En annan gryning utspelar sig ett par decennier framåt i tiden, i ett lätt igenkännbart men samtidigt annorlunda Stockholm. Sverige är en sluten apartheidstat, styrd av ett icke namngivet främlingsfientligt parti. Medborgarna är uppdelade i klasser, baserade på biologiskt ursprung och med olika rätt till välfärd, till utbildning, vård, bostad och arbete. De med låg social status kämpar för överlevnad och existensberättigande. De med hög status har betydligt mer att förlora. Det är ett obehagligt trovärdigt sätt att styra med hjälp av rädsla och privilegier.

Fantastik blir lätt framtung med allt som behöver förklaras. Så inte En annan gryning. Camilla Sten kastar oss in i huvudpersonen Isas vardag, där tunnelbanan stoppas på grund av demonstrationer – det är den 30 november – och resenärerna tvingas passera extra kontroller på väg till ersättningsbussar.

De flesta i vagnen ser ut att vara C eller D, och det är som det brukar vara. De som har ett litet svart A eller B i sitt pass behöver inte leva med de ständiga förseningarna, de gnisslande spåren, den unkna stanken. Alla omkring mig har något att frukta. Det är inte svårt att hitta en förevändning för att gripa en eller två av dem. För sådana som dem finns inga undantag och inga marginaler, och det gör det inte för mig heller, egentligen. Inte nu längre.

Isa tillhör en liten grupp aktivister som kallar sig Vita rosen. Det är inte det enda i romanen som har en bismak av tyskt 1930-tal – regeringspartiet kom till exempel till makten 2033, får vi veta. Men gick det verkligen rätt till?

Isa och de andra i gruppen lever i en ganska planlös tillvaro av motstånd. När det plötsligt blir för sent att gå tillbaka till vardagen och låtsas som ingenting är inte alla beredda på det. Ingenting är självklart. Är deras motstånd verkligen värt priset? Finns det en mening med det de gör?

Det känns på många sätt som en trovärdig skildring av en grupp bestående av individer med olika anledningar att ha hamnat där de har hamnat. Det är inget glamouröst, actionfyllt eller ens alltid helt genomtänkt motstånd de gör, men någon måste väl göra det?

Jag kan inte påstå att personerna eller intrigerna är särskilt levande inom mig ett tag efter att jag slagit igen den här boken, men det finns annat som gör den klart läsvärd. Dystopin är ett så drabbande och klargörande sätt att tänka politiskt, som nyhetsrapporteringen sällan hjälper lika mycket med. I det som verkar vardagligt käbbel och strategi finns en riktning, där det som var osägbart för några år sedan plötsligt är självklart och vardag idag.

Dystopin hjälper oss att höja blicken. Att ställa den livsviktiga frågan: vart är vi egentligen på väg?

Similar Posts:

• Innanför och utanför i dystopiskt kravsamhälle
• Sverige efter revolutionen
• Välsignad vare frukten
• Sverige, nästa
• Dussindeckare om hälsohets

”Pratar du fortfarande med dem?” frågade Markus, som av en händelse, utan att titta på Emil när han sa det. Han såg alldeles avslappnad ut där han satt.
”Med vilka då?” frågade Emil.
”Du vet”, sa Markus. ”Ditt lilla team of rescuers. Ditt rövarband som hjälpte dig att släpa mig tillbaka ut från skogen.”
Han sa det skämtsamt, lättsamt. Det fanns ingen anledning för Emils mage att knyta sig.
”Nej”, sa Emil. ”Inte direkt. Inte på länge.”
Markus nickade bara. Sa ingenting.
Inbillade han sig att Markus mungipa kröktes, bara för ett ögonblick?
Ja. Det måste ha varit inbillning.

Även i Julias tillvaro finns hotfulla element, och hon distraherar sig från oron för sin deprimerade mamma med att fördjupa sig i efterforskningar om Järvhöga, och familjen Erlander som verkar ha varit synonymt med orten i princip sedan den grundades. Varför hade Järvhöga så låg brottslighet och nästan ingen spädbarnsdödlighet under större delen av nittonhundratalet, och varför återgick siffrorna till riksgenomsnittet nästan över en natt någon gång på sjuttiotalet? Hur många pojkar är det egentligen som har försvunnit i skogen? Och hur hänger det ihop med Erlanderkoncernens ekonomiska framgångar, eller med dess plötsliga krasch?

