En del konst har en unik förmåga att vidga mina föreställningar. För att förklara mig närmare kan jag ta följande exempel: Jag bär inom mig en uppfattning om att människors viktigaste egenskaper i mångt och mycket har varit desamma genom århundradena. Men om jag rannsakar mig själv, måste jag nog erkänna att jag av ren bekvämlighet låtit bilden bestå. Kanske för att det känns obekvämt att notera avvikande beteenden eller värderingar hos någon som jag vill ska ingå bland mina kulisser. Jag bestämde mig därför en dag för att kasta mig ur bekvämlighetens fåtölj för att låta en konstnär skaka om mig lite grann.

I Carl Johan De Geers bok Släkten och slavarna ges utrymme åt frågandet och undersökandet av det förflutna. Konstnären undersöker något som han suddat ut tidigare i sitt liv, nämligen den egna adelssläktens historia. I det här fallet Louis de Geer, som levde 1587 – 1652 och som i skolböcker beskrivs som Sveriges industrifader. Men det är i ett helt annat ljus konstnären placerar sin adliga släkting.

De Geer har tidigare undersökt obekväma saker i sin familjehistoria, vilket återges i självbiografin Jakten mot nollpunkten. Där berättar han bland annat om sin mormor som var nazist. Relationen var likväl viktig under uppväxten, eftersom hon visade omsorg och skapade en trygg bas när den egna mammans dysfunktionella liv rent ut sagt var ett helvete för honom och hans syskon.

I konstnärens väg kom på kort tid två olika män som hade kopplingar till en slavstation i Ghana, som grundats av Louis De Geer. Deras vittnesmål om sina släktträd gjorde att Carl Johan De Geer började nysta bakåt i sin egen historia. De samlade intrycken påverkade honom så att han fann mod att omvandla sina fynd till ett konstnärligt projekt.

Grävandet innebar att De Geer läste böcker av författare som beskrivit slaveriet; exempelvis Janne Lundströms serialbum om Johan Vilde samt Yaa Gyasis roman Vända hem. Men han tror sig inte kunna klara ett besök på slavstationen i Ghana – han är rädd för vad ett sådant besök kan göra med honom.

I boken varvas berättande text och fotografier av de handfasta konstverken. Bland annat pryds en stol med bilden av kedjade slavar och ett porträtt av en adelsman. Det ser uppkäftigt ut. Konstnären som var ung 1968 är fortfarande rebellisk och han visar med sitt grepp hur allt har ett pris. Bearbetningen ska påminna om att vi aldrig får glömma den omänskliga slavhandeln.

Undersökningen och konstarbetet var till en viss del terapeutisk, gissar jag, även om det gått lång tid sedan slavarna tillfångatogs i familjens regi. Konstskapandet väckte för De Geer även frågan om vi med nutidens värderingar överhuvudtaget kan döma de människor som levde med helt andra föreställningar och en helt annan samhällskonstruktion? Troligen går frågan djupare i honom än vad som egentligen kommer fram i texten.

Ibland fantiserar De Geer om att gravera en mässingsskylt som han ska sätta upp på det vackra palatset vid Götgatan i Stockholm och som är uppfört av hans förfader. En textidé är ett citat från serieböckerna om Johan Vilde och en annan textidé är kortare: ”Detta hus är byggt med slavpengar?” Men samtidigt vidgar sig hans perspektiv till nutiden, eftersom många av de omgivande klädbutikerna säljer varor som enligt uppgift tillverkats under slavliknande förhållanden. Också den kollektivtrafik som rullar i Stockholm har bakomliggande företag med intressen som kränker mänskliga rättigheter.
Jag önskar nästan att han omsatte sin idé om mässingsskylten i praktisk handling, av omsorg om vår nutid och framtid.

Similar Posts:

• Smutsiga pengar och hemliga konsthallar
• På spaning efter ett adligt förflutet
• Äventyr och förtryck i svenska Västindien
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Konstifik Konstig Konst = Kul!

