I fritidshuset är vi mest på sommaren och det har känts onödigt att bara mata någon helg då och då. I stället har vi satsat på en lite ruff trädgård som vi inte städar och piffar allt för mycket och vi brukar säga att alla djuren får vara i vår trädgård så länge de accepterar att vi också är där ibland. Det senare är det koltrastarna som har svårast att acceptera, de vill gärna bo precis vid vårt hus och sedan blir de extremt sura när vi också vill bo där.

Grönfinkar, ringduvor, rödstjärtar och starar är andra som gärna häckar precis bredvid vårt hus, och de verkar ta vår närvaro med ro.

En annan som ogillar när vi är i vår stuga är en katt som vi tror bor i bondgården bredvid. Den tar en lov runt vår tomt minst en gång om dagen, och om vi sitter på vår uteplats när den passerar så ser den väldigt förnärmad ut.

Efter att ha läst Niklas Aronssons Fågelmatning så tänker jag att jag kanske skall börja erbjuda våra fågelgrannar lite mat när de har det som mest hektiskt med att mata sina ungar, åtminstone. Vem vet, kanske kan det till och med blidka koltrastarna?

Aronssons bok har undertiteln ”Allt du behöver veta”, och han har sannerligen gjort ett gediget arbete med att samla kunskap inom området att dela med sig av. När man läser boken från pärm till pärm, som jag gjorde, så blir det en del upprepningar. Det gör förstås boken mer värdefull som uppslagsbok, man behöver inte gå miste om viktig information om man går in och läser bara ett kapitel.

Förutom att få konkreta och praktiska tips om hur man bygger upp sin egen fågelmatning på bästa sätt så funderar Aronsson också över vad fågelmatningen egentligen har för effekter, och för vems skull vi egentligen matar fåglarna? Påverkar matningen den biologiska mångfalden? Och om vi matar välmående talgoxar med dåligt producerade nötter och frön från andra sidan jordklotet, hur påverkar vi då den biologiska mångfalden och djurlivet på den platsen? Intressanta och viktiga frågor som avhandlas på ett pekpinnefritt sätt.

Några vanliga myter avlivas, och vanliga frågor från facebookgruppen ”fåglar inpå knuten” besvaras. Fåglar klarar av att äta saffran och salt i de mängder som de får i sig om vi delar med oss av lussekatter och skinksvål. De dör inte om vi slutar mata dem efter jul och de matar inte sina ungar med ”fel mat” om man fortsätter att mata dem under våren.

Den här boken är till bristningsgränsen fylld med fakta, funderingar och fotografier. Den spricker nästan, men den håller sig inom ramarna eftersom Aronssons brinnande intresse smittar av sig.

Similar Posts:

• Perfekt balans mellan konst och guidebok
• Om människans förhållande till fåglar
• Vackert och rogivande
• Från småvatten till glaciärer
• Tillbaka till skolbänken

Efter att på ett underhållande vis ha behandlat humlors liv och beteenden i boksuccén Galen i humlor, följt av berättelsen av vad som kan hända när man ger sig i kast med att återskapa en plats för ett myllrande växt- och djurliv på en gammal äng på franska landsbygden i den lika läsvärda uppföljaren Galen i insekter tar Goulson nu med läsaren på en varierande reseskildring där han försöker leta upp humlearter som förekommit i olika delar av världen men som blivit allt mer sällsynta, kanske till och med utdöda.

I samtliga tre böcker har ett brinnande engagemang för den biologiska mångfalden utgjort en naturlig röd tråd. Goulson knyter samman den med en rad ödesfrågor, däribland klimatförändringarna och en destruktiv matproduktionspolitik. Liksom tidigare lyckas han skickligt understryka flera av de verkligt avgörande besluten mänskligheten står inför.

