Amerikanskan Tarana Burke – som startade #metoo-rörelsen för mer än tio år sen – skriver en hälsning där hon hoppas på att denna kvinnliga kraftmanifestation, “kollektivets röst” ska minska det sexuella våldet under vår livstid. Bakom varje hashtagg vill hon också påminna att det finns en sårad människa (kvinna) som behöver läkning och trygghet och att det är också ett mål att bidra till detta.

I följande kapitel “Röster och råd”, som också upptar två tredjedelar av antologin, delar ett åttiotal kända röster (namngivna och anonyma) berättelser, forskning och fakta. Representanter för och källor är RFSU, BRÅ. Socialstyrelsen, Tjejjouren, Polisen, FN, med flera.

Här kommer läkare, poliser, psykologer, jurister, journalister, forskare, influencers, kriminologer, sexologer och författare till tals. Bland andra Hedi Fried, Birgitta Olsson, Sofia Eng, Mona Sahlin, Ebba Witt, Frida Boisen, Clara Lidström, Lo Kauppi … Sist i boken finns en samling adresser till organisationer dit man kan vända sig: allt från Brottsofferjouren till Roks, Rädda Barnen, Svenska kyrkan och många fler.

I denna samling finns så mycket viktigt, vidrigt och vettigt. Av alla inlägg, kortare och längre, rörs jag speciellt av när Alexandra Pascalidou (redaktör och tv-journalist) i epilogen berättar om att hennes nioåriga flicka lärs i ett stockholmskt lågstadium: ”Stopp min kropp”. Framför allt vill hon komma åt hur pojkar lärs, uppfostras och får vara. Pascalidou ger även barn och unga (flickor) sex råd: spring, skrik, sparkas, sprid ordet, sök stöd och solidarisera. Det är helt klokt – samtidigt blir man som läsare, människa och mamma förbannad. De här råden i vår tid! Tankar går osökt till medeltidens berättelser om jungfru- och brudrov. Samtidigt vet alla allt för väl att så här funkar samhället, på dagis, i skolan. Tyvärr. Den flicka som inte springer, skriker och sparkas blir lätt byte när “kärlek börjar med bråk”-mentaliteten råder. Nu är det dags att väcka männen, papporna och pojkarna – att se dem som “våra allierade” och ge över stafettpinnen till något som kan bli en mansrörelse för ett friskare samhälle.

Boken är publicerad för att hålla diskussionen vid liv och ge stöd och råd åt drabbade och berörda. Men framför allt för att alla ska bli medvetna om problematiken och kunna verka för ett riktigare, tryggare och rättvisare samhälle för alla.

De här berättelserna är viktiga. Särskilt intressanta är forskningsrapporterna och faktabeläggen. Vissa personliga berättelser är hårresande. Mera regel än undantag har psykiskt illamående, ätstörningar, panikångest, självskadebeteende, självmordsförsök sin grund i bortträngda, bortglömda, obearbetade förföljelser och övergrepp.

Framtidens generationer måste leva klokare och mera respektfullt. Inga enkla frågor (eller svar) och mycket arbete ligger framför men: Hur svårt kan det vara?

Similar Posts:

• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt
• Japans #MeToo-upprop
• Feministisk kärnfråga?
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Tillsammans kan vi tackla hatet

Att Ohlsson samtidigt debuterar som författare känns inte riktigt som en slump, och det är svårt att inte försöka hitta svar på en mängd dags- och partipolitiska frågor i Duktiga flickors revansch; oklart om det egentligen är avsikten. Alldeles svart på vitt finns de i alla fall inte.

Björklund lyser till exempel med sin frånvaro – åtminstone som namngiven, positiv kraft. Vad övrigt är går förstås bara att spekulera kring. Att det däremot vilar en allmän revanschlust över boken, ja, det framgår ju faktiskt redan i titeln. Framför allt är Duktiga flickors revansch emellertid en sorts liberalfeministiskt manifest, komplett med tio budord för duktiga flickor.

Vad är då ”duktiga flickor”? Ja, enligt Ohlssons beskrivning de lugna och flitiga flickorna som i skolan oftast sätts mellan de bråkiga pojkarna för att lugna ner dem. ”Kuddflickorna” som får bra betyg, klassresenärerna som är ambitiösa och högpresterande, men som i såväl skolan som arbetslivet kanske inte alltid belönas på sina meriter, utan motarbetas av patriarkala ”småpåvar”. Kvinnor som Birgitta Ohlsson själv.

