Charles Burns "X'ed Out"

Jonatan Rosenberg — Fri, 08 May 2015 22:00:44 +0000

Charles Burns är mest känd som författaren bakom Black Hole, berättelsen om en sjukdom som sprider sig bland tonåringar i Seattle under 1970-talet. I seriekretsar är Burns både etablerad och uppskattad och personligen är jag en stor beundrare, men för den stora allmänheten är han förbisedd. I Sverige är skivomslaget till Orups skiva Teddy, som Burns ritat, en mer känd bild än de karaktärer han skapat, som El Borbah och Big Baby.

I en artikel på internetsidan Vice från 2010 försöker man förklara Burns tecknande: ”In his work, he’s created a world that feels like an eerie parallel to those of David Lynch and some of Lovecraft.” Beskrivningen känns inte långsökt men det går att hitta tydligare paralleller för att beskriva hans verk. Den värld Burns målar upp känns framförallt som en modern uppdatering av den Hergé skapade med sin Tintin, en betydligt mörkare och abstrakt sådan.

Burns inspiration från Hergé har alltid varit närvarande. I El Borbah är en scen direkt tagen från Faraos cigarrer där huvudpersonen lyckas delta i ett möte med ett sektliknande sällskap genom att vara utklädd. I X’ed Out tar sig inspirationen från Hergé ännu tydligare uttryck, det förekommer svampar som ser ut att vara tagna från Den mystiska stjärnan, Tintins quiff dyker upp med jämna mellanrum och huvudpersonen har en svart katt som heter Inky (Tintins vita hund Milou heter Snowy på engelska).

Att Burns låtit sina inspirationskällor ta stor plats är lyckat och X’ed Out kan vara det bästa han skrivit efter redan nämnda Black Hole. I teorin låter det kanske motsägelsefullt, Burns borde bli mindre originell genom Tintin-blinkningarna, men det är som när Håkan Hellström i början av 2000-talet lyckades hitta ett eget musikaliskt uttryck genom att översätta textrader av Morrissey rakt av. Att tydligt låta sina inspirationskällor ta stor plats behöver inte vara någonting negativt.

Huvudpersonen i X’ed Out heter Doug och mår inte bra. Han minns sin stora kärlek, en självdestruktiv person som av någon anledning försvunnit ur hans liv. I Dougs drömmar förvandlas han till en Tintin-liknande karaktär som befinner sig i en annan värld och när han är vaken minns han tillbaka till när han var yngre och uppträdde med att läsa egenskrivna dikter inspirerad av William S. Burroughs. Burns tecknar lika snyggt som alltid och att han lämnat det svartvita till förmån för färg fungerar lika bra som den svartvita stilen som tidigare varit hans kännetecken. På många sätt är X’ed Out obegriplig läsning, tolkningsmöjligheterna är många och det är just det som gör detta till en så stark läsupplevelse. Jag förstår inte allt vad jag läser, men det är genomgående fängslande.

Charles Burns "Black Hole"

Nina Saric — Sun, 11 Nov 2007 23:00:00 +0000

Det är skitsvårt att skriva om tonåren. Felen som man som författare kan göra är många. Börjar man till exempel att skriva för sent i livet är man ofta alldeles för distanserad från händelserna i fråga för att kunna få till en autentisk beskrivning. Börjar man å andra sidan skriva för tidigt, det vill säga medan man fortfarande befinner sig i tonåren, är det lätt hänt att hela ens alster blir en orgie i självömkan. Man kan också göra misstagen att man glorifierar, man kan skriva om hur man skulle vilja att det var, eller så kan man skriva om hur det borde ha varit. Tabbar, tabbar, tabbar. Den mest sällsynta skildringen är den om hur det faktiskt var. Kanske är det för att det också är den svåraste att få ihop – en sammansmältning av det svårdefinierat mörka och svåra som de där kritiska övergångsåren innebar, ihop med den alldagliga, men ack så perioddefinierande, tristessen som samma livsskede för med sig.

Charles Burns lyckas dock i sin Black Hole med just denna sammansmältning mellan bottenlös tonårsångest och okomplicerad vardagsskildring. Burns är smart. Istället för att försöka beskriva den (egentligen obeskrivliga) förvirring, smärta och känsla av utanförskap som någon på tröskeln till vuxenlivet kan uppleva, en beskrivning som lätt kan svänga åt det patetiska hållet, väljer han att ge dessa abstrakta och diffusa känslor en väldigt konkret skepnad.

Black Hole utspelar sig i Seattle under 1970-talet och följer en grupp vanliga ungdomar på high school, med fokus på de två huvudpersonerna Chris och Keith. Deras liv ter sig rätt så vanliga – de dricker, röker på, går i skolan, blir förälskade, har sex, pratar om filmer, böcker, musik. Men det finns någonting som lurar i bakgrunden, någonting som man inte så gärna pratar om – bacillen. Det är en könssjukdom, som bara drabbar ungdomar och yttrar sig i form av yttre missbildningar, unika för varje person som drabbas av bacillen.

Det är väldigt lätt att börja se mutationerna som de smittade ungdomarna utsätts för (någon får svans, en annan stora bölder i hela ansiktet, en tredje får en extra mun på halsen som väser fram obehagliga sanningar) som en metafor för någonting annat, någonting som går förbi det yttre. Att det är någonting som sker på insidan men som manifesterar sig på utsidan. Och eftersom alla har unika funderingar och problem, så blir också dessa yttre manifestationer olika. Burns har själv sagt att han alltid sett tonåren om en sjukdom, som alla genomlider, men som alla får olika symptom av. Att via en sjukdom beskriva alla ungdomsårens plågor är fullständigt genialt, eftersom det ger författaren möjligheten att behandla alla dessa frågor om alienation, missanpassning och introverta tendenser med ett allvar som i ett annat sammanhang hade kunnat få dem att verka löjliga.

Tecknarstilen ska vi inte ens tala om. Det är så snyggt att man får ont i ögonen. Burns har själv under 10 års tid ritat varenda liten del själv. Resultatet är detaljrika och vältecknade rutor som är uttänkta in i minsta lilla pennstreck. Mest imponerande är de suggestiva sekvenser som beskriver karaktärernas drömmar eller rus, skickligt och medryckande konstruerade. Men även de vardagliga inslagen, där Burns till exempel i en del växlar mellan den övergripande berättarrösten och en historia som en av hans karaktärer berättar för sina vänner, sköter han fantastiskt i ett mästerligt samarbete mellan text och bild.

Men förutom den gravallvarligt mörka finns alla de andra elementen också med – irriterande kompisar, oinspirerande skolmiljöer, smygdrickande utomhus, vardagstristessen och längtan bort, det pirriga i ett nyligen upptäckt sexliv. Även dessa delar hanterar Burns på ett trovärdigt och imponerade sätt. Hans personbeskrivningar är också väldigt täckande och trovärdiga, i synnerhet när det kommer till den kvinnliga huvudpersonen Chris, som han lyckats allra bäst med. Det enda man skulle kunna klaga på är de två kärlekshistorierna i romanen. Även om de är vackra och belyser några av bokens viktigaste punkter, blir de lite väl sentimentala och framhastade ibland.

Trots allt det mörka slutar inte Black Hole helt utan hopp. Visst, Burns belyser de allra vidrigaste delarna av den mänskliga naturen, människors allra värsta sidor som kommer fram när de möter något avvikande eller onaturligt. I Black Hole finns det gott om mord, våldtäkt, misshandel, utstötthet, alla handlingar som människor tar till med i sin reaktion på bacillens symptom. Men som sagt, där finns hopp. I romanen ligger detta hopp i de två kärlekshistorierna. De står för gemenskapen med andra människor, och styrkan man kan dra ur det att man kan lita på och räkna med någon. Det som i slutändan gör att man klarar av att kravla sig upp ur de allra mörkaste hål.

dagensbok.com » Charles Burns

Charles Burns "X'ed Out"

Similar Posts:

Charles Burns "Black Hole"

Similar Posts: