Hon sitter på sängen med benen brett isär.
Framför henne en skål.
Söker något att äta men ser ingenting
Kvinnan vars ögonlock ätits av flugor
Suckade.
Genom fönstren kom flugorna in
De försvann genom dörren
Flög ned i hennes skål
Röda ögon svarta flugor
Slukade av kvinnan
Som ingenting såg.

Översättaren Carl-Michael Edenborg beskriver i sitt efterord hur Mansour vill ”göra buller” med sina texter, och hur hon som poet bland annat tar formen av en häxa och dödsgudinna. Och visst känns dikterna som besvärjelser. Mansours mässande drar ner läsaren i en värld där vad som helst verkar kunna hända. De personer som skildras i dikterna står flera gånger på gränsen till vansinnet, och mellan liv och död

Formen känns modern, och innehållet vågat än idag. Ändå stannar några dikter vid iögonfallande men tomma bilder. Texten fylls av blod, förruttnelse, avskurna kroppsdelar och uppsprättade kön. Att skruva upp volymen och chocka ger inte alltid det bästa resultatet, och jag undrar om inte vissa rader upplevts som effektsökande om de skrivits och publicerats idag.

Allra bäst blir poesin när raseriet har en riktning. Den avslutande dikten inleder Mansour: ”Mäns laster/ Är mitt fält / Deras sår mina söta kakor”. I en tidigare äter Amasonkvinnan ”sitt sista bröst” natten då ”hennes skalliga häst [andas] in den friska havsluften”, då gudarna stiger ner från sitt berg och för med sig ”män / Och stridsvagnar”.

Det är inte bara otäcka bilder Mansour skapar. När skriken kontrasteras mot något mer lågmält blir hennes dikter också som mest kraftfulla och angelägna.

Du hade satt dig till rätta
På en svartbjörn.
Du rev loss hudstrimlor
Med dina självlysande fingrar mot den blodiga
himlen
Och medan du skapade en helt ny värld
Snöade det.

Similar Posts:

• Det oförmodade mötet mellan två tvillingar och Julius Caesar på ett operationsbord
• Från Lindemann Till Dig
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Diktens universum
• Det som är boskap i andra…

I hennes nya roman Revolutionsskrivarna finns Tahrir-torget i centrum. Vi kastas i bokens inledning rakt in i gyttret av människor som kämpar för att störta regimen. Som dag ut och dag in lever i tält på den varma asfalten, som ser sina medkämpar skadas av militären eller bara försvinna. Som på sina kroppar bär spår av det våld de utsätts för. Vi följer främst två kvinnor – Fuada, den upphöjda skribenten som lever med en man som aldrig lyckas övertyga sig själv om att han uppskattar att hans hustru är den mest aktade av dem. Och vi följer hennes hushållerska Saadia, kallad Saadia Mörderskan efter det att hon slagit ihjäl sin man. Kvinnorna som idag lever sina liv utifrån helt skilda förutsättningar har suttit i fängelse samtidigt och födde under den tiden även varsin dotter. Det finns en stark lojalitet dem emellan, men också en tystnad. De kan inte dela allt. Vissa saker måste man hålla tyst om. Saadia är bara tjänstefolk trots allt.

I El Saadawis händer är Egyptens kulturelit, med chefredaktörer, skribenter och författare i spetsen, en rädd och hycklande skara. De talar om journalistik men ägnar sig uteslutande åt att producera oförargande artiklar medan de väntar på inbjudningar från ministrar och ekonomiska privilegier. De vill alla uppåt. Eller i alla fall verkligen inte nedåt. Och i ett Egypten där allt man säger kan avlyssnas, där man kan kastas i fängelse för att tycka annorlunda, innebär det ett ständigt balanserande att hålla sig kvar på toppen.

