Tja, tillsammans med en mängd andra uppror, revolutionärer och terrorister finns de med i Björn Kumms bok Motstånd – de maktlösas kamp. Där går han igenom närmare trettio olika motståndsrörelser, geografiskt område för geografiskt område och något sånär kronologiskt ordnade – det är naturligtvis inte helt lätt gjort – från tysk kolonialism i 1900-talets början och fram till Occupy-rörelsen, Bradley Manning, Edward Snowden och Julian Assange.

Det kan se ut som ett ambitiöst försök att greppa hela det senaste dryga århundradets historia. Samtidigt saknas många centrala sociala rörelser av oerhörd vikt, som den amerikanska medborgarrättsrörelsen, kvinnorörelsen och gayrörelsen. Är inte det motstånd? Om Wikileaks är det?

Att sammanföra så många motståndsrörelser borde just kunna leda till en intressant diskussion kring vad motstånd egentligen är? Är det, med 68-rörelsens från Mao lånade slagord, ”rätt att göra uppror”? Under vilka omständigheter? För vem?

Kumm säger i intervjuer att han vill knyta an till en diskussion från Terrorismens historia – att det inte är självklart vem som kallas terrorist eller motståndsman, förtryckare eller befriare. Segraren skriver historien och allt det där. Ändå är den diskussionen märkligt frånvarande i Motstånd. Den räknar upp en jäkla massa händelser, och visar i undantagsfall på fina kopplingar dem emellan, men den uppmärksammar och utesluter utan att förklara varför. Urvalet är ”mitt eget” skriver han i förordet. Jaha. Det blir man ju inte precis klokare av.

Det låter kanske akademiskt att efterlysa skarpare definitioner – jag har själv ofta ganska kort om tålamod för sådant, oakademiskt nog – men här är resultatet att hela intrycket blir luddigt och godtyckligt. Mängder av intressanta händelser, rörelser och personer svischar förbi, men jag blir osäker på vad författaren tänker sig att jag som läsare ska ha alltsammans till. Vad finns att lära sig?

Kapitlen är korta och konkreta, men inte sällan en ganska konstig blandning av svepande och alltför detaljerat. Fokus liksom fladdrar, som i avsnittet om Palestina där nästan hälften av de knappa tolv sidor som ägnas den komplicerade historien ägnas mordet på Folke Bernadotte och huruvida prinsessan Estelles namn (eftersom Folke Bernadottes hustru hette Estelle) kan tolkas som en markering mot Israel från kungahusets sida.

Det är kanske ändå inte motstånd från ”de svagare folken och nationerna”, ”historia från de koloniserades perspektiv”? Det är åtminstone vad jag kan vaska fram av Kumms definitioner, att motstånd, som i undertiteln ”De maktlösas kamp” bygger på ett underläge. Men är det alltid självklart vem som är i över- och underläge? Vem bestämmer det? Anders Behring Breiviks terrordåd utgick väl till exempel från en upplevelse av att vara undertryckt, utsatt, av ett akut behov av motstånd? Rasister och antifeminister hävdar nästan regelmässigt att det i själva verket är de som är förtryckta. Något högerextremt motstånd finns över huvud taget inte med boken, så jag kan tyvärr inte svara på om Kumm menar att det finns ett objektivt kriterium på maktlöshet som dessa figurer bommar på. Kanske är det förklaringen till att de lyser med sin frånvaro.

Då få gånger han kommer med mer svepande teorier är det svårt att bedöma vad de grundar sig på. Vid kolonialt motstånd finns ofta en mer anpassningsvillig äldre generation och en mer upprorisk yngre, skriver han till exempel i förordet. Om det är en etablerad teori och vilka belägg den i så fall stöder sig på framgår inte. I slutordet skriver han istället: ”Både i Mannings och Snowdens fall är det tydligt att gamla tiders lojalitet inte längre är automatisk. I dagens värld binder man sig inte frivilligt för en livstid i nationens tjänst.” Det verkar som ett historiskt sett ganska märkligt påstående för mig. Nationalism är ju en rätt sentida uppfinning.

