Ganska snabbt in i boken lägger sig dock den oron. Visst, det är inte Shakespeare, men väljer man en bok där framsidan ser ut som korsningen mellan en Wahlströms gröna ryggar och något som under min uppväxt skulle ha kallats videovåld och där undertexten säger ”en berättelse om skräck, knark och rock´n´roll” så är det ju knappast odödliga versmått man bör förvänta sig. Vad Dee Dee istället bjuder läsaren på är ett innehåll så exakt beskrivet i undertexten att Sverker Olofsson aldrig skulle kunna skicka den i sin soptunna, hur mycket han ändå skulle ogilla själva innehållet.

Huvudpersonen i boken är Dee Dee själv som precis flyttat tillbaka till New York efter ett misslyckat försök att bosätta sig i det soliga Kalifornien. Han har sin vana trogen inkvarterat sig på Chelsea Hotel. Men det myntomspunna hotellet har inte längre någon lockelse för Dee Dee, utan är endast en nödlösning eftersom han har sin hund med sig, något som omöjliggör alla hopp om att få hyra en vanlig lägenhet. Om Dee Dee bara fick vara ifred, rasta sin hund på 23:e gatan, få lite knark levererat av en pålitlig dealer och ha det lugnt och skönt på rummet med sin flickvän så skulle allt vara ganska bra. Högre krav än så har han nämligen inte.

Men Chelsea Hotel är ju inte vilket hotell som helst och ganska snart raseras det som skulle kunna vara en bedräglig tillvaro. Dee Dee misstänker att deras rum, nummer 117, tidigare hade nummer 100 på dörren, det rum där Sid Vicious ska ha mördat Nancy Spungen och det dröjer inte länge innan det verkliga helvetet tar över. För det är just vad Chelsea Hotel är, bokstavligt talat. Det som i de första kapitlen börjar som en nästan lågmäld berättelse om en före detting som bara söker lite lugn och ro förvandlas raskt till fullständigt kaos där all form av struktur och handling snabbt raseras. Som läsare kastas man hit och dit men geografiskt befinner man sig hela tiden inom hotellets väggar.

Jag har svårt att tänka mig att litteraturen någonsin varit närmare en b-filmsskräckis än i denna bok. Knappast har den heller varit närmare en Ramones-låt, för det går fort, det är stökigt men ändå finns här något tilltalande, något intelligent som ligger precis under ytan. Dee Dee kan nämligen sitt Chelsea Hotel, så mitt i allt kaos dyker det hela tiden upp popkulturella referenser. Men också en underliggande känsla av trötthet. Att egentligen ha fått nog av klichébilden av sig själv som legendarisk punkrockare men samtidigt inte ha något annat att falla tillbaka på.

När Dee Dee skrev boken hade han bara ett år kvar att leva. Efter att ha varit ren under några år föll han tillbaka i missbruk och dog av en heroinöverdos, femtio år gammal. Chelsea Horror Hotel har beskrivits som hans litterära testamente och att BTM nu släpper denna i utmärkt översättning av Andreas Öberg är inget mindre än en popkulturell välgärning. Har man det minsta intresse kring Ramones ska man läsa boken. Saknar man det intresset ska man istället lyssna på bandets fyra första skivor: Ramones, Leave Home, Rocket to Russia och Road to Ruin. Då kommer också intresset för boken, det kan jag praktiskt taget garantera.

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com
• Musikvecka: Fullt ös medvetslös
• See the city’s ripped backside
• Patti och Robert söker livet
• Krig mot knarket eller mot det bejerotska paradigmet?

I Just kids berättar hon om sina ungdomsår i New York från mitten av 60-talet och vidare under 70-talet. Det är smått sjaskigt och fattigt, men med en brinnande lust att bli någon. Av en slump blir hon vän med långt senare ansedda Robert Mapplethorpe och mellan dessa två underliga individer spirar vänskapen och kärleken. Hon skriver och han målar, tecknar och senare även fotograferar.