Mest av allt hycklar männen, och i Revolutionsskrivarna är det Fuadas man Shakir som främst illustrerar detta. Han som lever med en stark och framgångsrik kvinna, som gång på gång upprepar att han attraherades av henne just på grund av detta, har ingenting bakom orden att backa upp detta med. I själva verket lider han av att förstås som svagare än sin hustru, som beroende av sin kvinna istället för tvärtom. Hans yttrade ord till trots, därunder ligger ändå en idé om att han som man står över alla kvinnor. En idé som är grunden inte bara i hans förståelse av tillvaron, utan i de flesta mäns. Kvinnor kastas ut på gatan när deras man en dag bestämmer sig för att gifta sig med en yngre kvinna. Kvinnor ur lägre samhällsskikt utnyttjas och våldtas av samhällets elit utan att någon höjer på ögonbrynen. Det är de rika männens värld, och de dominerar främst med hjälp av sexuellt våld.

I stor utsträckning påminner Revolutionsskrivarna om Den stulna romanen – båda utspelas i en akademiskt skolad kulturelit, båda har en framstående kvinnlig skribent som huvudperson och i båda dras dessa kvinnor med avundsjuka och under ytan misogyna äkta män. Båda romanerna kretsar dessutom kring själva skrivandet, och om dess villkor i ett intolerant samhälle. Men i denna senare roman vidgar El Saadawi perspektivet i och med att vi även följer Saadia Mörderskan i hennes liv. Vi ser hur kampen för revolutionen ser olika ut beroende på varifrån man kommer. För Fuada, och ännu mer för hennes man, är kampen på Tahrir-torget något man deltar i ibland. Något man hoppas på och stödjer, men som man sedan iakttar på avstånd. För Saadia däremot är revolutionen hennes liv – hon har flyttat ut på torget och hon lever varje dag mitt i kampen. Hon har, till skillnad från de rika inget val. Hon vill bara överleva.

Det är inte en roman jag lättsamt försjunker i, initialt får jag rent av slita för att hitta sammanhangen och förstå de olika rösternas berättelser. Det är inte helt behagligt. Men allteftersom kommer jag in i romanens struktur, och jag börjar förstå vad som sker i nutid och vad som återberättas. Även om jag behöver återvända för att reda ut ett och annat, som – vem är egentligen berättarrösten? En bok om motstånd, som själv erbjuder motstånd under läsningen. Ja, det är ju faktiskt konsekvent.

Similar Posts:

• ”Folkets makt är större än människorna vid makten”
• Informativt om en pågående process
• Jakten på den försvunna revolutionen
• Om kvinnors maktlöshet i Mubaraks Egypten
• Att föreställa sig E.M. Forster

Jo, Internet kan ha stor betydelse när det gäller att sprida information och åsikter och kanske framförallt för att finna stöd för redan befintliga åsikter. På gott och ont.

Men varje gång nyheterna försöker pejla folkdjupen genom att rapportera att så och så många gått med i den och den Facebook-gruppen så måste jag fråga mig vad den halva sekunds engagemang som en knapptryckning innebär egentligen betyder. Om jag gillar glass och kattungar och välfärdsstaten – är det egentligen någon som bryr sig?

Så när Wael Ghonim marknadsförs som mannen som startade Facebook-sidan som startade den egyptiska revolutionen så, ja, förhåller jag mig till en början lite avvaktande. För det är lätt att glömma vad saker som yttrandefrihet och mötesfrihet betyder och det där med att finna stöd för redan befintliga åsikter kan vara nog så betydelsefullt.

För Ghonim var ju inte intresserad av politik. Egyptier var inte det, menar han, och det är väl kanske effekten av att en enda man suttit vid makten så länge man kan minnas. Ghonim var intresserad av att skaffa sig en utbildning och allra helst av att få jobb på Google. Det var som marknadsförare på nätet han först kom i kontakt med oppositionella krafter.

Droppen som fick bägaren att rinna över var bilderna på en ung man, Khaled Said, som misshandlats till döds av egyptisk polis. Anonymt startade Ghonim Facebooksidan Kullena Khaled Said – ”Vi är alla Khaled Said” – och den kom att bli en av de drivande rösterna bakom den breda motståndsrörelse som så småningom fick bort Hosni Mubarak.

