Man kan undra vad Putin tänker göra härnäst. Kommer han att använda kärnvapen? Det kan kännas som om allas vår säkerhet är i händerna på en känslokall galning. Om den framtida utvecklingen är det svårt att sia. Dock kan vi studera händelseförloppen fram till nu och bli lite klokare. Martin Kraghs bok Det fallna imperiet är i det sammanhanget utmärkt läsning.

Kragh är expert på att tolka signalerna som når ut utanför Kremls murar. Sedan urminnes tider är det en begränsad krets av äldre män som styr och ställer över världens största land. Oavsett om de titulerat sig tsar, generalsekreterare eller president har dessa härskare haft egennyttan för ögonen och ställt sig likgiltiga inför folkets lidanden. Åtminstone är det lätt att få för sig det. Tänk bara på tsarernas ofattbara rikedomar och utfattiga livegna bönder. Tänk på Josef Stalins olika svältkrig och folkförflyttningar riktade mot de egna.

Men Martin Kragh bidrar med nyansering. Trots att härskarna nästan alltid har varit farliga för folket, är det inte den starka staten som har skrämt ryssarna mest. Nej, resonerar Kragh, staten har betraktats som ett skydd mot oreda och ett allas krig mot alla. Med Putins inträde på scenen skulle den starka staten åter bli det centrala politiska projektet. Ofta traderas att Boris Jeltsin var på rätt väg och att det var efterträdaren Putin som förstörde allt. Men faktum är att den demokratiska utvecklingen kom av sig redan under Jeltsin. Då samlades mycket makt till presidentämbetet. ”Förutsättningarna för en auktoritär vändning byggdes in i landets DNA.” skriver Kragh om de konstitutionella förändringar som genomdrevs i december 1993. Statliga egendomar ”såldes” till en liten grupp män, oligarkerna. I och med Putin avpolletterades en del oligarker. Men nya kom i deras ställe.

Ryssland utkämpade sitt eget inhemska krig mot terrorismen på 00-talet som hade viss enande verkan. Trevande började Kreml utforma symboler och berättelser som skulle stärka den nationalistiska stoltheten. Putins parti, Enade Ryssland, triangulerade kommunisterna och liberaldemokraterna och blev störst i Duman från och med parlamentsvalet 2003. Under Putins tid har ungdomsrörelsen Nasji skapats. Dess syfte är ”att hindra en färgrevolution från att uppstå i Ryssland. Mandatet tolkades som liktydigt med att motverka någon som helst opposition – så länge denna uppfattades som liberal, prodemokratisk eller provästlig”. Viktiga fristående organisationer i civilsamhället har förbjudits eller klassats som ”utländska agenter”. Några fria medier finns knappast kvar.

Utrikespolitiskt har Putins regim agerat förutsägbart, argumenterar Kragh. ”Det klassiska antagandet inom utrikespolitiken, att stater konkurrerar i en anarkisk världsordning, blev en grundläggande utgångspunkt i Rysslands förhållande till andra länder.” Följaktligen har Kreml startat lågintensiva krig i flera av grannstaterna för att tynga ner och försvaga dem. Väst har utmålats som en fiende. Men det är inte Ryssland som inlett fientligheterna, enligt Kremls sätt att se det. Bara genom att vara liberalt och demokratiskt utgör väst ett hot eftersom den ryska befolkningen kan ta intryck och börja önska reformer i den riktningen även hemmavid. Relationen mellan väst och Ryssland är därför dömd att vara olycklig. Åtminstone tills de eller vi ändrar oss.

Martin Kragh har ett utsökt språk, hans skildring är nyanserad och precis. Boken präglas av bredd och djup i sin pålästhet. Kragh kan ösa ur alla möjliga slags källor. Det kan vara från tiden då Lenin ersattes av Stalin. Eller så kan han dra fram skeenden från Peter I:s 1700-tal eller Alexander II:s 1800-tal.

Analysen av Putins personlighet och märkliga karriär är intressant. När östtyskarna 1989 sökte befria sig var Putin KGB-agent i Dresden. Tillsammans med kollegerna brände han dokument på kontoret tills kaminen sprack. När folket slog en ring kring ryssarna ringde de den lokala ryska militärbasen. Men därifrån skickades ingen hjälp. Beskedet till KGB-agenterna var att det saknades order. ”Moskva var tyst” fick de veta. Där och då insåg Putin att imperiet hade fallit samman inifrån, har han berättat. Sovjetkollapsen tog honom hårt, på ett personligt plan.

