Vad kan vi i vår tid ha för utbyte av senmedeltida tänkare? En hel del av den här artikelsamlingen att döma. Författarna i Mellan himmel och helvete har lyckats använda originaltexterna för att belysa frågor som känns ovanligt aktuella. Här följer tre exempel.

I artikeln ”Att sätta makten på plats” av Olle Ferm får vi se prov på en åsiktskorridor av ett smalare slag än den som brukar beskrivas med uttrycket ’men det får man väl inte säga i det här j–la landet’. I det senmedeltida Italien räckte några förflugna ord för att bli fälld av inkvisitionen som i sin jakt på häxor och kättare inte skydde några medel. Tortyr och angivelser var vanligt förekommande och även postuma domar utfärdades. Lindrigare kätterier kunde upphävas genom böter som ofta hamnade i inkvisitorernas egna fickor. Här gällde det verkligen att hålla tungan rätt i mun för att inte råka illa ut. Olle Ferm visar hur Giovanni Boccaccio (1313-1375) tar satiren till hjälp för att kritisera inkvisitionen i Decamerone.

Kraften i den vitsiga repliken, den klyftiga kommentaren, det skrattretande påpekandet är ett återkommande motiv i Decamerone. De är en tillgång för de socialt underordnade, inte sällan kvinnor, med vars hjälp de klarar sig ur besvärliga situationer eller bevisar sitt värde tack vare en socialt oberoende, rent intellektuell, verbal förmåga.

Olle Ferms diskussion om makt och satir blir extra intressant i efterdyningarna av debatten kring Charlie Hebdo. Vad får sägas och av vem? Vad skiljer satir från rena smädesskrifter?

Startskottet till en av årets mest livaktiga diskussioner blev Ebba-Witt Brattströms artikel ”Kulturmännens 13-åriga alibi” (DN 20150511) där hon problematiserar hur kvinnan, eller snarare flickan, skildras i litteraturen. Debatten kom till stor del att handla om att litteraturen måste vara fri, vilket nog de flesta håller med om, men kanske är det svårare att se kritikens betydelse. Artikeln ”Med pennan som murslev” av Carin Franzén handlar om om Christine de Pizan (1364-1430), en tidig föregångare till Ebba Witt-Brattström, som också brottades med sin tids kvinnosyn. Christine de Pizan föddes i Venedig men växte upp vid det franska hovet där hennes far var astrolog. Hon fick en gedigen utbildning och kom efter sin makes död att försörja sig på sitt skrivande. Hennes kritik av den misogyna kvinnosynen i Romanen om rosen av Jean de Meun, ett av medeltidens mest lästa verk, gav upphov till vad som brukar kallas för Frankrikes första litterära debatt där många av den tidens intellektuella auktoriteter deltar. ”Man finner flera formuleringar hos Jean de Meuns försvarare som vittnar om att de framför allt provocerats av det faktum att en kvinna kunde kritisera en så lärd klerk.”

Christine de Pizan låter sig dock inte nedslås utan fortsätter att med pennan som murslev upprätta synen på kvinnan. I det allegoriska verket Kvinnostaden vill hon ”skapa en idealstad som ska skydda från den aggressivitet och nedvärdering av kvinnan som förmedlas i den medeltida litteraturen.” För att visa att kvinnor är allt annat än trolösa, svaga och dumma fyller hon sin stad med: gudinnor, krigare, politiska makthavare, lärda, helgon med flera. I denna strävan efter att visa upp en lång rad goda kvinnliga förebilder skapar hon samtidigt också en kvinnlig kanon.

Christines strategi för att ge röst åt sin egen erfarenhet och hennes tro på sitt eget köns värde sker sammanfattningsvis genom ett medvetet återbruk av den litterära traditionen.

En liknande strategi ser vi Ebba Witt-Brattström använda i artikeln ”Litteraturen måste förbli fri” (DN 20150528) där hon klär sig i Kassandras gestalt för att ge kraft åt sin argumentation. ”Det fulaste och lägsta och grymmaste i världen måste alltid få berättas. Men det måste också läsas, uppfattas, tolkas, uppmärksammas.”

I artikeln ”Franciskus och visionens ikonografi” skriver Maria Husabø Oen om hur man under senmedeltiden sökte förklaringar till att Franciskus av Assisi, när han dog, hade märken på sin kropp som var identiska med Kristi sår. Märkena ska ha uppkommit i samband med en vision där en korsfäst seraf (sedermera beskriven som en Kristusgestalt) uppenbarade sig för honom. Men kan en vision verkligen lämna fysiska spår efter sig? Maria Husabø Oen berättar om hur den sk. stigmatiseringsikonografin som uppstår i kölvattnet efter miraklet försöker förklara händelsen. Under medeltiden fanns ”en utbredd uppfattning om att betraktandet av ett objekt faktiskt hade fysiska konsekvenser för betraktarens kropp.” Franciskanen Robert Bacon var en av dem som formulerade 1200-talets nya optiska teorier som gick ut på att man blev det man såg, oavsett om det rörde sig om inre visioner eller yttre bilder.