Vi rullar upp affisch efter affisch och möts av en färgsprakande prakt, kamplystna knutna nävar, solidaritet med Vietnams folk, rock mot atomkraft, idéer om en bättre värld. Minnen kommer rusande, motiven blir som nycklar till sedan länge stängda rum. Det här måste bara ses av flera, tänker jag.

Samlingen blir en hemsida, en turnerande utställning och så småningom även en bok. Till stor del får bilderna tala för sig själva, men det finns små informationstexter om dem, kortare intervjuer med några av formgivarna, en tidslinje och en indelning i fem avsnitt – ”Alternativa musikrörelsen” (där även till exempel teater ryms), ”Miljörörelsen”, ”Kvinnokamp”, ”Solidaritet på hemmaplan” och ”Internationell solidaritet” – med korta inledningar av berörda parter. Oftast Leif Nylén.

Många av de där texterna, av sammanhangen, hade varit roligt att få mer av. Det gäller inte minst de glimtar man kan få av hur det rent praktiskt gick till att göra affischer, hur mycket mer fysiskt det var på den tiden (mvh/ uppvuxen i datoråldern). Så berättar till exempel Anna-Clara Tidholm om sin Köp ingenting-affisch att den borde ha gjorts utomhus, på grund av lösningsmedlen, och att de kladdiga nytryckta affischerna hängdes upp på tvättlinor – ”kladdigt och besvärligt men kul”.

Inte så få av planscherna känns fortfarande minst sagt aktuella och hade kunnat vara gjorda betydligt senare. Christer Themptanders snygga och drabbande Palestina-tryck till exempel, eller Kerstin Abram-Nilssons antikärnkraftsaffisch med texten ”Oj jag glömde mössan i reaktorn! Hälsningar från den mänskliga faktorn” (inte för att inte hela antikärnkraftskampanjen tyvärr skulle ha en funktion att fylla även idag). För att inte tala om att dagens rasistiska nationalism gör en benägen att vilja klistra Carl Johan De Geers ljuvligt pubertala och färgglada – och polisbeslagtagna – Skända flaggan (se omslaget) på varenda ledig yta.

Men även om en hel del av bilderna i Affischerna utan tvekan är snygga – och sympatiska, och aktuella – nog att slänga upp på väggen vilken dag som helst är förstås en del förglömlig brukskonst också. Det var ju heller inte syftet, att platsa på gallerier och bevaras till eftervärlden. En poäng är dock, precis som i Johan Svedjedals nyutkomna bok om tidens litteratur, vilken enorm mångfald den rymmer. I ämnen och i uttryck. Här och var finns till exempel en serietidningsestetik som mest påminner mig om hur grymma politiska serietecknare vi har idag.

Similar Posts:

• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Vad är kulturen bra för?
• Radikalisering att dra lärdom av
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• ”Hon smekte honom genom acrylen” – kärlek och uppror 1968

Det är en spännande tid och säkert var Stockholms lätt medelklassiga barrikader platsen att vara på då. Jag har läst och tyckt mycket om en hel del av de där skildringarna. Åsa Mobergs Nina-trilogi gillade jag till exempel väldigt, Gun-Britt Sundströms relationsroman Maken är förstås ett måste och Salka Hallström Bornold har skildrat perioden fantastiskt snyggt i Mah Jong-boken Det är rätt att göra uppror.

Här blir jag mera trött. Känns som att jag läst det här både en och två gånger tidigare, och i både roligare och mer djuplodande tolkningar.

Inte för att någon berättelse är helt utbytbar mot någon annan, förstås. Kristina Abelli-Elander tecknar i seriealbumet Staden … Flickorna … Tiden … tiden … vad som åtminstone framstår som en mycket personlig – man ska ju alltid vara lite försiktig med att sätta likhetstecken mellan författare och deras textjag – bild av sin och systerns uppväxt i Stockholm mellan 1967 och 1978.

Men det är väl just det. Det finns en skillnad mellan personlig och angelägen, berörande. Många detaljer känns bara spännande och meningsfulla för de närmast inblandade, de som faktiskt var där, just då. Det blir internt.

