Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Lena Nöjd har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

Det är fantastiskt att en roman skriven för mer än hundra år sedan fortfarande ger intressanta reflektioner. Så känner jag när jag läser Selma Lagerlöf-eposet Jerusalem. Ingången till recensionen från år 2014 är en humoristisk serieruta av Liv Strömqvist kring ordet ”livspussel” (kommer ni ihåg hur trendigt detta ord var för cirka 8 – 10 år sedan? Hu!). Att jämställa nutidsmänniskans tillvaro med människans historiska villkor har sina poänger.

Läshälsningar
/Lena, redaktionen

I tidningen Filter läste jag en serieruta av Liv Strömqvist, tagen ur sitt sammanhang men ändå begriplig, där Lussi, en demon från medeltiden, attackerar en piga och frågar henne varför de ej har ”plägat sin sill” i år. Pigan rycker på axlarna och hasplar ur sig ett ”Amen du vet, livspusslet”.

Det är roligt, men egentligen hade folk samma bryderi att få livet att gå ihop förr, som vi har idag. Det blir tydligt när jag läser Jerusalem. Den utspelar sig visserligen inte under medeltiden, och fokus var förstås lite annorlunda än idag. Färre saker stressade. Under sekelskiftet från artonhundra till nittonhundratal var klassklättring fortfarande inget vida begrepp på den svenska landsbygden. Även om Selma Lagerlöf själv ägnade sig åt en enorm sådan, när hon som kvinna valde att utbilda sig till lärare, för att senare bli författare; och än senare världsberömd och nobelprisad sådan, invald i akademin och allt.

Det var en ung karl som gick och plöjde sitt träde en sommarmorgon. Solen sken ljuvligt, gräset var vått av dagg, och luften var så frisk, så att det kunna inga ord beskriva. Hästarna voro smått yra av morgonluften och drogo fram plogen som på lek. De hade en helt annan lunk än den vanliga, karlen fick nära nog springa för att kunna följa dem.
Jorden, som vändes upp av plogen, låg svartbrun och sken av fukt och fetma, och han, som plöjde, gick och gladde sig åt att snart få så råg där. Han tänkte för sig själv: ”Hur kan det komma sig, att jag stundom gör mig så svåra bekymmer, och tycker, att det är tungt att leva? Kan det behövas något mer än solsken och vackert väder för att vara säll som ett Guds barn i himmelen?”

Bonden Ingmar som plöjer sin åker i inledningsscenen av Jerusalem, som på sin tid gavs ut i två band, en kom ut 1901 och den andra 1902, är en av Ingmarssönerna, som på löpande band får ärva Ingmarsgården, den dalsländska byns stolthet. Det har varit på samma sätt så länge folk kan minnas. Men en dag ska allt kastas omkull. Det är när Hellgum kommer till byn, med en ny sorts lära. Den delar byborna i två läger. De som bestämmer sig för att bryta upp och följa Hellgum till Jerusalem för att leva det rättrådiga livet, och de som stannar kvar och brukar sina gårdar.

Selma Lagerlöf har många stora kvaliteter. Språket är förstås en av dem. När hon var ung blev hennes far sjuk och då bad hon till Gud att göra honom frisk, om hon lovade att läsa bibeln från pärm till pärm. Det lyckades på så vis att fadern fick leva ytterligare sjutton år, och det präglade hennes språk och grunden i hennes författarskap. ”Det hände sig på den tiden”, är till exempel inget ovanligt grepp i den lagerlöfska prosan. På samma sätt återvände hon ofta till människors förhållningssätt till Gud och tro.

Det sägs ofta om nobelpristagare att de är svårtillgängliga, men jag tycker tvärtom; de allra bästa nobelpristagarna är de som talar till oss alla. Och det är inte svårt att läsa Selma Lagerlöf. Några sidor tar det att komma in i den ålderdomliga svenskan, visst, och vissa ord har med tiden ändrat betydelse (roligast är ordet ”uteställe”, som 1901 tydligen hette ”lekstuga”; när och hur kom den förändringen, kan man undra?). Men precis som med August Strindberg talar människoödena och de tankar och känslor som kommer till uttryck, till oss, som vore det skrivet igår.

”Sagoberättaren” får hon ofta kallas; jag håller både med och inte med. Visst är det ett sagolikt vackert språk, där naturbeskrivningar och trolldom får ta plats som en inte är van i alster idag. Det känns sällan daterat, utan snarare inspirerande. Och så den specifika rösten, som i Jerusalem går in och ut ur berättarperspektiv med en lätthet som jag avundas, som en allvetande berättarröst, som aldrig skymmer texten med sitt jag. Men det känns också nedvärderande på något vis, med epitetet ”sagoberättare”. Som om det handlade om sagor och påhitt, när det snarare är en just allmänmänsklig verklighet som Lagerlöf så drabbande återger.

För det är livsödena som bygger upp Jerusalem som bok. Och här återkommer jag till vad jag skrev i inledningen, om livspusslet. Den gifter sig med den, och så var det klart? Trodde du, ja. Nej, i Jerusalem är det komplikationer i kärlekslivet värdig en såpa! Det är ungdomsförälskelser, det är skuld och skam och det är ödesmättade profetior om vartannat. Det är folk som dör med pompa och ståt, folk som åker i fängelse, och folk som mister allt och måste börja om på nytt. Det är folk som tröstar sig med sprit, då som nu; med den skillnaden att det då oftare råddes till avhållsamhet än det görs idag… (Inget moraliserande, bara en iakttagelse.)

Boken (eller böckerna) filmatiserades av Bille August för några år sedan, och alla som sett den filmen minns den drabbande scenen där den lilla flickan kommer för nära elden. Hon har precis lärt sig att gå, mamman sitter fastbunden av en lamhet som kommit över henne och gjort hennes ben orörliga, och flickan vandrar intet ont anande fram till eldstaden. Scenen är ett så bra exempel på hur löst och ledigt och kortfattat Lagerlöf kan återge de mest dramatiska skeenden, och ändå få läsarens puls att höjas. De största författarna litar på sin läsare. Ord kan bara nå så långt, men läsarens fantasi tar vid och målar ut resten. Jag avslutar med den scenen. Och håller ni inte med mig, så säg.

