I Glaskupan rör vi oss i 1950-talets New York där Esther Greenwood tillsammans med elva andra unga kvinnor vunnit en tävling i en modetidning genom att skriva essäer, noveller, dikter eller artiklar. Vinsten är en månads betald vistelse i New York.

Sommaren är varm och kvalmig och New York är täckt av en fuktig dimma. De tolv unga kvinnorna har inkvarterats på hotellet Amazonen, ett hotell som närmare liknar en studentkorridor än ett riktigt hotell. Hotellet bebos endast av kvinnor, de flesta från välbärgade familjer som går sekreterarskola innan de med största säkerhet kommer gifta sig och skaffa barn. 

Esther kommer från Boston men har innan den här resan aldrig tidigare varit utanför New England och hennes förväntningarna på New York är stora. Trots detta känner Esther rätt snabbt att något är fel. Dels tänker hon mycket på makarna Rosenberg, som dömts till döden för spionage och ska avrättas. Sen känner hon sig dessutom styrd och ofri. Dagarna för de unga kvinnorna är inrutade och fyllda av aktiviteter och vistelsen som gav förhoppningar om ett friare liv blir något helt annat. 

Jag förmodades roa mig som aldrig förr.
Jag förmodades vara avundad av tusentals andra collegeflickor precis som jag över hela Amerika, som inget hellre önskade än att få trippa omkring i samma lackskor, storlek trettiosju som jag köpt på Bloomingdales en lunchrast tillsammans med ett matchande svart lackskärp och en svart lackväska.
…
Det var bara det att jag inte styrde någonting, inte ens mig själv.

De uppenbara klasskillnaderna och vad en ung kvinna kan förvänta sig i femtiotalets Amerika märks i relationen mellan dem som vunnit novelltävlingen. Doreen, Esthers rumskompis, ser livet som någonting lätt och hon roar sig på alla sätt hon kan. Hon går på rätt skola, har rätt kläder och har råd att inte bry sig för mycket om utfallet från vistelsen i New York. Men för Esther ligger prestationsångesten ständigt och lurar. 

Hennes relation till barndomskärleken, Buddy Willard, tar också en annan vändning när hon upptäcker att det är olika regler och förväntningar på dem på grund av kön. Buddy och Esther har redan en något så när utstakad väg framför sig, men när Esther får reda på att Buddy har haft en sexuell relation med en servitris ställer det hennes bild av honom på ända. Hur kan han spela så oskuldsfull när han skaffat sig erfarenheter av detta slag? Hon reflekterar även över att hon inte gjort samma erfarenheter ännu.  

När Esther inte kommer in på skrivkursen hon sökt efter New York-vistelsen infinner sig en stor tomhet. Det finns ingen mening med att gå upp ur sängen och det finns ingenting att se framemot. Hon blir alltmer skör psykiskt och dras mellan livet hon vill leva och livet hon förväntas leva.

De detaljerade känsloyttringarna och miljöbeskrivningarna i boken har en oerhörd skärpa. Glaskupan sjuder av intryck, känslor och iakttagelser. I dagsläget skrivs det öppet om psykisk ohälsa, men att skriva och ge ut Glaskupan på 60-talet kan man förstå gav stora reaktioner.

Plath styr oss elegant mellan ytligheter och djup och skapar ett värld som det är svårt att slita sig ifrån. Glaskupan är lika aktuell idag som den var 1962 utifrån många perspektiv och Esthers personlighet har fångat mig igen.

Similar Posts:

• Läppstift och livsaptit
• Svindlande briljant debut
• Vägen mot slutet
• Sylvias egna noteringar
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom

Sylvia har tillsammans med sin man lämnat Amerika och flyttat till England. Sylvias man heter Ted Hughes och han är också känd pjäsförfattare och poet.

Livet på den gamla prästgården i New Tawton i Devon är enkelt och bitvis slitsamt, då huset är stort och gammalt och trädgården gigantisk.

Sylvia och Ted har ett barn vid ankomsten till England, men snart väntas det andra och hon slits mellan det tvångsmässiga behovet att skriva och att följa konventionerna gällande vad som förväntas av henne som kvinna. Hon upplever att graviditeten och barnet tar över hennes kropp och hennes liv. Den starka känslan av att vara en dålig mor är konstant närvarande. 

Kvar i Amerika är Sylvias egen mor. Deras relation skaver och spänner genom hela boken. Sylvia känner sig aldrig tillräcklig och moderns missnöje med hennes livsval hänger som en skugga över Sylvia. Modern visar tydligt att hon inte tycker att det var rätt av Sylvia att lämna Amerika för England, men Sylvia fortsätter ändå att kämpa för ett ouppnåeligt godkännande.

Sylvias önskan om att relationen med modern ska vara något det aldrig kommer kunna bli är stark och olyckan över den ovillkorliga kärlek hon saknar från sin mor är en av delarna som bryter ner henne. 

Kanske har modern delvis har haft rätt gällande flytten. Relationen mellan Sylvia och Ted har varit mycket passionerad, men det finns också ett stort ägandebehov och en friktion. För Sylvia blir det tydlig när Teds kärlek växlar från åtrå till tystnad.

Ted ser hennes genialitet och hyllar henne, men hennes nyckfullhet mot Ted tydlig – från att ena stunden inte vilja tala med honom till att nästa vilja vara ett med hans kropp. Teds påverkan på hennes liv är också det som drar ner henne. För Ted är Sylvia inte den enda kvinnan och det känner hon tydligt. Älskarinnor dyker upp, ibland först som vänner som hälsar på. Sylvia är dock väl medveten om kemin som utsöndras och det gör henne galen av svartsjuka att bevittna skeendet mellan Ted och kvinnorna.

De enda som når hela vägen till hennes innersta är barnen. Med den kärleken följer också smärta för att välja skrivandet framför dem. Sylvias stora behov av ensamhet matchar nämligen dåligt med familjelivet, tidsandan och bristen på jämlikhet i relationen. Hon lider av dåligt samvete men behöver ändå näringen från den kraft hon finner i ensamheten. 

Elin Cullhed har lyckats få samtliga karaktärer levande i den fiktiva berättelsen. Det är alltigenom en brilliant hantering av både de sämre och de bättre sidorna hos alla personer. Sylvia är inget vänligt och vänt litet väsen, utan snarare en person som skapar drama genom att vara plump och bitvis också elak. Hon har svårt att sätta sig in i andra personers känslor och har ett stort fokus på sig själv och sina upplevelser och sina krav på omgivningen. Det är ändå mycket befriande hur hon ser igenom vissa beteenden hos andra och agerar utifrån reptilhjärnan.

Cullhed beskriver så väl den frustration som Sylvia upplever när hon säger att hon inte orkar mer. När Ted säger att hon inte behöver orka. Men det är precis det hon måste, men inte kan. Här börjar vägen mot slutet utkristallisera sig. Det är ingen som hör vad Sylvia egentligen säger. 

Genom hela boken kände jag som läsare Sylvias närvaro. Hon tog sig in i tankarna och där har hon stannat. Eufori är en fantastisk och berörande läsupplevelse där Sylvias själsliga smärta får en röst.

Jag betvivlar att jag kommer läsa en lika bra bok under året.

Similar Posts:

• Återbesök i Glaskupan
• Sylvias egna noteringar
• Kyla och hetta
• Läppstift och livsaptit
• Svindlande briljant debut

Därpå följer ”Det första kapitlet i världshistorien”, och så vidare, men kan man verkligen börja om, starta på noll? Radera allt det vedervärdiga med att vara tjejer och istället utnämna sig själva till gudar (guzz + brudar, men naturligtvis så mycket mer än det)? För världen, det vill säga Tierp med omnejd, harvar ju likt förbannat på som vanligt, med slentriansexism, oförstående vuxna och med aset Daniel Abdollah, entreprenörsämne och lärarfavorit, som gör sin flickvän Lilly illa.

Något måste göras. Allt måste göras! Daniel As måste hängas ut och Lilly fredas. Vuxenvärldens tillkortakommanden blottas. Tierp ska skakas i grunden. Men hur?

Akutfeministiska aktioner, som kravet på att kallas gudar, att låsa in sig på skoltoan för att visa på begränsat livsutrymme eller planera hämnden på hustrumisshandlaren Daniel, blandas med tonårens vardagskaos. Gudarna åker ”jorden runt” med lokalbussarna och super, ligger runt, tvingas gå till ungdomsmottagningen och känna sig dömda för att de inte har råd med dagen efter-piller på apoteket. Försöker hantera förlupna mammor och skilsmässodeppiga pappor.

Elin Cullheds debutroman är skitig, överlastad och rasande på ett sätt som är lika delar underhållande och hjärtskärande. Den är ett uppkäftigt, angeläget svar på teserna om söndercurlade generationer, tonårens utsatthet extra allt, men samtidigt underbart varm, ostyrslig och livskraftig. Janne, Bita och Lilly har kanske inte mycket som talar till deras fördel. De har begränsat med pengar, med förtroende, med alla olika sammansättningar av kapital man kan komma på, men de har sitt patos, sitt uppror, sin uppfinningsrikedom.

Och de har varandra.

Similar Posts:

• Uthängda
• Ett dokument över feminismens brokighet
• Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.
• Skolan står i brand
• Jävla samhället