Jag hade tipsat henne om Venusdeltat av Anaïs Nin (som jag trodde alla läst när de var 14) men hon kunde inte komma förbi all incest och mord och pedofili. Hon lobbade The Sexual Life of Catherine M. tillbaka till mig, jag sa att jag ska kolla upp den men glömde såklart genast titeln eftersom jag var lite full. Lyckligtvis går den lätt att hitta om man googlar kombinationer som ”art curator, editor, group sex”. (Nuförtiden handlar jättemånga sökresultat om att hon inte gillar metoo och folk kan med gott samvete kalla henne superknäpp eftersom hon är moraliskt unken och inte bara har ett superknäppt sexliv. Kinkshaming är fel, men att ställa sig emot metoo är RIKTIGT fel och då kan man lika gärna ge dem en skopa ovett för resten av sina synder på en gång. Buu, buuuu, franska kvinnor, osysterligt att jobba med Polanski och gilla sperma!).

Handlingen i Catherine M’s sexuella liv är i grunden så som följer: Konstvetaren Catherine Millet tycker om att lägga sig i en grushög/på en scen/i en skog/på ett golv och låta exempelvis lastbilschaufförer ligga med henne i massgangbangs. Ibland vill hon ha enbart analsex, ibland vill hon ge avsugningar, ibland slickar hon diverse fitta och ibland får hon nya tänder av sin tandläkare eftersom hon ligger med sin tandläkare. Ibland har hon förhållanden och då kör hennes killar runt med henne i sin bil och åker någonstans där hon kan bli påsatt av massor av människor, ibland beskriver hon återkommande teman som ekar från barndomens kristna tro.

Jag var rätt skeptisk när min väninna berättade om det, inte för att en kulturkvinna som skriker kapital inte kan tycka om att bli påsatt av kreti och pleti men för att det låter för sensationellt. Och modigt. Alla vet att kulturkvinnor drömmer om att ligga riktigt svettigt och äckligt med någon som kommit hem till dem för att skruva upp en hylla, men att faktiskt göra det! Jag tänkte ju genast att Catherine skulle få AIDS eller också tvingas konfrontera något förr eller senare, någon som slår henne eller spräcker hennes anus på ett icke-önskvärt sätt. Det där låter som pornografi eller raljans. Kanske ställer hon sig mot metoo, eftersom hon enligt boken aldrig blivit utsatt för något våld eller otrevligheter, att hon riktigt frotterat sig i fara och kommit ur det med bara lukten och några fall av dröppel som souvenir.

Millet påminner om Lucia Berlin och Sylvia Plath, samma lugna, ganska torra berättelser som snarare dokumenterar än bekänner eller lever genom historien. Hon har inget att bekänna för hon har inte gjort något fel, snarare berättar hon en historia lätt road av att människor kan finna den uppseendeväckande. Boken är en dokumentation där Millet drar sig till minnes avsugningar, analsex, kukars doft och form, fantasier om förnedring och onani på ett sätt som gör det direkt omöjligt att finna det upphetsande.

Elfride Jelinek anklagades för att skriva pornografi i samband med att hon vann sitt Nobelpris och det är lätt att se varför. Jelinek berättar om besjälad lust så som den upplevs genom andra, hon beskriver blod och känsla och sperma på näsduken. Millet å sin sida skriver antipornografi, orgier ur ett distanserat jagperspektiv som sakligt drar sig till minnes de dagar då hon knullat som mest.

Jag har alltid trott att pornografi är konst utan dess själ, men frågan är om inte själva Jelineks själ gör hennes bok pornografisk. Réage och Jelinek skriver fantasier medan Millet skriver om sin verklighet. Det är ändå intressant att det finns en sådan stark kanon av erotisk litteratur av kvinnor, där kvinnors fantasier och sexualitet står i fokus. Kanske är det därför Réage och Jelinek skriver utifrån manlig njutning, medan Nin och Millet skriver om den kvinnliga njutning de faktiskt upplevt.