Men helt plötsligt såg Karin, att hennes lilla flicka reste sig och skyndade fram mot spisen. Den lilla hade just fått syn på elden, som brann där. Hon skrek till av glädje, kröp och sprang fram mot den, allt vad hon orkade.
Karin ropade henne tillbaka, men barnet lydde inte. Det arbetade för att komma upp i spisen, ramlade ner ett par gånger, men nådde äntligen upp på spishällen, där elden brann.
- Gud hjälpe mig, Gud hjälpe mig! sade Karin. Hon började ropa högt, fastän hon visste att ingen människa fanns i närheten.
Flickan lutade sig skrattande fram mot elden. Då ramlade ett brinnande vedträ ner ur brasan och föll på hennes gula kolt.
Med detsamma stod Karin upprätt på golvet, sprang fram till spisen och ryckte till sig barnet.
Inte förrän hon hade fått skaka bort alla gnistor och kol och synat flickan och funnit henne oskadad, besinnade hon vad som hade hänt. Att hon stod på sina ben, att hon hade gått, att hon kunde gå allt fortfarande!
Karin erfor den största själsskakning, som hon hade känt i sitt liv, och på samma gång den största lycka.
Hon kände, att hon stod under Guds särskilda vård och styrelse, och en helig Guds man hade han sänt inom hennes dörrar för att hjälpa och hela henne.

Jerusalem passar utmärkt som läsning om kvällarna, sätt av några timmar åt gången så att du kan plöja långa stycken. Inte minst är det intressant att läsa om en tid då jordbruket blomstrade lika mycket som den kristna tron, i kontrast till dagens sekulariserade importsamhälle.

Recensionen publicerades första gången den 25 januari 2014.

Similar Posts:

• Odödligt om människans våndor
• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Storartad berättarglädje
• Om kärleken bortom förståndet
• Så mycket mer än sagotant

Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Ella Andrén har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

När man skriver recensioner professionellt får man sällan själv sätta rubriken till texten. Man bara håller tummarna för att det inte ska bli dumt. På dagensbok.com skriver vi däremot våra egna rubriker, och jag tror inget får en att känna sig fullt lika nöjd med en text som när man har fått till en riktigt smart, träffsäker och gärna lite rolig rubrik.

Varma hälsningar
/Ella, redaktionen

Det går inte att förneka att televisionens inträde har förändrat litteraturens villkor. Helt plötsligt kan våra hjältar få liv och stiga in i våra vardagsrum. Det här kan få oanade konsekvenser. Lika självklart som att Robin Hood är en gladlynt röd räv (för vissa kanske Kevin Costner, o hemska tanke) är Ivanhoe synonym med en bleksiktig Anthony Andrews i en färgglad men märkligt håglös TV-film från 1982. I denna kalkon figurerar en dumsnäll Lady Rowena med ögonbryn bröderna Gallagher hade varit stolta över, Sam Neill som den suktande tempelriddaren Brian de Bois-Gilbert och en ständigt bakfyllesvettig George Innes som Wamba, son av Witless (för övrigt historiens VERKLIGE hjälte).

För sådan är den svenska traditionen; varje jul visas historien om Wilfred av Ivanhoe och hans hjältedåd i Rickard Lejonhjärtas tjänst. Varje år ser vi tappre Wilfred vinna tornerspelet och bli skadad, Wamba modigt ta sin herres plats i fångenskap, Brian Gilbert offra livet för kärleks skull och Ivanhoe välja blonda töntiga Rowena med ögonbrynen framför coola, snygga Rebecka med välansade dito.

Lika besviken blir man varje gång. Kanske att i år, i år vågar han släppa sargen och välja rätt, kanske i år. Men förgäves. Hjälten väljer den blonda, så är det bara.

Men det är svårt att se Andrews med de plutiga läpparna som hårdför korsfarare. Andrews är en dandy, se bara Brideshead Revisited, där är han i sitt rätta element.

Förvånande nog är bokens Ivanhoe ännu träigare än filmens. Mest ligger han och är skadad, och deltar inte i handlingen. De hjältedåd han uträttar verkar mest ske av en slump, och av kampen för Rebecka blir det inget, eftersom Gilbert dör av brustet hjärta.

Hjältarna är istället Wamba men även svinaherden Gurth och naturligtvis Svarte Riddaren.

Som romantisk hjälteroman är Ivanhoe svåröverträffad. Scott verkar under en guldålder för engelsk litteratur och betraktas som skaparen av den moderna historiska romanen. Stoffet han spinner av är välkänt: Robin Hood och hans muntra män i Sherwoodskogen, Rickard Lejonhjärtas fångenskap efter korstågen och hans bror Johns förräderi, tempelriddarnas makt och korruptionen detta medförde samt förföljelsen av det judiska folket, en verklighet även under Sir Walters livstid.

På något sätt lyckas Scott få liv i de slitna legenderna, här liksom i Rob Roy, och han gör historien till sin egen. Det han har, tar han och formar till en vacker och odödlig saga om kärlek och hjältemod.

Similar Posts:

• Släpp sargen, Pretty Boy
• Favorit i repris: Priset man betalade för rytmen
• Favorit i repris: A Starman waiting in the sky
• Favorit i repris: Odödligt om människans våndor
• Favorit i repris: När reptilhjärnan har ordet

Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Katze Collmar har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

/Katze,
redaktionsmedlem, lättkränkt snöflinga, klen ungdom, och ärkehomo

D. uppvisar ett starkt intresse för psykiatri. Hans iver och många idéer har drivit honom att skriva en bok, som blandar påstådda fakta med åsikter inom en mängd områden. Boken är menad som ”en underhållande och lättläst förklaring av psykiatrin och vem som är frisk och sjuk i vårt samhälle”, men har blivit en oberäknelig cocktail av häftiga känsloutspel och spekulativa samhällsanalyser.