Putins ambition kan mycket väl vara att försöka återupprätta Rysslands ära efter den näsbrännan. Lägg till att kretsen kring Putin är systembevarande för sin egen skull samt att Ukrainas närmande till väst i allmänhet och EU i synnerhet bedöms kunna ha smittande effekter på ryssar. Putinklickens krig är existentiellt.

Similar Posts:

• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Att leva i Ryssland under Putin
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Better the devil you know
• Rysslands baksida

Det ryska folkets historia handlar mycket om brist på kontroll. Materiell nöd, sönderslagna familjer, oförutsägbara ledare, alkoholism och våld.

Med Framtiden är historia har Masha Gessen skrivit en rysk nutidskrönika. Halva boken handlar om de knappt 20 åren med Vladimir Putin. Men hela eran efter murens fall, med liberaliseringen under Mikhail Gorbatjov och Boris Jeltsin finns med, liksom rikligt med tillbakablickar på Sovjetunionens historia.

Skildringen sker genom sju personers upplevelser och bygger på närgångna samtal. Resultatet är personligt och övertygande. En av de intervjuade är Zjanna, dottern till Boris Nemtsov, den liberala politikern som mördades 2015. En annan person som vi får följa är Marina, psykoanalytiker vars yrkesutveckling tar fart när Sovjetunionen gått under. En tredje, Ljosja, är homosexuell och lyckas mot alla odds skriva avhandling om HBTQ-människors rättigheter. Dessutom Serjozja, barnbarn till Aleksandr Jakovlev, arkitekten till Gorbatjovs perestrojka.

När Sovjetunionen kollapsade kastades många ryssar ut i en oreda av pyramidspel, mutor, nyrika och organiserad brottslighet. Dessutom förnyades det politiska förtrycket.

Bitvis är berättandet lika stökigt som den samhällsomvandling som skildras. De olika turerna kring Sovjetunionens upplösning, försöken till kupper i Moskva samt Jeltsins framgångar och bakslag ligger så pass nära i tiden att mycket fortfarande är okänt, omtvistat eller felaktigt betonat.

Skeenden längre tillbaka i tiden är mer tillrättalagda. Den som läst Svetlana Aleksijevitj känner igen de små sovjetiska köken och överflödet av tid som den sovjetiska människan ägnade åt privata samtal och köande. ”Vi låtsas arbeta, de låtsas betala”. Men ju närmare nutid vi kommer, desto snårigare blir det. Jeltsin överlämnade presidentmakten till en man som var okänd för de flesta. Putin kom från underrättelsetjänsten och tillhörde inget parti. Efter några år som president skapade han partiet Enade Ryssland som nu har 74 procent av rösterna i Duman, en kvalificerad majoritet.

Det är nyttigt att påminnas om anhalterna i avvecklingen av fria medier, partiväsende, civilsamhälle och fri forskning. Putin hade tur med världspriset på olja, en rysk exportprodukt. Priset steg under presidentens första år och ekonomin framstod som urstark.

Dramatiska händelser, sådant som Kreml redan haft förstånd att blåsa upp till egen fördel, ges mindre plats i skildringen. Attentatet mot Dubrovkateatern i Moskva är ett sådant exempel.
Masha Gessen anser uppenbarligen att det finns annat som behöver utförligare redogörelser. Putinklanens angrepp mot de väldigt förmögna, de så kallade oligarkerna, var första steget efter maktövertagandet. Oligarkerna anklagades ofta för någon byråkratiskt krånglig överträdelse typ skatte- eller bokföringsbrott. De frihetsberövades under utdragna rättsprocesser. Eller tvingades i exil. Därefter kunde egendom exproprieras.

Framtiden är historia är oundgänglig läsning för den som vill förstå nationalismens nuvarande framgångar. I Ryssland, men även på andra håll. Falska nyheter, cyberattacker och påhittade folkrörelser är grepp som prövas lite varstans för att undergräva mänskliga fri- och rättigheter. Folk försöker visserligen göra uppror. Och mycket av upproret axlas av kvinnorna. De ryska soldatmödrarna, journalisten Anna Politkovskaja, punkbandet Pussy Riot… Det är ett motstånd som just nu kantas av nederlag. Den löftesrika framtiden tycks ligga bakom oss.

