Hakan Gündays roman Mer kan betraktas som en Robinsonad. Här saknas visserligen både skeppsbrott och ö. Men det är ändå Robinson Crusoes vedermödor som romanens berättarjag Gazâ tvingas kämpa med. När berättelsen inleds är huvudpersonen nio år. Det är en ålder då många av världens barn måste börja klara sig själva. Gazâ är son till den turkiske flyktingsmugglaren Ahud, en mordisk psykopat.

Ahud tillhandahåller en anhalt på flyktingarnas farofyllda väg från Asien och Afrika till det hägrande Europa. Han kan gömma migranter i en falsk vattenreservoar byggd under sitt garage. Där får de sitta i väntan på gynnsamma förutsättningar för en skeppning över Medelhavet.

Ett nätverk av entreprenörer längs den långa vägen förhandlar priser och sköter transporterna. Verksamheten är olaglig, så polisen måste mutas och allt ske i det fördolda. De verkliga huvudmännen är livsfarliga. Ahud gör affärer med såväl kurdiska gerillakämpar som somalisk maffia med internationell räckvidd.

Ett flyktingliv är inte mycket värt, i synnerhet inte när allt redan är betalt i förväg. Smugglarna kallar sina skyddslingar för ”varor” eller ”skallar”. Våldtäkt, dödsfall och försvinnanden är vardagligheter.

Vattenreservoaren är ingen plats för ett barn. Men Ahud har bestämt att Gazâ ska lära sig flyktingsmugglarens hantverk från grunden. Gazâ är skolans, ja rent av regionens, bästa elev, så det är bäddat för konflikt.

Mer är en nattsvart berättelse redan från start. Hakan Günday skruvar ned lampskenet ytterligare. När läsaren nästan förlorat sig i avhumanisering och likgiltigt våld, tänder författaren ljuset en stund. Därefter sänker han åter den onda sagan ned i mörkret, djupare och djupare. Det är utmattande. Finns det hos mänskligheten verkligen ingen mening, ingen plats för positiv utveckling? Är författaren uteslutande en nihilist med smak för det groteskt makabra? Så går tankarna halvvägs genom romanen.

Omständigheter isolerar Gazâ från omvärlden. Han hör en röst inne i huvudet, rösten av en flykting som kvävdes till döds i lastbilens lastutrymme, eftersom Gazâ glömde slå på en fläkt. Han kallar rösten för Fredag. Det är bitvis gripande att följa hur pojken, från botten, steg för steg försöker att bygga på de lager som hör den sociala människan till. Likt Robinson har han att lösa frågan om överlevnad i ensamhet samt problemet med medmänniskor som tränger sig på. Och ytterst, eventuellt, hägrar räddningen och återkomsten till civilisationen.

Mindre engagerande är Gazâs långa utläggningar om världskonspirationer och människans natur. Det är inte trovärdigt när ett knappt tonårigt barn självsäkert redogör för hur ledarskap fungerar. Eller för vår komplicerade relation till döden.
Visserligen framgår det att berättarjaget i efterhand tar oss från nio års ålder och vidare. Det är alltså en vuxen Gazâ som ledsagar oss. Men denne berättare skiljer inte tydligt de faktiska barndomsminnena från de kvasilärda tiraderna. Även den lite äldre Gazâ ägnar sig åt långrandiga, förklarande monologer. Det tynger berättelsen.

På plussidan finns inblickarna i flyktingindustri och trafficking samt de postkoloniala insikterna. Västvärldens förhållningssätt till folkrätt, resurser och gränser får sig sina kängor. Det turkiska samhället betraktas bitvis satiriskt. Mer är dock skriven före kuppförsöket mot Erdoganregeringen. På plussidan finns även de effektiva miljöskildringarna och dialogen samt romanens starka slut, som dock inte bör röjas här.

