en svensk soldat ståendes med vapen.

Gestaltningarna av Calle Schulman, Stig Larsson och Fredrik Paulún är också höjdpunkter då resultatet av att sätta deras uttalanden i en annan kontext är underhållande.

Det finns dock en hel del sidor som känns oinspirerade, där Lucassis poänger faller platt.

Ojämnheten gör att helhetsintrycket av Jag är den som är den dras ned, jag tror att om Lucassi lyckas ta till vara på sina styrkor som serietecknare kan hon bli så fantastisk som hon emellanåt lyckats vara i Jag är den som är den.

Similar Posts:

• Förhastade slutsatser om Stig Larsson
• Vemodig vandring genom 2020
• Inget blev sig likt igen
• Ett planlöst mumlande
• Ett genis dagbok