Resorna som Goulson företar sig, oavsett om de handlar om att inventera en gammal industritomt, som visar sig vara oväntat myllrande av liv och väl värd att kämpa för eller en tripp till Ecuadors regnskog för att bevittna stridande humlehanar försvara sina revir, bär på budskap om vad som händer när människan på diverse sätt historielöst inkräktar och ödelägger naturområdens artrikedom. Samtidigt är texten rik på roande episoder och sidohistorier präglade av den karaktäristiskt torra humor som den brittiske biologiprofessorn besitter. Här finns beskrivningar av hur det är när fågelungar självförsvarkräks på en:

”På tillbakavägen kräktes en ung stormfågel på mig, ingen erfarenhet jag skulle vilja upprepa, men ändå värd att vara med om en gång bara för nyhetens behag.”

Eller en fotnot för hur ett par andra entomologer, i någon sorts Jack ass-aktig tveksam vetenskaplig tjänst bestämt sig för att rangordna vilken insekts bett som orsakar den kraftfullaste smärtan (en fågelspindelätande vägstekel) respektive var på kroppen det gör som ondast att bli stungen av ett bi, för att nämna några exempel.

Dave Goulson anser bestämt att pratet om vilka arter som är nyttiga för oss människor genom att erbjuda så kallade ekosystemtjänster och enbart därför är skyddsvärda är ett enormt självupptaget synsätt och att vi borde vända på tanken och fundera på vad vi kan göra för den biologiska mångfalden i sig. Inom reseberättelsernas ramar lägger han också fram konkreta åtgärder som visat sig effektiva för att vända de negativa trenderna med utarmningen av arter.

Hoppas att dessa idéer får ta plats och till slut tar över som ett moln av svärmande, surrande humlor som inte längre låter sig ignoreras. De här tre böckerna formar en politisk, pedagogisk och verkligt livsbejakande trilogi, ett motgift mot monokulturernas och business as usual-synsättets destruktiva regim.

Similar Posts:

• Engagerande humor och allvar
• Ett brandtal för småkrypen
• Skriver för den biologiska mångfalden
• Om insekternas annalkande apokalyps
• Lågmält drabbande roman om människor och bin

Bilderna, som Hammar många gånger tagit efter timmar iförd torrdräkt, är kanske det allra främsta skälet att plocka upp ett exemplar. Här fångas effektivt det suggestiva i en skog av vass, klarheten och den samtidiga mystiken i en fjällsjö med lååångt siktdjup, rörelsen i forsar fulla med färgglada rödingar, det mäktiga i en vidsträckt glaciärs formationer. Jag har heller aldrig tidigare känt mig lika lockad att ta på ett cyklop och dyka ner i ett kärr ute på en myr, som under läsningen av boken.

Förutom det oerhört vackra visuella materialet är de ackompanjerande texterna klart läsvärda i sig. Skrivelser om grundvattnets rörelsemönster och sothönors boendevanor skulle i fel persons händer kunna bli tämligen torra men Johan Hammar har onekligen laddat sin text med en uppsjö (ursäkta!) av spännande information. Visste du till exempel att paddors ägg läggs i en lång rad, vilket får dem att likna mörka pärlhalsband medan grodors ägg läggs i klumpar? Eller att det i Sverige finns köttätande undervattensväxter i små dammar och diken? Eller att vissa sötvattenslevande musslors larver växer till sig sittandes på fiskars gälar? Eller att den minst energiproducerande hälften av Sveriges drygt 2000 vattenkraftverk skulle kunna monteras ned och energimässigt ersättas av 40 vindkraftverk, vilket skulle betyda allt för de vattenlevande arter som idag alltför ofta faller offer för vattenkraften?

Här och var på sidorna finns QR-koder strategiskt utplacerade. Scanningen av dessa leder till små film- och ljudklipp fångade från Johan Hammars mångtaliga fotoexpeditioner men ibland även till uppdaterade rapporter om var särskilda här omskrivna djur- och växtarter har observerats de senaste månaderna. På det sättet sträcker sig Sötvattens-projektet bortom bokpärmarna, mot en multimedialitet.