Masha Gessen har gjort ett solitt arbete, ett begåvat försök att pussla ihop Putins väg till den totala makten utifrån hur ett antal ryssar upplevde det. Dock är urvalet intervjupersoner subjektivt. Dessutom är den allra närmaste nutidshistorien svår att bringa reda i.
Starkt plus för det viktiga ämnesvalet och för modet att genomföra granskningen, således. Men ett försiktigt minus för att korsväxlingen av privata upplevelser och samhällsskeden potentiellt är ett manipulativt grepp. Naturligtvis finns det många andra berättelser, från andra perspektiv, som också behöver offentliggöras för att vi en dag ska kunna förstå.

Similar Posts:

• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Bäst före-datum: 2024-05-07
• Rysslands baksida
• ”Jag trodde … ”
• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”

Då var det sjuttio-, början på åttiotal. Sedan kom glasnost och perestrojka, Sovjetunionen föll och de nya staterna skulle göra demokrati. Nu skriver vi 2014 och rysskräcken är här igen. Orsaken heter Vladimir Putin, och det är med stigande oro vi läser om annekteringen av Krim, de fortsatta oroligheterna i Ukraina, proryska separatister, lagar som inskränker de mänskliga fri- och rättigheterna och ryska militärövningar över svenskt territorium.

Vi undrar vad Putin vill med sina styrkedemonstrationer, och framför allt undrar vi varför det ryska folket tycker att han är rätt man på rätt plats. De liberala krafterna i Moskva verkar ju inte på något sätt vara representativa för majoriteten av folket ute i det stora landet. Och det är här Kniiviläs bok fyller sin funktion. Han har rest runt och pratat med ett urval av de människor som utgör Rysslands tysta majoritet av Putinanhängare.

Ett ord som återkommer i samtalen är stabilitet. Ett jämförande mellan sovjettiden och den kaotiska tiden efter upplösningen, under den föraktade Boris Jeltsin, landar nästan uteslutande i fördel Sovjet. Eftersom ingen i det nya Ryssland visste hur man skulle göra vare sig demokrati eller fri marknad blev landets tillgångar ett lätt byte för oligarkerna. Den stora massan blev mer eller mindre lämnad vind för våg, utan varken resurser eller framtidstro. Sovjetnostalgin handlar för det mesta om att folk i alla fall hade något. Under Jeltsin hade människor svåra år, och vem bryr sig om tryckfrihet när familjen svälter?

-Det sätt på vilket reformerna och privatiseringarna genomfördes har gjort att ordet ”liberal” har blivit en svordom. Människor är rädda för att alla som kallar sig för liberaler bara ska stjäla folkets egendom och ge bort den till oligarkerna. Det är en anledning. Och så minns människor att de inte hade pengar till mat, att det var mycket kriminalitet. De är väldigt rädda för att allt det kommer tillbaka.

Sedan Putin kom till makten 2000 har folk fått det mycket bättre. Det finns jobb och bostäder och det råder stabilitet. Han har återskapat något av känslan kring den gamla tiden när saker tycktes fungera och enat landet kring en nationalkonservativ agenda. Varför äventyra det med ännu en smärtsam reformprocess när minnet av den förra är så färskt?

Bilden som Kniivilä förmedlar blir den av ett folk som har genomgått en svår omdaning och befinner sig i ett läge som nu är acceptabelt, till och med bra. Världsmarknadspriset på olja stjälpte Jeltsin och har hjälpt Putin. Det stora flertalet är inte informerade om vilken betydelse oljepriset har för Rysslands ekonomi, och Putin får således all ära för den nuvarande stabiliteten. Sedan kan väl i ärlighetens namn sägas att väldigt många människor inte alls bryr sig om politik. Förtroendet för politiker är i botten och man gör bäst i att se om sitt eget hus. Det går inte att lita på någon annan än sig själv. Människor försöker odla sina grödor själva så gott det går, och har egna lösningar på värme och varmvatten när gasbolaget plötsligt stänger av kranen för att hyresvärden tagit hyresgästernas gaspengar själv.

Kniiviläs bok svarar inte på frågan om huruvida vi återigen bör darra inför den ryska björnen. Istället ger den oss en initierad bild av hur Ryssland ser ut därinne och hur många människor tänker kring Putins politik. Mycket läsvärd.