Formen funkar inte heller riktigt för mig. Ämnen och fokus spretar i en blandning av ensidesanekdoter och lite längre berättelser. Textens talspråk med särskrivningar, bristande interpunktion och enorma mängder ”…” i kombination med handstilen den är textad med gör att jag hakar upp mig och måste läsa om. Småsaker – men irritationsmoment.

Ett annat ganska trivialt exempel är att det förmodligen är ett självbiografiskt faktum att tjejerna färgade håret och ömsom var blondiner, ömsom brunetter. I ett seriealbum där jag ändå har notoriskt svårt att hålla ordning och se skillnad på karaktärerna blir en sådan detalj lätt problematisk. Det är helt enkelt mycket folk. En del av relationerna faller på plats under läsningens gång eller vid en omläsning. Kanske blir det även mer av den varan när nästa, ännu ej utkomna album fortsätter framåt 70-talets slut och punkens intåg, men än så länge känner jag mig dum som inte lyckas hänga med i svängarna. Det kan ju vara välförtjänt, förstås, men ingen läsare vill väl riktigt behöva känns sig korkad?

Staden … Flickorna … Tiden … tiden … är en kavalkad av typer, relationer och ikoniska 68-händelser. Det är flickorna och deras storasyster, deras bittra alkoholiserade pappa, diverse olika boenden, ströjobb, alternativhäng, fester, projekt, resor, protester – men ingenstans hinner man egentligen dröja och ta in något på djupet. Om någonting egentligen berör seriekaraktärerna blir heller aldrig klart för mig.

Att tidens trender framstår bara just som trender är förstås en poäng i skildringen. Säkert var en hel del folk med i rörelser och på demonstrationer helt enkelt för att det just då var där det hände, där det fanns störst chans att få ligga. Här är ungdomskulturen ungdomskultur, punkt. Tröttnar man på miljöflummarna på Fröet så kilar man över gatan och vänsterhänger på Morianen istället, lessnar man på Stockholm kan man ju sola, shoppa och insupa lite schysst revolutionsstämning i Portugal och om röka mest får en att spy som en katt så konstaterar man bara att ”tjack verkar roligare”. Men när inte huvudpersonerna direkt verkar bry sig så vet jag inte riktigt varför jag ska göra det heller.

Och jag undrar om det inte är dags att lämna detta eviga Stockholm nu. 1968 och åren där omkring kan väl knappast ha inträffat bara just där?

Similar Posts:

• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• ”Hon smekte honom genom acrylen” – kärlek och uppror 1968
• Radikalisering att dra lärdom av
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Det tjänar till; det måste

De Geers bilder, tillsammans med Johanna Halds mer melankoliska, naturnära modefoto, med skisser, tygprover, flyers och affischkonst sätter sin prägel på Salka Hallström Bornolds otroligt fina bok om Mah-Jong, tidsenligt döpt efter ett Mao-citat: Det är rätt att göra uppror. Till och med innehållsförteckningen, med stora, röda, handritade bokstäver över ett helt uppslag, är så fin att man blir rent lycklig av den.

Och precis som Åsa Mobergs Mah Jong-roman Snart är det 1968! fångar Hallström Bornolds bok en hel tidsanda och den föreställningsvärld som vi förknippar med decenniet kring 1970.

Att Mah-Jong klädde 68-rörelsen är visserligen en överdrift, menar Hallström Bornold. Stora delar av både vänstern och musikrörelsen var alldeles för macho för att visa sig i Mah-Jong. Framför allt klädde man kvinnorörelsen och den nya, jämställda mannen. ”Herrmodet har lika svårt att frigöra sig från sin manschauvinism som könsrollen i sig, vilket naturligtvis hänger ihop”, konstaterar Hallström Bornold och slår fast: ”Som fenomen i modets och jämlikhetens historia är velourmannen fullständigt unik, och förtjänar ovillkorlig upprättelse.”

- Debatten om velourmannen kom på 80-talet, och som en fullständig överraskning för mig. Det stämde väl in på min analys om en backlash på svenska, säger Grupp 8-grundaren Gunilla Thorgren.
- Det var fruktansvärt reaktionärt, ett sätt att skrämma männen som man tidigare skrämt kvinnor – att vi inte var riktiga kvinnor om vi inte stannade hemma med våra barn. Nu försökte man skrämma de män som försökte vidga sig utanför det auktoritära och dominanta. Budskapet var detsamma: du är ingen riktig kvinna, du är ingen riktig man – in i fållan med dig.