Nej, jag vet faktiskt inte vad jag ska tro om den här boken. Jag hade velat gilla den, för den tar upp en mängd intressanta saker, men jag känner mig inte ett dugg klokare när jag slått igen den. Snarare tvärtom.

Similar Posts:

• Vilket nya motstånd?
• Kärleksfull skildring av kampen mot Hitler
• Rösträtt, nej tack!
• Dags att deklarera!
• Befrielsen är nära?

Så har det varit länge och samlingar med berömda sista ord finns i högar. Säkert kan de säga en hel del om vårt förhållande till döden och livet efter döden och inte minst, förstås, om vilka människor vi genom historien tillskrivit betydelse. Så vad skiljer Berömda sista ord från 2013 från någon av de tidigare citatsamlingarna?

Tja. Det är kanske Steve Jobs, då. Av ganska naturliga skäl. Och nog passar han rätt väl in i skaran av framför allt manliga genier och makthavare i Åke Perssons bok. Jag har egentligen inte vad jag kan komma på läst just den här typen av samling tidigare, och ändå känns det som att jag har hört alltsammans förut. Karl XII, Arkimedes, Jesus, Billy the Kid, Oscar Wilde, Napoleon, Caesar … Det är maffia, vilda västern, diverse slagfält, Hitlers bunker och så några enstaka kvinnor, mest i form av drottningar, Marilyn Monroe, Anne Frank och Jeanne d’Arc. Persongalleriet är som hämtat ur vilken av de där till förväxling lika populärhistoriska tidskrifterna som helst. Särskilt nyskapande känns det ju inte.

I regel får varje person ett eget kapitel, här och var med någon sorts samlingskapitel instoppat, och längden varierar. Ofta känns själva dödsögonblicket lite som en ursäkt för att skriva små biografier i allmänhet, och en del av dem är förstås intressanta. Jag blir till exempel riktigt rörd av berättelsen om riksmarskalk Axel von Fersen, som 1810 slås ihjäl av en stockholmsk mobb. Han dör med sin älskade Marie Antoinettes porträtt på sig, på dagen 19 år efter att han försökt rädda drottningen undan franska revolutionens giljotiner, och hans sista ord lär ha varit bönen ”Slå mig inte, go vänner!”.

Perssons ambition är att berätta historien bakom de berömda sista orden, men det är förstås påfallande ofta svårt. Ofta verkar det osannolikt att de där orden verkligen uttalats. Ibland har det kanske tagit flera hundra år mellan det faktiska dödsögonblicket och att orden första gången omtalas. Ibland finns motsägelsefulla berättelser om vad som faktiskt sades. Ofta kan man misstänka att närstående velat snygga till alltsammans. Kontentan blir ofta att man inte kan veta säkert.

Så kan det ju vara med historia. Det finns begränsat med källmaterial att tillgå och ibland får man kanske nöja sig med vad som är sannolikt, eller helt enkelt med ett frustrerande ”vi vet inte säkert”. Inom historievetenskapen tenderar man mer och mer att kringgå sådant genom att ställa andra typer av frågor. Det brukar kallas ”den kulturella vändningen” eller något åt det hållet.

Okej, vi vet kanske inte ”vad som verkligen hände”. Men vi vet att de här historierna om kända människors sista ord berättas och väcker intresse, och att de gjort det under lång tid. Man kan fråga sig till exempel vad de där berättelserna säger om de människor som berättar dem: Vilka personer och sista ord är det vi har intresserat oss för? Har det förändrats över tid? Vad säger det om vårt förhållande till döden, och så vidare? Där finns ju all möjlig potential att gå vidare med.

Jag skulle gissa att vår samtid lägger mindre vikt vid det högtravande och korrekta, medan vi med förtjusning tar till oss kvickheter som Oscar Wildes ”Jag dör som jag har levat: över mina tillgångar” eller rena dråpligheter som nordstatsgeneralen John Sedgwicks påstådda ”På det här avståndet skulle de inte kunna träffa en elef-”. Jag kan hålla med Persson om att det är ”i alla fall ganska kul för alla dem som försökt traggla sig igenom Odysseus eller Finnegans Wake utan att fatta ett smack” att James Joyce sista ord ska ha varit ”Är det ingen som förstår?” och de litterära exemplen – även fiktiva – skulle jag förstås gärna sett mer av.

Mot framtiden, och sista ordet för oss generationer som sällan kan göra någonting utan att samtidigt formulera det för oss som en vitsig Facebook-status, pekar förmodligen den mexikanske revolutionären Pancho Villas påstådda ”Låt det inte sluta så här. Säg att jag sa någonting.”

Similar Posts:

• Helgonen är döda människor
• Djingis Khan i ny skrud
• Läs pyramiderna!
• Att vilja vara vad heter det fri
• Keegan gör ingen besviken

Ändå utlovar Marknadskrafter så mycket kritik mot det kapitalistiska samhället att jag har svårt att stå emot. (Dessutom är han så fantastiskt brittisk och fin på bokmässan i Göteborg ett år.) Morgan får en ny chans – och här tycker jag att han är klart bättre.

Istället för ”more is more”-konceptet i 7-11° Celsius utgår Morgan i Marknadskrafter från vår samtid och bara drar tendenserna snäppet längre. Skruvar upp dem. Precis som Juli Zeh i Corpus Delicti förlägger han handlingen bara några decennier framåt i tiden, men här är det ingen ängslig miljö- och hälsomedvetenhet som förvridits till grimas.

Morgan skildrar istället thatcherismens London i mitten av århundradet. Klassklyftorna är enorma och storföretagens vilja är lag. Huvudpersonen Chris Faulkner växte upp i zonerna, de avspärrade områdena där stadens många fattiga lever, men har arbetat sig upp. I romanens inledning har han precis rekryterats till Shorn Associates avdelning för Konfliktinvestering. Där investerar man helt enkelt i krig, i diktatorer och väpnade uppror som man förser med vapen och information. ”För små krig!”, skålar man på firmafesterna.

Men också ekonomernas verklighet är brutal. Man tävlar om kontrakt och befordringar genom pansarbiljakter på liv och död. Det är som om kapitalismens blodiga händer aldrig handlat om en metafor. Den första kollega Chris möter på Shorn står helt enkelt inne på toaletten och tvättar det värsta blodet av händerna.

För min del hade jag klarat mig ganska bra utan mordiska biljakter. Intrigerna på Shorn och mötena med diverse sydamerikanska diktatorer och upprorsledare räcker gott som spänningsmoment och machostilen funkar faktiskt riktigt bra – om än ganska knackigt i en svensk översättning som ibland irriterar – för att bära samhällskritiken. Som när Chris reflekterar över basnäringen Strukturanpassning:

nya SAP-konsultkonsortier dök upp hela tiden som svampar på en gödselhög. Det var ju inte direkt högteknologi det handlade om. Skär ner på folkhälso- och utbildningsutgifter, öppna upp för utländskt kapitalflöde, spräng lokala bromsklossar i lagstiftningen och i arbetsmarknadssektorn. Ljug om resultaten och se till att militären slår ner obekväma protester. En vältränad apa skulle kunna göra det.

Inställningen till övriga världen är precis lika imperialistisk som någonsin. Chris utvecklar en viss sympati för upprorsledaren och Che Guevara-typen Barranco och får en utskällning av chefen:

- Tror du verkligen att vi har råd att låta u-länderna utvecklas? Tror du att vi skulle ha överlevt upphöjelsen av Kina till en modern, välartikulerad stormakt, för tjugo år sedan? Tror du att vi skulle kunna förvalta Afrika om det var fullt av länder som leddes av intelligenta, okorrumperade demokrater? Eller ett Latinamerika som leddes av män som Barranco? Fundera på det ett ögonblick. Hela befolkningar som får utbildning och är friska och säkra och har drömmar och mål. Kvinnors rättigheter, för fan. Vi har inte råd att låta något sådant hända, Chris. Vem ska suga upp vårt subventionerade matöverskott åt oss? Vem ska sy upp våra skjortor och skor? Vem ska tillhandahålla billig arbetskraft och billiga material? Vem ska lagra vårt kärnkraftsavfall och balansera vårt koldioxidöverskott? Vem ska köpa våra vapen?

Kanske är det paradoxalt att jag gillar science fiction när det är så lite science fiction som möjligt, men Morgans skildring av utrikespolitik och handel är sylvass och träffande. Att ekonomerna faktiskt skulle riskera sina egna liv, rent bokstavligt smutsa ner sina egna händer, det har jag svårare att köpa.

Så jag tycker att det är synd att författaren inte riktigt vågar lita på att hans berättelse gått hem, även utan en del av de mer spektakulära inslagen. Det är som om han tror att medicinen kräver socker i botten för att gå ner, och lite ängligt översockrar sörjan. Onödigt.

Och med socker menar jag förstås biljakter och noir-porr.

Similar Posts:

• Blod och bensin på manschetten
• Framtidsmord som bort vila i frid
• Fullständig backup i bakfickan
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi
• Science fiction

Så vad är det som händer i politiken egentligen? Har höger blivit vänster? Vänster höger? Är hela uppdelningen i höger och vänster helt enkelt fetute?

Att ideologierna är döda har som bekant hävdats åtminstone sedan Sovjetunionens fall och kalla krigets slut (hur mycket det nu hade med ideologier att göra). Den liberala kapitalismen har utropats till ensam segrare och runtom i Europa har mäktiga gamla socialdemokrater kliat sig i huvudet, anställt amerikanska pr-konsulter och slagit in på ”tredje vägen”.

Vad är det där för något? Hur gick det till? Och finns det verkligen inga andra alternativ? Det undersöker Klas Gustavsson i Socialismens liv efter döden. Gustavsson är doktorand i sociologi och uppenbart både påläst och beläst. Resultatet kunde vid första anblicken blivit avskräckande för den måttligt bevandrade – men titta på boken. Cool titel. Riktigt snyggt omslag. ”Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj”, bad Monica Zetterlund tidsenligt i Hasseåtages ljuvt melankoliska ”Var blev ni av, ljuva drömmar”. Här är det Che Guevara som blivit modeikon på catwalken, när ”utsugare mot utsugna” bytts mot postmodernism och identitetspolitik.

I Socialismens liv efter döden ger Gustavsson en lättillgänglig introduktion till socialismens, och i bred mening socialdemokratins, historia och framtid. Gustavsson läser Marx och Engels, Hardt och Negri, han läser Giddens och Derrida, Fukuyama och Lyotard, Castells och Klein. Han gör debatten relevant och lättbegriplig och kopplar ihop teori med praktisk politik – komplett med referenser från Nietzsche till Nationalteatern. En tämligen briljant liten guide till vänsterpolitikens möjligheter som med turbulensen inom Socialdemokraterna känns aktuellare än någonsin.

För finns det ett liv för socialismen efter dess påstådda död? Den frågan kan lika gärna vändas i en motfråga. Finns det fortfarande orättvisor i världen?

Zetterlund, Alfredson och Danielsson, med sin visa som på flera sätt tycks tonsätta Gustavssons bok, kan gott få sista ordet här:

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
Ja, vad gör vi nu, vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att även om det blåser lite kallt
tro på det vi trodde på, trots allt

Similar Posts:

• Marx för 2000-talet
• Socialism i en stad
• Massorna slår tillbaka
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Från Vita huset till House of Cards?

Det är en ganska klassisk vänsterroman av typen som ockuperar bokhyllorna hos de flesta som någon gång läst en grundkurs i humaniora. Jag vet inte om det känns uppfriskande eller lite jolmigt sentimentalt.

Porträttet av revolutionären Warda är för all del uppdaterat. Hon är inte sminkad till hjältinna: glöden är stark men tillåter henne att tvivla; våldet ser hon som nödvändigt men vämjas av det; hennes milismän ser oftare på hennes bröst än lyssnar på hennes order. Överhuvudtaget har Ibrahim svårt att hålla undan för erotiken på det där sättet som kan ge en känsla av att man befinner sig i författarens egna erotiska fantasier snarare än i hans romaner. Nästan ännu troligare är det förstås att Ibrahims ambition är att skapa en modern totalroman som är tillgänglig för fler än de som är intresserade av arabvärldens politiska historia.