Similar Posts:

• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• ”Jag? Jag är en människa.”
• Kan man förstå Putins Ryssland?
• Bäst före-datum: 2024-05-07
• Att leva i Ryssland under Putin

…ingen hade lärt oss vad frihet innebar. Vi hade bara fått lära oss hur man dör för friheten.

Men så är det ju det där med historia också. Rätt eller fel hade ju Sovjetunionen funnits i över 70 år, haft sina uppgångar och nergångar, men alltid funnits där som bärande idé. Och över en natt fick man veta att inte bara utförandet utan hela grundidén var förkastlig. Allt de slagits för, allt de dött och dödat och dödats för, allt de trott på i fyra generationer: avskaffat. Naivitet. Stalinism. Förtryck. Fel. Bort. Ersättes nu med … ordet ”frihet”, för många så vagt definierat att det inte kan övertrumfa den ”frihet” som makten i decennier sagt till dem att de redan hade. Frihet att inte ha ett jobb, frihet att exploateras av smarta gangsters, frihet att jagas ur sitt hem om du tilhör fel etniska grupp, frihet att kunna rösta på olika korrumperade makthavare i stället för bara en, frihet att handla på McDonald’s eller köpa rysktillverkade jeans. Om du inte har kontanter kan du säkert förtjäna dem på något vis.

Jag arbetade på en parfymfabrik. I stället för lön i pengar fick vi parfym … och kosmetika.

Med Tiden second hand avslutar Svetlana Aleksijevitj det megaepos om Sovjetunionens människor som hon påbörjade redan på 70-talet. Jag skriver ”människor” snarare än ”uppgång och fall” eftersom hon, precis som i de mästerliga En bön för Tjernobyl och Kriget har inget kvinnligt ansikte skriver om de stora idéernas död, om revolutioner och imperiers undergång, genom att själv hålla käft och låta människor berätta om sig själva, låta läsaren själv bilda sin uppfattning utifrån alla kontrasterande levnadsöden. I intervju efter intervju får gamla sovjetmedborgare och deras barn komma till tals utan att avbrytas, de får lägga ut texten, tveka, leta formuleringar, försöka uttrycka förlusten av något som alla säger åt dem att de ska vara glada att vara av med. Berätta hur de går vidare nu.

Eller inte gör det. Många av intervjuerna är med efterlevande till människor som tagit livet av sig; generalen som hängde sig hellre än att åtalas för kuppförsöket som skapade Boris Jeltsin, den gamle krigsveteranen som kastade sig framför ett tåg i Stalins namn, kvinnan som väntade tills hennes dotter var gammal nog att klara sig själv, skolpojken som i brist på andra framtidsdrömmar gjorde det han fått lära sig var det högsta man kan göra …

”Vera, sluta läsa krigsdikter för honom! Han leker ju bara krig hela tiden!” ”Alla pojkar älskar att leka krig.” ”Visst, men Igor vill att de ska skjuta på honom, så att han stupar. Han vill dö! Han stupar med sådan glädje och förtjusning att jag blir rädd. Han ropar till de andra pojkarna: ‘Skjut på mig, så stupar jag!’ Aldrig tvärtom.” (…) Vad har vi fått höra hela livet? Att man måste leva för andra … för ett högre mål … för att hamna under en stridsvagn, eller brinna upp för fosterlandet i ett flygplan. Den mäktigt mullrande revolutionen … hjältedöden … Döden har alltid varit vackrare än livet. Vi växte upp som monster och missfoster.

