Ebbe Schön är forskare inom folktro och berättar genom bevarade uppteckningar och sägner hur tron på de lockande varelserna i skog och mark såg ut. Berättelserna skiljer sig åt en del; till exempel var det vanligast med ett kvinnligt skogsrå i de områden där männen arbetade som kolare vid järnbruk; medan det istället förekommer en manlig skogsvarelse där kvinnorna arbetade med att valla får. Kanske var det då Näcken som satt och spelade på sin fiol och lockade med sina vackra toner? Dock sällan naken, som det ofta anges på målningar.

Det är spännande att vaggas in i en värld av vidskepligheter. I början av läsningen funderar jag mest över denna sneda sexualsyn, som uppenbarligen kom sig av att män och kvinnor inte fick ha sex innan äktenskapet. Sexlivet var över huvud taget mer förknippat med skam, fara och svåra konsekvenser, under en tid då preventivmedel inte ens var påtänkt. Lockelsen från övernaturliga varelser kändes förmodligen mer tillåten att tala om; då kunde man ju lägga all skuld, all kåthet på något utanför sig själv.

Eftersom Ebbe Schön använder sig av principen ”damerna först” är det också svårt att undgå tanken på en smutskastning av kvinnans sexualitet. Något som berörs hastigt, men som jag själv skulle kunna tänka mig att läsa mer om.

Skogsråa var så fruktad, för att hon sökte förvilla och vilseleda folk. Jag känner särskilt en karl som hon hade fått makt med. Så snart han kom in på en viss stig, så var han fången av henne och måste följa med in i skogen. Hon behöll honom till dess solen gick upp på morgonen. Hon ville ligga och hora med honom.

Ovan är ett av de många citat som Ebbe Schön väver in i sin text. Stundtals på ett lite förvirrande sätt, ibland är det svårt att skilja på citat och löpande text. Jag funderar över om han borde ha gjort något åt det, eller om det snarare är ett effektfullt sätt att skynda på min läsning. Utöver skogsrå läser jag om sjöjungfruar, jättar, näcken, älvor och bäckahästen. Gemensamt för de flesta av dessa väsen är att om man möter dem vet man inte hur det slutar. Utsattheten hos människorna var som störst mellan förlovning och bröllop. Träffade kvinnan på Näcken då kunde det gå riktigt illa … På samma sätt som barn var mer i fara att bli tagna av trollen eller kanske bli utbytta, under tiden innan de fått ett kristligt dop.

Det gick att blidka en sjöjungfru och på så sätt få löfte om att aldrig dö på sjön. Men på samma sätt kunde hon, om hon kände för det, låta stora vågor blåsa upp och förlisa mången skepp. Boken är full av tips som folk satte sin tro till. För att undvika risken att bli ”bergtagen”, det vill säga tillfångatagen av trollen, kunde man ha på sig ett föremål av stål när man vistades i markerna. Bra beprövade medel var även att spotta, äta vitlök eller visa den nakna ändan. Korstecken kom väl till pass, om man så bara korsade armarna över bröstet kunde det innebära skydd nog. Att kissa i sin sko och sedan ta på sig den, att skjuta ett skott tvärs över varelsen (då blev den i ens eget våld istället för tvärtom). En bondkvinna som kommit på att hennes man blivit förtrollad av skågsrået tog sig ut i skogen. Hon träffade skogsrået (här kallad Gran-Kari) och bad om råd.

- Du ropade på mig, och här är jag! sa Gran-Kari. Vad vill du mig?
- Jo, du som kan och vet så mycket, vill du kanske hjälpa mig? Jag har det så besvärligt hemma, vet du Kari? Jag har en tjur som inte förmår hålla sig till våra egna kor. Jämt och ständigt hoppar han över gärdsgårn och in till grannens kritter. Och jag kan rakt inte finna råd mot eländet.
- Jaså, var det inget annat. Det där är lätt avhjälpt. Du ska ta tibast och vändelarot och blanda i fodret åt honom. Det hjälper alltid – för tid och evighet. Tro mig, jag vet nog.
(…)
Gumman gick glad i hågen därifrån. Så fort hon hann så skaffade hon tibast och vändelarot, precis som Gran-Kari sagt.
Men med tjuren var det inga problem. Han hade alltid varit trogen sitt harem. Hon gav medikamenterna till mannen, blandade i starkt kryddad mat så att han inte skulle misstänka något. Och när han hade ätit av detta någon tid så slutade han faktiskt att lyssna efter skogsfruns lockelser, och han sprang aldrig mer ut i skogen för att älska med henne.