Revolution 2.0 är inte den ultimata guiden till den egyptiska revolutionen. Det är en personlig upplevelse och betraktelse, som på många ställen lämnar en del att önska vad gäller analys. Inte minst vad som ska komma sedan är märkligt höljt i dunkel. Det är trots allt en sak att samlas kring att få bort ett skräckvälde och en helt annan att komma överens om vad som bör byggas i dess ställe.

Men det personliga är också bokens styrka. Om revolutionsretoriken delvis känns främmande – det blir en hel del martyrer och hjältar och nationalism – så är Ghonim med sina dator- och marknadsföringskunskaper, sitt drömjobb på Google, med barn och hustru tryggt i Dubai och förstås med sina Facebook-funderingar lätt att relatera till. Det gör honom knappast osårbar, men kanske läsaren desto mer mottaglig när vi får följa Ghonim också under hans elva dagar i fängsligt förvar hos säkerhetstjänsten?

Jag undrar förresten om det här är ett fönster som håller på att täppas till? Nog måste väl de senaste årens utveckling ha lärt världens diktatorer att ta internetaktivismen på allvar och anställa sina egna nätunderbarn? Eller ska vi bara hoppas att den arabiska våren istället lärt makthavarna här i väst, som gladeligen understött diktatorer som Mubarak, att längtan efter värdighet och demokrati knappast är något västerländskt monopol?

Hur det slutar vet vi inte. Redan höjs röster som undrar om den egyptiska revolutionen ens bör kallas revolution. Har något i grunden förändrats? Efter att ha läst Ghonims bok måste jag tro att det har det. Någonting börjar ske redan när egyptierna ser vad som händer i Tunisien. Någonting sker när information och inbjudningar delas igen och igen på Facebook och någonting sker när människor får syn på varandra, när de riskerar liv och lem ute på gator och torg. Den upplevelsen glömmer man nog inte så lätt.

Similar Posts:

• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• Människorna mitt i revolutionen
• Informativt om en pågående process
• Den som söker måste inte alltid finna
• Små inblickar i en osminkad, men färgstark, annorlunda vardag

Vad gör man när hela ens uppfostran varit en förberedelse inför äktenskapet, det rena äktenskapet, ingått mellan oskulder, och så plötsligt är den förbjudna åtrån där och rätt vad det är även graviditeten?

Vad gör man när man ägnat hela sitt liv åt att arbeta bort den konservativa egyptiska kultur man uppfostrats med och till fullo ersatt den med den amerikanska drömmens motto, och när så dottern skaffar pojkvän är man plötsligt den arabiska far man alltid föraktat?

Alaa al-Aswany beskriver i sin bok Chicago en grupp egyptier som flyttat till Chicago för att studera eller undervisa på universitetets histologiska avdelning. Han beskriver kulturkrockar och en förtvivlad kamp om ett fritt samhälle och om en egen plats i det. Han beskriver religiösa tvivel och hedersproblematik. Han beskriver krossade drömmar och en överlevnad i en vardag som är långtifrån lätt att förstå.

Men främst av allt beskriver han människor. Det är underhållande porträtt av människor som är allt annat än perfekta. Människor som felar, som tvivlar, som är vidriga, uppblåsta, misslyckade.

Det blir en smula snuttifierat och upphackat, när så många människoöden samlas i en enda bok. När ett avsnitt avslutats längtar jag efter att få veta mer om just det kapitlets huvudperson, men när denna dyker upp igen, många sidor senare, är denna längtan som bortblåst. Porträtten blir en aning ytliga och karikatyraktiga. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras och njuta av dem.

Mina erfarenheter av USA är lika minimala som de av Egypten, så min bedömning av trovärdigheten kan endast grundas på den bild media förmedlat. Och jag, om än något tveksamt, köper Aswanys beskrivning av de båda kulturerna. Ibland känns det något enformigt, men oftast relativt nyanserat.

Aswany kritiserar både Egypten och USA. Egyptierna beskrivs som lata och oengagerade. Det fåtal som kämpar mot den regerande förtryckarmakten får kämpa som vandrare i kvicksand. Det är lönlöst. Amerika beskrivs bäst genom en metafor om dess frukt, äpplena är stora, blanka, färgglada, men smaklösa.