Mer är utgiven i Bonniers legendariska Panache-serie för ny, utmanande utländsk skönlitteratur. Serien har ändrat form. Det mjuka danska bandet har fått ett klotöverdrag som ligger skönt i handen. Dock fransar det sig i kanterna. Förlaget ska ha beröm för att serien åter trådhäftas. En bok faller därmed inte sönder så lätt i lösa blad om blocklimningen skulle gå upp.

Similar Posts:

• Rikoschett
• … och aldrig mötas de två
• Pamuks kärleksmuseum
• Bör avnjutas med kaffe
• …och ofta mötas de två

Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.

Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.

Ja, 13-åriga Hedvig flyr från de döda. Uppe i lägenheten ligger mamma, pappa och lillebror Ludvig. Alla döda i en mystisk pandemi, en feber som ingen utom Hedvig verkar ha överlevt. Hon måste bara bort från alla döda.

Men vad är livet om man är ensam kvar? Vem är man? Och hur ska man överleva?

En sekund i taget har redan jämförts med en rad böcker, och ganska olika böcker. Flera recensenter har nämnt Suzanne Collins Hungerspelen, någon har kallat den robinsonad, någon jämför med Richard Mathesons I am Legend (fast filmen, med Will Smith, av någon anledning) och själv tänkte jag först på David Jonstads fackbok Kollaps. Livet vid civilisationens slut. Någonstans där, i korsvägen, har Nordin skapat något ganska eget, en lågmäld, spännande och lite filosofisk historia, som det, vad jag förstår, finns anledning att hoppas på en fortsättning på.

Den har kallats dystopi eller snarare postapokalyps, en vardagsnära skildring av livet efter katastrofen, febern. Och det är spännande, faktiskt oerhört. Men här finns inga vampyrer eller zombier som lurar, bara det ganska överväldigande att försöka överleva i värld där villkoren radikalt förändrats. Hedvig har nästan över en natt gått från att käbbla med bästisen, hämta lillebror på dagis, grubbla över hur det egentligen känns att kyssas och sådana saker – till att hitta mat och värme och tak över huvudet.

Och så det här med meningen. Varför ska man fortsätta när allt är slut, om man är ensam kvar? Det är här mina tankar går till Matheson (boken), och huvudpersonens tröstlösa vardag. Skaffa mat, laga hem, överleva – men för vad? När alla man älskar är döda. Det är en sorg som nästan är omöjlig att bära, men som man ändå skjuter undan så gott man kan. Som man bär, för det finns ju ingenting annat att göra.

Det finns ett stråk av skrämmande, lockande frihet över det också. Att plötsligt vara befriad från ens vanliga självbild, från bästisens lite nedlåtande kommentarer, från den man är van att vara. Att i nya situationer faktiskt bli ny, växa, vara den som klarar av. En överlevare.

Men är hon verkligen ensam kvar, Hedvig? En dag syns främmande fotspår på gårdsplanen …

Similar Posts:

• På jakt efter fler överlevande
• Three is company?
• Vem är du utan din energiförbrukning?
• Solen går upp över de 50:e Hungerspelen
• Mörkt, mörkt och magiskt

Ernst Brunners skildring av Karl XII är en roman men trots det har författaren månat mycket om den historiska trovärdigheten, något som ingen läsare kan ta miste på. Boken som är skriven i jag-form, det är genom kungen ögon vi får följa händelserna, är kronologiskt uppbyggd och förloppen är de historiskt faktiska. Det handlar alltså inte om några överraskande, fiktiva moment som på ett eller annat sätt skulle kunna kullkasta bilden av kungen utan boken är rätt och slätt upphängd på själva personporträttet. Det är återigen bilden av Karl XII som står i fokus och någon tvekan om vilken fot Brunner står på i den frågan råder ingen tvekan om. Hans syn på kungen är entydig och den är ond. Kungen var långt ifrån de många glorifierande skrifternas hjälte och ingalunda något strategiskt underbarn.

