Journal 64 är den fjärde kriminalromanen i serien om Avdelning Q, en cold case-avdelning inom Köpenhamnspolisen. Vi fortsätter att följa den tjuriga kriminalkommisarie Carl Mørck. Tillsammans med sin exotiskt spännande assistent Assad tar han sig an hopplösa fall som inte lyckats knäckas dåförtiden.

Vår historia vandrar mellan tre olika tidsrymder. Dessa tider är klart och tydligt beskrivna och hoppen i tillvaron blir här logiska och kliver med sjumilakliv fram och tillbaka mellan decennium.

Antar att ni hört talas om den hårdkokta deckaren? Det är från början en amerikansk stil som började hos deckarförfattare som Dashiell Hammett och Raymond Chandler och jag vill själv lägga till Ed McBain och hans Isola, en fiktiv storstad i USA. Stilen kännetecknas av osentimentala skildringar av brottslighet, våld och sexualitet, uttryckt med understatement och kyliga kommentarer. Jussi Adler-Olsen kvalar självklart in i klubben. Det mustiga språket är en läsglädje. Här finns mörk humor, samhällskritik och spänning. Så till den milda grad att jag anser att ni behöver spänna fast säkerhetsbältet innan ni kastar er in i boken. Annars blir ni garanterat åksjuka.

Similar Posts:

• När hämnden blir till livsluft
• Ondska i Skandinavien
• Stieg Larsson light
• Vecka 34 på Dagensbok: Att vada i böcker
• Inget nytt, men spännande ändå när dansk polis jagar mördare

I centrum av historien står Sally Thorning, en framfusig, fördomsfull och utarbetad tvåbarnsmor. För ett år sedan unnade hon sig en hemlig semester ifrån familjen. Allt hon ville var att få lugn och ro, tid till att vila ut. Det blev inte så. Hon mötte Mark Bretherick och tillbringade veckan med honom. Nu ser hon på nyheterna med sin man och upptäcker till sin fasa att hennes semesterromans fått sin familj utplånad. Alla detaljer stämmer. Var han bor, och vad han jobbar med. Hans fru Geraldine och lilla dotter Lucy är funna döda i hemmet. Det är bara det att bilden på nyheterna visar en man som Sally Thorning aldrig sett.

Det skulle bara kunna bli den här veckan”, sa han. ”Vi skulle inte behöva hålla kontakten. Vi är lyckligt gifta båda två, och ingen av oss vill bryta sönder sin familj. Vi har båda mycket att förlora. Vi är föräldrar – med andra ord så väntar sig ingen att vi någonsin levt hemligt eller spännande.

Boken innehåller tre perspektiv. Dels Sallys, som i hemlighet desperat försöker ta reda på vad som egentligen hänt. Vi får också följa poliserna som utreder Mark Brethericks frus och dotters död. De är en salig blandning av mer eller mindre trasiga typer. En snut heter Kombothekra. Smaka på det. Jag skulle kunna gifta mig med honom bara för att få bära det efternamnet. Den tredje historien är den intressantaste. Det är den döda Geraldine Brethericks dagbok. Under den lyckade fasaden finns ravindjupa sprickor av mörker och desperation.

Jag har satt upp en regel för mig själv, och den håller jag mig till vad som än händer: vad jag än känner inombords, hur jag än har lust att bete mig mot Lucy, gör jag tvärtemot. Så när jag hade stängt dörren och hon började skrika gick jag tillbaka in i hennes rum, strök henne över håret och sa: ”Vad är det vännen?” för egentligen ville jag rycka upp henne ur sängen och skaka henne tills tänderna trillade ur munnen på henne.

Men vad är egentligen sanning och vad är chimär? Intrigen är slugt och smart uppbyggd. Allting skruvas åt mer och mer, spänningen stegras liksom tempot. Jag tror att jag glömmer bort att andas emellanåt och efteråt måste jag se minst tre avsnitt av mitt favoritmatlagningsprogram för att komma ner i varv. Såsom när man umgåtts med en riktigt krävande kompis.

Similar Posts:

• Snabbt och rått om infiltration i Londons undre värld
• Hotellmord och översättningsbrott
• Häpnadsväckande, hemskt och hudlöst
• Vecka 29 på dagensbok.com
• Happy Sally + Ribersborgs Kallbadhus = SANT!