Boken är en intressant insyn i hur livet tedde sig innan den industriella revolutionen, innan Sverige fick kristendomen och kanske främst innan sexualiteten blev en accepterad del i vårt samhälle. I slutet av boken kommer den intressanta redogörelsen för hur vi idag lätt ser oss som smartare och bättre än de människor vars berättelser boken vimlar av. Att vi idag är mer upplysta, har en mer globalt orienterad omvärld med avancerade tekniska hjälpmedel. Men frågan vem du är och var du kommer ifrån, och om det finns någon högre makt att tro på, är något som alltid kvarstår. ”Nog skulle det vara märkvärdigt om dessa väsen och denna hemliga värld existerade på riktigt”, skriver Ebbe Schön. ”Men lika märkligt, kanske märkligare, är det faktiskt om inget av detta finns eller har funnits, annat än i vår fantasi! Då har vi således skapat en mängd varelser som bara är ren inbillning. Ändå har vi känt att vi har haft dem nära oss, hört och sett dem, noga beskrivit dem, citerat dem, skyddat oss mot dem, tagit hjälp av dem och så vidare. Allt det här har vi gjort – och ändå saknar vi bevis för att de någonsin har funnits till.”

Similar Posts:

• Bland mystiska väsen
• Regler, processer och folktro i ett (stort) nötskal
• Folktron förklarad
• Suggestiv, sexig och skrämmande folktro
• Jämtländsk magi och vardagsrasism

Den röda tråden, om jag skall pröva finna en sådan, i de första två delarna är alltså häxor och folktro och den sista delen folktro och kärlek. Boken är dock inte konkret indelad på det sättet utan har mer fristående kapitel. Ett kapitel kan i sig ta upp allt ifrån specifikt avgränsade företeelser som att stjäla mjölk och smör, till mer stora och generella som häxprocesserna.

Ebbe Schön visar sin styrka när det gäller det faktiska innehållet. Boken formligen svämmar över av sägner, exempel, fakta och detaljer i en otrolig mängd. Det är så översvällande mycket fakta och så många nedskrivna sägner, alltifrån några få rader till flera sidor per styck att jag ibland känner att det nästan blir för mycket för en enda bok – med lite mer beskrivning mellan de olika exemplen i en del av kapitlen så kunde detta kanske ha blivit till två mer än fullmatade böcker, istället för en.

Delen om häxprocesserna är väldigt intressant såtillvida att den ger en inblick i hur otroligt ologiska jag upplever att den tidens häxprocesser känns med våra nutida referensramar. Man kunde bli beskylld för häxeri för minsta lilla förseelse, och var från det ögonblicket i praktiken redan dömd på förhand. Det är fullt med beskrivningar på hur häxhysterin tilltar och senare även kontrolleras men jag upplever inte att det framkommer helt klart varför den hejdas. Mitt bestående intryck av hela den tidsperioden är nog frågan om man verkligen trodde på det man berättade: det känns så fantastiskt verklighetsfrämmande och där saknas ofta nästan helt det kritiska tänkande som vi är så vana vid idag.

När jag kommer till delarna om folktro så är mängden av levnadsregler som beskrivs så omfattande att det får mig att häpna. Det finns regler för precis exakt allting, och jag tänker att det sannerligen inte kan ha varit enkelt att leva på den tiden. Men samtidigt så är det som beskrivs en samling av folktrons regler under flera hundra år, och från vitt spridda platser. I komprimerad form bidrar det till att ge intryck av att man knappt ens kunde vända sig om utan att göra fel, och där det att tappa en hårnål kan få en att mista sin fästman för alltid, när det kanske egentligen är så att allt detta visserligen förekom, men inte samtidigt och inte på en och samma plats.

Det sistnämnda är säkert också förklaringen till att det inte alltid känns som uppfattningarna är konsekventa utan en snarlik handling kan ge helt olika effekt. Ett exempel är döingbenen, som om de lades i rinnande vatten samtidigt som man sade namnet på en person skulle orsaka offret så svåra sår att denne förblödde inom kort. I andra berättelser kunde den kärlekskranke också lägga ben av en död i rinnande vatten och uttala personens namn vilket skulle göra att den för trolldomen mottagande personen utan en lugn stund och ständigt trånande efter den som satt trolleriet. Det gällde med andra ord att veta exakt vad man gjorde för att inte uppnå helt fel resultat. Dessutom kunde vatten som runnit genom dödas ben läka alla slags sjukdomar, krämpor och hudutslag, och var även mycket nyttigt att dricka, sades det. Annars får vi veta att snart sagt precis allting kunde användas för att antingen skaffa sig en käresta eller bli av med denne: ormgaddar, myrägg, stekta löss, blod, svett, ja rent av alla kroppsvätskor kunde användas i ett eller annat trolldomssyfte, och ju krångligare sättet att använda dem desto bättre. Som varför inte att sätta en ärtskida med nio ärtor att växa i en död katt – gjorde en flicka detta och sedan gav åt en pojke att äta av dem skulle han ofelbart tycka om henne. Det är otaliga mer eller mindre anständiga exempel på vad man kunde åstadkomma bara man trodde tillräckligt mycket på det man gjorde.

