Nej, det här ska faktiskt inte handla om Magnus Utviks nyutkomna självbiografi Med Stalin som Gud (den kommer senare i veckan). Det här handlar istället om en 30 år gammal roman med den något klumpiga titeln Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land. För några år sedan kom den som film med den mer lätthanterliga svenska titeln Gymnasielärarens lilla röda.

Som den titeln avslöjar är det Maos lilla röda, eller över huvud taget Kina, som är måttstock och föredöme för det lilla kommunistiska parti som magister Pedersen kommer att ägna ett decennium av sitt liv åt. Kina är utopin. I Kina har folket tagit makten.

Den stora frågan, som Dag Solstad aldrig besvarar i sin roman, är hur någon kunde uppfatta det så. Hur kunde diktaturer som Kina, som Sovjetunionen eller Kambodja, för välutbildade norrmän – och naturligtvis för många andra – framstå som paradiset på jorden? Ville de bara så förtvivlat gärna se något alternativ till samhället omkring sig?

Nej, Solstad ger kanske inga konkreta svar på den punkten, men han låter ana just denna allt uppslukande längtan. Inte minst magister Pedersen, denne lite torre, oansenlige och ytterst omständige berättare, är ett ovanligt och faktiskt rörande porträtt av denna längtan. Han är långt ifrån någon flummig 68 när han, just detta år, anländer till den norska industristaden Larvik, 28 år gammal, med poplinrocken över armen och med en ”vild längtan” att bli etablerad, socialiserad, skaffa fru, barn, lägenhet och banklån, dricka kaffe i lärarrummet, lukta krita om fingrarna.

Men med dessa för sin tid ganska anspråkslösa ambitioner uppfyllda (ironiskt nog tycks ju en fast anställning för en nutida läsare nästan just så exotisk) finns längtan ändå kvar. Pedersen börjar lyssna till en vältalig elev och hans kamrater i det som ska bli det kommunistiska partiet AKP(m-l) och snart är han indragen i dess mer och mer sektlika verksamhet.

Magister Pedersens redogörelse, en på en gång kompakt och omständlig berättelse som jag somnar både en och två gånger av innan läsningen liksom lossnar för mig, handlar om de tio åren i partiet, men också om kamraterna där, inte minst om den kompromisslösa överklassflickan Nina, som Pedersen ohjälpligt förälskar sig i, trots att hon på ett tidigt stadium avslutar och utlämnar deras förhållande till partiet.

Det finns förstås en torr, komisk aspekt, såväl i den rigorösa ”säkerhetspolitikens” kodnamn och tidskrävande smygande som i coitala ”Kamrat!”-utrop. Mest av allt får man dock ont i magen av människornas oändliga behov både av att kontrollera varandra och att underkasta sig. Här finns ingen insyn, ingen öppenhet mellan medlemmar och partiledning – den är av säkerhetsskäl hemlig – och ändå kräver och tillåter man ”kamraterna” att reservationslöst lägga sig i såväl privatliv som privatekonomi, vem man ligger med, om man har tid att sälja Klassekampen på lördag eller inte, om man får gå ut och ta en öl en fredagskväll eller om de kronorna rimligtvis borde läggas i partikassan istället. Det är en upplösning av ”småborgerliga” gränser, av all integritet, som är skrämmande, men som bevisligen också suger människor till sig.

Precis som den kompromisslösa Nina, en 1970-talets Hedda Gabler, fascinerar alltsammans också mig som läsare. Jag har svårt att peka på var exakt Solstads roman går från enerverande torr och mastig – flera gånger sitter jag och bläddrar otåligt framåt bara för att hitta något sällsynt radbyte åtminstone – till psykologiskt påträngande och fantasieggande, men någonstans händer det. Och jag tror att det har att göra med den där destruktiva, förståeliga, skrämmande, allt uppslukande längtan.

Similar Posts:

• En fundamentalist blir till: steg för steg
• Under romanen där uppe
• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet
• Stora Kina genom det lilla perspektivet
• Tron på riset som övervinner allt

Gott så.

Formexperimentet Armand V är inte så kvävande för romanen Armand V, den roman som jag ju faktiskt håller i mina händer när jag läser boken, som man skulle kunna tro. Det ger Dag Solstad utrymme att beskriva en syn på romanen som bitvis är ganska kittlande. Samtidigt som fotnoterna ibland är komiska. Som när författaren i slutet av boken kommer på sig med ett ”fel”.

I en tidigare fotnot, för längesen, slår det mig, står det att denna bok utspelar sig i Oslo, i utlandet, på högfjället och under en resa till havs. Nu får jag bara fastslå: I denna bok ägde det inte rum nån resa till havs.

Armand V är en åldrande norsk diplomat som nått ända fram till karriärens höjd, ambassadörposten i London. På vägen har han kvävt sin ungdoms uppror och gått igenom ett par äktenskap, alienerat sin son och vad det verkar utvecklat en ansträngd relation till mänsklig kommunikation, han behärskar bara diplomatins återhållna språk utan passioner och skarpa kanter.

Romanen börjar med att Armand får för sig att besöka sin son, som han sällan träffar. Det är också relationen mellan far och son som blir berättelsens ram. Ganska snart tvingas Armand ta ansvar för sina val och sitt beteende mot sin son, som får stora konsekvenser. Den infekterade och skuldtyngda relationen mellan far och son är ett av Dag Solstads återkommande teman. Han behandlar det med en återhållsamhet i känslor men med ett språk som låter ana den ömhet som ambassadören har gentemot sin son.

Det är lätt att bara se Armand V som en slags tankeroman, där litteraturen med stort L har företräde för berättandet. Det är också en roman som manar till tanke på formen, som kanske ger mest till den som tycker att vår syn på hur en roman ska se ut är en norm som ska utmanas. Men Armand V är också underhållning och en historia om svikna ideal och skuld. För att vara en slags ”antiroman” är Armand V en engagerande berättelse.

Similar Posts:

• När politiken blir religion
• Att vara konsekvent
• På lur under det politiskt korrekta?
• Possibly Maybe
• Livet och intrigerna