Boken avslutas med ett hoppingivande kapitel som bland annat berättar om hur lyckade återrestaureringar av vattendrag har resulterat i smärre explosioner av arter som varit i princip försvunna efter flera årtionden präglade av exploatering. En mycket passande final för en bok genom vilken fotografen och skribentens brinnande entusiasm för de olika vattenmiljöernas särprägel och betydelse för artmångfald flödar påtagligt.

Similar Posts:

• Vindlande och tankeväckande havshistoria
• På spaning efter en minskande mångfald
• Det nordiska djurlivets hänförande skönhet
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• I gammelskogen hänger allt samman?

Arkitekten och illustratören Maja Säfström använder samma manér som i första boken. Det är svartvita teckningar, på en och samma gång lekfulla och realistiska. Det är korta, raka fakta med en knorr på slutet.

Pteraspis var en fisk helt utan fenor

I den första boken handlade det om nu levande djur, många av dem vardagliga som fjärilen, andra lite mer exotiska som sjöhästen. I uppföljaren är temat utdöda arter. Här möter läsaren, kanske för första gången, Dickinsonia Costata, opabinia och helicoprion samt ett femtiotal andra djur.

Många av dessa fiskar, fyrfotingar och kräldjur har varit utdöda i hundratals miljoner år. Ett exempel på det är cameroceras, som numera påträffas i form av strutformad fossil i kalksten. Andra, som dronten på Mauritius eller den australiska pungvargen har dött ut i historisk tid (1600-talet) respektive modern tid (1930-talet).

Uppföljaren är lika generös i sitt omfång som den första boken. Varje djur får ett eget uppslag. Därmed uppstår en naturlig blädderrytm som passar bra vid högläsning för barn. Teckningarna är synnerligen varierade och fantasieggande. Och det är verkligen en ögonöppnare att vår planet alstrat så många olika slags livsformer.

Hur kunde exempelvis en så omöjlig skapelse som platybelodon, en tidig släkting till dagens elefanter, ens uppstå? Platybelodon hade två spadformade tänder längst ut på underläppen, om man ska tro Maja Säfströms teckning, förutom två nedåtpekande betar. Den ser glad ut, besten, men måste haft svårt att gräva med ”spaden” med tanke på betarna!

Jag blir upprymd av bekantskapen med synthetoceras som såg ut som en hjort, men med ett Y-format horn på nosen. Här har vi alltså en faktisk föregångare till fantasyns enhörning.

Det är även uppfriskande att de ymnigt förekommande dinosaurierna är helt bortvalda här. Urvalet blir nog så fantastiskt ändå. Och djurnamnen är lika tungvrickande som i dinosaurieböckerna. Pröva att säga ”haikouichthys” och ”Josephoartigasia Monesi”!

Sammantaget känns dock uppföljaren aningen mindre spänstig än den första boken. Här saknas de egendomliga motsägelser som var så uppfriskande i debutboken. Där fick vi veta att en uggla kan vrida huvudet nästan ett helt varv, men den kan inte röra ögonen. Där läste vi även att tornseglaren kan sova fastän den flyger.

Sådana roliga motsägelsefulla fakta får liksom inte plats när man pratar om en utdöd gigant som jättesengångaren. Det räcker med att konstatera att den var stor som ett tvåvåningshus och därför varken kunde eller behövde klättra i träd. Slut på det fantastiska. Kontrasterna mellan ”vanlighet” och det överraskande exotiska, som var ett så stort värde i första boken, saknas till stor del i uppföljaren.

I stället, eller kanske just därför, har Maja Säfström tillfört ett nytt element: vissa av de utdöda djuren har pratbubblor.

”Vi löser problem genom att resonera” säger exempelvis den noshörningsliknande embolotherium som hade ett stort ben på pannan som var för ömtåligt för att slåss med.