Impulskontrollen kring drastiska påståenden är mycket svag. Ställningstaganden i allvarliga frågor med en avgörande påverkan på olika gruppers livssituation avverkas med stor rastlöshet. Exempel på fenomen som D. reagerar negativt på är dagens klena ungdomar, överdriven likabehandling av minoriteter, dyslektiker och lobbygrupper från queerrörelsen. Positivt i hans värld är istället kemisk kastrering, avskaffande av sexköpslagen, sterilisering vid könsbyte [könsbekräftande vård, red. anm.] och ordningen i skolan på 50-talet.

Verklighetsuppfattning
I tidigare böcker har D:s värld befolkats av olika figurer som hetat ”trygghetsnarkomanerna” eller ”de lättkränkta”. Nu tycker han sig leva i något som heter ”det kravlösa samhället”.

”Det kravlösa samhället” kan låta som ett önsketänkande om en god värld fri från förpliktelser och åtaganden. Men för D. är tillståndet en mardröm. Här ”bombarderas” människor med läkemedel vid minsta kris. Ett försvagat folk överdiagnostiseras ”explosionsartat” tills de utarmas på ansvarstagande och handlingskraft. Ungdomarna är mer bortskämda än någonsin. Dyslektiker och transsexuella [transpersoner, red. anm.] är på väg att få för stora rättigheter. Psykiatrin tillskrivs ansvar för psykopater, trots att dessa inte har något alls med psykiatri att göra. Folk lever i en bedräglig föreställning om att sjukdom är något man ska vila sig ur. Här råder också något som kallas ”valfrihetsstress”. Som exempel på valfrihetsstressen berättas hur D. en gång skulle handla en fläktkåpa och upplevde utbudet som ”orealistiskt stort”.

För en utomstående är det oklart var i världen ”det kravlösa samhället” ligger, om det ens existerar ett sådant. Ibland finner man beröringspunkter med dagens Sverige, samtidigt som det finns tecken på att D:s värld utspelar sig i en annan tid. Till exempel skriver han:

Man är knappt en värdig medborgare om man inte tycker att den viktigaste samhällsfrågan är hur vi solidariskt ska ge bort största delen av vad de arbetande människorna tjänar till dem som inte kan eller vill jobba själva.

Av detta framgår att den värld D. upplever inte fullt överrensstämmer med ett nutida Sverige. Bortsett den bittra och tillspetsade formuleringen kunde man tidigare gärna ha delat uppfattningen att solidaritet varit ett framträdande ord i landets offentliga politiska debatt. Men efter de politiska valen i Sverige 2006 och 2010 kan många vara överrens om att solidaritetsbegreppet tappat mark jämfört med tidigare. Det parti som gått vinnande ur de senaste valen lanserade ett framgångsrikt löfte om ”mer i plånboken”, en formulering som i debatten hördes långt mer ofta än solidaritetsbegreppet. För det parti som länge framhållit solidaritet i sin retorik och besuttit långa obrutna regeringsperioder i Sverige försvårades läget genom förlorat väljarstöd och dess situation har omskrivits i media som en kris. Den föreställning som D. framkastar har alltså svag förankring i nutid och verklighet.

Kommunikativ förmåga
D:s sätt att framställa sina resonemang präglas av en desorganiserad framtoning. Detta innebär en oförmåga till sammanhållet tonfall och en splittring mellan professionellt omdöme och privatpersonens godtycklighet.

Till exempel kan D. åberopa material ur de psykiatriska diagnostikmanualerna DSM-IV och ICD-10 för att plötsligt växla i tonfall och använda uttryck som ”fyllskallar”, ”knäppskallar” och ”att flippa ur”. Vid ett tillfälle framhåller D. att någon har ”långt vilt hår och stirrande blick” samt ”ser ut som urtypen för en elaking”. Ett typiskt exempel på D:s retoriska nivå finns i ett utspel kring sexbrottsdömde polischefen Göran Lindberg:

Kapten Klänning visade sig vara en medelålders kåt gubbe med mycket lite önskan om jämställdhet. Åtminstone inte i sängen. Tvärtom ville han gärna förnedra och dominera unga kvinnor. Kanske var det därför han ville ha fler kvinnliga poliser…

Logisk förmåga
D:s förhållande till logik betecknas av två mönster. Det ena kan kallas logisk fixering och det andra fördubblad världsbild.

Med logisk fixering menas att D. begränsar sig till en stramt logisk tankegång, som framställs som slutgiltig och vattentät och hämmar förmågan att överblicka ett komplext sammanhang. Exempel:

Frågan är varför flickor skär sig? Och varför de inte gjorde det för trettio år sedan? Och varför de inte gör det i Afrika och på andra platser där människor rent objektivt borde må mycket sämre än vi i Sverige. Varför skär man sig bara i den delen av världen där invånarna har det som bäst? Och varför är det nästan uteslutande flickor som gör det? Beror det verkligen på att de är utsatta för incest eller har det tuffare än killarna, som vissa debattörer vill göra gällande? Eller är det, som vissa förståsigpåare vill argumentera för, ett uttryck för hur ojämnställt vårt svenska samhälle är. Och att det därför inte är så konstigt att unga flickor mår så dåligt. Men med den logiken måste ju folk såväl i Afrika som i arabvärlden eller för den delen Italien leva mer jämställt än här.

I slutmeningen används logik som en garanti för analysens riktighet. Den strikt logiska tankebana som har fortplantat sig i D:s inre blockerar honom från tankar som skulle kunna rubba tvärsäkerheten i hans värld. Den viktiga insikt han missar är att nya sjukdomstillstånd kan utvecklas parallellt med ett samhälles ökade välfärd. Fenomen som allergier, utbrändhet, fetma, Alzheimers och sömnstörningar har också uppkommit i takt med ökad levnadsstandard. Det är oklart om D. skulle applicera samma stränga logik på alla nyare västvärldssjukdomar eller om den bara gäller självskadebeteende hos unga flickor.