Som ni kanske gissar är detta ingen rationell, objektiv historia som vill ge en komplett bild eller rapa statistik. Det är ideologisk trümmerliteratur, en våldsamt känslosam gravskrift över Homo Sovieticus, berättad i mångstämmig kör. Aleksijevitj själv sitter ofta stum och försöker förstå. Putin och Lukasjenko nämns bara i förbigående. Målet är snarare att beskriva det hål som de fyllt, det som gått förlorat. Det är allt annat än nostalgiskt och rosenskimrande; visst var Sovjetunionen en förtryckarstat, visst var det för jävligt. Det är det ingen … OK, det är det inte många som förnekar när de tänker efter. Men någonstans måste folk kunna jämka den dröm om solidaritet och jämlikhet som de slogs och led för med den verklighet de levde i. Det måste finnas en förklaring till att en som kommer tillbaka från Stalins arbetsläger och finner sin familj avrättad är genuint tacksam för att släppas in i partiet igen. Det måste finnas ett ansvar när man först lär generationer att hylla hjältarna från revolutionen och partisanerna från andra världskriget som kastade sig med handgranater framför stridsvagnar, och sedan försöker förstå varför tjetjener blir självmordsbombare. Vi är ju en gång så funtade att när miljontals människor dött både av och för något får det inte ha varit förgäves. Alltså blir, för vissa, perestrojkan en dolkstötslegend och Gorbatjov en landsförrädare som sålde sitt land för dollar, det skylls på CIA, frimurare, judar, bögar … nån jävla förklaring måste det ju finnas. Inte för att de gillade Stalin, men är verkligen alternativet att tro på Coca-Cola®?

Den älskade ryska litteraturen – Dostojevskij, Tolstoj, Gorkij, Solsjenitsyn, Sjalamov – nämns upprepade gånger, men alltid i imperfekt. En diktatur byggd på en idé kan hotas av idéer, kan skakas av avslöjanden; men ett samhälle där alla är på det klara med att det är den starke som vinner, där gangsters blir idoler och de enda som går i landsflykt är de nyrika, kan ignorera de som bara har ord att utmana med.

Förr hamnade man i fängelse på grund av Gulagarkipelagen. Man läste boken i smyg och skrev av den på maskin eller för hand. Jag trodde … trodde att om tusentals människor läste så skulle allt förändras. Då skulle det bli botgöring och tårar. Och vad hände? Allt som skrevs för byrålådan togs fram och trycktes, allt som tänkts i hemlighet uttalades högt. Och?! Nu ligger böckerna på bokborden och samlar damm. Och folk skyndar bara förbi … (Tystnar.)

Men vad säger man då? Vad finns det då kvar? Kan man lära sig av historien om det enda man lär sig är att Det Var En Dålig Idé Punkt Slut?

(Plötsligt börjar hon skrika.) Kan detta verkligen intressera någon nu?! Vem skulle det vara – kan ni säga mig det?! Ingen frågar längre efter sådana här berättelser.

När idéerna dör måste människorna fortsätta leva. Och har de vant sig att stödja sig på en idé söker de någon, vilken annan som helst. Häromveckan såg jag dokumentärfilmen Pussy Riot: A Punk Prayer i ett fullpackat tält på Way Out West. ”Vi kunde inte förstå hur vi uppfostrat en sådan liten bolsjevik”, skrattar en av föräldrarna till tjejerna som fängslats för att de förolämpat, inte staten, men väl den ryska kyrkan – ett brott som likställs med de avkristningskampanjer bolsjevikerna utförde på 20- och 30-talen. Ironin: I Putins nya, ”demokratiska” samhälle används sovjettiden som varnande exempel och rättfärdigande för att tysta dissidenter.

Jaja, men det var ju Ryssland det. Vi andra då? Jag påminns om Martin Gelins bok, hur den ultrakonservativa rörelsen i USA hämtar sitt stöd från de fattigaste, de som har mest att förlora på att att klyftorna växer, och hur det försvaras med en dröm om … frihet, familj, något bättre i nästa liv, lite lagom löst definierat sådär. Försvara drömmen, även när verkligheten säger emot. I tveksamma fall skall kartan anses gälla. Jag vill sätta den här boken i händerna på amerikanska vänner; men den finns naturligtvis inte översatt. I skrivande stund finns den inte ens utgiven på ryska, och absolut inte vitryska. Man undrar varför.

Ni sjuderton i Gamla Stan, ni söker efter den som påverkat litteraturen i en idealisk riktning. Ni kunde göra sämre än att ge det till en som Aleksijevitj, och alla hennes tusentals medförfattare som förtvivlat söker efter den där riktningen själva. Förr än vi anar kan vi alla hamna i ett läge där det samhälle vi lever i inte är det vi vill tro att det är.

Similar Posts:

• ”Om du på avstånd såg något litet och skärt, så var det ett barn.”
• ”Oinpackade porträtt och byster av socialistledare låg och skräpade överallt”
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”
• Politik och litteraturkritik
• Bara Tanja blev kvar