”Jag är inte så intelligent, men jag är inte så särskilt smart heller” säger coryphodon som hade naturhistoriens minsta hjärna i jämförelse med kroppsstorleken.

Sådant går eventuellt över huvudet på de minsta, men vi vuxna ska väl också ha lite roligt. Tyvärr blir den delade upplevelsen därmed aningen mindre.

Similar Posts:

• Sött och äckligt, men varför?
• På spaning efter en minskande mångfald
• Från småvatten till glaciärer
• Lågmält drabbande roman om människor och bin
• Vindlande och tankeväckande havshistoria

Kapitlen om pollineringsarbetaren Tao varvas med berättelserna om den deprimerade biologen William som under artonhundratalets mitt arbetar för att skriva in sig i naturvetenskapens historieskrivning och den småskaliga biodlaren George som i nutidens USA brottas med det gåtfulla fenomenet där bisvärmarna plötsligt och spårlöst ger sig av från hans bikupor, något som kommit att kallas CCD, Colony Collapse Disorder.

Karaktärerna förenas i att de är föräldrar till barn som de på olika vis oroar sig för. George förstår sig inte på varför hans son verkar mer intresserad av att göra akademisk karriär än att följa släkttraditionen och så småningom ta över biodlarslöjan. William vill inget hellre än att nå fram till och imponera på sin son, som verkar lida av en märklig åkomma. Och Tao tvingas genom en dramatisk händelse som i högsta grad involverar hennes barn söka sig längre och längre ut i en dystopiskt söndervittrande värld. Korsklippningen mellan huvudpersonernas vitt skilda livssituationer och tidsperioder i relativt korta kapitel inbjuder till ett rappt bladvänderi där de tre ödena växlar i rollen som undertecknad helst vill läsa vidare om. I Maja Lundes bok kan det lågintensiva vara lika spännande som det raskt framåtdrivande.

I bakgrunden hörs, mer eller mindre framträdande, binas surr. De nektarsamlande steklarna kan med självklarhet beskrivas som den fjärde centralgestalten. I stort är Binas historia således en skickligt sammanfogad berättelse med sårbarheten, världens, människans, samhällets och i naturens balans, som ständigt närvarande tema. En melankolisk ton sjunger genom bokens sidor och karaktärer men den kan samtidigt tolkas som ett wake up call.

På några ställen tappar historien lite i styrkraft, främst när det handlar om biologen och fröförsäljaren William, även om jag verkligen gillar greppet att placera en av de tre berättelsetrådarna i den miljön och den tiden och vad den delen av historien landar i. Romanens många nivåer, i tid, känsla, stämning och budskap, gör att den känns som ett klockrent diskussionsunderlag, som exempelvis i en bokcirkel. Sammantaget förtjänar Maja Lundes lågmält drabbande, säregna och otäckt aktuella vuxendebut att läsas av många.

Similar Posts:

• På spaning efter en minskande mångfald
• Binas historia
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• Fascinerande och förvirrande om bin
• Vindlande och tankeväckande havshistoria

I centrum för, eller kanske snarare ständigt lurande i periferin av Havsboken, simmar den mytomspunna, ishavslevande hajen. Morten A Strøksnes och hans vän Hugo Aasjord ger sig nämligen i början av den här ovanligt skrivna boken ut på havet i närheten av Lofoten för att fånga just en håkäring. Varför vet de inte riktigt, det är något av den mystiska aura som omger hajen som lockar. Hugo som växt upp och alltid bott vid havet har hela livet hört historier om håkäringen eller grönlandshajen som den också kallas, men har aldrig sett någon med egna ögon. Jakten på den gäckande hajen formar ramberättelsen men utgör inte den stora behållningen med boken.