Följaktligen rymmer Warda både spänning, erotik, politiskt maktspel och småputtrig socialproblematik. Det är OK, absolut. Men ibland undrar man hur man hamnade i en biljaktsscen á la Indiana Jones när man alldeles nyss fick två års politisk historia refererat på en middag för omanska intellektuella. Och allt i en prosa som är ganska kallt dokumentär. Resultatet är tyvärr ganska splittrat ("nu tar vi lite spänning, sen kör vi lite våldsam socialrealism och så lite naket"). Ibrahim har sina styrkor som ordmurare, han kan referera starka händelser på ett trovärdigt sätt som ger den dokumentära känsla som dokumentärfiktion av den här sorten kräver. Medan andra delar inte riktigt träffar mitt i prick, han verkar till exempel ha lite svårt att sätta sig in i hur en kvinna tänker och fungerar: Wardas förhållande till sin sexualitet känns platt på ett sätt som mer påminner om stilen i grabbiga actionböcker, trots Ibrahims ambition att vara feministiskt modern. Inte heller vågar han lämna sin dokumentära stil för att ge liv åt landskapet eller karaktärerna: ett ökenlandskap beskrivs som ett ökenlandskap och ett berg som ett berg och de många omanier berättarjaget träffar är en jämngrå massa där alla följer standardformuläret "hemlighetsfull omanier med gömd agenda 1A".

Fast en annan aspekt är romanens skådeplats. Det är njutbart att så intensivt och genomgående få spendera tid i en del av världen som är så aktuell som mellanöstern. För de flesta som enbart följt nyhetsflödet är Warda ett ganska effektivt förstoringsglas som trollar fram nyanser och jagar undan okunskap. Sonallah Ibrahim är inte så dum som reseledare och Warda öppnar en del fönster som vi hade glömt att de inte var låsta. Revolutionshjältinnan Warda och hennes starka och moderna integritet i en föråldrad kultur glöder dessutom starkt igenom boken, men med henne undantagen är Warda en ganska sval historia.

Similar Posts:

• Kuba-propaganda
• En litterär egyptisk såpa
• USA:s trogne vän?
• Små inblickar i en osminkad, men färgstark, annorlunda vardag
• Ars moriendi – konsten att dö

Boken består av tre artiklar – tal och brev, som Che hållit vid olika tillfällen. Det är mycket tal om kolonialism, om USA-imperialismen, om socialismen som den enda vägen framåt, om staten och avantgardet som ska ta över makten, om Fidel som ledstjärnan för allt gott. Hela boken ryker verkligen av en retorik som i dagens läge känns tämligen passerad.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan Ches artiklar skrevs. Det är exempelvis inte bara USA som har bedrivit imperialism, utan även det socialistiska blocket. Och inte minst; det socialistiska blocket har fallit. Idag står Kuba tämligen ensamt kvar om att vilja driva något som kallas socialism, som en bastion från en svunnen tid.

I Ches beskrivning förutspås den här undergången i viss mån. Men inte berodde det på diktaturen, på förtrycket, på att staten var lika illa i många socialistiska länder som någonsin i andra militärdiktaturer. För Che beror det på att det socialistiska blocket inte kunde hålla samman. Att proletariatets diktatur blev en diktatur över proletariatet verkar inte vara några problem.

Det är kanske inte att förvånas över Guevaras syn. Folket, skriver han, är bara en halvfärdig produkt, som måste ledas av avantgardet. Och avantgardet – ledda av Fidel Castro – är de sanna uttolkarna av och vägledarna för folkets vilja. Det som framträder är en oerhört patriarkal syn på vanliga människor, som gör det lätt att förstå hur de socialistiska ländernas maktelit har kunnat motivera diktaturen.

Jag fascineras också över hur rättfram Guevara är över vad han anser krävs för att nå målet. Det kommer inte räcka med lite gatuslagsmål eller strejker, gatstenar mot tårgas är bara upptakten. Nej, det kommer att vara en lång och blodig kamp, säger han uttryckligen. Och vi måste hata. Hat är en oundgänglig del av kampen eftersom det förvandlar en till en ”effektiv, våldsam, noggrann, kall dödsmaskin”. Jag undrar om många av de som än idag hyllar Che verkligen har läst honom, och håller med om detta?

Similar Posts:

• Kuba-propaganda
• Kubansk partipamp talar ur skägget
• Frihet, rättvisa, solidaritet
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Trendig men överflödig

Det tråkiga är att mannen inte har så mycket att säga oss. Hans analys är föga originell, utan ett praktexempel på klassisk marxism-leninism (enligt Fidels lära). Och inte ens intressant sådan. Tvärtom blir de närmast religiösa dragen i marxism-leninismen talande i Piñeiros tolkning. Talen och intervjuerna cirkulerar kring (surprise!) USA-imperialismen, revolutionen, klasskampen… samt förstås; Che. Sankte Che. Mannen som inte kan dö (titeln på en av intervjuerna är faktiskt ”The immortality of Che”).

Det är intressant med denna personkult kring Che Guevara. Till viss del handlar det väl om martyrkult – han dog kämpandens för något han trodde på. Men späds den inte på av att Che (i likhet med kulten kring exempelvis Patrice Lumumba eller Mahatma Gandhi) aldrig egentligen behövde solka sig med konsekvenserna av sina egna idéer, dvs administrera den socialistiska stat som han förespråkade att avantgardet skulle göra? Piñeiro har hur som helst egentligen inte mycket att tillföra om Che. Det är förstås personliga hågkomster som kan vara intresserade för den frälste. Men eftersom hans uttalanden ändå måste betraktas för vad de är – den officiella kubanska historieskrivningen – så bör man nog förhålla sig tämligen kritisk till många utsagor (t.ex. hur bra stöd Che ”egentligen” fick av Kuba, för sitt gerillakrig i Bolivia).

Den här boken känns verkligen som något som både redan befinner sig, och bör förbli, på vilolunden för statstrogna, överflödiga historieskrivningar. Frid över dess minne.

Similar Posts:

• Kuba-propaganda
• Het kubansk gryta!
• Allt du vill veta om Kuba, och lite till
• Che – mannen, myten, martyren
• Globaliserings kritiker talar

Revolutionen på Kuba, som inleddes 1959, har nu passerat 40-års-gränsen, och börjar ta sig in i medelåldern. För att fira de första 40 årens revolution ger därför förlaget Ocean press ut en lång rad historiska ”dokument” om revolutionen.

Det mest slående är väl urvalet av dokument. Fidel, Fidel och idel Fidel. Långa tal på än det ena, än det andra området. Något inslag av Raoul Castro (Fidels bror) samt förstås den kubanska socialismens eget helgon Che Guevara finns förstås också med. Det vill säga; ledarna hyllar sig själva. Övriga bidrag är lätträknade.

Ungefär som man kan förvänta sig så handlar det i hög grad om många verbala angrepp på USA och deras imperialism, samt deras lakejers imperialism. Och ingen – upprepar ingen – är det minsta kritisk till den kubanska regimen eller ”revolutionen”. Men det blir ju lite osmakligt att höra Fidel och hans bror berätta hur bra de är på det här med att lyssna på folket, på deltagande demokrati och så vidare. Precis så brukar det alltid låta från diktatorer. Kanske hade det varit intressant att höra någon annan berätta sin syn på saken (oavsett vad man nu tycker om hur regimen verkligen är)?

Men, som Fidel säger i sitt ”tal till intellektuella”: inom revolutionen, allt; mot revolutionen, ingenting. Kontrarevolutionärer ska inte tillåtas, utan hållas kort. I mina öron ekar det otäckt likt Mussolinis slagord; allt genom staten, ingenting mot staten. Framförallt när vi nu, med 40 års facit i hand, vet hur Fidel och hans polare har hanterat regimkritiker.

I sin helhet en helt okritisk, och tämligen osmaklig, hyllning till en 40-årig diktatur.

Similar Posts:

• Kubansk partipamp talar ur skägget
• Allt du vill veta om Kuba, och lite till
• Che – mannen, myten, martyren
• Het kubansk gryta!
• (Ett volymiöst intet)