Under tiden utreder kommissarie John Gallan och inspektör Tina Boyd mordet på den före detta skurken Slim Robbie O´Brien, som har varit med om att planera operationen. Nu är han också död, skjuten tillsammans med sin åldriga mormor, samtidigt som händelserna på flygplatsen.

Stegs Jenner smider i ensamhet en raffinerad hämnd. Men är han verkligen den som polisen söker? Medan Gallan och Boyd kommer allt närmare gåtans lösning upptäcker de även en konspiration som leder dem rakt in i en av Londons mest kriminella ligor.

Jag ser vissa likheter med Dennis Lehane och Ed McBain. De mörka, sjaskiga miljöerna och de udda karaktärerna visar en annan sida av London än den man är van att läsa om. Vi får möta korrupta poliser, porrfilmsskådisar, uttråkade hemmafruar och riktigt råbarkade brottslingar, allt i en mustig röra. Det är drivet och rakt berättat. Historien är spännande och riktigt rolig emellanåt. Jag kommer på mig själv med att skratta högt, särskilt åt Stegs Jenners hårdkokta humor.

Stegs höll på med en bok om sina bedrifter som under cover-polis på SO10. Det hade förstås hänt att tidigare kollegor också skrivit sådana, och det mer än en gång, men han var övertygad om att det fortfarande fanns en marknad för den typen av material: spännande äventyr i polisernas, rånarnas och mördarnas våldsamma värld. Det sistnämnda utgjorde första meningen i hans synopsis till Infiltration, den avslöjande roman som han hoppades skulle generera seriöst litterärt intresse av det ekonomiska slaget. Titeln hade han bestämt sig för efter att ha tänkt länge och väl och kommit fram till att det inte tjänade något till att vara alltför subtil. Det var lika bra att läsarna fick reda på vad det handlade om med en gång istället för att hålla på med en massa omskrivningar. Hans plan var att skriva färdigt boken, se till att han fick ett fett erbjudande från något stort förlag och sedan dra sig tillbaka från polisyrket och ge de jävlarna ett par välförtjänta långfingrar som avskedshälsning.

Simon Kernick har valt att berätta historien ur flera vinklar och det gör att jag kommer nära karaktärerna och kvickt dras med i handlingen. Och det går undan, mina vänner, sanna mina ord.

Similar Posts:

• Ett misslyckat midvinterblot
• Degenererande deckardebut Ett öde värre än döden
• Kuslig comeback
• Att låta sig sväljas med hull och hår
• Rafflande och smart om ett försvinnande

Det här är mitt första möte med McBain. När jag kastar mig in i en deckarvärld som egentligen bygger på ett sammanhang och (ska vi kalla det) ett litterärt minne, känns det aningen otacksamt att recensera Fat Ollies bok. Med över 50 böcker i bagaget om 87:e och tre stycken som följer på den här titeln har, eller borde, hans detektivvärld minst sagt äga ett eget liv både bland läsare och recensenter.

Och Fat Ollies bok blir för mig ryckt ur sitt sammanhang. Det är ett stycke om rivaliserande distrikt och karaktärer som under lång tid huggits fram ur den vita marmorn. Mordet på politikern Henderson som ska ställa upp i borgmästarvalet blir en parantes i romanen. För lika mycket som det är ett mord med ett klassiskt svartsjukemotiv finns det också ett disträ berättande om förhållanden mellan män och kvinnor, livet på gatan för knarkaren, horan och andra "missanpassade". Portionerna delas dock inte ut med återhållsamhet och därför blir det en kakafoni av handlingar.

Och visst har McBain ett skönt avslappnat berättande och inte minst ett trovärdigt öga för gatulivet. Det går inte att förneka. Medan de parallella historierna löper bredvid varandra är jag fortfarande i första kapitlet när mer än halva boken är läst. Kritiken riktar sig mot automatiken i den här boken. McBain har klippt och klistrat och tillfört endast det han kan: ett nytt mord. Igenkänningsfaktorn är säkert en godbit för en trogen McBainläsare. Men för någon utan tidigare bekantskaper blir det bara en förbiflimrande vardaglig episod.

Otacksamt, kanske. Vill du ge dig in 87:e ska du börja i en annan ände!

Similar Posts:

• Hybrid av McBain
• Inte så stygg
• Det förflutna kommer alltid åter
• Misslyckad McBain?
• Snabbt och rått om infiltration i Londons undre värld

Jag har alltid föredragit böckerna om poliserna i den New Yorkliknande staden Isola framför de böcker McBain skrev under sitt verkliga namn Evan Hunter. Det är riktigt bra polisdeckare, snyggt uppbyggda och väl balanserade.