Under tiden som de två väntar på de rätta väderförhållandena drar Strøksnes med läsarna i sin mångfasetterade fascination för havet. Referenser dras till de senaste marinbiologiska forskningsrapporterna, gamla myter om sjöodjur och diktverk som alla på olika sätt behandlar havet i alla dess skiftningar. Här ryms personliga anekdoter, sakligt resonerande redogörelser för klimatförändringarnas påverkan på havets organismer, filosofiska funderingar kring fiskars medvetande och meditativt poetiska beskrivningar av vattnets rörelser att vila i.

Berättandet och tankarna bildar en glimrande och levande essä som dyker ner i djupen och sticker iväg åt alla möjliga håll. Precis som havet med alla sina strömmar och bränningar står texten aldrig still. Ena sekunden behandlas skålsnäckans tänder, i den andra citeras Arthur Rimbaud. I nästa stycke berättas det om hur djur kunde ställas inför rätta på medeltiden, följt av ett avsnitt om späckhuggares snillrika jaktmetoder.

En känsla av djup respekt gentemot havet och dess invånare växer sig starkare genom textens lågmälda ton (detta trots hajfångstuppdraget som duon tilldelat sig själva). Genomförandet är av föredömlig show don’t tell-kvalitet vilket ger gott om plats för de egna tankarna. Läsningen väcker också ibland indignation över den kortsiktiga och brutala rovdrift som människan genom tiderna har utövat på havets fantastiska artrikedom eftersom Strøksnes inte väjer undan för historier om grymt hajfensfiske, fartygsdäck dränkta i valblod eller faktumet att många forskare menar att vi står inför ett nytt massutrotande av arter, inte minst i havet. Men framförallt borgar det omfångsrika angreppssättet för väckt förundran i bred mening hos läsaren oavsett om det personliga intresset stavas litteraturhistoria, naturvetenskap, mytologi, politik eller lyrik. Det är helt enkelt svårt att undkomma havet. Om inte annat för att, som Strøksnes konstaterar:

…kreationisterna, som förnekar att vi härstammar från aporna, har rätt: I likhet med aporna och allt annat liv på jorden härstammar vi från havet. Vi är ombyggda fiskar.

Similar Posts:

• Från småvatten till glaciärer
• Djurens känsloliv
• På spaning efter en minskande mångfald
• Ett brandtal för småkrypen
• Havets visa

Du hade gett ut två böcker innan Galen i humlor, vad var det som fick dig att testa en annan sorts berättarstil?

Böckerna jag hade skrivit innan var ganska tråkiga, akademiska kursböcker mest skrivna för biologistudenter. Så idén med att skriva Galen i humlor och uppföljaren (Galen i insekter) är att nå ut till en större skara. En stor del av min forskning nuförtiden handlar om varför bin och humlor försvinner och vad vi kan göra åt det. Så böckerna är en sorts verktyg för att få folk intresserade av humlor och bin. Och roligt nog har det gått väldigt bra än så länge.

Tror du att dina böcker har haft en politisk inverkan?

Om jag bara visste det. Det är svårt att fånga politikers uppmärksamhet. Jag har varit involverad i debatten om pesticidgruppen som kallas neonikotinoider eftersom mitt labb har gjort en hel del studier kring dem vars resultat innebär att jag tror att de har spelat en stor roll i varför antalet bin och humlor har minskat. Den engelska regeringen har inte velat lyssna. Det har stått mycket om neonikotinoider i media, och ämnet tar upp en del plats i Galen i insekter. EU har upprättat ett tvåårigt stopp för de här bekämpningsmedlen och sedan dess har det kommit fler forskningsrapporter som understryker farorna med dem. Den mest intressanta kom faktiskt från en grupp forskare i Lund. Den engelska regeringen har motsatt sig ett förbud och har skygglapparna på. För några veckor sedan var jag inbjuden för en föreläsning i parlamentet, det utlovades att det skulle komma minst hundra politiker. De som arrangerade det hade bokat en stor sal och hade satt upp en stor banderoll med ett bi och texten Rädda bina på. Och så började en lång rad politiker köa in för att bli fotograferade framför banderollen. Samtidigt försöktejag göra min röst hörd från talarstolen men de lyssnade inte utan stod bara i kön och pratade med varandra. Så snart de hade fått sitt foto taget lämnade de rummet. De verkade inte överhuvudtaget intresserade av att få reda på senaste fakta. Jag blev så desillusionerad efter den erfarenheten. Det hela kändes så ytligt. De hade chansen att lära sig något användbart om miljön men brydde sig inte.

