Efter att levt som ensamstående med två flickor är Wendy van att vara den som har kontroll, som organiserar. Hon som minns allt och alla. Men de senaste månaderna har något hänt. En trötthet, en glömska kommer smygande och får henne att tappa fokus. Hon genomgår undersökningar. Hon faller igen under sina joggingturer. Något är inte som det ska.

Det visar sig att hon har haft en stroke. Sjukskrivning och undersökningar. Hon repar sig sakta i hemmiljö men det är inte lätt och hon saknar tempot och arbetet mot deadline. Vad kommer framtiden att innebära? Rädsla för att det ska bli värre? Frågorna är många.

Efter en tid är Wendy tillbaka på arbetsplatsen. Dimman i hjärnan är kvar. Hon lever bland post-it-lappar både hemma och på jobbet. Hon börjar lära sig system för att orka och klara av dagarna. Undersökningarna fortsätter. Efter en tid kommer svar om begynnande demens. Hon går igenom beskedet tillsammans med sina vuxna döttrar Gemma och Sarah. Tillvaron blir allt mer komplicerad och vardagen med arbete och bilkörande begränsas. Till sist förstår Wendy att hon inte längre kommer att klara allt som hon tidigare klarat. Allt tar längre tid och kräver mycket planering och energi. Fördröjda reaktioner. Sjukdomen är ett faktum. Det blir pensionering.

Wendy har trots allt en mycket positiv livsinställning. Hon låter sig engageras som ambassadör för minnessjukdomar. Hon är med och spelar in videor där hon berättar om sig själv och sin sjukdom. Hon börjar föreläsa och reser ensam långa sträckor med tåg i England för att besöka olika tillställningar. Många förvånas över hennes energi och engagemang men hon förklarar att sjukdomen börjar någonstans och hon är i dess början. Man kan fortfarande leva ett någorlunda gott liv trots alzheimers. Det finns mycket som underlättar för minnessjuka och Wendy delar med sig av råd och tips. Hon gör sig ett namn och känner mening med sina nya uppgifter. Hon som aldrig egentligen skrivit startare en blogg där hon berättar om vardagen. Hon får nya vänner och möter mycket värme.

Berättelsen går framåt i kronologisk ordning. Med jämna mellanrum kommer kapitel i kursiv stil som är ett samtal som Wendy har med sig själv när hon ser tillbaka på sitt liv och allt vad hon hann med som frisk. Flickorna har varit hennes liv men nu blir hon allt mera beroende av dem. Skulle de inte finnas skulle hon till och med överväga att avsluta sitt liv på en klinik i Schweiz den dagen när hon inte längre minns vem hon är. Men den sorgen vill hon inte förorsaka dem. De försöker alla tre skapa en tillvaro av ljus och värme – trots demensen.

Självbiografin Hon som var jag liknar egentligen ingen annan bok som jag läst om minnessjukdom. Ofta skriver vuxna barn om demenssjuka föräldrar, till exempel Dippen & jag (2017) av Charlotta von Zweigbergk, men jag har aldrig läst om minnessjukdom ur ett inifrånperspektiv. Jagberättarperspektivet gör att texten kommer mycket nära läsaren. Man känner starkt med Wendy när hon redogör för sin progressiva sjukdom, för sina rädslor och dåliga dagar. Ibland blir det helt tomt: hon glömmer ord, platser, ansikten. Glömmer sina egna minnen. Vem är man då? Hon ler och försöker. Humör och humor gör ändå det mesta något lättare. Och där lämnar Wendy oss, i april 2017. Jag kollar in hennes blogg och visst skriver hon i januari 2020. Julen 2019 har inneburit både glädje och lite lätt ledsamhet (“lull”).

Det här är en viktigt bok. Att läsa Wendy Mitchells bok är en resa i en verklighet som möter oss alla förr eller senare – i en eller annan form.

Similar Posts:

• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Inget är fast, allt förflyktigas
• Tro, hopp och humor
• Inte bara om de äldre
• Boken som så gärna vill penetrera

Fadern var journalist för Sydsvenska Dagbladet och senare chefredaktör och ansvarig utgivare på Gotlands Allehanda. Hans egen far var major och väntade ivrigt på att den enda sonen skulle sätta en manlig arvtagare till adelskapet till världen. Vilket aldrig hände. Däremot var JvZ gift tre gånger och hade fyra döttrar och en bonusdotter. Han var en spirituell, gladlynt, humoristisk pappa men även en mycket neurotisk, ensam man med många rädslor och en del missbruk.

Charlotta von Zweigbergk föddes 1960 i mitten av flickskaran och var bara några år gammal när hennes mamma lämnade pappan. Hon kände sig inte alltid sedd och uppskattad som just ett barn till en förälder. Istället utvecklade hon en sorts vuxenrelation till sin pappa; de kunde till exempel mötas i diskussioner om yrkesliv och relationer till det motsatta könet. På många vis var fadern en opraktisk man med divalater, mycket buller och bång och med en position som en kung bland sina döttrar.

När han blir hjärtopererad (och är gift med sin tredje fru som han har ett lätt fjolligt, fjortisförälskat förhållande till) blir det då hon, ”Lötchen”, som får börja reda upp en allt mera råddig tillvaro. Hon reser ständigt till Gotland, köper till och med ett eget litet hus där, och fixar och donar åt de gamla turturduvorna. Fru tre dör och fadern konstateras ha alzheimers. Det blir åratal av skötsel av en alltmer bångstyrig, arg, ovårdad och sjuk gammal man. Körkort dras in, feta katten dör, ringar och konst försvinner spårlöst, pappan blir undernärd och allt mer förvirrad. Många gånger är hon på bristningsgränsen av sin förmåga och ork. Samtidigt är detta något som hon vill: att bli behövd av den pappa som ofta stött bort henne under uppväxtåren.

Boken är ofta sorglig. Charlotta von Zweigbergk skriver i ett nu, i ganska korta kapitel och som läsare följer man den nedåtgående spiralen. Men här finns också humor och värme. Fadern är en mycket rolig människa i sina ljusa stunder trots sjukdomen. Och nu får hon bli den som är honom kär och när (närmast?). Även om han inte alltid längre känner igen henne.

Jag tyckte mycket om Dippen & jag. ”Dippen” är ett smeknamn – Charlotta von Zweigbergk kallade honom inte pappa. Antagligen har hon skrivit boken för sin egen skull, för att få reda ut sina känslor. Det finns ett mänskligt och ärligt uppsåt i boken. Hon berättar till exempel att alla hennes egna pojkvänner och män har haft drag av hennes far. På gott och ont.

Det här är även en bok om Gotland – både sommar- och vintertid. Somrigt lätta, pittoreska miljöer och vintrigt ödsliga dito.

Det finns många ”pappaböcker”. Ofta skrivna av personer i medie- och kulturvärlden (Lukas Moodysson, Åsa Linderborg, Karl Ove Knausgård, CajsaStina Åkerström, Alex Schulman, Paul Auster …). Jag har inte läst lika många ”mammaböcker” – nu på raken kommer jag bara på finlandssvenska Pia Ingströms Inte utan min mamma (2010). Kanske papporna fortfarande är, än idag, mera av ”en okänd kontinent” och tar sig rätten att vara det (där)? Därför finns det ett starkt behov att utforska. Eller så lever män (och pappor) trasigare liv som lättare blir berättelser? Det finns lika många svar som frågor och skrivande människor.

Charlotta von Zweigbergk har själv sagt i en intervju att hon borde egentligen ha skrivit en bok om sin mamma som gjort vad som helst för sin dotter. Hoppas hon skriver – jag kommer att läsa den. Vi är många som funderar över vilka våra föräldrar är eller en gång var.

Similar Posts:

• Att insjukna i minnessjukdom
• Pappa och jag
• En pappabok om skidning
• Ingen skriver som Khemiri
• Om skuld och försoning

Själva blir vi bara rikare och rikare. Varenda deklarationsblankett talar tydligt om hur mycket vi tjänat på jobbskatteavdrag, RUT och ROT. Välförtjänta subventioner för oss som har råd. Det är skillnad på folk och folk.

Mitt i denna infekterade debatt – eller, uppriktigt sagt, oftare icke-debatt – slår Charlotta von Zweigbergks Fattigfällan ner. Det är berättelsen om Beata, en hyfsat framgångsrik egenföretagare, frilansare, med adligt efternamn, som alltid klarat sig bra. Gjort rätt för sig.

Tills hon blir sjuk. Som alla frilansare vet lägger man sig knappast sjuk med första bästa snuva. Man biter ihop så länge man har jobb. Tacka nej går ju inte, då blir man kanske inte tillfrågad nästa gång. Så när Beata väl klappar ihop är det riktigt allvarligt. Hon är körd i botten, ligger en tid på sjukhus och blir långtidssjukskriven.

Då har problemen redan börjat. Skatt och sociala avgifter ska in till Skatteverket i förtid när man är egenföretagare. Räkningarna samlas på hög. Försäkringskassan ger kalla handen och hos Socialtjänsten svarar ingen och ingen ringer tillbaka. Vännerna är hjälpsamma till en början, men har svårt att sätta sig in i Beatas alltmer desperata situation. Till slut föreslår någon att hon ska ansöka om en förmyndare: Du MÅSTE betala hyran i tid. Du FÅR INTE låta räkningar hämna hos Kronofogden. Men när man inte har några pengar alls, hur ska man kunna prioritera och göra det förnuftiga?

I recensioner kallas Charlotta von Zweigbergks Fattigfällan såväl roman som reportage (men nu är den ju Augustnominerad i fackboksklassen). Den är skriven i jag-form, påträngande nära sitt ämne. Som läsare är man Beata, med allt mer värkande mage, allt trasigare tänder och risiga underkläder. Man känner förnedringen inför att sitta och snora av gråt på soc och så ändå få avslag för att man skrivit streck istället för nollor i blanketten. Man biter ihop när en vän bjuder på dyr restauranglunch för pengar man hade kunnat leva länge på – och som magen är så söndervärkt av hunger att man knappt kan äta ändå – men ändå inte kan tänka sig att ge samma pengar i handen.

Bara i enskilda detaljer skapar anonymiseringen – Beata heter förstås inte Beata på riktigt – en viss distans. De fyra vuxna barnen är till exempel märkligt frånvarande, och vi får aldrig veta vad det är för sjukdom Beata egentligen lider av och vilka uttryck den tar sig. Det blir en lite märklig blandning av konkret och undvikande.

Naturligtvis hade von Zweigbergk kunnat göra andra val. Plockat in relevant statistik, ta ett större politiskt grepp. Fast risken är ju att den där påträngande, personliga upplevelsen hade gått förlorad då. Gått att distansera sig ifrån. I ett samhälle med stora rikedomar och ökande ekonomiska klyftor är det nog just precis det här vi behöver – det närgångna, det som inte går att värja sig ifrån (och ja, man försöker; hade Beata inte kunnat göra annorlunda där eller där?). Fattigfällan är ett malande magont till bok och oerhört viktig läsning för alla oss som helst skulle titta åt ett annat håll och låtsas som att samhället, trots decennier av åtstramningar och besparingar på dem som har det svårast, fortfarande har ett skyddsnät där ingen behöver falla igenom.

Similar Posts:

• Att hjälpa här och nu
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• Viktigt och tungt om det svenska klassamhället
• Vägen ut ur fattigdom