Bacon föreställde sig att ett föremål som man iakttog blev fysiskt registrerat hos betraktaren med hjälp av det han kallade för species. Genom att aktivera materia, såsom luft och ögats substans, reproducerade sig föremålet till en fysisk stråle fram till dess att den träffade betraktaren. Denna process medförde att även betraktarens inre formades fysiskt av intrycket av föremålens species.

Få var läskunniga under medeltiden, därför användes bilder i hög utsträckning när ett budskap skulle fram. Målningar på kyrkoväggarna återgav bibelns berättelser men även andra viktiga händelser som exempelvis Franciskus stigmatisering. Maria Husabø Oens text får mig att fundera över om bilder på den här tiden kanske också påverkade människor på ett annat sätt. Och att vi idag, med det överflöd av bilder som omger oss, kanske har utvecklat ett annat sorts seende. Lite ytligare. Lite grumligare. Ändå är jag övertygad om att det fortfarande finns bilder som formar vårt inre. Vi som har sett bilden av den treårige pojken som ligger uppspolad på en turkisk strand har blivit förändrade. Något av Alan Kurdi finns nu också i oss.

Similar Posts:

• Existentialism i fascismens hjulspår
• Litteratur är att vilja?
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• Djupt gripande om livsval
• Den undflyende bildningen

Jag minns första gången jag var på Textival (det är förvisso också den enda gången jag har varit där), då var det strålande vårväder och vänliga leenden överallt. Eftersom jag hade ett textprojekt utställt i samband med Textival det året var jag där själv, ingen kunde följa med och jag var ju tvungen att åka upp med alla textrullarna. På den tiden bodde jag fortfarande i Malmö. Men de vänliga Textivalmänniskorna tog emot mig med värme och vi traskade omkring där på Långgatorna och texterna.

Det kommer bla att bli författarbikt med Malte Persson, Carin Franzén och Nasim Aghili, Earth Hour firas imorgon kväll och så är det mänger med läsningar och workshops. Ljudbok 4 har vernissage ikväll och går att lyssna på hela helgen. Sju författare och ett förlag bjuder på texter som de läsre. Nasim Aghili medverkar även här med en text som går under arbetsnamnet Tja la la la tja la, Viktor Johansson läser sviten Fotograferna och Kristofer Flensmarck utgår från en text ur hans senast diktsamling Navigation. Hanna Wikman debuterade i höstas med romanen Lift och bidrar med en läsning ur den. Det finns dikter som vill vara ljud och David Vikgrens opublicerade dikter O och löd dag röd tråd finner sin plats i ljudboken. Den norske författaren Erlend O. Nodtvedt utgår från sin kommande bok Bergen och Rosenlarv förlag läser Hagar Olssons kortroman Kinesisk utflykt från 1949, en berättelse om sorg och försoning. Hela programmet hittar du här!

Men vad är en bal på slottet.. Ni som är där kan väl dela med er av era upplevelser?

Alltså: Textival Litteraturfestival fredagen den 25 mars till söndagen den 27 mars i området kring Långgatorna i Göteborg. Gå dit!

Similar Posts:

• Den könsneutrala utopin
• Världspoesidagen 2011
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Poesi på världspoesidagen
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?

Att bekänna sig till det omöjligas konst, skriver Carin Franzén, är att ”träda ut ur det imaginäras omnipotens och acceptera språkets, det vill säga det symboliskas nödvändighet”. Det handlar om Joyce och exilen som förutsättning för skrivandet. Om oidipuskomplexet som nödvändighet för revolten. Om Sachs och den psykotiska erfarenheten som diktens villkor. Om den höviska kodens närmande mot sanningen om kärlekens grundläggande omöjlighet. Om Duras och dubbelexponerandet av passion och politik. Och om Jelinek och sexualitetens sanning.

Som essäist kan Franzén liknas vid en marionettspelare. Berättaren står bakom kulissen och framför den sker skådespelet: teorier ställs i duell mot varandra, ett strålkastarljus landar på just den meningen i just det verket, resonemangen flyter vidare som i en berättelse. Tonfallet bygger på den förtroendeingivande saklighetens retorik, konstaterande och redovisande med en underton av att varje stycke lär vara öppet för diskussion. Det är iakttagelser fria från ursäkter och utan osäkert trixande med att vilja eliminera ifrågasättande. Möjligen har denna sakliga ton – texten är fullständigt rensad från minsta lilla uppsluppenhet eller ironiska inpass – ett pris i form av akademisk själlöshet.

Men må det vara förlåtet. Oavsett förkunskap finns en rikedom att ta del av. Vinsten behöver inte vara att integrera långa resonemang i sitt medvetande. En stor fruktbarhet i att läsa Franzén ligger i impulserna och associationerna, i fragmenten som bereder väg för nya sätt att ta till sig litteratur. Ett exempel: i ett stycke hävdas att den främsta representationen av ångest i litteraturen är när Jesus på korset frågar ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Jag måste markera stycket. Varför? Den tanken var helt enkelt ny för mig.

Similar Posts:

• Oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa
• Motstånd och feghet
• Banala essäer
• Dansa med vargen!
• The Book of Love (is long and boring)