Boken kändes en smula tungläst i starten på grund av mängden med exempel och fakta staplade på varandra. Allt eftersom jag fortsatte läsa tyckte jag dock att den ändrade tempo och bara blev mer och mer intressant ju längre jag kom. Men boken är enligt min mening en aning för spretig i sin berättelse, vissa kapitel är visserligen väldigt sammanhållna, med syfte och innehåll som ger bakgrund till vad som berättas och illustrationer som känns relevanta till texten. I andra kapitel händer det flera gånger att jag blir tvungen att avbryta mig själv för att backa några sidor och fundera över vad jag egentligen läst och hur jag hamnade i vad jag upplever som ett stort sidosprång från det jag trodde jag läste. Vissa kapitel har även illustrationer som känns helt utanför vad kapitlet handlar om, som till exempel kapitlet om häxan Elin där det förekommer bilder på S:t Göran och draken, samt Tor och midgårdsormen, som för mig känns helt malplacerade just där.

Det sägs att allt material ur de gamla böckerna granskats och nyredigerats samt att nytt tillfogats. Jag har inte tillgång till de äldre böckerna och kan inte säga vad som kommer varifrån, men när det gäller redigeringen skulle jag gärna haft en mer sammanhållen stil på fler av kapitlen. Eftersom jag alltså inte läst originalböckerna har jag svårt att avgöra om valet att slå samman dem till en är bra eller om de kanske fortsatt hellre skulle varit två fristående böcker.

Folktron har djupa rötter och Ebbe Schön gör sitt bästa för att på alldeles för kort utrymme försöka få med så mycket som möjligt av både exempel och förklaringar. Han lyckas trots det omfattande materialet från flera hundra år även ge några korta exempel från en tid inte allt för långt ifrån vår egen, ändå in så sent som på starten av 1900-talet, samt även ägna ett avslutande kapitel åt en analys om vår nutid. Författaren avslutar med en fundering om folktron dött ut idag, med alla våra moderna bekvämligheter som TV, radio, internet och mycket annat, och han hävdar att så inte är fallet. Efter att ha tagit del av allting han har att berätta är jag böjd att hålla med om det, även om det ibland kanske inte känns helt uppenbart i dagens teknikfixerade värld.

Similar Posts:

• De svenska häxprocesserna
• Hör du hur Näcken spelar
• Katter och professorer
• Mångsidig historisk bilderbok
• Med hjärtat hos gubbarna i skogsbrynet och kärringarna mot strömmen

Nog är man väl lite konstig om man tycker om en uppslagsbok? Men det gör jag, och det är jag väl i så fall. Ebbe Schöns uppslagsbok om vår svenska folktro är nämligen en charmig sammanställning på området. Jag skulle inte säga läsvärd, eftersom det skulle ge känslan av en bok man vill sätta sig ned och läsa långa stycken i. Det stämmer väl inte riktigt på en uppslagsbok. Men däremot är detta ett verk man gärna tar till, slår upp saker i och läser om.

Här finns såväl de mest centrala som mer udda begrepp samlade och förklarade, här diskuteras olika väsen ur den svenska folktron liksom den folkliga bilden av kända kungar och andra berömdheter. Ibland kan jag förstås tycka att väldigt vanliga – men viktiga – begrepp (exempelvis julen) får en något stor uppmärksamhet, som kanske hade motiverat en hänvisning till någon av Schöns andra böcker på temat. Men det är förmodligen ett medvetet val att se till att bokens uppslagsord kan läsas för sig själv.

En utmärkt present till den som är intresserad av svensk kulturhistoria, etnologi och folktro.

Similar Posts:

• Hör du hur Näcken spelar
• Regler, processer och folktro i ett (stort) nötskal
• Till vikingens försvar
• Mäktig anekdotsamling avslutad
• Godkänt om bälttåget