De för en tillvaro där varje dag är en kamp för att skramla ihop tillräckligt med pengar för att kunna äta sig någorlunda mätta, och under livsresans gång möter de allehanda kända musiker och konstnärer.

Bilden av Mapplethorpe är av en vilsen och sjuklig själ, speciellt första tiden på Chelsea Hotel där Patti ser efter honom som om de vore ett gammalt strävsamt par. Han bejakar inte riktigt sin homosexualitet och lyckas smitta Patti med gonorré, vilket hon verkar ta med en klackspark. Jag såg en stor utställning av hans fotografier på Louisiana för många år sedan och det är intressant hur bilder i rätt forum betraktas som konst och i ett annat som porr. Han tog fantastiska bilder, men även många i den grövre porrklassen och jag har lite svårt att se det konstnärliga i ett foto på en mansarm uppkörd i en annan mans rektum. Men men, it´s in the eye of the beholder, som man säger.

Just kids är en läsvärd bok om en svunnen tid som jag så många gånger själv drömt om. En tid då verklig musik och konst skapades och då allt verkade möjligt. Det är bara att titta på den fantastiska omslagsbilden på de tu. En utomordentligt härlig bild tagen på Coney Island 1969. Två världssjälar med framtiden för sig, trots svårigheter och motgångar.

Similar Posts:

• Personlig tankebok från en rockpoet
• Att halka in på rock’n’roll av en slump
• Musikvecka: Fullt ös medvetslös
• 70-talets största sötsak
• Självbiografiernas självbiografi

Verkligheten kommer att se lite annorlunda ut i den här gissningsvis smått självbiografiska debutromanen (vid ett tillfälle är Vyvian mycket noga med att påpeka att han inte heter Cyril, bara en sån sak). Inte så att han inte får uppleva saker, jodå; han umgås med en salig blandning udda typer, han har sex på Chelsea Hotel, han tar en drogad detour till Vegas, han jobbar som Johnny Depp-lookalike, pratar cunnilingus med Iggy Pop, blir stött på av Michael Stipe … inget av det är så glamoröst som det låter, och inget gör det enklare att komma undan de svårare sakerna i livet.

Problemet är bara att det lite för ofta känns just som en återupprepning av myten New York. Kanske är det bara det att han och jag uppenbarligen lyssnat på samma skivor och sett samma filmer, men … han kommer aldrig riktigt runt problemet att det redan sagts så oerhört mycket om stan. Namedropping i evinnerlighet och den ena skildringen av livet på Manhattan efter den andra som visserligen är väl utfört, men utan någon ny vinkling. Vyvians kringflackande liv gör att boken nästan uteslutande blir rapportering, sällan reflektion, som om Hellman vore lika ovillig som Vyvian att ta itu med dennes problem med familj och gamla vänner. När han någon gång stannar upp och försöker tänka efter om det amerikanska eller svenska samhället blir det ofta sympatiskt, men också ganska banalt.

Den västerländska genomsnittsmänniskan var korkad. Det räckte att titta på de tevefilmerna för att inse det: "Baywatch", "Beverly Hills", "Sex And The City", "Vänner". Dokusåporna ska vi inte tala om. (…) Västerlänningar fostrade sina barn att tro på "Baywatch" och "Big Brother".

Kan man verkligen vara med om allt det Vyvian upplever – och inte ha något intressantare att säga om det? Boken har sina ögonblick där den snuddar vid något som verkligen berör, men girar lite för ofta raskt iväg till nästa fanboyaktiga utläggning om Bob Dylans ögon …

Hellman kan skriva, inget snack om saken. Språket är livfullt, och av och till engagerar storyn, men lite för ofta känns det mer som minnesanteckningar för hans egen skull än för någon läsare.

Similar Posts:

• Patti och Robert söker livet
• Att väcka den där längtan
• En julsaga
• I thought I was someone else…
• Gå i ide