Men en bransch kom att uppleva en explosiv tillväxt: budleveranser av färdiglagad mat. Företagen skrek därför efter fler bud att anställa. Hit söker sig därför Teglund. Det går ju nämligen att slå två flugor i en smäll genom att göra arbetet som cykelbud till ett kulturprojekt; att skriva om sin upplevelse som cykelbud i bokform. Resultatet av det är alltså den här boken.

En utmaning för författaren är dock att hans idé inte är unik, vilket han inser under processens gång; andra lyckades publicera reportage från wallraffande som cykelbud långt innan den här boken blev färdig. Det gör att han behöver försöka hitta en ingång som inte redan har skrivits om. Lösningen är att arbeta som cykelbud under betydligt längre tid än wallraffande konkurrenter har gjort. Det blir således en dagbok som sträcker sig över något mer än ett år, från den 3 mars 2020 till den 8 juni 2021.

Vi får här en ingående och nyanserad skildring av arbetet som cykelbud, dag för dag. Det är ett arbete helt styrt av företagsappens logaritmer och dess kommandon – Accept, Picked up, Dropped off… Just det repetitiva i arbetet ges stor plats och en intressant rytm till skildringen. Men också alla avbrotten från rytmen; buggar i appen, väder och vind, restauranger som inte levererar i tid, incidenter under cyklingen, kunder som tar emot sina leveranser i bara mässingen. Författaren ägnar också stor uppmärksamhet åt arbetsvillkoren i branschen: de osäkra anställningarna och stressiga arbetsvillkoren (inte minst drivet av att företagets app hela tiden tjatar på arbetarna att hålla uppe tempot), samt att arbetarna själva förväntas stå för så väl cykel och dess underhåll som mobiltelefon och lämpliga kläder.

Men skildringen av arbetet som cykelbud vävs också ihop med författarens ambitioner och försök att fortsätta verka som kulturarbetare: försöken att spela in och ge ut egen musik, hans många försök att komma på nya sorters evenemang som kan locka en (betalande) publik givet pandemins restriktioner, eller hans arbete med att söka (och ibland lyckas få) olika former av kulturstöd.

Just genom att Teglund försöker verka inom båda de här branscherna samtidigt så lyckas han kontrastera villkoren för dem. Det visar sig exempelvis i den statusmässiga skillnaden mellan branscherna. Teglund fortsätter allt igenom boken att identifiera sig som kulturarbetare, och redovisar ärligt hur han skäms för att han börjar arbeta som cykelbud (så mycket att han försöker undvika att kollegor inom kultursektorn får reda på det), och gläds åt den osynlighet som företagets jackor i praktiken ofta ger de individuella buden. Men kontrasterna visar sig också i de materiella villkoren för de båda branscherna. Arbetsvillkoren som cykelbud och kulturarbetare är nämligen faktiskt inte så olika; osäkerhet och låga löner är legio i båda branscherna. I det perspektivet förefaller det, för en läsare av den här boken, som om cykelbudens villkor kanske inte är så särskilt dåliga. Jämförelsen kan ibland bli något haltande eftersom kulturarbete inte bara handlar om lönearbete – att spela in en skiva (som Teglund exempelvis gör) är ekonomiskt förhoppningsvis en investering som på sikt kan ge avkastning åt musikern, även om det kan ta tid. Cykelbudet har inte någon motsvarande avkastning att förvänta sig i framtiden, utan den enda ekonomiska ersättning buden får för såväl arbete som investeringar (i cyklar, mobiltelefoner med mera) är ju den omedelbara lönen. Att inkomsten av att arbeta med kultur kan bli ungefär lika låg som att arbeta som cykelbud är ju dock talande för hur dåliga villkoren kan vara i kultursektorn. Jämför man däremot med villkoren i många andra branscher, så förefaller arbets- och anställningsvillkoren för cykelbuden (och kulturarbetare) vara skriande dåliga.

Intressant är att Teglund med tiden dock verkar bli allt mer fäst vid arbetet som cykelbud. Han älskar redan från start att cykla, men han verkar med tiden komma över den tidiga skammen över att arbeta som cykelbud. Han kommer allt mer i kontakt med sina kollegor, och börjar prata med dem om arbetsvillkoren i branschen. Han verkar till och med finna en viss njutning och stolthet i att lära sig bemästra sitt arbete – att kämpa på även i de motigaste Göteborgsbackarna och otäckaste vädren, eller att hinna med många leveranser (uppmuntrat av såväl provisionslönen som bud-appens triggande av hjärnans belöningssystem). Att Teglund också väljer att försöka hjälpa till med facklig organisering för att förbättra villkoren i branschen är väl kanske ett symptom på, eller kanske en orsak till denna ökade stolthet över sitt arbete.

I slutändan blir jag dock inte riktigt klok på vem den tilltänkta läsaren av den här boken är. Det blir en lätt kluven skildring när Teglund försöker väva ihop sitt liv som såväl kulturarbetare som cykelbud. Är man intresserad av det bokens titeln syftar på – livet som just cykelbud – så kan man nog lätt tycka att kulturbranschen, och det faktum att författaren fortsätter identifiera sig som kulturarbetare, ges allt för stort utrymme. Mycket av det som skrivs om arbetet som cykelbud är väl heller inte så särskilt överraskande, även om Teglund kan skildra det mer detaljerat än vad många andra gjort tidigare. Så kanske är det här mest riktat till läsare som är intresserade av en konkret och mycket ingående skildring av gig-ekonomins förslumning av arbetsmarknaden i Sverige.

Similar Posts:

• Kapitalismens David mot Goliat
• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• Facklig kamp i motgång
• Vackert om det kroppsliga arbetet
• Kvinna, invandrare – och exploaterad

Porträtten är överlag välskrivna och Kadhammar gör ett gott jobb med att försöka skildra alla dessa olika människoöden inkännande. Det ganska breda urvalet av personer som porträtteras ger ju också en lättsam skildring av det svenska klassamhället av idag. Samtidigt har jag lite svårt att föreställa mig vem som verkligen är bokens målgrupp? Cykel-fantaster kan nog uppleva att den röda tråden spelar en tämligen marginell roll för många av kapitlen. Ett par av kapitlen skildrar exempelvis personer som främst använder cykeln för att ta sig till sina respektive arbeten, och cyklandet ges inte någon större tyngd i porträttet som tecknas. Ett av kapitlen handlar också om spinning-instruktören Sara, annars mer känd som tämligen kontroversiell politiker för kristdemokraterna. Jag uppfattar i och för sig detta som ett av bokens mer givande personporträtt, men det är likaså ett personporträtt där fenomenet cykel spelar en högst marginell roll, då det främst är politikern Sara som skildras.

Kanske kan man tänka sig den här boken som ett mellanting mellan en biografi och sådana personporträtt man kan återfinna i dagstidningar. Så den som älskar någondera av dessa två genrer kan säkerligen uppskatta den här bokens kapitel-långa personporträtt. Som cykel-läsning riskerar den dock att göra läsaren besviken.

Similar Posts:

• Framför och bakom fronten
• Levande om socialismens död
• Gör inte bilarna ledsna
• Ungdomens synder
• Kulturarbetare i gig-ekonomin

Kruxet med att cykla 2016 är bara att det är lätt att bli till en blandning av missionär och rättshaverist. Baksidan av yrandet om Riddarfjärden är irritation över usel cykelplanering, och jag har en pyrande misstanke att all den där motionen jag får vägs upp av blodtryckshöjningen varje gång DN anordnar en temavecka om att cyklister är ”värstingar”. Du där på cykeln – är du en MEMIL eller en MEKIT? Cyklar du för att du hatar fotgängare eller för att du hatar bilister? Är du en naiv miljöaktivist (som säkert får köras över) eller en arrogant överklassare med för mycket pengar? Är du medveten om att dina barn kommer att dö så fort de nuddar en cykel utan hjälm, knäskydd och reflexväst, och att alla som bär hjälm är cykelkrigare? Samtidigt som ingen höjer på ögonbrynen över att biltrafiken fortsätter öka och köerna blir trögare trots alla fina föresatser och klimatmål; att köra bil, och att några dör av det, är ju trots allt normalt.

I Ny Illustrerad Tidning kunde man 1869 läsa: ”Velocipeden rycker allt närmare in på livet, och vi äro numer ingen dag säkra på att icke möta en sådan på våra promenader i Kungsträdgården eller på Drottninggatan.” (…) Man debatterade också faran med att förflytta sig i en sådan onaturligt hög fart. Förutom faran att de kunde bryta armar och ben menade man att cyklister även riskerade att drabbas av nervrubbningar, depression och vattenknän.

…Oj. Ursäkta ranten. Var var jag? Just det: Cykla! uppstod ur Johansson och Lagercrantz’ programserie Cykla i P1 häromåret, och naturligtvis också ur de senaste årens diskussion. Det är en trevlig bok, lite coffeetableaktig sådär med lagom långa artiklar som levererar allt från cyklingens historia till personliga vittnesmål (jag sa något om missionär, va?), om initiativ för att skapa säkrare cykelvägar i både Brasilien, Nederländerna och Sverige, praktiska tips för cyklister, diskussioner om cykelns plats i samhället, hur infrastrukturen trots löften ofta görs allt sämre både i städerna och på landsbygden, om en trots allt växande rörelse med cyklister som kräver plats … Det gör boken lite splittrad och hattig, men ändå; den är påläst, välskriven, inte onödigt konfrontativ, med gott om bilder och diagram och täcker både det positiva och det negativa. Den känns kort sagt ganska sansad, hoppfull och, ja, trevlig. Jag sätter den gärna i handen på någon.

Fast hur trevlig den än är kommer jag inte ifrån att den känns som en debattinlaga, och hur mycket matnyttig information den än innehåller om folkhälsa och trafiklösningar och klimatlösningar och trafikregler och olycksrisker och ocykelbara 2+1-vägar etc etc känns det som att det blotta faktum att författarna måste ta upp femtielva olika vinklingar för att försvara rätten att cykla (och att det skulle förändra världen) belyser hur överdriven debatten har blivit. Så jävla hårt är det varken att cykla genom staden som simmar på vattnet en ljum vårkväll (fast jag sa väl rättshaverist, va?). Kan vi inte slappna av lite? På något plan kan jag tycka att bara titeln hade räckt: Cykla! Eller låt bli, men vet att tids nog får du hursomhelst åka bil i långsam procession.

Similar Posts:

• Kulturarbetare i gig-ekonomin
• Cyklist-porträtt
• Om amerikaner för européer
• Ta tillbaka allt som är ditt
• Allting går att sälja med mördande reklam?