Det är rätt att göra uppror tar ett brett, roligt och lättillgängligt grepp om 1960- och 70-talen och kretsen kring Mah-Jong. Den tecknar i korta drag de tre unga formgivarnas historia – Helena Henschen, Veronica Nygren och Kristina Torsson – liksom deras föregångare bland kvinnliga formgivare. Den diskuterar könsroller, produktionsförhållanden och politik och framför allt levandegör den ett visionärt förhållningssätt till mode och företagande som kanske inte alltid höll hela vägen, men ändå fascinerande långt.

Kritik saknas visserligen inte. Mah-Jong blev aldrig de baskläder för vanligt folk som man drömde om att vara. Teko-industrin, den svenska tillverkningen av tyger och kläder, försvann hopplöst iväg till låglöneländer, trots det lilla företagets engagemang. Men de stora drömmarna imponerar, inspirerar fortfarande.

Viljan att skapa hållbara, vackra kläder, tillverkade under drägliga arbetsförhållanden och med minsta möjliga miljöpåverkan. Att ta strid för arbetarna och medvetandegöra kunderna om produktionen och om världens tillstånd. I butiken visades pedagogiska utställningar och bildspel, postorderkatalogen hade klart folkbildande ambitioner och hösten 1972 bytte man ut alla sina reklambilder i Stockholms tunnelbana mot Vietnam-affischer.

”Svart färgas numera med svavelfärger mot tidigare direktfärger, vilket ger en jämnare svart nyans”, kan man läsa i ett protokoll från 1973. ”Men svavelfärger förstör naturen. Med direktfärger får man större varianter”:

Men det är ju helt vansinnigt att inte acceptera att tröjan har en annan nyans än byxan, när man vet att det beror på att bomullen är ett naturmaterial som tar åt sig färg olika, och att ett ’perfekt’ färgbad innebär att Mah-Jong bidrar till naturförstöringen. Vi måste istället förklara detta för våra kunder.

Är det inte en tilltro till människan som man kan bli alldeles tårögd av?

Similar Posts:

• ”Hon smekte honom genom acrylen” – kärlek och uppror 1968
• Almstriden … Drogerna … Ytan … ytan …
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Radikalisering att dra lärdom av
• Vad är kulturen bra för?

Snart är det 1968! är egentligen den tredje delen i Åsa Mobergs 60-talstrilogi, men det går bra att läsa den fristående också, om man nu råkar vara intresserad av just de där åren när allting påstås ha varit möjligt.

Mobergs huvudperson, den unga Nina Broman, rör sig en smula episodiskt genom Stockholm som en Arvid Falk eller en Arvid Stjärnblom, inte så mycket en stark personlighet som en skarp iakttagare. Ibland ifrågasätter hon, ofta flyter hon med. Alltid är hon där det händer.

Nina får ta del av arbete och fritid på alternativtrendiga klädföretaget Lao-Tse, hon är praktikant på kontoret och får posera på modebilder tillsammans med modellen Pernilla, hon går på fest och blir uppraggad av fotografen Mikael Hamilton (han med Lao-Tse-byxor i maskinstickad akryl), hon är med på Grupp 8-möten och Vietnam-demonstrationer och under kårhusockupationen.

Åsa Moberg var också i verkligheten praktikant på alternativtrendiga klädföretaget Mah-Jong. Hon poserade tillsammans med Marie-Louise Fuchs/De Geer/Bergenstråhle/Ekman för Carl Johan De Geer – och hur det var exakt med smekningar genom akrylen vet jag förstås inte. Men Salka Hallström Bornold använder en hel del av Mobergs Snart är det 1968! för att illustrera stämningar och personer i sin fina bok Det är rätt att göra uppror: Mah-Jong 1966-1976. Snart är det 1968! är inte en nyckelroman, skriver Hallström Bornold, men översätter i samma andetag alla fiktiva namn till verkliga personer.