Similar Posts:

• Uteslutande sexövningar
• Något för den analyshugade
• Intelligenta kammarspel
• Smakprov av Österrike
• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt

Vecka 7 är som alla andra veckor späckad med litteraturupplevelser. Igår gav Richard en tia till antologin Minnet av företrädaren: Aderton inträdestal i Svenska Akademien, missa inte det!

Idag skriver Camilla om Elfriede Jelineks Prinsessdramer, som hon kallar intelligent dramatik.

På fredag skriver jag själv om Emily Dickinson. Gång på gång är skogarna rosa är en samling utvald och översatt av Ann Jäderlund.
Det är en översättning nära originalen i ton, eftersom Jäderlund jobbat med att försöka direktöversätta. Vilket också inneburit en del problem…

Veckan avslutas med en recension av David Van Reybroucks gedigna arbete Kongo – en historia. Här får vi följa den våldsamma historien om hur en landmassa stor som västeuropa under dryga hundra år byter namn från Kongo fristaten till Belgiska Kongo, till Kongo-Leopoldville, till Zaire och slutligen till Demokratiska Republiken Kongo. En historia som Reybrouck inte enbart berättar med hårda fakta utan även låter samtidsvittnen komma till tals.

På söndag blir det även en intervju med skräckförfattaren Anders Fager, och i samband med det en extrarecension av hans bok Jag såg henne idag i receptionen, som jag och Camilla hade lite olika åsikter om. Spännande, va?

Detta och en massa andra överraskningar förstås!

Similar Posts:

• Bokstavstrogen översättning
• En angelägen historia
• En sång till de som gått före
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Skrivande: antingen eufori eller ångest?

Det finns skön litteratur och så finns det intelligent litteratur (med en mängd olika varianter på det). Det är långt åt graden av intelligent litteratur som Elfriede Jelinek rör sig. Prinsessdramer kallas dramatik, men det skulle lika gärna kunna vara föreläsningar eller varför inte traktat för den kvinnliga intelligensen. Jag känner mig tvingad att skriva den kvinnliga intelligensen, inte för att den är annorlunda än den manliga intelligensen, men för att den kvinnliga intelligensen inte har fått plats i det som är den mänskliga intelligensen. Det är något som Elfriede Jelinek outtalat sätter fingret på i Prinsessdramer, en kaxig motsvarighet till dramatikens stora kungadramer. En av Elfriede Jelineks utgångspunkter med Prinsessdramer var just att sätta kvinnor i platsen för det stora dramatiska subjektet, en plats som kvinnan aldrig får fylla.

I dessa korta dramer presenteras åtta prinsessor (kvinnor satta på piedestal), fiktiva såväl som verkliga. Det är Snövit som i mötet med jägaren i skogen pratar om Sanningen, det är Törnrosa som pratar med sin prins om varat i sömnen och döden, det är Rosamunde och det är Jackie som i Jackie Kennedy som är sömmar och yta, i motsats till Marilyn Monroe som är kött och föruttnelse.

Jag är sömmarna, men tyget däremellan fattas, kära nån, nu har jag vänt ut och in på det. Alltså: min existens blir betydande först genom att jag varierar betoningen. Snart pratar man alltså mer om min vita duchesse-aftonklänning för valets väl, om min rutiga Vichy-skjorta plus shorts, på stranden för barnens väl, om min rosa Chanel-dräkt för dödens boende och välbefinnande och om min röda ylledräkt, som, när valresultatet kungjorts, där rösterna nått den absoluta toppen, tillitsfullt skyddade huvudet mot min axel, eller var det axeln som skyddade mitt huvud? Gör detsamma. Plötsligt står jag där ensam och börjar gråta. Det där med sömmarna, som jag är, sysselsätter mig: folk föreställer sig mig som mellanrummet, det jag inte är. Var och en ser nåt annat.

Slutligen är det Sylvia Plath och Ingeborg Bachmann, i prinsessdramat ”Väggen”. Ett komplicerat drama om den frånvarande fadern där prinsessorna åberopar siaren Therese (Teiresias). Jag kan inte säga mer om innehållet i dessa små kammarspel, eller som Elfriede Jelinek har kallat dem, mellanspel. Dessa dramer är inte handling, de är filosofiska utläggningar.