Med fördubblad världsbild menas att D. kan påstå en sak och senare påstå en annan, varav den senare blir direkt motstridig i förhållande till den förra. Till exempel framhåller D. att psykiatrisk diagnostik är mer tillförlitlig än biomedicinsk. Samtidigt hävdar han ofta att det skulle pågå en ”explosionsartad” överdiagnostisering av till exempel depressioner, adhd och dyslexi. Detta återkommande påstående om överdiagnostisering är bland dem som väcker häftigast känslor i D:s föreställningsvärld. Enda utvägen ur resonemangets dubbelhet vore att om psykiatrisk överdiagnostisering är så förödande utbredd, och denna ändå är säkrare än biomedicinsk, måste den senare vara missriktad bortom alla gränser. Att uppsöka läkare vore i princip meningslöst. Den upplevelsen är emellertid svår för en utomstående att känna igen sig i. Världsbilden fördubblas sedan igen när D. fortsätter upprepa den samhällsförintande överdiagnostiseringen samtidigt som han starkt avfärdar kritiska mediebilder om psykiatrin.

Kognitiv förmåga
D. har svårt att problematisera frågor på den nivå som normalt kunde förväntas eller som står i proportion till ämnet. Han är övertygad om att överfallsvåldtäkter inte har något att göra med maktutövande. Han argumenterar att överfallsvåldtäktsmän jämfört med resten av befolkningen inte uppvisar någon förhöjd våldsbenägenhet annat än i sexuella situationer. Det är bara deras sexualdrift som är högre än genomsnittet. Eftersom att förövaren enbart betecknas av sexuella störningar, men alltså inte är överrepresenterad bland våldsbrott, slutleder D. att begreppet makt är oanvändbart i teorier om överfallsvåldtäkter.

Därför kan D. mena att ”den allmänna myten” om en koppling mellan våldtäkt och maktutövande inte är sann när det kommer till överfallsvåldtäkter. Sexualdrift är ju den entydiga orsaken. Resonemangets blinda fläck ligger i att. D. förutsätter att ett orsakssamband mellan makt och utövande av våld automatiskt utesluter ett samband mellan makt och sexualitet. Överhuvudtaget utvecklar han varken vad maktbegreppet egentligen innebär, eller varför kopplingen mellan makt och våld skulle vara så självklar. Tanken att två eller flera orsakssamband skulle kunna samexistera verkar vara en för stor kognitiv ansträngning, varför förmågan att problematisera avstannar tidigt i resonemanget.

Interpersonell relationsförmåga
Förhållandet mellan D. och flera andra grupper i samhället verkar präglas av disharmoni och missunnsamhet. Attityden till minoriteters välbefinnande är allmänt skeptisk. Samtidigt uppvisar D. en viss förmåga att föreställa sig hur han uppfattas av andra. Vid ett tillfälle antyds att hans syn på unga självmordsbenägna patienter kan tillskrivas ”en känslokall, uppblåst och osolidarisk människa” av andra.

D. uppvisar drag av paranoia gällande den egna gruppen. Han uppträder med en irrationell eller kraftigt överdriven oro över att vara hotad med utgångspunkt i social grupptillhörighet eller identitet. Han skriver att det bedrivs en ”klappjakt” eller ”hetsjakt” på män och att denna visar sig i våldtäktsmål. I D:s värld har en gammal förföljelse på något sätt skiftat måltavla och börjat gälla den grupp han tillhör. Han skriver att ”den historiska klappjakten på de sexuellt avvikande har i dessa fall ersatts av en klappjakt på män i allmänhet” och att ”i den klappjakt på potentiella förövare som pågår är alla män suspekta.” Upplevelsen styrks inte av statistik eller övertygande exempel.

D. uppvisar även drag av paranoia gällande specifika grupper. Irrationell eller kraftigt överdriven oro uppstår inför grupper som rimligtvis inte kan utgöra något hot mot honom. I D:s värld har ”plötsligt alla som inte kan läsa och skriva fått dyslexi”. Även om han menar att det inte alltid rör sig om en ren diagnos utan ibland om en social brasklapp, orsakar detta ett allvarligt förfall hos svenskundervisningen.

Dyslektikernas utbredning drabbar D. med ängslan. ”Hur ska man kunna kräva någonting av någon?” frågar han. Dyslektikerna får till och med utbilda sig till svensklärare. Och värre är att i konsekvensens namn måste ju därför människor med diagnosen dyskaluli få utbilda sig till matematiker. Och när människor som inte kan räkna får bli mattelärare kan man lika gärna låta psykopater bli poliser. Annars kanske de stämmer staten, menar D., för psykopaterna kan ju inte hjälpa att de är kriminella och det är ju bara en sjukdom.

Man anar att detta mest är en känsloladdad sarkasm. Men även om utspelet inte ska tolkas som en egentlig hållning till antagning av psykopater till polishögskolan säger det något om hans inställning till dyslektiker. Föreställningen verkar bygga på att om vissa grupper likabehandlas tillräckligt mycket upplöses sociala kategorier som är trygghetsskapande för D. Därför är det symptomatiskt att han använder polisväsendet som ett tillspetsande exempel.

Abnorm proportionalitet
Abnorm proportionalitet innebär hos D. en förskjutning så att en abstrakt tanke om ”konsekvens” kan värderas högre än andra människors möjlighet att skaffa barn. Han reagerar häftigt på uppfattningen att könsbyte inte tvunget borde innebära sterilisering. Det är mycket viktigt för D. att en kvinna [transman, red. anm.] som könsopereras inte får behålla sin livmoder. Han argumenterar att situationen vore ”inkonsekvent” annars. Proportionerna mellan konsekvensargumentet och livssituationen för de människor som i verkligheten berörs av frågan har förskjutits så att påtvingad sterilisering framstår som rimlig för D.

Förskjutningarna av proportioner verkar dessutom orsaka ändringar i associationsmönstren. D. gör en märklig association när han apropå transsexualism plötsligt uttrycker en önskan om sexköpslagens avskaffande: ”Man kanske kunde fråga sig om den lagen är vettig och samtidigt måste man kanske också fråga sig vad syftet med könsbyten egentligen ska vara.” Uttalandet lämnas hastigt och hur han menar att ämnena hänger ihop förklaras inte alls. Möjligen ligger ämnena nära varandra i D:s inre, men sambandet förblir otillgängligt för utomstående.

D. är mycket angelägen om att den allmänna bilden av transsexualism som en störning fortsätter att upprätthållas. Han framställer sig som en martyr i frågan: ”Idag måste man acceptera könsbyten som en mänsklig rättighet och se på transsexualism som ett normaltillstånd för att inte målas ut som mörkerman.” En konspirativ hänvisning till lobbygrupper från queerrörelsen görs, men utvecklas inte.

D. gör en jämförelse mellan könsbyte och levertransplantation hos alkoholister. Hos alkoholisten kan man antingen operera in en ny lever, som på nytt sups sönder, eller kan man arbeta för att behandla orsaken och stoppa alkoholisten från fortsatt drickande. I D:s värld gäller samma för transsexuella. Dessa mår tydligen ofta dåligt även efter operationen och därför borde man istället ”angripa problemet från annat håll” än genom könsbyte. Vad ”annat håll” egentligen skulle vara framgår inte.

Enligt D. måste transsexualism absolut uppfattas som sjukligt och borde under inga omständigheter normaliseras. Argumentet är att forskning kring sexuella avvikelser annars riskerar att tappa mark, vilket skulle göra det svårare att förhindra och behandla sexualförbrytare. Genom att sluta normalisera sexuella avvikelser skriver D. till exempel att framtida Josef Fritzls kan undvikas.

Dikotomt tänkande
Med dikotomt tänkande menas en låsning vid att tänka i motsatsförhållanden. Reflektionsförmågan är drabbad av en försnävelse till ensidigheter som svart-vitt och antingen-eller. Tillståndet verkar vara bekvämt eftersom det ger D. en illusorisk känsla av stark klarsyn.

En återkommande dikotomi hos D. är förhållandet mellan frisk och sjuk. Förstås är det en normal uppfattning att hälsa står i motsats till sjukdom, men hos D. är gränsen mellan tillstånden så tydlig att den inte kan problematiseras. Han upplever att omvärlden har förskjutit denna gräns mot en ”explosionsartad” överdiagnostisering, helt bortom den självklara skiljelinje han verkar tycka är underförstådd. Därför kan D. tacksamt gå upp i rollen som en bondförnuftig sanningssägare när han förfäras över förskrivning av antidepressiva läkemedel mot sorg och normala livskriser.

De flesta människor skulle hålla med om att ”naturliga” tillstånd som hör livet till inte borde sjukdomsklassas. På så sätt är det rimligt att medicinera för depression, medan sorg är något man ska ta sig igenom på egen hand. Ändå skulle andra författare inom psykiatri förmodligen ha nämnt att gränsen mellan sorg och depression inte alltid är självklar. Med skillnaden att sorgtillståndet oftare har en mer uppenbar orsak är symptomen hos depression och sorgreaktionens sena fas likartade. Sorg kan även bli patologisk om den drabbade inte lämnar sitt tillstånd, så kallad överdeterminerad krisreaktion. Inför kommande upplaga av diagnosmanualen DSM råder dessutom diskussion om hur man kommer att uppdatera diagnosgränsen mellan sorg och depression. Utan sådana uppgifter till läsaren blir D:s resonemang vilseledande i sin enkelsidighet, men säkert behändigt för honom själv.

En annan dikotomi hos D. handlar om offer och förövare. Ett exempel är Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailovic. I tonåren knivskar Mijailovic sin pappa och D. menar att samhället då tillskrev honom en tydlig roll som offer, trots att han begått ett brott. Instanserna ska ha resonerat att knivdådet måste ha berott på att pappan faktiskt förtjänade det. Denna roll som offer möjliggjorde sedan en fortsatt framfart som våldsverkare. D. menar att Mijailovic borde ha bemötts och klassats som förövare så tidigt som möjligt.

Lika lite som mellan frisk och sjuk förmår D. att se nyanser här. Resonemanget är blint för insikten att begrepp som ”offer” och ”förövare” är mångdimensionella och fungerar olika beroende på om det gäller juridik, identitet eller D:s egna ryggmärgsreflexer. Inget utrymme finns för tanken att en individ i en situation kan vara ett offer men i en annan situation agera som förövare. Att Mijailovic knivskar sin far kan knappast fullt ut förklaras utan faderns tyranniserande ställning i hemmet. Men att söka svar från flera håll vore för besvärligt för D. I hans tankevärld innebär en människosyn som tillåter att offer och förövare kan samexistera inom en och samma individ automatiskt att man också vägrar ställa någon till svars för sina handlingar. Att söka förklaringar är liktydigt med att ”ömma”.

Därför framstår det också som särskilt underligt när D. vid ett annat tillfälle plötsligt visar förståelse för hämndaktioner. Han ser ett föredöme i Frankrike där så kallade crime passionel, våldsbrott till följd av otrohet, tidigare gett strafflindring. ”En inte helt tokig idé”, menar han. Motstridigheten mellan dessa två hållningar till strafflindring lämnas utan förklaring.

Även i ett resonemang om psykopati framgår hur en dikotom fixering förenklar D:s verklighet. Han konstaterar kort att psykopati inte är möjligt att bota och kan därför göra det tvärsäkra ställningstagandet att psykopater inte på något sätt är en fråga för psykiatrin. Den psykiatriska vårdens ansvarslöshet inför psykopater hävdas starkt och i den mån psykopati skulle kunna motverkas förlägger han ansvaret på annat håll i ett halvsarkastiskt utspel:

I den bästa av världar skulle man kunna tänka sig att om unga kvinnor ser till att i alla fall inte bli med barn när de har sex med dessa ”spännande och farliga” män så kommer tillståndet att försvinna om några tusental år eller så.

D. har helt rätt i psykopati idag anses vara obotligt, framför allt på grund av psykopatens bristande sjukdomsinsikt. Ändå är det bedrägligt att framställa det som om läget är oföränderligt för all framtid. Uppgifter om forskning på området undanhålls och D. är antingen retorisk eller påfallande okunnig när han undlåter att nämna Violence Reduction Program, en omtalad och löftesrik behandlingsmodell som är under utveckling. En författare med normal visionsförmåga och kunskap i ämnet hade framställt det som att man ännu inte utvecklat framgångsrika behandlingar mot psykopati, men att historien visat att många diagnoser som en gång framstått som oöverkomliga senare kunnat behandlas.

Ställningstagandet att psykopater borde vara helt frånkopplade psykiatrin lämnar dessutom oklarheter efter sig. Eftersom att psykopati ibland sammanfaller med andra diagnoser (till exempel adhd eller drogbetingad psykos) måste ju psykiatrin rimligtvis komma i kontakt med psykopater på den vägen, hur ogärna D. än önskar det. Hur han ställer sig till detta, eller om han ens begriper det, framgår inte.

Förhöjd abstraktionsförmåga
D. visar prov på onormalt hög förmåga till abstrakt tänkande och lägger ofta resonemangen på en mycket generell nivå. Han kan sätta diagnos på en hel nation, till exempel att Sverige lider av nationellt paniksyndrom. Invecklade samhällsfenomen sammanfattas i extrem korthet och lämnas som entydiga sanningar att piska fram mardrömsbilder ur. Det verkar knappt finnas någon slags grupp eller tillstånd som inte är endimensionellt nog att låta sig reduceras till en skarp generalisering:

Alla struliga barn tycks få diagnosen adhd. På samma sätt som plötsligt alla människor som inte kan läsa och skriva ordentligt kan dölja sin okunskap i diagnosen dyslexi.

Försänkt konkretionsförmåga
Som en effekt av den förhöjda abstraktionsförmågan verkar D:s förmåga att konkretisera sina tankar istället ha begränsats kraftigt. Detta gäller framför allt redovisning av underlag. Så drastiska påståenden som D. gör skulle normalt ha underbyggts av statistik, rapporter eller exempel ur den egna erfarenheten.

Anmärkningsvärt är hur han i vissa fall kan åberopa ett underlag, medan i andra – ofta i de frågor han uppvisar starkast känslor kring – inte gör någon hänvisning. För en utomstående är det svårt att se mönstret i vilka påståenden som underbyggs med hänvisning till forskning och vilka som inte gör det. Om det finns en metod kanske den lyder ett system i D:s inre som inte är tillgängligt för någon annan än honom själv. För en utomstående framstår det som dels slumpartat och dels beroende på om det faktiskt råkar existera belägg för vad D. påstår.

En genomgång av D:s bok ger lågt räknat runt femtio (50) marginalnoteringar på punkter där hänvisning till en trovärdig källa hade förväntats men saknas. Vid ett tillfälle förklarar han sig med en allmän hänvisning till ”sedvanliga läroböcker” i ämnet. Kanske är detta tillräckligt för etablerade och stabila siffror kring olika diagnosers förekomst i befolkningen. Men att man i dessa läroböcker skulle finna vetenskapligt stöd för, till exempel, att vad unga flickor med självskadebeteende allra mest behöver är ”motgångar” och ”någon att ta hand om” är tveksamt. Lika osäkert är det om en läsare verkligen skulle kunna leta upp rapporter med ett så svagt signalement som att de utkommit under sommaren 2010.

I bästa fall kan frånvaron av källor förklaras med en frihet från genre hos boken. Växlingarna mellan fakta, ilsket godtycke och spontana generaliseringar sker så ivrigt att en sänkt akademisk nivå känns naturlig. Värre är när D. vill bygga resonemang och driva teser utan vare sig vetenskapliga belägg eller övertygande exempel.

Hur många som faktiskt har dyslexi eller läs- och skrivsvårigheter uppges inte, bara att D. fått för sig att de blivit orimligt många. Några exempel på de värdefulla rön om Josef Fritzl som forskning kring transsexualism kunde frambringa finns inte. När D. i en evolutionistisk vision framhåller p-piller som enda möjliga ”psykofarmaka” mot psykopati nämns inget alls om tillståndets grad av ärftlighet. Hur mycket antidepressiv medicin som skrivs ut i onödan mot ”naturliga” kriser som sorg finns inga siffror på. Att tala varmt om kemisk kastrering som prevention mot sexualförbrytare med svävande hänvisning till ”en del undersökningar” är lättvindigt på ett sätt som inte står i proportion till ämnets allvar. Och att mena att ett ”mycket stort antal” incestanklagade fäder är oskyldigt dömda därför att en (1) kollega till D. har gjort den ”bedömningen” är bara bortgjort.

Vissa påståenden återkommer hos D. och bildar röda trådar i hans föreställningsvärld. Även dessa består ofta av ett dunkelt formulerat eller obefintligt underlag och exempel är så sällsynta att det ibland blir svårt att begripa vilken poäng han vill göra. Bland annat menar D. att många ungdomar har ”enorma svårigheter att klara av livet”. Vilka ungdomar som egentligen menas, hur många de är och hur de enorma svårigheterna verkligen ser ut är otydligt, men som orsak anges att de är oförberedda på livet. Det som ofta kallas psykisk sjukdom skulle alltså egentligen handla om en orealistisk självbild sedan barnsben och att man anpassar samhället efter ungdomarna istället för tvärtom. I en analys av självskadebeteende menar D att: ”ju högre förväntningar man har på vad livet ska ge en, desto större är risken att man inte får det man önskar sig. Då känner man sig tom.”

I ett exempel med tveksam träffsäkerhet och generaliserbarhet berättar D. om 22-årige Fredrik som får ett sammanbrott efter att ha avfärdats av Idoljuryn. Berättelsen är betecknande för D:s uppfattning om ungdomar som söndergosade, tafatta och bortskämda. Han återkommer ofta till att de är dåligt förberedda på livet. En naturlig fråga som förföljer hans resonemang är hur D. tycker att dessa livsförberedelser i praktiken borde se ut, men här ges inga svar utöver katederundervisning och utantilläxor.