- Jag ville återuppväcka den politiska atmosfär som fanns då, en tidsanda som var koncentrerad på vissa platser. Och 60-talsandan var koncentrerad på den här platsen, på Mah-Jongs kontor, säger Åsa Moberg.
Därför har Grupp 8 möte i Mah-Jongs, alias Lao-Tses, lokaler, trots att Grupp 8 ännu inte existerar. Därför kommer Jan Myrdal, alias Dan Myrenberg, till Lao-Tse och gör ett pompöst utspel, trots att scenen i själva verket ägde rum på Åsa Mobergs senare arbetsplats, Aftonbladet. Inte bara för att det är en romanförfattares frihet att skriva om historien, utan för att Åsa Moberg ville ge platsen en historisk tyngd. För att det lika gärna hade kunnat hända där, på Mah-Jongs kontor.

För den som är en smula insatt i tiden kan förstås kändisspottingen tillföra en extra krydda, men oavsett vilket ger Moberg ett finstämt, på inget sätt romantiserande porträtt av 1968 och en del av de människor och aktiviteter som satt sin prägel på perioden. Dessutom lyckas hon införa kritiska röster och världen utanför Lao Tse-kretsen, från stela släktkalas till reaktioner på gatan. Särskilt sätter sig samtalen med Siri, en äldre dam som varit med under första vågens kvinnorörelse och som blivit mer pragmatisk och finurlig än många av 68-tjejerna kan stå ut med, i minnet, liksom en förfärlig scen där en tonårsflicka som genomgår en abort medvetet plågas av sjuksystrarna – av moraliska skäl. Långt ifrån alla är beredda att acceptera tidens mer liberala strömningar, oavsett lagstiftning, och det står i skärande kontrast till romanens aktivister som inte kan förändra snabbt nog.

Bland det svåraste med att skriva recensioner är tidsfaktorn. En bok kan ta en med storm, få en himlastormande recension, men vara i stort sett glömd ett halvår senare. Andra böcker sätter mer diskreta avtryck, men växer när man går och funderar på dem. Jag har riktigt roligt när jag läser Snart är det 1968!; när jag slagit igen den saknar jag den, som en bortrest väninna – och ju mer jag funderar på den desto intressantare känns den. Åsa Moberg lyckas på en gång levandegöra människor och sammanhang och ställa en mängd spännande frågor om radikalitet, engagemang och möjligheter till samhällelig förändring.

Similar Posts:

• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Almstriden … Drogerna … Ytan … ytan …
• Kvinnokampen ur det nostalgiska perspektivet
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Vad är kulturen bra för?

Christer Järeslätt har porträtterat femtiotvå svenska serietecknare, med svartvit polaroidfilm. Han har därefter låtit tecknarna rita, rista eller måla på bilderna. Ett slags extended självporträtt kan man säga. Eller ett demokratiskt porträtt, där både den som avbildar och den avbildade är upphovsman/kvinna.
En del bilder där man tydligen kommit på en idé i förväg och till exempel ritat in en gaffel i tecknarens hand känns lite sökta. Lite grand som att rita en mustasch på en affisch på stan. Andra där fotografen/tecknaren vågat sig på en mera förutsättningslös attityd är mycket bättre. Man måste komma ihåg att det hela är ett vågspel. Man måste göra ristningarna innan polaroidmaterialet torkat, och man kan inte göra några ändringar. Nina Hemmingsson har åstadkommit en riktigt hemsk bild med hjälp av ett träd som bär hennes kännetecken samt två helt vita ögonhålor. Johanna Rubin Dranger har blivit ansiktstatuerad och Joakim Lindegren, ”Kapten Stofil”-tecknaren, har utrustat sig själv med en pistol. En tysk Luger från andra världskrigets tid, får man förmoda.

