Inte konstigt att det spårade ur lite förra året. Jag var begravd i arbete terminen ut och därefter gick det mesta av hela sommarens energi åt att försöka tukta det kaos som uppstått. Okej, rätt stor tid tillbringades väl i skuggan med att ignorera allt som borde göras också, men det var inte helt lätt. Denna andra vår med trädgård ligger mina ambitioner därför kanske mindre på självförsörjning och mer på nivån att undvika trädgården som stressfaktor – och så på att få behålla mer än tre jordgubbar och ett par skabbiga rabarberstänger från snigeljävlarna. Ursäkta min franska, men det är ju tydligen därifrån de kommer.

Och självförsörjning, det är väl ändå mest en romantisk dröm? Något man får leva ut i fantasin och i böcker som familjen Mandelmanns Självhushållning på Djupadal? Nej, menar Linde och Granefelt. 500 kvadratmeter mark räcker för att åtminstone förse en familj på fyra personer med alla grönsaker man behöver under året. Det är kanske ingen hardcore-definition av ”självförsörjande”, men det är genomförbart och dessutom flexibelt – Rätt ur jorden innehåller även avsnitt om hur man på bästa sätt kan leva ut drömmen även på balkong, i kruka och med hjälp av allemansrätten, vilket är sympatiskt. Ambitioner och praktiska omständigheter går ju långt ifrån alltid hand i hand.

Fokus ligger alltså på det ätbara: grönsaker, rotfrukter, kryddor, frukt och bär och kretsloppstänkandet genomsyrar förstås. Med en begränsad yta som ska ge näring år efter år (jo, det funkar ju som metafor också) måste man ta hand om, bevara och förnya resurserna. Att jordmån, kompost, gödsel och växelbruk får egna kapitel är nästan självskrivet, men här finns också avsnitt om näringslära och om hur man bäst bevarar sin skörd och får njuta av den länge.

Miljömedvetenheten genomsyrar det mesta på ett sätt som är både tankeväckande och ibland rent deprimerande: Stallgödsel kan man be närmaste bonde eller ridskola om, men kom ihåg att fråga när djuren senast maskades av eller gavs antibiotika så att den inte innehåller läkemedelsrester. Alger är ett jättebra jordtillskott, men numera bör man inte bara hämta själv vid havet eftersom de kan innehålla giftigt kadmium. ”Guldvatten” (utspädd urin) ger ett bra och snabbverkande näringstillskott, men också här ska man tänka på att undvika läkemedelsrester. Även vedaska är användbart, men bör inte komma från behandlat trä eller träd som stått nära motorleder eller ”kan ha utsatts för förorenat nedfall”. Detsamma gäller förstås om man samlar växter och bär i naturen, då man dessutom ska tänka på att man inte plockar där förorenad snö dumpats. Och så vidare.

Ett minus i kanten måste Rätt ur jorden få för att den ofta är lite dålig på att använda sig av bildernas informationsvärde (vilket verkar vara ett vanligt problem i trädgårdsböcker – de är för ensidigt dekorativa). När det gäller till exempel att beskära eller ympa träd finns pedagogiska skisser, men ofta saknar jag hjälp av bilderna när jag undrar vad tusan det där är för redskap, hur de där växterna som ska vara så bra för att identifiera jordmånen egentligen ser ut, och liknande. Det är en balansgång alla fackböcker har att gå: att lära människor saker utan att för den skull få dem att känna sig dumma; att ge svaren alldeles precis när man hunnit komma på frågorna. På den punkten finns en och annan lucka, men överlag är Rätt ur jorden en rätt aptitretande trädgårdsbok – både när det gäller att odla och äta grönt och att ta hand om jorden.

Similar Posts:

• Grundkurs i evigheten
• Livet på sextio hektar
• Vara sin egen trädgårdstomte
• Sommardrömmar om att odla
• Jordnära passion

Inga-Lill Valfridsson ger i Mod att möta den rätte en handlingsplan i flera steg för att nå ett mål: att träffa en livsparter.

Boken riktar sig till både män och kvinnor som inte längre är purunga, som har misslyckade förhållanden bakom sig, har levat ensamma ganska länge och nu börjar känna sig redo att möta en ny kärlek. Trots att jag är singel har jag svårt att känna att den beskrivningen träffar mitt i prick (det faller ju redan på åldern). Men den som faller inom beskrivningens ram kan nog ha en hel del styrka och idéer att hämta här. Genom att känna sig själv, veta vad man vill och vilka behov man har kan man känna sig säkrare och på så sätt ha lättare att träffa sin andra hälft.

Den vanliga invändningen mot "hitta-en-partner-böcker" är att de tycker synd om singlar och förmedlar budskapet att livet inte är något värt utan en partner. Så är inte den här boken. Författarinnan har själv varit i den situationen att hon, efter en skilsmässa, uppriktigt längtat efter en ny och varaktig partner i sitt liv. Och den känslan delar hon med många människor som faktiskt vill träffa en livskamrat – de som har fattat att allt är roligare om man har någon att dela det med.

Därför känns "uppsåtet" med boken ärligt. Men samtidigt kan jag tycka att det känns ansträngt med sådana här livsstilspsykologiböcker. Självhjälp, jättebra, men det blir något övertydligt och ansträngt med det hela.

Bättre än så kan jag inte förklara det. Det är i alla fall bättre att läsa boken och försöka göra något konstruktivt än att hoppas att någon annan läser boken och gör något konstruktivt.

Similar Posts:

• Praktisk handbok i dejtande
• Dags att börja odla sin trädgård
• Gullig självhjälpsbok om vänskapsrelationer
• Det finns hopp ändå
• Inte så närgånget om närhet

Mitt första strategiska drag var att gå till bokhandeln och köpa Bella Lindes Stora dejtingboken. Efter visst tvekande lät jag även systern snegla lite. Vi har fnissat, smilat och ibland känt igen oss i de små berättelser som fyller bokens marginaler. Både kvinnor och män i alla åldrar har bjudit på sina dejtingerfarenheter. Särskilt charmigt är det Maja, 75 år och pensionär berättar. Det ger ju hopp också:

I mitten av 40-talet var jag oerhört förtjust i en man som jag träffat på dans. Han uppvaktade mig, och vi inledde en passionerad kärleksförbindelse. Men mina föräldrar tyckte inte att han dög. De förbjöd mig att fortsätta träffa honom.
Senare mötte jag mannen som kom att bli min äkta hälft. Vi levde tillsammans i 40 år, fick en dotter och var mycket lyckliga.
1990 blev jag ensam, men stötte ihop med min stora ungdomskärlek som då också blivit änkling.
Det lustiga var att att vårt möte var pirrigare än någonsin. Känslorna fanns fortfarande kvar. Och samma slags uppvaktning med blommor, telefonsamtal, små kärleksfulla brev. Idag är vi ett par, och lyckligare än någonsin.

Sedan finns här goda och handfasta råd. Som bra saker att tala om under en dejt, och samtalsämnen man gott kan undvika. Som att man hellre ska diskutera sina intressanta hobbies än dissekera gamla partners. Just dessa val känns ganska naturligt om man vill framstå som ett gott parti, men det känns ändå bra att få höra det från ett proffs.

Det är en kul bok att läsa i lite här och där, ta ett kapitel i taget. Att lyssna till andras erfarenheter är alltid spännande, och särskilt inom det minerade kärleksområdet där vi är som mest skraja för att göra bort oss. Vem har inte avstått från att ta första kontakten i rädsla för att få ett nej? Bella Linde vill avdramatisera dejtandet och gör det "lätt, rätt & roligt" som bokens undertitel anger, genom att kapitel för kapitel ta oss genom de olika stadierna. Från den första kontakten till "är vi ihop nu?" med mellanlandningar på spelet, mötet och sex.

Bokrea som det är var Stora dejtingboken extra prisvärd. Gör den att jag vinner tävlingen får det ses som väl investerade femtionio kronor. Om jag inte vinner vet jag i alla fall att jag är i gott sällskap. Fyra av tio hushåll i Sverige består nämligen av singlar.

Similar Posts:

• Dags att bli två!
• Hur ska man hantera sina ex?
• Inte så närgånget om närhet
• Dags att börja odla sin trädgård
• Nära men sin egen