Kanske lever inte uppföljaren riktigt fullt ut upp till sin föregångare. Bitar av intrigen blir förutsägbar, och researchen kring medicinsk akutvård brister i den dramatiska upplösningen vilket sänker trovärdigheten en aning. Trots det är det en spännande och engagerande roman, och precis som när jag läst Camilla Stens tidigare romaner, så ligger jag vaken sent på natten, oförmögen att sluta läsa. För säkerhets skull gör jag ett litet skutt varje gång jag ska upp eller ner ur sängen, för att skapa avstånd till eventuella monster som kan gömma sig därunder. De mörka skogarna kring Järvhöga känns hotfullt nära även när jag hör Sveavägen sorla utanför fönstret.

Similar Posts:

• Det är bara så det är i Järvhöga
• Skräckfilmsklichéer går igen
• Dolda hemligheter och mörka vrår
• Uråldrig magi och moderna monster
• Övernaturligt och mjukt om sorg

Det visar sig att det rör sig kring ett brutalt mord. Eleanor hittar sin mormor Vivianne som ligger och dör på sitt tjusiga hallgolv. Bredvid hennes flämtande kropp ligger en glänsande sax. Dessutom tränger sig en person ut ifrån lägenheten just som Eleanor anländer. Krockade hon med sin mormors mördare? Att Eleanor är kliniskt ansiktsblind gör allting så evinnerligt mycket knepigare. Och är samtidigt ett genialt grepp i denna historia. Huvudpersonens ansiktsblindhet handlar om att hon tvingas leta efter markörer. Hon får också lägga märke till andra kroppsdelar och detaljer, såsom händer, smycken.

Det visar sig överraskande nog för Eleanor att hon ärvt en stor herrgård, Solhöga, som hon inte visste fanns. När hon åker dit tillsammans med sin kille upptäcker de att herrgården bär på en massa hemligheter. Varför höll mormor Vivianne huset hemligt? Vem dödade henne och varför? Eleanor gör sina egna efterforskningar men känner att någon/något verkar sätta käppar i hjulet.

Läsaren får även ta del av en parallellhistoria som utspelar sig på Solhöga 1965 med fokus hos tjänstefolket. Det ger ett djup till historien, men bidrar också till mysteriet på ett smart vis. Nya karaktärer dyker upp och förvirrar, förtätar.

Jag vill inte avslöja så mycket mer av Arvtagaren. Det är en berättelse att fastna i. Det är spännande uppbyggt med mordet på mormor Vivianne, som vi förstår är en mycket speciell människa och som hennes barnbarn och många andra har ett komplext förhållande till. Som jag skrev tidigare så står hemligheterna på kö i denna thriller. Lager på lager skalas av och sanningen mejslas långsamt fram.

Ju längre in i boken jag kommer desto mer andfått blir det. Det är brutalt, spännande och emellanåt rörigt. Och upplösningen är oväntat filmisk. Känner du dig vintertrött och seg kommer Arvtagaren garanterat få dig klarvaken i vinter.

Similar Posts:

• Häpnadsväckande, hemskt och hudlöst
• Lögner och förbannade hemligheter
• Av kärlek, brutalitet och kontroll
• Män som hatar kvinnor
• Det är fortfarande bara så det är i Järvhöga