Journalisten Lilith Waltenberg har skrivit en berättelse om hur fotoprojektet började med en artikel i tidningen Sydsvenskan. Carl Johan De Geer berättar om sina egna upplevelser omkring polaroidfilmen och mycket annat på sitt vanliga lätt förvirrade sätt. Så denna bok blir en slags hyllning till ytterligare en försvunnen medieteknik. Men den blir också en presentation av den svenska serietecknareliten, delvis berättade av dem själva. Och dessutom har Järeslätt hjälpt till att bevara ett utrotningshotat ord, refricater, glöm nu inte det! Eller möjligen infört ett nytt ord i svenskan, den bästa träffen jag får på internet härrör från ett engelsk-latinskt lexikon från 1755.

Similar Posts:

• En icke verklig levande kärlekserfarenhet
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• På spåret efter den danska landsbygden
• Världskändisarnas porträttör på jobbet.
• Magiska bilder

Jag är elva år. Jag flyttas till farfars slott i norra Skåne. Cyklar den långa vägen genom skogen varje dag till Kviinge folkskola. Anses av klasskamraterna vara representant för adel och överklass. Får därför mycket stryk av dem på rasterna. Har ofta näsblod. Farmor är den goda fen som tröstar. Flyttas till mormor som bor på Erik Dahlbergsgatan 28 i Stockholm. Mormors status som god fe anfräts av det faktum att hon ansåg att Adolf Hitler var en bra människa och att det var judarna som satte igång andra världskriget och dessutom tvingade morfar att ta sitt liv. Förstod snart att detta var grovt felaktigt.

Många av de saker som De Geer tar upp har han tidigare behandlat i kortfilmer, som exempelvis "Mormor, Hitler och jag". Texten är särpräglad, har man sett någon av filmerna kan man nästan höra hans röst när man läser. Det är välskrivet, ofta lakoniskt beskrivet och roligt på ett till synes oplanerat (men säkert medvetet) sätt. På flera ställen gör han också en konst av utvikningen, som när ett minne av den egna sonen leder över till matkassar till ICA-reklam till Sune Mangs slagnummer. Att skriva just så associativt är något han också försvarar: han vill själv inte läsa målmedveten text eftersom han finner den ointressant och opersonlig. I enlighet med detta tycks hans bok alltså stundom vara ett resultat av slumpen, även om så knappast är fallet. Även målmedvetenhet när det gäller att skriva icke målmedveten text är ju målmedvetenhet.

Mest sysslar boken med hans barndom och framför allt med klassfrågan. Carl Johan De Geer har gjort allt för att undkomma sin adliga bakgrund, vilket han också nogsamt påpekar, men samtidigt tycks han övertygad om att det är den som gjort honom till den han är. Bilden som boken förmedlar av adeln är en klass bestående av excentriker, främst förkroppsligad av Carl Johans farfar som skjuter katter och harar genom fönstret, blir besatt av mullvadars åtgång på hans gräsmatta och gör upp regler som ingen i huset bryr sig om att följa. Den egna fadern är svår att komma nära och mycket konservativ, modern är sinnessjuk. Den enda i släkten som har hand med barn är mormodern, som ju dock är nazist och som när Carl Johan kommer in på Konstfack ger honom kompletta årgångar av Die Kunst im Deutschen Reich 1939-1945.

När Carl Johan De Geer blir vuxen vill han inte verka det minsta konservativ, och här finns en hel del skildringar av konstnärsliv i rivningskåkar, frivilligt påtaget utanförskap och envetna försök att försörja sig på konstnärsskap utan att ta hänsyn till om det man gör är något som någon vill ha eller inte. På sitt sätt en lika från "verkligheten" avskuren tillvaro som den adliga, vilket De Geer aldrig säger rent ut men som han nog anar och låter skina fram i undertexten. Han använder sig också av en överhuvudtaget ganska prövande stil, där han ställer fram episoder och anekdoter ur sitt liv som för att pröva dem – vad betyder det här för mitt liv och varför? Ibland svarar han själv, ibland står exemplet bara där.

Sedan går det inte att blunda för att det är en ganska självcentrerad text, men vilken självbiografi är inte det? Carl Johan De Geer tycks ha stått i centrum för de mest skilda skeenden och varit med om de mest bisarra anekdoter under sitt liv, och precis allt ska nog inte tas på allvar. Personen Carl Johan De Geer målas fram som en sällskapsmänniska, en som tar plats, men lika ofta framställer han sig som en kufisk outsider med stort behov av att vara för sig själv. Att han koketterar med båda sidorna är inte fel att säga, men boken känns också, vilket inte alltid är fallet med biografier, just väldigt personlig – rösten tillhör hela tiden en berättare vars närhet man känner och som är levande och motsägelsefull.

Similar Posts:

• Almstriden … Drogerna … Ytan … ytan …
• Svenska Afrikakompaniet och De Geer
• Smutsiga pengar och hemliga konsthallar
• Tecknare, fotograferade och tecknade
• På spåret efter den danska landsbygden

Det kan man nog lugnt säga.

Gerard driver idag en av världens mest exklusiva konsthallar, Jarla Partilager, där en enskild utställning kan kosta upp till 50 miljoner. Problemet är bara att ingen känner till den.

Gerard föddes i en diplomatfamilj där föräldrarna mestadels vistades utomlands och lille Gerard fick därför tillbringa uppväxten hos farföräldrarna på deras lantegendom nere i Skåne. Där fick han en gammaldags uppfostran av farfadern som var konservativ riksdagsman och landskapsmålare; han gillade att skjuta harar från fönstret och gasa mullvadar med bilavgaser. Hela hans liv kretsade kring årstiderna: ”Nu håller höstskörden på att vattna bort” kunde han plötsligt utbrista under en måltid. Farmodern ägnade sina dagar åt att lyssna på opera och levde i den smått märkliga villfarelsen att männen i den De Geerska släkten inte genomgick någon pubertet. Gerards kusin, konstnären Carl Johan De Geer, som också var diplomatbarn har i filmen Med kameran som tröst del 2 skildrat den med kusinen gemensamma uppväxten. Där förvandlas adelskapet till en sorts genetisk varulvsåkomma som endast kan botas med en blomma som växer på vulkanen Vesuvius sluttningar. Till skillnad från Carl Johan har Gerard dock aldrig uttalat sig om sin uppväxt.

Gerard utbildade sig till civilekonom och började sin karriär på en investmentbank i London. Där blev han snabbt känd som hårdhänt, mystisk och skicklig. Folk började intressera sig för den unga och hänsynslösa adelsmannen. Detta ledde till en raketkarriär i Ryssland, först som rådgivare åt privatiseringsministeriet och sedan som investmentbankir under den ökända vouchertiden då över 100 000 ryska företag privatiserades. Gerard har beskrivit det som den ”ryska revolutionen baklänges” och själv blev han snuskigt rik under denna tid. Efter det drog han sig tillbaka och började ägna sig åt det han idag är känd, eller rättare sagt okänd för: sin konstsamling.

Många anser att han är den enda samlaren av verkligt internationell klass i Sverige, och otvivelaktigt har han en enorm makt. Ett exempel är islänningen Olafur Eliasson vars verk ökat med 1000 % i värde sedan De Geer börjat samla på honom. Eliasson finns numera representerad på Tate Modern och Guggenheim, han har fått Mirópriset och visat sin konst i Louis Vuittons skyltfönster. Nyligen fick han i uppdrag att bygga fyra vattenfall från Brooklyn Bridge i New York mot en faktura på 96 miljoner kronor och förmodligen kommer de, liksom all hans konst, automatiskt att få bra recensioner. Det handlar alltså inte bara om pengar utan om ett intrikat samspel mellan kapital och kvalitet, finansiär och kritiker. Nyligen anordnade De Geer en hemlig utställning på Jarla Partilager med enbart Eliasson. På gästlistan stod namn som Ingela Lind, Lars O Ericson och Milou Allerholm; konstkritiker inbjudna mot löftet om att inte skriva något om utställningen. ”Hemlighetsfullt” och ”mystiskt” är bara förnamnet.

För vad tjänar egentligen De Geer på detta hemlighetsmakeri? Att starta en konsthall av internationell toppklass och sedan i princip förneka att den finns måste väl sägas vara hemlighetsfullt till det löjligas gräns. För till skillnad från finansmannen Robert Weil, också känd konstsamlare, handlar det inte om en speciell aura att ta med i styrelserummet. De Geers intresse är av mera ”privat” karaktär. Så frågan kvarstår: vad vinner De Geer på sitt hemlighetsmakeri? Ingen vet.

