Därefter kastas jag in bland sagorna som kommer från en annan tid och en annan berättartradition. Det är inte utan att jag känner mig lite vilse. Flera av författar- och illustratörsnamnen är okända för mig och jag saknar en kort presentation av dem, ett förord och en motivering till varför just dessa sagor har valts ut. Jag känner mig vilse eftersom jag inte vet om det är en fristående bok eller om den är en del i någon sagoserie. Därför vill jag att ett redaktörskap ska lyfta mig, vägleda mig, visa mig, men det kommer inte.

Det är ett många gånger svårt språk och jag behöver emellanåt läsa om för att kunna följa det oftast snabba och irrationella vändningar som berättelserna tar. Jag inser att jag och troligtvis även andra vuxna och barn av idag är så ovana vid att läsa den här typen av högtidligt berättande. Det är ett språk som är långtifrån en lättsamt skriven och spännande deckare där drivet knappt går att hejda. Just därför är det viktigt att vi gör det.

Tyvärr förblir Vår vackraste sagoskatt mer viktig än angelägen trots att flera av de, i formen, klassiska sagorna är läsvärda. Det vimlar av prinsessor, äventyrliga pojkar och magi bland sagorna. Men huvudrollen innehas av trollet.

I den där skogen fanns det en sten, som var så stor, att inga andra stenar var hälften så stora. Men så bodde också stortrollet i den, och för att inte vara ensam hade han både hustru och tjugu ungar. Inga andra hade så sträv ragg och så långa svansar som de. De var fullblodstroll.

Avsaknaden av sammanhållen berättarröst gör det svårare för mig att acceptera sagornas universum. Jag kommer att tänka på vårt behov av trovärdighet. Jag har alltid varit känslig för när en berättelse inte förhåller sig till sin egen trovärdighet, Vår vackraste sagoskatt gör många gånger det, men i kombination med språket tröttnar jag ofta.

Därför är sagan En vild pojke av Hans-Eric Hellberg en efterlängtad berättelse där den dyker upp mot slutet, eftersom den i alla fall innehåller en gnutta av realism. Och då har jag inget problem alls att tro på trollstavars kraft och ensamma små pojkar.

Prinsessan som rymde handlar mycket riktigt om en prinsessa som rymmer från den gamla och hemska friaren. Hon ger sig av så långt att hon kommer utanför rikets gränser och ännu längre. Precis som alla andra prinsessor längtar hon efter den där modiga riddaren som ska komma och rädda henne. Och precis som i alla andra klassiska prinsessagor kommer han och gör det. Enda skillnaden är att karaktärerna i sagan inte är människor utan katter. Kattälskare som jag är, kan jag inte låta bli att tycka att det är lite sött.

Den sagan som jag tycker mig känna igen mest är Äventyret eller pojken och trollen skriven av Walter Stenström med illustrationer av John Bauer. Som handlar om en pojke som kan den enda ramsan som rår på trollen:

Kom friska vindar och vädra ut
långöron, väldig haka och stornäsa!
Kom västanväder och sopa bort
trollen från gråa berget!

Similar Posts:

• Klassiska sagor för vinternatten
• Sagor med tradition
• Nyklassiska troll
• Kampen mot den onda härskaren
• Pojkar som får vara små och ensamma

Känner du igen det? Ja, det var han som bara åt smör och bröd. Sen finns det ju en vit, en gul och en blå get också. Häftigt. Tänk, Petter har getter i tuffa färger. De måste vara lätt att känna igen.

Jag läste den här boken som liten, om och om igen. Den var rolig och rimmade festligt. Men samtidigt var den lite otäck. Ludenben. Det läskiga trollet fanns ju med.

Ludenben, det tjocka elaka trollet, äter upp Petters getter. Stackars Petter, han är så ledsen. Men Murresvart, katten, han finner på råd och räddar alla getterna.

Som liten reagerade jag inte alls på att getterna hade konstiga färger. Det var ju bara så. Däremot undrade jag alltid hur trollet kunde överleva efter att hans mage hade spruckit och alla getterna sprungit ut. Det förstår ju vem som helst att man borde dö om magen spricker. Eller om man svalt fyra hela levande getter, man borde ha magknip i alla fall.

Visst var det lite konstigt, men det gör absolut ingenting. Det är så det är och så det ska vara. Det är mycket man inte vet om troll och om man tittar på tv så händer det mycket konstigare saker där.

Illustrationerna är enkla, tydliga och fina. Över dem ligger ett gammaldags skimmer. Att boken inte skrevs idag eller illustrerades idag råder det ingen tvekan om och det pirrar i magen när de välkända bilderna dyker upp framför mig. Så här ska klassiska sagobilder se ut.

Den här boken borde varje hem vara utrustad med. Det borde vara en del av allmänbildningen att ha läst och att kunna rimmen: ”I en stuga bodde Petter, med en katt och fyra getter”.

I min familj kan alla sagan om Petter, kanske är det för att Pappan också är uppvuxen med Petter. Vi läste boken hemma, men den fanns också hos farmor och hon läste den och kunde alla orden, hon hade ju läst den i nästan trettio år. Boken är på detta viset en generations överskridande bok. Farmor läste den för pappa, som sedan läste den själv och därefter för mig och mina bröder och förmodligen kommer vi att läsa den för våra barn en dag.

Efter en snabb titt i LIBRIS kan jag bara konstatera att boken verkar ha kommit ut i många upplagor, den första 1951, därefter 1964, 1969, 1984, 1989 och 1996 och nu igen 2001. Som ni säkert förstår är det en höjdarebok!

Similar Posts:

• Stortrollet och andra sagoväsen
• Ful, skitig och glupsk
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli
• Grå gråare gråastÂ…
• Skolstarter och syskonskap