När jag läste Staden (som Katze recenserade här) fick jag upp ögonen för Camilla Stens fenomenala förmåga att skapa en krypande obehagskänsla och samtidigt en oemotståndlig lust att läsa vidare. Hennes senaste roman Bergtagen handlar även den om försvunna personer i en liten bruksort i norra Sverige, och även här finns den där kombinationen av obehag och vällust, men på något sätt med ett annat tonfall. Där Staden hade de mer klassiska skräckelementen isolerad-i-ödemarken, är-det-någon-här?, och nej-för-guds-skull-dela-inte-på-er, så ligger obehaget i Bergtagen mycket i känslan av att något är väldigt fel, men alla låtsas att det är i sin ordning. Gång på gång återkommer folk som är uppväxta i Järvhöga till den där frasen: Det bara är så i Järvhöga, att unga pojkar går ut i skogen ibland och aldrig kommer tillbaka. Det får mig att tänka på Erik Nivas enastående sommarprogram från 2019, där han pratade om uppväxten i Malmberget – en ort som inte sällan helt raderades ut från väderkartorna i TV, en ort som rent fysiskt slukades av ett växande gruvhål, och där unga män i mitten av nittiotalet en efter en började ta livet av sig. Du vet hur det är. Ibland går folk ut i skogen och försvinner.

Bergtagen följer Julia, en tonårstjej med en ganska oansenlig vardag. Hon är stressad över projektarbetet på gymnasiet, och jobbar extra på det lokala hotellet, som plötsligt får en hel drös med kunder när en elev på Läroverket – en rik pojke från Stockholm – blir en av dem som försvinner. Ibland kontrollerar Julia att hennes mammas antidepressiva mediciner fortfarande försvinner i lagom takt från badrumsskåpet.

Det var en alldeles särskilt lugn, trygg känsla att […] se att mamman tog sina mediciner som hon skulle. Att veta att hon skulle vakna nästa morgon och duscha och klä på sig och gå till jobbet och komma hem och gnälla över jobbiga kunder. Inte ligga kvar i sängen timme efter timme, dag efter dag, tills väggarna luktade som unken kropp och lakanen blev oljiga under fingrarna medan tårarna rann ljudlöst nerför kinderna.

När Läroverkseleven försvinner vill hon inte acceptera de oengagerade ”det är sånt som händer”-svaren, utan börjar leta efter en förklaring. Hon träffar Emil, som delade rum med den försvunna Markus, och som verkar känna en oerhörd skuld över hans försvinnande. Hon går skallgång i skogen, vittjar en olaglig viltkamera, och ju mer hon letar, desto mer växer bilden av att någonting är väldigt, väldigt fel.

Boken följer också Lisa och Rosa, som lever på samma plats femtio år tidigare, och tar anställning på Läroverket, där Lisas bror skulle ha varit elev om han inte varit en av de som försvunnit. ”[Hon var] osynlig. Det blev så med familjerna som förlorat någon till skogen. Det var ingenting man pratade om, men det var som att alla var rädda för att oturen skulle smitta av sig. Bättre att dra sig undan. Inte riskera det.” De drömmer om att arbetet på Läroverket ska vara ett sätt att ta sig vidare, bort från Järvhöga, men det blir inte vad de har hoppats på. Ens liv är inte ens eget när styrelseordföranden för Läroverket också äger sågverket där ens pappa jobbar, och stugorna som familjen bor i, och ett felsteg på jobbet kan betyda att hela ens familj står utan bostad och försörjning från en dag till en annan.

Bergtagen är någonstans blandning av en historisk roman, en tonårsdeckare och behagligt kuslig allmogegotik. (Ett ord som möjligen uppfanns när bloggen Förskräcklit recenserade Creepypodden, och som ganska fint beskriver den växande genren med spökhistorier som utspelar sig i små stugor ute i de svenska skogarna.) Den är kanske inte riktigt lika skrämmande som Staden, men i gengäld har den fler intressanta underberättelser, fler bikaraktärer med djup, och säger kanske rentav något viktigt om glesbygd, om psykisk ohälsa, om hur vi kan normalisera och rationalisera något vansinnigt och orimligt.

Det är ju så det är här i Järvhöga. De som kommer från storstaden förstår inte.