Jag hade inte kunnat ta till mig de här texterna lika lätt på scenen som i skrift. Jag tackar Magnus Lindman för ett mycket bra förord, som jag ständigt bläddrade tillbaka till i min läsning av dramerna.

Jelinek är en ironisk och intelligent ordvrängare. Prinsessdramer leker med såväl samtida populärkultur såväl som med Schuberts musik och stora filosofer, som Heidegger, Hegel och Barthes, som alla står i min bokhylla i väntan på att få verka ihop med något begripligt och jag tror jag har hittat det nu. Elfriede Jelineks Prinsessdramer har satt tydligare ord på Martin Heideggers Varat och tiden (Sein und Zeit) och Roland Barthes teorier om skrift, tecken och kläder, men det är också ett verk som ger upphov till många frågor, ett verk att återkomma till.

Similar Posts:

• Något för den analyshugade
• Uteslutande sexövningar
• Gapar över mycket
• Wiener Blut
• Intriger som inte ens författaren står ut med

Söta pojkar med en väldigt bestämd uppfattning om hur tjejer betalar för sig, alltså, speciellt utländska tjejer som ju valt att ställa sig utanför det vanliga civiliserade samhället där kvinnor vet sin plats, ty detta utspelar sig på den tid då misogyni, hora/madonnakomplex och hederskulturer minsann fanns mitt i Europa (de flyttade ju helt magiskt på sig så fort man flyttade på taggtrådsstängslen). Och hur sprudlande lycklig berättelsen än börjar så går allt, bit för bit, käpprätt åt helvete.

Om jag bara ligger med dem förlorar de respekten för mig, och om jag vägrar våldtar de mig.

Självupplevt är det, och det vore lätt för detta att bli en enkel moralhistoria; ”Sydländska män är farliga”, ”Tonåringar är naiva”, ”Regler är till för att skydda hjälplösa kvinnor”, eller för all del den populära ”Sedan slog hon tillbaka”. Men människan är en komplicerad varelse, här finns lycka och vilja jämte mörker och maktlöshet, och det återspeglas både i berättelsen och i teckningarna. Det vore synd att påstå att Lust är en fantastisk tecknare, men detta är punk, och då är känsla och intensitet alltid viktigare än teknik. Rutorna i Idag är sista dagen av resten av ditt liv rör på sig, nedkrafsade med en hast som gör att man ibland får tvinga sig själv att stanna upp och faktiskt betrakta bilderna; när Ulli dansar så dansar läsaren, när Ulli halkar in i ett kaos där det finns allt mindre att hålla sig fast i, drar hon läsaren med sig. Hon tecknar alltid sig själv aningen mer fullständig, aningen sötare än de snabba bläckkrafs som beskriver alla andra – hon är ju 17, allt handlar trots allt om henne själv, och det är först 30 år senare som hon kan se hur naiv hon själv var, och hur trasiga och inskränkta alla andra verkligen var. Som bäst är hon ändå kanske när hon släpper den rena realismen och bygger drömscener; flyger över Rom med dess uråldriga ruiner, vandrar i museer med kvinnor upphuggna till kroppsdelar. Där 17-åriga Ulli vill romantisera vill 45-åriga Ulli göra motsatsen, och båda får komma till tals.

Man undrar lite grann vad det är med Österrike som ger upphov till både Haneke, Jelinek och Lust. Nog för att det finns enorma skillnader, där de förstnämnda är precisa är Lust spretig, men i botten finns mycket samma tankar; ett tyst våld som är inbyggt i själva språket, i själva berättelsen, i de gamla romerska ruinerna, i de nya fina maffiavillorna, och i det trygga välvilliga lillavänandet hemma. Det som ser ut som frihet där man bara har att hälla in all sin livsglädje, visar sig bara vara en mindre formell variant av samma patriarkala förtryck. När hon kommer hem till fina Österrike igen försöker hon berätta vad hon varit med om, och får bara höra att hon får skylla sig själv, att det där vill vi inte veta av, inser du hur vi skäms för dig? Håll tyst.