"Vågspel" var tänkt att bli första delen i en serie där huvudrollen skulle spelas av kvinnor. McBains hjältar har traditionellt sett varit män, ganska stereotypa män dessutom. Hårda killar.

Tyvärr är det också en stereotyp kvinnlig hjältinna vi möter, och en stereotyp historia. Alice man har försvunnit och antas vara död. Genom en serie märkliga händelser framkommer det att han inte är den han utgett sig för att vara, och kanske är han inte heller död. Ja. Det känns igen. Har för mig att jag sett nån skräpfilm med Goldie Hawn på samma tema. Boken känns inte genomarbetad och upplösningen anas på 200 sidors håll. Dålig egenskap för en deckare.

McBain var mycket produktiv, och allt han publicerade höll inte precis högsta klass. Det är där, bland de mindre lyckade idéerna, vi får sortera in "Vågspel". Tyvärr.

Similar Posts:

• Djupare ner i träsket
• Hybrid av McBain
• Rapp och ruffig kvantité
• Inte så stygg
• Att låta sig sväljas med hull och hår

Det började med lite ”lättare” grejer, Enid Blytons olika serier med glada barn på framsidan. Suggestivt och politiskt inkorrekt. Snart var det inte tillräckligt, och jag började röra mig mot de tyngre grejerna, via Carolyn Keenes böcker om Kitty till Agatha Christie, Dorothy L Sayers och Ed McBain. Stieg Trenter och Maria Lang. Vid tolv års ålder var jag en fullfjädrad missbrukare. jag var fast och gjorde allt för att kunna fortsätta mitt missbruk. Svårt att veta om det är socialt eller genetiskt säger de som vet. Båda mina föräldrar var djupt nere i träsket sedan många år tillbaka, det var pappas Blyton-böcker och mammas Christie. Det var några svåra år.

Lyckades hålla mig mer eller mindre ren under gymnasiet genom idog terapi med Sartre, Sagan, Márquez och annan tillåten litteratur. Så snart jag flyttat hemifrån, till Uppsala, började jag igen. Besökte biblioteket varje vecka, plöjde Elizabeth George samlade på ett par veckor, gick på Ruth Rendell, Lynda La Plante. I den större staden var det ju ingen som kände igen mig.

Under flera år har jag lyckats hålla det under kontroll, bara läst när jag varit hemma, jobbat mig igenom pappas Patricia Cornwell, James Patterson och inte minst Kinky Friedman och Elmore Leonard. Tunga grejer, visst, men jag tyckte jag hade det under kontroll. Under de två senare åren har det emellertid eskalerat, och jag kan sätta fingret exakt på vad som utlöst upptrappningen: Michael Connellys Black Echo. Efter att jag läst den har jag bara sjunkit djupare ner i träsket: Jag har skaffat ett eget konto på Amazon för att själv kunna komma över de begagnade pocketarna för 1 pence. Jag besöker regelbundet English Bookshop och Lundeq när jag hört talas om att det kommit något nytt, hett. Eftersom jag prövat i stort sett allt har jag måst gå på tyngre och tyngre grejer: Nu är John Connolly och Dan Brown vardagsmat…

Jag vet att det inte är socialt accepterat, och jag vet att det inte är bra för mig, mitt missbruk har nu utvidgats till att även inkludera TV-serier, vilket innebär att jag nu på sommaren ligger farligt nära överdos hela tiden, med CSI varje kväll och dubbelavsnitt på Viasat Action på torsdagarna + alla engelska deckarserier. Jag är knappt ren någon kväll i veckan. Men jag kan inte låta bli. Deckarna skänker mig en känsla av välbehag och spänning som är svår att överträffa. Jag har nu äntligen vågat berätta om mitt missbruk, och funnit att det finns flera i vin vänkrets med liknande problem. Vi stöttar varandra i våra försök att ta oss ur detta kiosklitteraturens träsk. Men det är svårt. Ett långt missbruk är svårt att bryta.

Vad ska man ta sig till? Mitt hopp står till mitt förestående halvår i Frankrike. Kanske kan en tid i detta högkulturens förlovade land fungera som den terapi jag så väl behöver…

Similar Posts:

• Att läsa
• I skuggan av The Patriot Act
• Toppklass, Connelly!
• Säg mig vad du läser och jag ska säga vem du är
• Fotnötter till Platon

Advokat Hope i Florida får ett uppdrag av en kvinna (vad annars) som ber honom söka efter hennes försvunne man. Det visar sig att mannen, Jack Lawson begett sig norrut på den amerikanska kontinenten och på så sätt vävs även den luttrade snuten Steve Carella, vid 87:e distriktet i New York, in i handlingen. Hope ber Carella om hjälp och så är det hela igång och en historia där mystisk mord, svettiga poliser och vackra damer likväl som Sokrates bägare ingår. Denna bägare påstås vara den giftbägare som den dömde filosofen tömde i Athen år 399 f. Kr. och skall ställas ut på ett litet museum i USA.

Vilken lockelse för all världens svindlare och naturligtvis kan man inte lämna bägaren i fred.

Historien är som alla förstår inte speciellt unik och det är på det hela taget inte speciellt kul. Okej, man vet vad man får när man läser en sådan här bok och de som förväntar sig en relativt förutsägbar bok med inslag av spänning och snutliv, så visst är det väl okej men det här är inget man kommer lägga på minnet.

Det kuriosa i att låta två stora romanhjältar sammanstråla hjälper tyvärr inte denna bok ett dugg och frågan är om inte McBain skulle sparat detta möte, som kanske skulle kunna göras intressantare, till en bättre historia? Vad är det då som inte är bra? Till att börja med känns det alldeles för mycket kaffe i pappersmugg och flottyrmunkar så fort man börjar närma sig en polisstation och det känns endast grått och trist.

Vidare kunde själva bägaren fått större utrymme i boken vilket hade varit intressant och att karaktärerna uppför sig precis som man förväntar sig är inget plus på mitt konto. Det kanske är svårt att hitta på nydanande grepp efter ca 80 deckare, vad vet jag.

För dem som gillar McBain kommer denna hybridbok kanske t.o.m. att verka förvirrande. Vilken värld är det som gäller. 87:e distriktet i norr eller solen i Florida? För oss andra som inte är lika insatta i dessa fiktiva världar är det endast trist om man skall vara hård och det kan vi väl få vara lite grann.

Similar Posts:

• Inte så stygg
• Misslyckad McBain?
• Rapp och ruffig kvantité
• Det förflutna kommer alltid åter
• Att låta sig sväljas med hull och hår

Den stora stygga stan är inte stygg. Den känns som den gjorde på 50-talet, 87:e distriktet har inte förändrats med tiden. Förutom några instick som desperat trycker på att det är 90-tal finns det inget som känns nutida eller kanske ens som någon tid alls. Ed följer sin mall som fungerat i 40 år och stoppar in lite nya grejer här och var för att ge det en fräsch touch, jag tycker det är sorgligt. Jag försöker tycka om det men det går inte, besvikelsen finns på varje sida, förutsägbarheten är total och spänningen nära nog obefintlig. Den döda nunnan som hittas i en park har silikonimplanterade bröst vilket väcker stor bestörtning och en radda nunneskämt som löper genom hela boken. En inbrottstjuv kallad the cookie boy blir en lam bihistora, en hämndlysten snubbe som heter Sonny försöker vara hotfull i bakgrunden genom att spionera på huvudpersonen Carella. Tyvärr blir det inte alls intressant på flera fronter utan bara rörigt och man frågar sig om det inte finns något intressantare att skriva om.

En positiv sak är däremot den svenska översättningen. ”Båda kriminalarna kände direkt att det osade katt.” Lysande exempel på första sidan. Sånt lyfter och förhoppningarna stiger. Gamla hederliga uttryck, hårdkokt 50-talsdeckare, helt förlegat och alldeles fantastiskt. Det finns trots allt ett par stunder av lycka i läsningen och har man en mjuk punkt för den här typen av deckare lyckas man alldeles säkert hitta något att tycka om. Såhär i efterhand känns det inte som bortkastad läsning utan ganska behagligt. Det tar inte heller särskilt lång tid att ta sig igenom den vilket i det här fallet är en stor bonus, den kräver inte mer tid än den är värd. Det går nog att få ut något bra av den här boken i alla fall, det är ju trots allt McBain.

Similar Posts:

• Hybrid av McBain
• Rapp och ruffig kvantité
• Misslyckad McBain?
• Snabbt och rått om infiltration i Londons undre värld
• Det förflutna kommer alltid åter