Similar Posts:

• Det är fortfarande bara så det är i Järvhöga
• Ett svenskt Roanoke
• Det som vill ut, som väntar
• Fin men inte klockren debut
• Köra Volvo, lyssna på Springsteen och bli på smällen

1587 lämnades 121 brittiska kolonisatörer på Roanoke Island utanför nuvarande North Carolina för att grunda den första brittiska kolonin i ”den nya världen”. När britterna kom tillbaka tre år senare för att fylla på med förnödenheter fann man att hela kolonin var försvunnen. Man genomsökte ön, men det enda spåret som fanns efter människorna var ordet ”Croatoan” inristat på en stolpe. Gav de sig av frivilligt? Försökte de ta sig tillbaka till Storbritannien och sjönk på vägen? Blev de mördade av lokalbefolkningen? Vi vet fortfarande inte.

Den försvunna kolonin har gett upphov till en del populärkultur, bl.a. Stephen Kings tv-serie Storm of the Century. Jag vet inte om Camilla Sten blivit inspirerad av Roanoke, kanske var det bara en slump, men likheterna mellan den försvunna kolonin och Staden var tillräckligt många för att jag skulle bli nyfiken.

I Staden är handlingen förlagd till den lilla gruvstaden Silvertjärn i norra Sverige. På 1950-talet försvann hela befolkningen spårlöst, och 60 år senare har man fortfarande inte lyckats lösa mysteriet. Alice är en dokumentärfilmare vars mormor växte upp i Silvertjärn, och hon bestämmer sig för att lösa gåtan om vad som egentligen hände. Alice tar med sig ett team och bestämmer sig för att tillbringa fem dagar i Silvertjärn med att filma och rota igenom staden i jakt på sanningen. Redan när de anländer börjar saker gå fel, och kanske, kanske är de inte så ensamma som de tror. Eller är det bara den kusliga stämningen och spökhistorierna om Silvertjärn som spelar dem ett spratt?

Alices kapitel i nutid varvas med Elsas (Alices mormorsmor) berättelse från Silvertjärn månaderna innan försvinnandet. De två olika perspektiven kompletterar varandra perfekt. I början händer det inte så mycket i Elsas kapitel, läsaren får mest en bild om hur vardagen såg ut i den lilla gruvstaden, och bevittnar en framväxande väckelserörelse. Jag invaggas i någon slags falsk trygghet, trots att jag vet att katastrofen är nära för invånarna i Silvertjärn. Lagom till att jag börjar undra när tecknen på den annalkande faran ska dyka upp inser jag att Sten skickligt placerat ut fröna till den långt innan jag förstått att de var där. När det väl går upp för mig vad som håller på att hända är det redan för sent.

Staden tar sig in under huden på en, och den stannar där. Det är flera veckor sedan jag läste ut den, men jag fortsätter tänka på den och prata om den vid varje tillfälle jag får. Om jag ska vara helt ärlig får jag numera en vag obehagskänsla bara av att hålla i den fysiska boken. En kväll, medan jag var mitt uppe i läsningen, blev spänningen och obehaget så påtagligt att jag slängde Staden i armarna på min fru och sa ”här, ta den, jag klarar inte av att hålla i den”. Fem minuter senare ångrade jag mig och bad om att få tillbaka den, jag var ju trots allt tvungen att veta hur det gick. Det här är särskilt imponerande med tanke på att Camilla Sten genomgående skrivit Staden utan att inkludera särskilt många hemska scener. Det hemska är ovissheten, tvivlet på sig själv och de runt omkring en, en känsla av att något är katastrofalt fel utan att kunna sätta fingret på vad det är som skickar de där kalla kårarna nerför ryggen på en. Monstret hörs som ett skratt på en tappad walkie talkie – eller var det bara underligt brus? In i det längsta skulle det mesta som sker kunna bortförklaras med något normalt, men vi befinner oss trots allt i en avlägsen spökstad utan kontakt med omvärlden, på samma plats där 900 människor försvann utan ett spår.

Till skillnad från Roanoke får vi veta vad som hände i Silvertjärn. Tro mig, du vill veta. Sätt telefonen på ljudlöst, strunta i solen utanför, och bara läs.

Similar Posts:

• Det är bara så det är i Järvhöga
• Sverige 2046
• Flortanten kommer
• Det är fortfarande bara så det är i Järvhöga
• Vad hände i Hundgården?