Men teckna går ju. Och sista ordet är inte sagt än.

Similar Posts:

• Gapar över mycket
• Något för den analyshugade
• Wiener Blut
• Smakprov av Österrike
• Uteslutande sexövningar

Att bekänna sig till det omöjligas konst, skriver Carin Franzén, är att ”träda ut ur det imaginäras omnipotens och acceptera språkets, det vill säga det symboliskas nödvändighet”. Det handlar om Joyce och exilen som förutsättning för skrivandet. Om oidipuskomplexet som nödvändighet för revolten. Om Sachs och den psykotiska erfarenheten som diktens villkor. Om den höviska kodens närmande mot sanningen om kärlekens grundläggande omöjlighet. Om Duras och dubbelexponerandet av passion och politik. Och om Jelinek och sexualitetens sanning.

Som essäist kan Franzén liknas vid en marionettspelare. Berättaren står bakom kulissen och framför den sker skådespelet: teorier ställs i duell mot varandra, ett strålkastarljus landar på just den meningen i just det verket, resonemangen flyter vidare som i en berättelse. Tonfallet bygger på den förtroendeingivande saklighetens retorik, konstaterande och redovisande med en underton av att varje stycke lär vara öppet för diskussion. Det är iakttagelser fria från ursäkter och utan osäkert trixande med att vilja eliminera ifrågasättande. Möjligen har denna sakliga ton – texten är fullständigt rensad från minsta lilla uppsluppenhet eller ironiska inpass – ett pris i form av akademisk själlöshet.

Men må det vara förlåtet. Oavsett förkunskap finns en rikedom att ta del av. Vinsten behöver inte vara att integrera långa resonemang i sitt medvetande. En stor fruktbarhet i att läsa Franzén ligger i impulserna och associationerna, i fragmenten som bereder väg för nya sätt att ta till sig litteratur. Ett exempel: i ett stycke hävdas att den främsta representationen av ångest i litteraturen är när Jesus på korset frågar ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Jag måste markera stycket. Varför? Den tanken var helt enkelt ny för mig.

Similar Posts:

• Oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa
• Motstånd och feghet
• Banala essäer
• Dansa med vargen!
• The Book of Love (is long and boring)

I Frankrike och Italien har intresset för Stig Dagerman alltid varit stort. Och nu är även amerikanska förlag intresserade. Liksom i Sverige kommer Dagermans böcker snart ut i nya upplagor i Tyskland. Till exempel ger förlaget Eichborn i april ut Bröllopsbesvär, som på tyska har titeln Schwedische Hochzeitsnacht.

Här på dagensbok.com har vi sedan länge en temasida om Stig Dagerman. Se länk ovan.

Similar Posts:

• Stig Dagerman-priset till Le Clézio
• Stig Dagerman-priset till Göran Palm
• Inte riktigt inpå nu heller
• Bränt barn brinner
• Stig Dagerman och mannen som troddes vara utan ryggrad

Men övertydligt är det inte alltid. Ibland, som hos Jelinek vilken medverkar med novellen ”Ikaros”, kan det handla om en rent språklig uppgörelse, att belysa och frigöra sig från ett totalitärt, eller om man så vill patriarkalt, språk. Eller som i novellen ”Ömsa skinn” av Evelyn Schlag, att problematisera ett slags fascistiskt tvång. I ”Ömsa skinn” kommer varje dag en pensionerad sjuksköterska för att ”ta hand om” en sjuk kvinna. Med subtila medel missar sköterskan aldrig chansen att påpeka sin ”patients” slarvighet och därmed inneboende skuld till sjukdomen.

Kanske är bokens mest intressanta text förordet. Av novellerna har jag ingen speciell favorit, alla noveller är, på gott och ont, på en lite lagom jämn nivå; det finns ingen text som direkt sticker ut från mängden. Sammantaget blir det rent av lite slätstruket och halvbra. Klart är dock att helheten säger mer än delarna.