Språket är kanske inte det mest originella, men intressant och charmigt. Miljöbeskrivningarna känns ibland något uppstyltade, men det gör inte så mycket eftersom kontrasten till de komiska händelserna då blir större.

Chicago är både tragisk och komisk. Jag skrattar men sätter skrattet i halsen. Bra. Men kanske inte tillräckligt. Det finns så många liknande böcker. Kulturkrockar är inte något nytt. Och Chicago saknar det där lilla extra. Boken berör, men inte på djupet. Den når inte riktigt ända fram, trots att den sträcker ut sig så gott den kan.

Slutet gör mig grymt besviken. Efter denna parad av personligheter hade jag velat knyta ihop säcken lite tydligare, föra några personer samman, låta dem påverka varandra och interagera. Istället får de leva sina liv själva. Aswany tar, enligt min åsikt, livet av lite för många karaktärer. Jag får nästan känslan av att han, efter drygt tre hundra sidor, känner att han inte orkar mer och vill avsluta så fort som möjligt. Lite synd, det ger en något oaptitlig eftersmak.

Arabisk litteratur är inget jag läst särskilt mycket tidigare, men det var inte så här jag hade föreställt mig den. Chicago är både underhållande och tankeväckande, intensiv och rakt på. Den är välskriven och definitivt läsvärd, men inte riktigt den omtumlande läsupplevelse jag hade hoppats på. Den smakar som en ovanligt lyckad, men inte helt perfekt chailatte. Jag har ännu inte läst Aswanys tidigare bok, Yacoubians hus, efter den här upplevelsen ligger den på min Att läsa-lista.

Similar Posts:

• Som en fullpackad marknadsplats
• Den förföriska, farliga staden
• Jakten på den försvunna revolutionen
• Människorna mitt i revolutionen
• ”Folkets makt är större än människorna vid makten”

Det är en ganska klassisk vänsterroman av typen som ockuperar bokhyllorna hos de flesta som någon gång läst en grundkurs i humaniora. Jag vet inte om det känns uppfriskande eller lite jolmigt sentimentalt.

Porträttet av revolutionären Warda är för all del uppdaterat. Hon är inte sminkad till hjältinna: glöden är stark men tillåter henne att tvivla; våldet ser hon som nödvändigt men vämjas av det; hennes milismän ser oftare på hennes bröst än lyssnar på hennes order. Överhuvudtaget har Ibrahim svårt att hålla undan för erotiken på det där sättet som kan ge en känsla av att man befinner sig i författarens egna erotiska fantasier snarare än i hans romaner. Nästan ännu troligare är det förstås att Ibrahims ambition är att skapa en modern totalroman som är tillgänglig för fler än de som är intresserade av arabvärldens politiska historia.

Följaktligen rymmer Warda både spänning, erotik, politiskt maktspel och småputtrig socialproblematik. Det är OK, absolut. Men ibland undrar man hur man hamnade i en biljaktsscen á la Indiana Jones när man alldeles nyss fick två års politisk historia refererat på en middag för omanska intellektuella. Och allt i en prosa som är ganska kallt dokumentär. Resultatet är tyvärr ganska splittrat ("nu tar vi lite spänning, sen kör vi lite våldsam socialrealism och så lite naket"). Ibrahim har sina styrkor som ordmurare, han kan referera starka händelser på ett trovärdigt sätt som ger den dokumentära känsla som dokumentärfiktion av den här sorten kräver. Medan andra delar inte riktigt träffar mitt i prick, han verkar till exempel ha lite svårt att sätta sig in i hur en kvinna tänker och fungerar: Wardas förhållande till sin sexualitet känns platt på ett sätt som mer påminner om stilen i grabbiga actionböcker, trots Ibrahims ambition att vara feministiskt modern. Inte heller vågar han lämna sin dokumentära stil för att ge liv åt landskapet eller karaktärerna: ett ökenlandskap beskrivs som ett ökenlandskap och ett berg som ett berg och de många omanier berättarjaget träffar är en jämngrå massa där alla följer standardformuläret "hemlighetsfull omanier med gömd agenda 1A".