Berätta om Galen i insekter.

Den är mycket bredare, den handlar inte om humlor och bin även om de dyker upp på några ställen. Men det är delvis en berättelse om en äng i Frankrike och att försöka göra den till något av ett naturreservat och hur den därigenom koloniserats av varelser av alla möjliga sorter. Historien om ängen blir en grund för att berätta om en massa viktiga miljöfrågor. Bin och humlor är som en fot i dörröppningen, för det är väldigt enkelt att förklara för folk varför de är viktiga som pollinatörer. Så sedan försöker jag förklara att det handlar inte bara om bin utan en massa andra arter som utför massa ekosystemtjänster som är avgörande för vår framtid och vår överlevnad. Flugorna som bryter ner dynga, maskarna som tar hand om jorden och alla andra. Och många arter har vi ingen aning om vad de gör men chansen är stor att de har en viktig roll att spela, trots att vi inte har upptäckt det än och därför borde vi ta vara på dem. Om vi förlorar arter och sedan kommer på vad de var användbara för kan vi inte få tillbaka dem så det är klokt att jobba för att hålla kvar så många vi kan. Det är lite sorgligt att bara vilja bevara arter för att vi har nytta av dem, det kan vara ett bra argument men samtidigt tycker jag att alla organismer har lika stor rätt att leva här på planeten som vi. Det borde räcka att en art finns här, det borde vara intressant nog för att vilja bevara den.

Var det du som kom med idén på en uppföljare eller kom initiativet från förlaget?

Min engelska förläggare blev ganska förvånad när jag sade att jag hade ett nytt manus på gång. Han trodde att det bara skulle bli en enda, humletematisk bok. Det var ju lättare att skriva boken om humlor för det har varit mitt arbetsområde i tjugo års tid. Och det kommer mera! Jag håller just nu på att avsluta ett nytt manus. Det ger ett mer globalt perspektiv på biologisk mångfald men med lite av ett bi/humle-perspektiv igen. Den kommer antagligen heta Bee Quest. Den kommer utgå från resor jag har gjort till olika delar av världen för att undersöka hur den lokala situationen för bin och humlor ser ut och de problem de står inför. Jag har bland annat varit i Sydamerika och i Kalifornien på jakt efter den senaste humlearten (Bombus Franklini) som antagligen försvunnit globalt.

Tror du humlan skulle kunna få rollen som en ikonisk art, i likhet med tigrar eller pandor?

Till viss del, i alla fall när det kommer till insekter. De är nog, kanske tillsammans med fjärilar, toppkandidaterna bland de insektsarter som människor bryr sig om. Det är väl för att vi gillar färgglada och pälsiga djur. Det är förstås också en skillnad i att humlorna finns omkring oss, tigrar och pandor är svåra att få se i det vilda om du inte har mycket pengar och tid. Den sista tiden har det kommit många böcker om bin och det står mycket i media om dem. Hoppas intresset håller i sig.

Har du några andra populärvetenskapliga böcker att rekommendera?

Jag gillade verkligen The Fly Trap av Fredrik Sjöberg (Flugfällan på svenska, nominerades till Augustpriset för bästa fackbok 2004). Det är en märklig självbiografisk berättelse om att vara besatt av blomflugor, utspelar sig på en liten ö utanför Stockholm och samtidigt berättar den historien om entomologen René Malaise. Det är den mest intressanta boken jag läst om insekter på länge. Den mest lästa boken om bin just nu är antagligen The Bees av Laline Paull. Det är en roman vars huvudkaraktär är ett bi. Det är en väldigt antromorfologiskt (människan omvandlad till ett djur) sätt att se på världen från ett bis ögon.

Det finns en roman av en av Sveriges mest kända författare (Torgny Lindgren) som heter Hummelhonung och i den äter vissa karaktärer humlors honung. Görs det någonstans i den riktiga världen?

Det sägs att folk åt mer hummelhonung innan sockret blev tillgängligt överallt. Jag har hört historier om att när man förr slog hö med lie och ibland kom över ett humlebo så kunde arbetarna ta sig lite honung. Men jag vet inte hur vanligt det var. Jag har prövat det, det smakar ungefär som bihonung men humlorna producerar inte så mycket, bara några teskedar per bo.

Similar Posts:

• På spaning efter en minskande mångfald
• Ett brandtal för småkrypen
• Engagerande humor och allvar
• Om insekternas annalkande apokalyps
• Spretig men inspirerande entusiastskildring

Ängen utanför Dave Goulsons gård blir ett mikrokosmos, en symbol för den ekologiska balansen på jorden. Blommorna, fåglarna, träden, fladdermössen och människorna – alla är de sammanbundna med och beroende av insekterna för sin överlevnad. Efter ett starkt brandtal drar boken igång på riktigt. I fristående kapitel får läsaren bland annat lära sig om bönsyrshanar som lever vidare efter att honan ätit upp deras huvud, trollsländors kalejdoskopögon, bladlöss förmåga att klona sig själva, fladdermuslössens extremt brutala parningsmetoder och att bin främst dras till gula eller lila blommor. Det hela är omtumlande och intressant. I ett kapitel om flugornas okuvliga släkte finns plats för både upprördhet för människans övergrepp på burhöns och lätt äcklade gapskratt över beskrivningen av spyflugans matvanor.

Den röda tråden, förutom det uppenbara temat, är Goulsons genomskinande engagemang och respekt för djurvärldens minsta invånare. Exempelvis ligger han till sängs och gläds över den träätande skalbaggen dödsurets karaktäristiska knackningar i takbjälkarna. Man får också följa med bakom kulisserna till den akademiska biologivärlden, bland ömsom bisarra, ömsom totalt avgörande experiment. Texten bränner till som allra mest i slutet av boken då Goulson berättar om den grupp av omdiskuterade bekämpningsmedel som benämns neonikotinoider. Efter att först ha betraktat pesticiderna som tämligen ofarliga utför han egna studier som vänder upp och ner på hans inställning och skapar ekon i hela världen. Det är en spännande historia om kortsiktig politik och lobbyism å ena sidan och forskning i sin mest omvälvande form å andra sidan.

Boken är en brokig väv, på gott och ont. Eftersom ämnet är så omfattande blir det förstås automatiskt något av en nödvändighet, när det är som bäst är det verkligt reflektionsskapande draget till sin spets eller en fascinerande inblick i det myllrande livet omkring oss. Men ibland svävar det iväg en aning långt, till exempel när ett det ovan nämnda brandtalet för insekternas avgörande betydelse följs av en berättelse om den kaosartade renoveringen av den franska gården eller när det dyks ned lite för djupt i genetiken. Dessa avsnitt är underhållande och utbildande men spretar aningen mycket. Som tur är vägs detta upp av glöden som flammar upp mellan sidorna. Vi behöver mer litteratur av det här slaget, som får oss att sätta oss ned och fästa blicken bland grässtrån och mossa och får oss att upptäcka de osynliga trådar som löper mellan humlor, maskar, blomflugor, gråsuggor och oss själva.

Similar Posts:

• På spaning efter en minskande mångfald
• Skriver för den biologiska mångfalden
• Engagerande humor och allvar
• Om insekternas annalkande apokalyps
• Från småvatten till glaciärer