Österrike berättar: Varma och kalla bad ingår i Tranans serie av antologier med noveller från olika delar av världen. Ambitionen och ansatsen är alldeles utmärkt! Förlaget beskriver det hela som ”korta smakprov på modern litteratur från 1900- och 2000-talen – ett perfekt sätt att orientera sig i berättelsernas värld” – och visst är det så. Men tyvärr känns novellerna i Varma och kalla bad allt för mycket som just smakprov, som är allt för korta dessutom. Resultatet blir mer ett skrap på ytan av vad österrikiska författare har att berätta.

Similar Posts:

• Freedom’s just another word. Punkt.
• Gapar över mycket
• Wiener Blut
• Något för den analyshugade
• Smakprov ur en myllrande myrstack

Varje kapitel inleds med att läsarna (eller tittarna) hälsas välkomna, sen följer en underrubrik som heter ”verklighet” och därefter själva ”berättelsen” eller ”återberättelsen”. Ett antal intriger vecklas ut, och slutligen drar berättaren ut en sensmoral ur dem. Det kan vara saker som ”alla mår bra av att arbeta” eller ”det är skillnad mellan folk och folk” eller ”tänk på dem som har det svårt när du äter tårta”. Men ibland tröttnar berättaren på sina intriger och utbrister saker som ”nu har det blivit för dumt för mig. och ändå händer det sådana här saker i livet”.

Och det är bara att hålla med berättaren. Intrigerna är verkligen fåniga. Riktigt korkade. Det finns ingen anledning att försöka återge dem, de är ointressanta. Den här boken läser man för formens skull, inte för intrigen.

Vad den beskriver är ett samhälle där verkligheten inte bara betingar fiktionen utan även betingas av fiktionen. Undertiteln till Michael är ”en ungdomsbok för det infantila samhället” men skulle lika gärna kunna vara ”en ungdomsbok om det infantila samhället”. Det är ett smart drag men får Jelinek att framstå lite som en elitist. Boken är hela tiden berättad von oben, i en genomironisk ton. Det gör den dessutom ganska svår att läsa.

Ändå gillar jag Michael på något konstigt sätt. Det är knappast en bok att sträckläsa och den innehåller inte några passager som man stannar extra länge vid. Men det är en bok att vistas i, litteratur som får en att tänka. Vad den förmedlar är inte något storslaget tankegods eller intrikata berättelser utan en stämning som påminner väldigt mycket om vår tid. Det är gott nog.

Similar Posts:

• Wiener Blut
• Gapar över mycket
• Något för den analyshugade
• Uteslutande sexövningar
• Intelligenta kammarspel

Hej Lotta. Jag sitter på tåget nu och är framme runt tio. Försöker roa mig med Jelinek. Hon är lite seg, men vad gör man på tåg. Syns sen.

Det sms:et skickade jag i fredags och så löd då omdömet. Det var i början av läsningen, där Kurt Janisch och hans omvärld introduceras. Han är polis med det yttre för sig, därtill sadist och psykopat, charmig och manipulativ. Glupsk är berättelsen om hur han genom yrkesrollen raggar upp – nästan förhäxar – kvinnor med vilka han inleder relationer späckade av våld och utnyttjande, och med mord som vanligast utgång. Detta i ett försurat och korrumperat Österrike med invånare som är fixerade vid kött och sprit och snålt hellre gömmer sig i buskar än lägger ut för toalettavgifter.

Jelinek berättar detta på ett säreget sätt. Det som är faktiska scener i handlingen varvas ivrigt med associativa resonemang om Gud och människa och natur, och ofta sammanvävs nivåerna till ett lätt hypnotiskt tillstånd av stycken som drar iväg över flera sidor. Hon är bitsk och sarkastisk, underfundig och stilsäker med tidshopp och generöst bildspråk.

Men, men. Här finns ändå invändningar. Efter att ha lärt känna omständligheterna i språk och upplägg börjar man tycka att berättelsen är lite väl utspädd, mellan varje dramatisk scen ska det ständigt fyllas ut med svävande resonemang och samhällskritiken ska ideligen osa upp för varje bladvänd. Stilen, med allt vad den innebär av långa parenteser och träffsäkerhet, räddar inte denna narkos. Problemet skapas när samhällskritiken ska komma från båda hållen: först gestaltad genom karaktärerna, och sedan i ett slags stiliserad klartext. Det är bara genom karaktärerna det är intressant att läsa.

Och just där vill jag samtidigt berömma, karaktärerna är så skickligt utformade att jag bugar mig för dem. Kurt Janischs sadism är obehaglig och han är trovärdig för allt vad tygen håller. Alla är trovärdiga. Och smått otäcka. De är fult och smutsigt mänskliga på det sättet som är både befriande och oroväckande att läsa om för att det är så sant. Det är en härlig klarsyn och skoningslöshet Jelinek har där. Hon beskriver också våld med ett engagemang som inte står hennes samhällskritik långt efter, och det är en mycket välkommen insats de gånger man är på väg att tröttna.

”Lite seg” stod det i fredagens recension i miniatyr. Det tycker jag fortfarande. Boken har underrubriken ”en underhållningsroman”, men det är bara lögn eller ytterligare sarkasm. Mer än underhållning är det ett exempel på stilistik och originalitet i form, god sådan, men jag önskar mig mer ren handling.

Similar Posts:

• Något för den analyshugade
• Wiener Blut
• Freedom’s just another word. Punkt.
• Uteslutande sexövningar
• Intriger som inte ens författaren står ut med

Därför står kvinnan stilla som en toalettskål, så att mannen kan ordna sitt tarv i henne.

Den här raden har etsat sig fast hos mig vid läsning av Lust och jag har visat den för kvinnor och män som jag mött och de har reagerat med samma avsky som jag men min avsky har under läsningen mattats en del. Jelinek kommer åt något med sitt sätt att skriva äckligt, men jag vill ändå döpa om boken till ”olust”, för det är snarare det jag känner när jag tar mig igenom direktören och hans frus övningar. Och det är nästan uteslutande sexövningar, sida upp och sida ner. Mycket oralt.

Jag visade raden för konservativa ungerska katoliker och de spydde galla över Jelinek som ett moralens och all mänsklig kärleks motsats. En galning, en sjuk människa. Jag visade raden för en göteborgspoet som visade sig läsa boken samtidigt som jag och han tolkade den samhällskritiskt. Raden ska inte tolkas som penis utan det skit som människorna, männen i fabrikerna, får i sig i detta förvridna kapitalistiska samhälle. Och de som står under dessa i män deras fruar får ta emot all skit som det icke jämlika samhället för med sig.

Själv avskärmar jag mig och njuter av rytmen i språket som Jelinek använder, samtidigt som jag slår ifrån mig och känner mig kränkt av orden för de målar upp en bild av att mannen inte kan ge kvinnan någonting sexuellt. Det är bara vidrigt, det sexuella i äktenskapet.

Men så bokstavligt skall jag väl inte tolka henne. Samtidigt är boken storylös i traditionell mening och den saknar driv. Den är monoton men poetiskt vacker ”natten kommer och detta djur på nytt kan börja piska med sin pitt”.

I en intervju med Jelinek så pratar hon om satir, att hon parodierar porrens prosa och överdriver den så till den milda grad att alla kan se hur löjlig den är. Och visst skrattar jag åt boken men väldigt sällan. Snarare så hetsar prosan upp mig på ett perverst sätt. Jag pendlar där emellan: avsky, olust, upphetsning, estetisk njutning.

Jag undrar varför hon skriver. Romanformen är olämplig tycker jag, skala av den här boken till en diktsamling och den skulle piska som ovan nämnda pitt, men det vill väl inte Jelinek. Hon har väl sina anledningar.

Och i år ljög hon bäst och fick sitt Nobelpris för rader som: ”De flesta män känner sina bilars biografi bättre än sina fruars självbiografi.”

Similar Posts:

• Något för den analyshugade
• Gapar över mycket
• Wiener Blut
• Intriger som inte ens författaren står ut med
• Intelligenta kammarspel