Marina är en spännande blandning av detektiv- äventyrs- och kärleksroman. Allt blandat till en oförglömlig historia om ensamhet och kärlek, men även hemska och fasansfulla hemligheter om vad människan är beredd att göra och offra för att övervinna det enda vi kämpar emot och fruktar; döden.

Full av undertexter och metaforer, skrivet i ett lättläst format och fördjupad i gamla historier, är boken invecklad på ett enkelt sätt. Den lyckas knyta ihop många liv genom vad man kan kalla för Den svarta fjärilens hemlighet. Även om den utspelar sig under 1980-talet så känns det som om man stiger in i en epok där legender är sanna och allting är gammalmodigt. Det känns som om de gamla berättelserna om vålnader och underjordiska mysterier utspelar sig på 1800-talet, eller är minst lika gamla som Barcelona själv. En lysande och skickligt skriven bok, enligt mig. Man får en bild av hur Barcelona såg ut, även fast man aldrig varit där.

Spänningen börjar när Marina visar Óscar det som är början till hela mysteriet; en svartklädd kvinna i en närliggande kyrkogård som alltid lämnar en röd ros vid en namnlös grav den sista söndagen av varje månad. Hon stannar en stund, sedan försvinner hon. Hon beger sig i vad författaren beskriver som ”stadens underjordiska labyrint”, det vill säga den invecklade hemligheten. De två tonåringarna följer efter henne och lyckas hamna i mitten av händelserna som pågått många decennier och förstört många liv.

Enligt mig är budskapet i Marina att sanningen alltid kommer fram, hur länge det än dröjer. Sanningen övervinner allt.

Similar Posts:

• Två koppar för mycket
• Ingen snålblåst över Barcelona
• Vackert mästerverk som berör
• Ett vidöppet och underbart ordflöde
• ViLÄSER – en litteraturens inredningstidning

Det är Celia som ska spela spelet, mot mister A. H—s elev Marco. Och det är detta spel som är utgångspunkten för Erin Morgensterns debutroman Nattens cirkus. Men mycket snart byggs intrigen ut och handlar inte bara om Celia och Marco, utan om cirkusen. Den blir nästan en sorts kollektivroman, där mängder av personers öden vävs samman till en komplicerad och detaljerad värld där gränsen mellan dröm och verklighet är allt annat än självklar.

Det lite mer magiska än realistiska i romanen påminner mig ibland om Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga – där Zafons fantastiska Barcelonamiljö (som är nästan lika mycket huvudperson som huvudpersonerna) ersatts av cirkusens många olika tält – för det här är ingen vanlig cirkus så som vi är vana vid den, det är snarare som ett tivoli där attraktionerna inte är karuseller utan tält med akrobater, trollkarlar och ormmänniskor. Ibland påminns jag istället om Roald Dahls drömvärldar, eller Harry Potters magiska skola, och jag tänker mig Nattens cirkus som något av en barnbok för vuxna.

Jag funderar i början mycket på budskap. Vad vill romanen säga? Är det en viktig roman? Eller är det bara underhållning? Nej, blir svaret på båda frågorna. Det finns ingen tydlig, för samhället Viktig Fråga som behandlas. Men, den är fascinerande och fängslande, och efter ett tag glömmer jag bort att fundera över vad det är boken egentligen vill säga mig, och njuter istället i fulla drag av den svartvita cirkusen, den magiska miljön och de ibland djupa funderingarna som ligger som en dimma (det är mycket dimmor i boken) över den intrikata intrigen.

Miljöbeskrivningsporr är kanske ett vulgärt namn, men ibland känns det nästan som om författaren, och jag som läsare med henne, njuter av miljöerna på ett nästan oanständigt sätt. Längtan efter något annorlunda, längtan bort från det vanliga, är ett centralt motiv i romanen, men kanske ännu mer centralt som motiv för skrivandet och läsandet av boken. I kapitlen som handlar om pojken Baileys bakgrund på en amerikansk bondgård blir det nästan lite för mycket, det blir ett förakt för det vardagliga som är på gränsen till elitistiskt. Men annars är det mest bara fantastiskt och fascinerande.

”Vi kan inte känna gallret annat än om vi försöker komma ut”, säger Celia en gång till Marco när de talar om det svårbeskrivna spelet. Det är en mening som är central i boken. Inte bara som beskrivning av den tävling som de båda ofrivilligt vigt sina liv åt och som inte kan avslutas förrän någon av dem dör, utan åt hela tanken kring vardag, det liv vi lever och den värld vi lever ut. Det skulle kunna vara beskrivningen av en politisk diktatur, men lika gärna av i princip vilket samhälle som helst, för alla människor, i verkligheten och Morgensterns bok, är fängslade på något sätt, det finns ingen riktig frihet. Men innanför gallret kan vi ändå leva lyckliga, det beror bara på vilka vi är tillsammans med. Här – i den slutepisod som innebär att lyckan är att bli fångad – problematiseras friheten som idealförhållande på ett ganska intressant sätt.

Ett annat intressant tema i romanen är kärleken. Fienderna Celia och Marco är ohjälpligt förälskade i varandra. De måste slåss, den ena kan inte överleva annat än på den andras bekostnad. Samtidigt kan de inte leva utan varandra. Något som alla som någon gång varit kära (kanske framförallt olyckligt kära) kan relatera till.

Det här är en bok om magi. Men magin kallas inte alltid magi. Oftast kallas den manipulation. Och på samma sätt som Celia och Marco manipulerar sin omvärld att se saker som inte finns manipulerar författaren läsaren till samma sak. Historier och berättande är i slutändan den verkliga magin. När mister A. H— frågar Widget, en av de andra personer som är bland de viktigare i romanen ”Vad gör ni med er begåvning?” svarar Widget: ”Jag berättar historier.” På så sätt blir hela romanen på sätt och vis en hyllning till sig själv, till berättandet.

Jag kommer aldrig på exakt vilken Viktig Fråga romanen vill ta upp. Men det gör inget. Dess oförutsägbarhet, de många olika filosofiska frågor den väcker och den fantastiska stämning den försätter mig i är helt tillräcklig för att få mig smått förälskad.

Similar Posts:

• Cirkus i närbild
• Vimsigt, virilt och alldeles underbart
• Blodig vänskap
• I manegen står en clown
• En sång om längtan till havet

Nu har jag sent omsider läst det senaste numret av ViLÄSER och undrar varför den är så utskälld? Visst, det är inte en ny BLM. Den kan inte heller mätas med kvalitetstidningar som Karavan och Pequod. Men tar man den för vad den är, en litteraturens motsvarighet till en inredningstidning är den ganska trevlig. Man får lite bilder, lite kuriosa och en hel del tips och sen är det bra med det. Litteraterna har ju liksom alla andra ett behov av att få vara ytliga.

Det senaste numret inleds med en intervju av Åsa Linderborg gjord av Peter Fröberg Idling. Tyvärr är den inget vidare. Idling har en tendens att alltid vilja prata om skrivandet med stort s och litteraturens förhållande till verkligheten vilket inte riktigt gör sig här. Vill man ha det kan man läsa ALT istället (där Idling också skriver) med sina 50 sidor långa författardiskussioner och skippa den här intervjun. Bläddra istället fram till numrets andra intervju med UKON gjord av Amanda Svensson. Den inleds såhär:

”I konceptet ‘författarintervju’ ingår vissa saker. Man ska inleda med att man träffar författaren där och där, man ska gärna beskriva någonting kring författarens kroppsspråk, kläder eller liknande för att ge en känsla av närvaro, och så ska man berätta någonting oväntat eller spännande kring författarens person. Så okej. Ulf Karl Olov Nilsson, UKON, är inte bara poet utan även psykolog och psykoanalytiker. Vi träffas på hans kontor och har har kostym och feber. Han får börja med att berätta om sin nya diktsamling Barndomstolen (Norstedts, 2009).”

Varje människa med något av smak och tycke kan ju se att Svensson är som klippt och skuren för det här. ViLÄSER borde heltidsanställa henne på stört. Intervjun är rolig, smart och lyckas verkligen måla en bild av UKON som den charmknutte han är. Nåväl, bläddra vidare och läs ett bokfetischistiskt reportage av Jeanette Winterson om det legendariska antikvariatet Shakespeare & Company i Paris och stanna därefter upp vid Lena Anderssons krönika och läs den noggrant. Den handlar nämligen om vikten av att hitta sin lästakt, så att inte bara orden utan även tankarna hinner gå in i en. Den är smått genial och jag kan bara instämma i att vi borde bjuda alla dem som pratar om att ”öva upp sin läshastighet” mera motstånd.

Avslutningsvis rekommenderas en längre artikel (vilket i ViLÄSER betyder fem sidor text) om Barcelona och Carlos Ruiz Zafón av Lars Westman. Westman bestämmer en träff med författaren i hans hemstad men upptäcker att han har flytt till Hollywood. ”Jag kunde ha varit farsa åt den där divan” skriver Westman men fortsätter sedan att berätta om hur förtrollad han ändå är av divans stadsskildringar. Det är ett välskrivet reportage som alla som älskade Vindens skugga kommer att njuta av.

Nästa nummer av ViLÄSER kommer den 14e maj. Det ser jag fram emot.

Similar Posts:

• Navigare necesse est, sicut etiam fabulare
• Världens värde på ett bräde
• I minnets labyrinter
• Anna C:s tio i topp på bokmässan
• Och khmererna stod röda om sommaren

I gravkammaren får Daniel i uppdrag att "adoptera" en enda bok, och därmed måste han lova att för evigt beskydda och bevara boken. Boken som han av en slump väljer är Julián Carax bok "Vindens skugga". Daniel tillbringar en hel natt med att sluka boken, och fascineras så till den milda grad av författaren att han beslutar sig för att ta reda på allt om Carax.

Vad Daniel inte vet är att han därmed kommer att dras in i en härva av lögner, hemligheter och fasansfulla upptäckter. I bokens biroller kan nämnas poliskommissarie Fumero som genom sitt tyranniska sätt håller omgivningen i ett järngrepp. Och den före detta statstjänstemannen – och sedermera uteliggaren – Fermin som genom olika omständigheter kommer att bli Daniels bäste vän. Genom historiens gång vävs bokens olika personers liv samman, och läsaren får en inblick i många intressanta livsöden. En suggestiv deckarhistoria blandas med en skör kärlekshistoria – och resultatet är absolut briljant. Vissa kärleksscener kan kännas en aning pompösa – men det står man ut med – om man jämför med kvalitén i övrigt.

Boken är fantastisk att läsa – men att hänge sig åt cd-boken är verkligen att ge boken en extra dimension. Jag kan inte tänka mig en mer kompetent och professionell uppläsare än Jonas Karlsson. Han tar sitt uppdrag på allra största allvar, och är så trovärdig i sina tolkningar av de olika karaktärerna, att han verkligen bevisar vilken stor skådespelartalang han är. Mellan de olika styckena i boken klingar vacker pianomusik, vilket höjer upplevelsen ytterligare.

Att tillskriva en bok egenskaper som "magisk" och "trollbindande" kan tyckas en aning naivt och rent av löjeväckande – men i det här fallet är det ord som känns rätt att ta till. För det här är verkligen ett mästerverk – en ofattbart vacker historia som går utöver det vanliga. Jag ser med glädje och tillförsikt fram emot att läsa mer av denna makalöst begåvade spanske författare – som i sin första vuxenroman gjort succé i Spanien.

Den här historien kryper under skinnet på läsaren – och stannar kvar där! Känslan av boken finns kvar i läsarens medvetande, långt efter att sista ordet i boken lästs…

Similar Posts:

• Ingen snålblåst över Barcelona
• Den svarta fjärilen
• En förtrollad värld som manipulerar
• ViLÄSER – en litteraturens inredningstidning
• Trivsamt

Jag minns fortfarande den där gryningen när pappa första gången tog mig med till De bortglömda böckernas gravkammare.

Det är vad jag kallar prima inledning! En gravkammare för bortglömda böcker redan på första raden. Jisses! Det är inte svårt att förstå varför Carlos Ruiz Zafóns första roman blivit en sådan succé och redan översatts till nitton språk. Zafón har under de senaste åren arbetat som manusförfattare i Hollywood och det är inte utan att inledningen känns lite som ett schablonmässigt sätt att kasta in läsaren i en dramatisk händelse och locka till vidare läsning. För vem tackar nej till en gravkammare för bortglömda böcker?

Det är en av de första sommardagarna efter Andra världskrigets upplösning 1945 när Daniel Semperes pappa, en bokälskare med antikvariat i Barcelonas gamla stad, tar sin son med till den plats som fungerat som tillfyktsort för böcker som av olika anledningar behövt skyddat boende: De bortglömda böckernas gravkammare. Som förstagångsbesökare får Daniel välja ut en bok för adoption, en bok att ansvara för under resten av livet. Biblioteket öppnar upp sig längs hans vandring som slutar slumpmässigt eller ödesbestämt vid en bok med röda skinnpärmar och förgyllda bokstäver: Vindens skugga av Julián Carax.

Samma natt läser Daniel boken, från pärm till pärm och blir just sådär besatt som nästan bara fiktiva läsare kan bli. Han vill läsa mer av Carax, veta mer om honom och ger sig ut i Zafóns disiga, labyrintiska Barcelona i jakten på information och böcker, bara för att inse att någon samtidigt bränner böcker och ändar människoliv för att utplåna spåren efter Carax. Men vem är denna litteräre pyroman och varför detta korståg mot en i stort sett obetydlig författare?

Språkligt sett har Zafón en förkärlek till hyperbolerna. Allt är mycket hela tiden. Att något är tyst räcker inte: hos Zafón är tystnaden gravlik och gärna kombinerad med ett inte tillfälligt, utan evigt mörker. Och när romanen sedan växlar mellan spänning och romantik, humor och vemod, så är det genomgående med stora, anspråksfulla formuleringar som kan beskrivas i termer av språkglädje eller brist på finess beroende på sinnelag hos uttolkaren.

Vindens skugga innebär ett antal trivsamma timmar av läsning, varken mer eller mindre. Så länge man inte förväntar sig mer så kan det väl få vara så. Och om något år så går filmatiseringen upp på biografdukarna. För film kommer det att bli. Ja, kanske är det just en film det borde ha blivit. Redan från början.

Similar Posts:

• Vackert mästerverk som berör
• Den svarta fjärilen
• En förtrollad värld som manipulerar
• ViLÄSER – en litteraturens inredningstidning
• Glapp