Fast en annan aspekt är romanens skådeplats. Det är njutbart att så intensivt och genomgående få spendera tid i en del av världen som är så aktuell som mellanöstern. För de flesta som enbart följt nyhetsflödet är Warda ett ganska effektivt förstoringsglas som trollar fram nyanser och jagar undan okunskap. Sonallah Ibrahim är inte så dum som reseledare och Warda öppnar en del fönster som vi hade glömt att de inte var låsta. Revolutionshjältinnan Warda och hennes starka och moderna integritet i en föråldrad kultur glöder dessutom starkt igenom boken, men med henne undantagen är Warda en ganska sval historia.

Similar Posts:

• Kuba-propaganda
• En litterär egyptisk såpa
• USA:s trogne vän?
• Små inblickar i en osminkad, men färgstark, annorlunda vardag
• Ars moriendi – konsten att dö

Så vad gör då Europa under tiden? I värsta fall (som Storbritannien) agerar de medlöpare till USA:s ockupationspolitik. I bästa fall bedriver man en tyst diplomati för att få en fredlig lösning till stånd. Men någon större kraft sätts sällan bakom orden.

Men det är inte att förvånas över, menar Samir Amin i den här boken. Europa har ännu inte lyckats bryta sig loss från den amerikanska överhögheten, en mentalitet vi har haft ända sedan andra världskrigets slut. Vi har helt enkelt inte slutat vara en del av den ”kollektiva imperialismen”, som Amin kallar den.

En stor del av boken ägnas åt en kritik av det som kallas Barcelona-processen och det ”euro-mediterrana partnerskapet”, i boken beskriven som en mycket viktig och omdiskuterad plan för relationerna mellan Europa och arabländerna runt Medelhavet. Sannolikt diskuteras de här frågorna mer på sydligare breddgrader av kontinenten, men här i Sverige har den debatten varit tämligen tystlåten – i den mån som den över huvud taget har förekommit. Det gör att Amins kritik av processen i hög grad känns som ett hårt slag i ett vacuum.

Boken utgörs av en samling artiklar, som kanske har haft sin relevans på andra håll när de ursprungligen publicerats. Sammantagna känns mycket dock tämligen överflödigt, och kanske hade det räckt med någon av dem i en antologi eller liknande.

Similar Posts:

• Senil kapitalism
• Jakten på den försvunna revolutionen
• Hela befolkningen som gisslan
• Legosoldater i fokus
• ”Folkets makt är större än människorna vid makten”

Kvar finns bara en rövarkapitalism som gynnar en liten rik elit, medan det stora flertalet världen över har föga att vinna på systemet. Det beror förstås på att makten är så koncentrerad. USA har intagit tätpositionen, men har stor hjälp av Japan och EU. Tillsammans utgör Triadens imperialism ett närmast hegemoniskt maktcentrum.

I alla fall om man får tro Samir Amin. I den här boken försöker han argumentera i dessa banor, något han också har gjort i ett par tidigare böcker. Tankegångarna känns alltså inte helt nya, även om boken är förhållandevis välargumenterad. Analysen fokuserar självklart mycket på USA, men fastnar som tur är inte helt vid att enbart diskutera det landets utrikespolitik.

Något tröttsamt blir det ju i och för sig förstås när Amin talar om socialismen som lösningen på problemet, utan att diskutera ens vad socialism innebär (mer än att den till skillnad från historisk socialism måste vara demokratisk). Tomma fraser?

Amin har dock – till skillnad från många andra vänsterdebattörer – nog med tilltro till sin egen analys för att inte ständigt behöva referera till föregångare (Marx, Lenin eller vem de nu får för sig att se som den stora intellektuella inspirationen). Det är befriande. Men Obsolescent capitalism når tyvärr inte riktigt upp till samma nivå som föregångaren Kapitalism i globaliseringens tid.

Similar Posts:

• USA:s trogne vän?
• Kapitalism med ett mänskligt ansikte
• Chockterapi eller reformism
• Hållbara banklån?
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor