I David Ericssons bok betyder det nog allt det där. Jag gillar David Erikssons böcker, jag gillar den här, men jag gillade den första bättre. Truck stop, som kom för ett par år sedan kändes som något av det bästa jag hade läst på länge. En novellsamling, som kändes som höjdpunkterna i någons dagbok. Någon som egentligen aldrig skulle skriva dagbok. Då var huvudpersonen ganska rätt och slätt David. Nu har huvudpersonen mer fått karaktären av ett alter ego, och jag menar inte att han inte känns trovärdig, för det gör han, jag menar bara att det kändes mer när huvudpersonen var David själv.

I Redlight är det chaffisen Jakob eller Jack (som han kallas) som åker fram och tillbaks över kontinenten, lastar av och på. Landsväg, motorväg. Genom regn och rusk och solsken och natt och dag och alla veckans dagar. Med röda ögon och kaffe i stället för blod i kroppen. "Mil efter mil av blänkande motorvägar bakom sig". Han jobbar en vecka och sover i några dagar, sedan samma visa en gång till. Han har en son som bor med sin mamma i en förort till Stockholm, men där bor inte Jack. Inte längre. Men han hälsar på sin son, som tillsammans med åkeriet och de få vänner han har utgör de fasta punkterna i hans kringflackande liv.

Ingenting blir någonsin som man tänkt sig och ingen är någonsin den man tror den är. Det går inte att veta allt om en annan människa, för det går inte att veta allt om sig själv. Ibland handlar man irrationellt och gör saker som inte går att förklara genom att väga för eller nackdelar mot varandra. Ibland tar livet ett sidosprång mot någonting bra, eller käpprätt åt helvete. Det är bara så det är. Det är så det är att leva. Jack kör vidare genom det svenska landskapet. Mot nya destinationer och varmare länder och mot kärleken som måste finnas någonstans därute i vintermörkret. Så länge man är på väg är det ingen fara. Så länge man rör sig så lever man och allt är bra, så länge man kör får man betalt. Sedan kommer någon in i Jacks strålkastarsken. Kliver rakt in i hans liv. Hon är ung och vacker och Jack vet inte längre lika säkert vart han är på väg.

David Ericsson är själv chaufför med mustasch och allt och det märks att han vet vad han talar om. Han känner till varenda vägstump och varenda skruv och mutter på bilen. Jag har fått en lift eller två med lastbilschaffisar genom åren och jag kan skriva under på att de är ett alldeles speciellt släkte. En del stora och muskulösa med blekgröna kåkfarartatueringar över de håriga armarna, teddytärningar hängande i backspegeln och väggarna i hytten tapetserade med skrevande pinuppor. De ser farliga ut och ändå är de skygga som kolibries med flackande blickar och vill inte prata. Andra hedervärda vägriddare som tycker om att ta upp liftare och slippa ensamheten ett tag. Fulla av historier och åsikter. Såna som aldrig slutar snacka, som mer än gärna delar sitt liv och bjuder på en kopp fika. Det är klart, när man tillbringar dagar och år ensam bakom ratten har man ju lite tid på sig att tänka över ett och annat.

Och att få sitta med när de sedan tar en paus i körandet och träffas på vägsjappen och långtradarfiken så är det som en sagostund över påtårskaffe och dagens. Här får man en sådan stund i bokform. David Ericsson är verkligen en av de personer på den svenska litteraturens karta som man hoppas på.

Similar Posts:

• Ni har sannerligen blivit lurade
• Ge igen
• Från vattniga aber till österliga öländer
• Semolina Pritchard, climbing up the Eiffel Tower
• Flödande vaggvisa