I media har ”duktig flicka” det senaste decenniet eller så blivit närmat en psykisk diagnos, ett beteende som framställs leda till ohälsa och utbrändhet. Det, menar Ohlsson, är en myt. Det är inte betyg eller andra prestationer som skapar psykisk ohälsa hos flickor, utan det faktum att de tvingas tävla med männen på ojämlika villkor, med större ansvar för hem och familj och uppfostrade till lägre självkänsla. Att de trots detta når framgångar förtjänar bara uppmuntran.

Så här långt är jag något sånär med. Här finns en medvetenhet om strukturer som begränsar våra livsmöjligheter och som gör det rimligt även för en liberal feminist att hylla exempelvis pappamånader i föräldraförsäkringen. Däremot måste jag ju sätta frågetecken för vad som händer med alla flickor som inte passar in i den ”duktiga” mallen. Nej, det är kanske inte den ena framgångsrika kvinnans fel eller ansvar att inte den andra klarar sig lika bra, men om man nu är medveten om kvinnors tuffa villkor så borde man väl intressera sig även för dem som inte till fullo lyckas bemästra och besegra dessa tuffa villkor?

Visst, karriärmässig och ekonomisk framgång är inte allt, men såväl i det samhälle vi lever i som i Birgitta Ohlssons retorik är det väldigt mycket. Du ska tjäna egna pengar, så mycket som möjligt, du ska kunna spara så att du kan be folk dra åt helvete, du ska tacka ja till makt och surfa på kapitalismens och arbetslinjens glädjevågor. På jobbet såväl som i privatlivet ska du förvänta dig stöd, och om du gifter dig ska du gifta dig klokt. Jämlikt. Det är väl på ett sätt ett bra tips, så varför är så många kvinnor dumma nog att inte följa det? Här tycks vare sig finns någon djupare analys eller ens någon uppmärksamhet eller intresse för det.

Jag förväntar mig inte att vara helt politiskt överens med Birgitta Ohlsson, men föreställningarna om såväl ett kompetent kvinnligt ledarskap som om ett verkligt liberalt parti lockar mig (trots att jag personligen föredrar betydligt mer vänster i min liberalism). Ohlsson har länge haft en förmåga att just dra till sig inte minst kvinnliga väljares uppmärksamhet utanför det egna partiets gränser, och jag såg uppriktigt fram emot att få lite tydligare grepp om hur hon resonerar. Jag blir inte bara besviken över den stolpiga och ganska historielösa bilden av vänstern – det är kanske vad man kunnat vänta sig – men över den ganska ytliga blandningen av självhjälpsbok, biografi och debattbok som Duktiga flickors revansch är.

Är det här liberalismens framtid så är den verkligen förvånansvärt visionslös.

Similar Posts:

• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• Partiledaren som kom undan?
• Varifrån kommer skammen?
• Kapitalismens David mot Goliat
• Den amerikanska vänstern

Att ha ett förlag som är mitt känns ovant och stort, men Gilla Böcker är både trevliga och snygga. OCH roliga att festa med! Här nedan är Anna Danielsson Levin och Ada Wester, lite svettiga på första kvällens bokhandelsmingel.

2. Seminariet Only queer cowgirls don’t get the blues

Karolina Bång har skrivit och ritat en av årets häftigaste böcker, som jag tidigare har recenserat här på dagensbok; den erotiska serieboken Cowgirls. I samtal med Johanna Koljonen och Birgitta Stenberg sa hon bland annat att hon ville visa att man kan klippa av sexet från kärleken, och att det var dags att rita en fitta för varje kuk.

3. Dockorna

Jag och Anna Liv hittade övertrötta och flamsiga dessa tjusiga magnetdockor av kända ikoner. Ett måste! Jag köpte Frida Kahlo och Virginia Woolf och lät dem ligga med varandra i min väska.

4. Lina Neidestams autograf.

Jag tycker om författare som tar sig tid, trots att människor köar och trängs omkring dem. Lina Neidestam signerade sin nyutkomna Maran, som jag efter att ha bläddrat lite i spontanköpte. ”Vill du ha en fe eller en mara?” sa hon, och småpratade under tiden som hon gjorde den lilla teckningen.

5. Moa Eriksson Sandberg och alla andra vänner man träffar på.

Moa Eriksson Sandberg, Johanna Persson och Lina Arvidsson.

Moa Eriksson Sandberg har nyligen debuterat med boken Söta pojkar är bara på låtsas, på Rabén & Sjögren. Den är baserad på dagboksanteckningar från hennes tid på gymnasiet, och eftersom vi gick i samma gymnasieklass har jag sett fram emot att läsa boken. Dessutom var det kul att träffa henne, vilket nog inte har skett sen dess faktiskt. Med på bilden är även Johanna, ännu en gymnasiekompis. Regeln på Bokmässan är att det är svårt att stämma träff med någon, men det händer alltid att man springer på folk. Jag såg till exempel skymten av min läkare, som jag tyvärr inte hann hälsa på, men ändå. En av dagarna tog jag time-out från mässan och hälsade på Affe i hennes nya lägenhet och åt doughnuts med henne och hennes mamma. Det är också ett tips om du ska vara på mässan alla dagar: våga fly från den ibland…

6. Mitt omslag.

Jag måste ju vara lite självupptagen och säga att en av de bästa grejerna var att se det utdrag som förlaget tryckt upp av min kommande roman, och delade ut som teasers till folk. Det är stort att se något man jobbat med så länge börja ta form som färdig produkt. Omslaget bestämdes för bara några dagar sen och jag är mycket nöjd. Det är en skapelse av Louise Bååth.

7. Seminariet Mens, onani och engångsligg.

Med risk att vara lite tjatig blev jag också överlycklig av detta seminarie med Ada Wester, Jenny Jägerfeld och Sara Ohlson. Varför skrivs det så lite om kvinnors mens? Varför är det mycket svårare att skriva en onaniscen, än en sexscen? Och parallellen till verkligheten, som jag själv inte kan hindra att dra: varför ska vi gå runt med våra tamponger i tjusiga designade små plåtburkar? Är det inte bättre att visa för våra ungdomar att mens är något naturligt som alla kvinnor har, och det är inget att skämmas över om man behöver be om en binda nån gång?

8. Redaktionen.

Tjat, tjat, tjat, jag vet! Men hur kul är det att leta runt bland montrar, att dricka kaffe i pressrummet, äta resturangmat med det obligatoriska glaset vin, att mingla med kändisar, om man måste göra det alldeles själv? Att hänga med och komma närmare mina medarbetare på dagensbok var en stor behållning med vistelsen.

9. Seminariet Så fick kvinnor rösträtt.

Barbro Hedvall har skrivit boken Vår rättmätiga plats om den långa kampen fram till allmän rösträtt i Sverige. Med på seminariet var även John Chrispinsson som moderator och Birgitta Ohlsson från Folkpartiet. Jag glömmer jämt att Ohlsson är folkpartist, hon låter ju så vettig! Och det var hemskt intressant att höra Hedvall berätta om sufragetterna som fick utstå en hel del påhopp för sina åsikter, som var noga med att klä sig extra kvinnligt för att inte anses vara ”hälften män”, och som har gjort så att vårt samhälle blivit så fritt som det är idag. Den givna feministiska julklappen, konstaterade Ohlsson.

10. Alla böckerna man köpt!

På Bokmässan köper man böcker man inte tänkt köpa, och böcker man tänkt köpa, och böcker som bara är lite billigare än annars så man känner att man måste. När dessutom författare ofta finns på plats och kan signera blir det nästintill omöjligt att låta bli, tycker jag. I år satsade jag åtminstone på mycket serieböcker, det verkar vara min grej nu. Jag tänker att det är bra, för att de åtminstone läses snabbt… Samtidigt är det fint att rada upp allt på vardagsrumsgolvet och se ut över höstens omvälvande läsning. Eller som min pojkväns son uttryckte det: ”Men seriöst!” Och det känner väl axlarna också, till viss del…

Bubblare till denna lista är seminariet Om nu kärnfamiljen är så fet med Liv Strömqvist, Lena Andersson och Mats Jonsson. Jag tyckte seminariet var alldeles för kort för att hinna komma fram till något vettigt. Men det var roligt, och extra spännande att min pojkvän då var in da house och satt och strök mig på benet, vilket var hyfsat distraherande.

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Anna Livs tio i topp på bokmässan
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Linas tio i topp från bokmässan 2012
• dagensbok.com medverkar på bokmässan