En annan känslostark men löst underbyggd reaktion hos D. gäller hans upplevelse av dagens ”explosionsartade” diagnostisering. Man öppnat en Pandoras ask av diagnostiseringar och för varje behandlingsbart tillstånd tiodubblas antalet icke behandlingsbara blandtillstånd. Diagnoserna fråntar förövare allt ansvar och de ursäktas som offer. Dessutom ökar LSS (Lagen om Stöd och Service för vissa Funktionshindrade) attraktionskraften hos diagnoser så att ”fler personer med problem” vill ha dem. Hela mardrömsbilden målas upp utifrån den suddiga formuleringen att ”en hel del” diagnostisering är missriktad. Förutom att adhd används som exempel är det oklart vilka diagnoser som egentligen menas. Vad D. grundar upplevelsen på förblir också dolt i hans inre värld.

Attityden till självmord framförs också märkligt svävande och utan tillräcklig konkretisering. D. är bekymrad över den ”hysteri” att motverka självmord som spridit sig bland myndigheterna. Han menar att handlingen ibland kan vara ”välövervägd” och ”helt adekvat” och har då inte inom psykiatrin att göra. Som enda exempel används en 95-åring som vill ta sitt liv efter att maken sedan 65 år gått bort. Med detta vill D. varna för ett samhälle där hela befolkningen omyndigförklaras.

Det är tveksamt hur vanligt förkommande situationer som 95-åringens är, men den borde normalt uppfattas som ett undantag. Andra och mer generaliserbara exempel på när självmord ska anses helt normalt levererar inte D. och framställningen är typisk för hans sätt att låta en mardrömsbild, i detta fall hysteri och en omyndigförklarad befolkning, springa ur ett enskilt extremt exempel. Anmärkningsvärt är också hur en fråga om att rädda liv kan framkastas med sådan lättvindighet och sedan hastigt lämnas utan att utvecklas till ett resonemang värt ämnet.

Bristen på konkretion hos D. gäller inte bara livsavgörande situationer för den enskilda medborgaren. Han kan också reducera komplexa vetenskapliga sammanhang till ett fåtal meningar och utifrån dessa argumentera för fenomen ur sin föreställningsvärld. D. menar att det biologiska perspektivet på psykisk sjukdom är stigmatiserat och anses politiskt inkorrekt. Detta är så allvarligt att det utgör ”ett av den moderna psykiatrins stora problem”.

Helt i enlighet med övriga beteendemönster hos D. efterlämnar det påståendet obesvarade frågor. Det är en gåta hur det biologiska perspektivet kan anses ha tappat mark samtidigt som utvecklingen av läkemedel med framgång stegrat sedan 50-talets Hibernal fram till dagens SSRI-preparat. Behandling riktad mot signalsubstanser är knappast annat än biologiskt orienterad och märkligt nog kallar D. själv vid ett annat tillfälle läkemedelsutvecklingen för ”revolutionen som stängde sjukhusen”.

D. upprepar också att allt fler människor definierar sig som offer och patienter hos psykiatrin. Han framställer en nation på väg att handlingsförlamas genom överdiagnostisering och skylla ifrån sig-mentalitet. Läget är kritiskt och genom alarmerande uttryck som ”diagnosinflation” förstår man att effekten på samhället måste vara förödande. Men om situationen vore så omfattande som D. menar borde det förstås finnas ett erfarenhetsgrundat stöd för detta i verkligheten. Om det är så uppenbart måste väl tillgänglig statistik kunna belägga denna hejdlöst galopperande diagnostisering. I alla fall finns väl någon slags enklare mätning som kan tolkas som att den pekar på en tendens. Som minst kunde D. hävda att han själv, kanske bara en (1) kollega, eller någon han hört talas om, gjort iakttagelsen och visa något exempel. Nej, även här saknas stöd utöver impulserna från reptilhjärnan.

Avslutande kommentar
Det är anmärkningsvärt att D. försörjer sig som överläkare i psykiatri.

Similar Posts:

• När reptilhjärnan har ordet
• Favorit i repris: Priset man betalade för rytmen
• Favorit i repris: Släpp sargen, Pretty Boy
• Favorit i repris: Odödligt om människans våndor
• Favorit i repris: A Starman waiting in the sky

Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Ella Andrén har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

Varma hälsningar
/Ella, redaktionen”

Amerika upptäcktes inte av Columbus. Ingen kan med riktig säkerhet veta om Edmund Hillary var först upp på Mount Everest. Och så vidare. Men att Gagarin var före alla andra, därom råder inga tvivel.

Om människans dröm att kunna flyga symboliserar Friheten (avhandlat av Lotass i boken Aerodynamiska tal), är rymdens lockelse starkt förknippad med döden, eller snarare pånyttfödelse genom död. Det här är ett vanligt tema i sf-litteraturen, tänk bara på 2001: A Space Oddysey av Arthur C Clarke. I Kosmos finns vår verkliga vagga, och dit måste vi återvända för att finna sanningen om oss själva.

Detta har Lotta Lotass tagit fasta på i sin berättelse om rymdfartens första steg. Även om de drivande krafterna till att skicka folk ut i rymden var kalla-kriget-politiska, blev de i bägge supermakterna oerhört populära företeelser. Och i Tredje flykthastigheten finns ett ständigt växlande berättarperspektiv som likt en kollektivistisk tanke bokstavligen lyfter Gagarin ut i det blå.

Men det är även berättelsen om hur den enkle bondpojken blir pilot och kosmonaut och Sovjetunionens hjälte, en framgångssaga som finner sina självklara beundrarskaror i öst likväl som hos konkurrenten i väst. Här ryms också andra rymdpionjärer, kosmonauter och högt uppsatta militärer.

Persongalleriets många ryska namn kan bli rätt svåra att skilja åt för ett svenskt läsaröga, och ett personindex hade inte skadat. Inte blir Bröderna Karamazov en sämre bok av att huvudpersonerna presenteras i en behändig lista? I den nämnda Aerodynamiska tal, som tematiskt föregår (förutspår) denna bok, berättas det om flygets uppgång utan att ett enda namn nämns. Där funkade greppet, här blir det bara förvirrat om man inte kan sin kosmonautologi.

Tredje flykthastigheten är långt från en rysk version av Rätta virket, och än mindre en lika lättillgänglig sådan. Lotass prövar läsaren med redogörelser om rymdkapslars konstruktion och återinträdets vinklar och hastigheter i en aldrig sinande ström. För att göra det klart: det handlar om rymden och dess erövrare i avsaknad av sociala sammanhang. Det är individen med staten och bägge mot skyarna.

Följaktligen finns också en skrälldus ord som doftar sentimentalitet och öststatsterminologi: Sputnik, kosmodrom, Vostok, dysa. Och så det underbara ordet ”rymdskott” istället för rymdfärd, kanske inte speciellt ryskt, men det vittnar på sitt lilla vis om Lotass säkerhet med språket.

Men mest beundransvärt med Lotass bok är hur hon lyckas ställa jord mot rymd, tyngd mot tyngdlöshet, natur mot teknik. Rymdfarten beskrivs som ett skinande teknikparadis, en ofattbar dröm om det omöjliga, en elitistisk strävan efter det perfekta. Mot detta ställer hon enkla och fattbara medel som en snöig slätt vid resans slut med spår av hare och varg. Där finns också förvrängningen i sinnelaget hos de som reste bortom atmosfärens gräns. Där finns nederlaget.

Sist och slutligen blir det den enskilda upplevelsen som är bestående, storpolitiken och berömmelsen till trots. Känslan av att befinna sig sin egen värld. Rymden är kista och livmoder på en och samma gång, ett kosmos där tankar famlar fritt.

Segern över systemens tröghet.

Similar Posts:

• A Starman waiting in the sky
• Favorit i repris: Priset man betalade för rytmen
• Favorit i repris: När reptilhjärnan har ordet
• Favorit i repris: Odödligt om människans våndor
• Favorit i repris: Släpp sargen, Pretty Boy

Läshälsningar från Lena Nöjd”

Jösses, vad jag väntat på detta. Efter de mediokra Autograph Man och On Beauty började jag undra om Zadie Smith var ett one hit wonder, eller om White Teeth kanske rentav inte var så bra som man tyckte då. NW var en rejäl uppryckning, men ändå. Och så kommer då Swing Time och dansar arslet av mig.

Ändå får hon det att verka så enkelt. Upplägget är inte världens mest unika: Två bruna flickor från blandäktenskap växer upp i Londons mindre rika kvarter, båda älskar dans men den ena har en mamma som tutar henne full av politik och den andra har bara rå talang, och så växer de upp och isär men utan att sluta jämföra sig med varandra… Men när hon följer en av dem (den första) får hon utrymme att riffa loss, att berätta en historia samtidigt som hon kan sätta röntgenblicken på världen som flashar förbi. I det stoppar hon sedan in en fiktiv popstjärna med världsfrälsarambitioner – Kylie korsad med Bono – och dennas projekt att lösa Afrikas problem genom att bygga en skola i en liten by i Västafrika, och vi är på banan.

I Babel i söndags sade Petina Gappah att kvinnor, och speciellt svarta kvinnor, alltid antas skriva självbiografiskt och att hon därför med flit lade sin debutromans huvudperson så långt från sig själv som möjligt. Kanske har det tagit Smith fem romaner att bygga upp till något som ligger hennes egen historia nära, en brun sjuttiotalist från London som drömde om att bli dansare och i stället kom att resa jorden runt i jakt på idéer. Eller så gillar hon bara att leka med det, för Swing Time gör tidigt klart att den gärna ljuger sig blå med fiktiva stjärnor och tv-kanaler, och att vår förstapersonsberättare kanske inte är helt opålitlig men definitivt har sina skygglappar och mindre sympatiska sidor. Att vi inte ens får veta hennes namn är fullt logiskt; det är ju hennes berättelse, och då kan hon inte stå utanför den och beskriva den objektivt, eller försöka leva oberoende av den.

Zadie Smith skriver lika stilsäkert som hon alltid gjort, men det känns också som om den medvetet spretiga NW skakade loss något. Swing Time berättar i korta kapitel som alla hakar i varandra och drar med läsaren, och blir det som titeln lovar; en romans om dans som dansar, ett ståaldrigstill som bara kan fångas i rörelsen, där varje försök att ta en stillbild bara skulle frysa dansaren i en pose som är omöjlig att hålla. Hon kan tackla sexuella övergrepp, rasism, konspirationstänk, neokolonialism, klassresor och alla de där sakerna utan att kunna stanna upp och peka på dem som om de vore de avvikelser från normen många vill intala sig att de är. Istället blir det saker som finns där hela tiden, som hon helt enkelt tvingas lära sig leva med och anpassa stegen till, som inte går att vare sig förklara bort eller isolera, eller ens låta bli att begå själv. Och ändå, trots allt det mörka, trots vreden och sorgen, trots att det inte alls slutar väl, finns här ett sånt oerhört sväng, en humor som inte avfärdar. Dansen som har sin grund i miljontals kidnappade slavar, moderna afrikaner som smugglar sig till Europa och USA med Marley och Beyoncé som soundtrack, gamla musicals med vita dansare i blackface, som lär skolflickor både att ta kontroll över sig själva och att röra sig som de manliga producenterna på MTV föreskriver, popstjärnor (och romanförfattare) som säljer socialt medvetande som en produkt när nu skivor inte säljer längre … Allt är en del av en historia som ingen roman är stor nog att fånga varje detalj av, men som kan rymmas i en serie rörelser, en global polyrytm.

Similar Posts:

• Priset man betalade för rytmen
• Favorit i repris: Släpp sargen, Pretty Boy
• Favorit i repris: När reptilhjärnan har ordet
• Favorit i repris: A Starman waiting in the sky
• Favorit i repris: Odödligt om människans våndor