Det går dock inte att låta bli att spekulera. David Neuman, intendent på Magasin 3, har sedan lång tid känt till och uppskattat De Geers konstsamling. Han tror att det handlar om ett ”förlängt boenderum” och att De Geer med det vill skapa en egen relation till allmänheten. Eller rättare sagt till dem som känner till att han finns. Att detta handlar om en liten elit låter dock Neuman bli att påpeka.

Det är inte ovanligt att personer med stora finansiella resurser intresserar sig för konst. Det uppstår en polarisering i ens liv när man håller på med finanser och man vill kommunicera på ett annat sätt. Och detta resulterar i att man blir betagen, nästan possessed. Men så väl känner jag inte Gerard att jag vet.

Litteraturprofessorn Lars Furuland har många gånger påpekat att litteraturvetenskapen har ett skelett i garderoben: den glömmer att vi påverkas av vad andra tycker. I Mattias Aagårdhs reportage om Gerard De Geer blir vi påminda om att detta även gäller bildkonsten för vad är exemplet Eliasson om inte en perfekt illustration av detta. Där får vi följa hur smutsiga pengar på ryska marknaden förvandlas till fin skandinavisk samtidskonst och hur detta sker på bekostnad av smaken. Samtidigt är det en berättelse om en man som framstår som lika mystisk och hemlighetsfull före såväl som efter att man har läst reportaget.

Similar Posts:

• Svenska Afrikakompaniet och De Geer
• På spaning efter ett adligt förflutet
• Tecknare, fotograferade och tecknade
• Dagboksbesvikelse
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp

Här ställer sig alltså Larsen och glor rätt ut i ett kärr eller in i ett syrensnår, höjer kameran, tar en bild och går vidare. Han passerar trädgårdar, gamla skrotbilar, växthus och högspänningsledningar, men mest snårskog. Sådan där tråkig halvt oegenomtränglig snårskog, som hela tiden är ute efter att lägga krokben eller riva en i ögonen. Fult är det, Wasteland, baksida till industrier, bostadområden, lantgårdar.

Och ändå så blir hans bilder så märkvärdigt vackra.

Och jag frågar mig vad varseblivningspsykologerna vet som inte jag vet. Varför blir en trist skräpig plats så intressant på bild. Visserligen, den fujigröna färgglädjen gör sitt till, så grönt som på film blir gräset aldrig i verkligheten. Men det är också något annat. Något ödesmättat. Vi står skyddade i snårskogen och smygtittar ut i det välordnade landskapet. Långt där borta skymtar de välordnade villatomterna. Och kanske jag har läst för många deckare, men på många av de här platserna vore det perfekt att dumpa en kropp. Men här finns inga människor, varken levande eller döda. Bara spår efter människor.

Jag är säker på att Larsen har läst Carl Johan de Geers upprop till alla dokumenterande fotografer:

Grubblandet över kamerakonstruktionerna och keminÂ…intresset för ljuset… skärpan… allt det där är förgäves om man inte lyckas koncentrera sig på det väsentliga: vad bilderna föreställer. Vad är det som är typiskt för ens eget liv och för den tid man lever i? Det gäller att rikta kameran mot dom sakerna, sätta det viktigaste i mitten, stå bredbent med fötterna stadigt på marken … och trycka av.

Just så har han fotograferat kossan, högspänningsledningen eller fläderbusken; mitt i bilden. Och mitt i Danmark eller, om man så vill, mitt i den västerländska civilisationen.

Det är en märklig bok, man vill aldrig sluta bläddra i den, men man lär sig inget utom möjligen att järnvägens närområde alltid är kulturlandskapets bakgård och avstjälpningsplats.

Similar Posts:

• Tecknare, fotograferade och tecknade
• Revolutionens Kina
• Stor fotografi i liten förpackning
• Familjealbum från Öst
• Panorama över belgisk gruvstad