I Brunners tappning är det en patologisk mördare, en psykopat med allt för mycket makt vi möter. Något som också förklaras av den mycket speciella uppväxten som satte djupa avtryck hos kungen och det faktum att han blev regent redan vid femton års ålder. De snedvridna dragen skiner också igenom tidigt. Det är först djur, både tama och vilda som massakreras, vidare över de många dödsstraffen som nytillträdd kung till slagfältens och erövringarnas hejdlösa mördande. Galenskapen väller över och det gör den tydligt på i princip varenda en av de drygt 800 sidorna. Framställningen är också driven rent stilistiskt. Vissa scener känns rent av obehagligt påtryckande som exempelvis när Brunner skildrar avrättningar eller stridsscener med arkaiserat språk och närmast naturalistisk detaljrikedom. Scener som det alltså finns gott om i den här boken. På samma sätt lyckas Brunner också framhäva det politiska storhetsvansinnet hos kungen som knappast alltid gjorde sina strategiska val efter rationella principer. Han var kung och kungen skulle lydas och segra.

Naturligtvis väljer Brunner att lyfta fram och förstärka de här, milt uttryckt, mindre goda sidorna ur källorna likväl som andra författare valt att blunda för dem. Vissa utav källorna är också samtida propaganda mot kung Karl men faktum är att de här dragen finns där och exemplen verkar många, så många att något otvivleaktigt ligger bakom och det verkar klart att kungen led av någon form av galenskap/hybris precis som många andra envåldshärskare gjort genom historien och fortfarande gör.

Men sparkar Brunner inte in redan öppnade dörrar, behövs verkligen en korrigering av den generella uppfattningen om kungen? Svaret måste bli ja! För bilden av Karl XII som en svensk hjältefigur lever och frodas trots att flera böcker som hävdat motsatsen redan finns. Glorifieringen är inte allenarådande men, som sagt, den finns där och den är felaktig! Den debatt som rått/råder kring den här boken är ett exempel och bevis på hur känsligt och i vissa fall fåfängt patriotiskt våra gamla kungar fortfarande uppfattas på många håll. Det är ett problem och så länge det dessutom finns väldigt korthåriga typer som årligen tror att de hyllar den svenska stormaktens förste hjälte är böcker som den här abslout nödvändiga.

Similar Posts:

• Under en enväldig krigarkung
• Arkeopornografi
• Alexander in på skinnet
• Enquists upplysningsmission
• Lundkvist om Alexander

”Kanon” betyder något mer än klassiker, det handlar om viktiga verk, är mer konkret och det är kanske mindre odiskutabelt vilka verk som hör hit och vilka som inte hör hit. Jag tänker inte gå in på den debatten men jag försäkrar att dagens bok definitivt hör till 1900-talets viktigaste verk. Den är förstås lika aktuell nu som för 99 år sedan då den kom ut.

Modernismens genombrott sker kanske med James Joyce utmärkta Ulysses och med T S Eliots The Waste land, båda från 1922. Låt oss säga att de är vägledda av den ledande litteratur som kommit ut innan dess, och att Mörkrets hjärta är en av de böcker som får dessa två författare på ”rätt spår”.

Mörkrets hjärta är troligtvis Joseph Conrads viktigaste verk. Den är ett tydligt exempel på att Conrad är prosans mästare. Under det senaste halvåret då jag för ovanlighetens skull läst kultursidorna i en tidning (har ingen tidning) dyker Conrads roman upp, den ligger alltså rätt i tiden. Detta ska jag försöka förklara i slutet av min recension. Förvånansvärt många människors favoritfilm, Apocalypse now, är mot deras vetskap helt baserad på Mörkrets hjärta, skickligt transformerad till Vietnam-krigsmiljö av John Milius, Michael Herr och Francis Ford Coppola. Mörkrets hjärta filmatiserades ”på riktigt” av Nicolas Roeg 1994, med Tim Roth och John Malkovich.

Mörkrets hjärta berättar om den belgiske exploateringen av Kongo – om elfenben, intriger och korruption, avsigkomna existenser och hänsynslösa exploatörer. Ett sällskap på båten Yawlen Nellie låter sig lyssna på Marlows otäcka berättelse om hans resa på Kongofloden, en resa allt längre in i den mörka djungeln, en upplevelse som får honom att upptäcka den vidriga behandlingen av Afrikas folk och den enorma galenskap som han till slut får se.

Romanen är en innesluten berättelse, det gäller att hänga med på att 95% är Marlows berättelse om sin färd, det är förutsättningen för att man ska förstå den. Att det finns en innesluten berättelse även utanför denna, är knappast viktigt (detta användes aldrig i filmversionen från 1994). Läsaren kommer heller aldrig få grepp om vilken person på Yawlen Nellie som är berättaren, det saknar ändå relevans.

Mörkrets hjärta är en extra tät roman, fylld av undertoner och symbolik. Den tjänar på att bli läst både två, tre och kanske fyra gånger, om man verkligen vill försöka märka allt som sker. För den sakens skull finns det inget som säger att Mörkrets hjärta måste läsas om, men jag tror det är en bra förutsättning för en optimal läsupplevelse.

Conrad hinner med att kontrastera vitt och svart många gånger, hans liknelser är frekventa och varslen är flera. Vad vi ska tycka om händelser och personer framkommer mycket klart, även om Marlow har en vision av att berätta objektivt för sällskapet på Yawlen Nellie. Mörkrets hjärta bjuder på en otäck stämning, som förstås kopierats ihärdigt sedan 1902. Civilisationen möter naturen. De vita husen i ”Den vita staden” (Bryssel) liknas vid gravstenar, i Kongo skildrar Conrad det mesta som mörkt. Ett svart hat är ständigt närvarande mot de vita inkräktarna.

I Mörkrets hjärta får vi stifta bekantskap med ett antal personer, men vi får egentligen ingen större uppfattning om de mer sympatiska karaktärerna på Yawlen Nellie. Conrad visar betydligt mer av de människor som Marlow möter: mestadels personer som inte tycks ha den rätta insikten, de som bär på hat, galenskap eller förakt. Marlow är åtminstone ganska uppenbar som karaktär: en överlevare och en erfaren man, ”vagabond”, helt enkelt en överlevare, och romanens öppning visar för läsaren att han överlevde sin hemska resa, frågan är vad han verkligen fick se.

De som har sett Apocalypse now kommer att stöta på ganska få överraskningar, men det är ett mycket dåligt argument till att inte läsa Conrads mästerverk. Även om Mörkrets hjärta inte svarar på alla frågor, vill jag själv definiera den som mindre kryptisk än Coppolas filmatisering. Ett flertal detaljer är olika, även om flera karaktärer har snarlika drag.

Om vi ska leta efter bra saker hos Conrads roman hittar vi hur mycket som helst. Om vi ska leta efter fel kan vi hitta två: 1) Conrads stycken är lite långa, det var ofta så på den tiden. 2) även om Conrads syfte med romaner är nog så gott är hans syn på de svarta inte jämställd med de vita, de svarta skildras som primitiva och inte på samma villkor som de vita, vilket läsaren förhoppningsvis märker men ändå har viss förståelse för, detta är ju en 99 år gammal roman. Detta att jämföra med uppslagsverket Nordisk familjebok från tidigt 1900-tal som har ett ord på bokstaven N, och vars beskrivning knappast kan tas på allvar av någon.

Trots den något onyanserade synen var Conrads initiativ till Mörkrets hjärta mycket bra, och varför den enligt mig är mer aktuell än någonsin är den filosofiska aspekten som Marlow har: ”Vad som räddar oss är effektiviteten – vår dyrkan av effektiviteten.”

Vad ska gå först i våra liv och samhällen? Effektivitet och produktion eller finns det något som kan vara mera värt?

Similar Posts:

• Skräcken! Skräcken!
• Vår export av det civiliserande våldet
• Det handlar bara om oss
• Allt vi inte hör och ser
• Makten över orden smäller högst