Jag påminns om initiativet eftersom lanseringen av Vi kommer snart hem igen också innefattar en klart upplysande ambition, även om det den här gången sker med hjälp av ett annat format. Den rekommenderas från elva års ålder och det finns pedagogiskt extramaterial att tillgå för lärare som stöd för fortsatta diskussioner utifrån boken. Sex personliga berättelser från trettio- och fyrtiotalets Europa illustreras av Peter Bergtings serierutor. Med den gemensamma nämnaren att de alla överlevt Förintelsens helvete.

Barndomsminnena som målas upp i de korta kapitlen utspelar sig i Polen, Rumänien, Tyskland, Ungern och Tjeckoslovakien. Det ger en tydlig bild av hur långt nazismens klor verkligen sträckte sig. Det kortfattade och koncentrerade formatet ger detaljerna i livsberättelserna en speciell skärpa. En pojke som sitter gömd på en madrass på en vind i åttio dagar. En betrodd grannfru som stjäl en familjs sista pengar. En lärare som varje dag påminner om den tyska arméns framryckningar och tillägger: ”Snart är de här och då slipper vi judarna”. Och förstås den ofattbara brutaliteten i minnena från dödslägren.

Bilderna är tecknade med en känsla av enkelhet men med ett dovt djup i färgerna. Kombinationen ger livsberättelserna en dunkelt stämningsladdad inramning och gör att serieformatet verkligen kommer till sin rätt. Det är svårt att inte komma att tänka på Art Spiegelmans klassiska serieepos Maus, där författaren återger sin fars historia som jude under det nazistiska förtrycket.

Det har länge pratats om hur kort tid det finns kvar, hur de som kan bära vittnesmål från ett direkt personligt perspektiv börjar gå ur tiden. Men än hörs brännande aktuella samhällskommentarer från till exempel Hédi Fried (som förekommer i boken genom sin syster Livia Fränkels barndomshistoria och vars Augustprisnominerade Frågor jag fått om Förintelsen gavs ut förra året) och Emerich Roth, vars berättelse finns sammanfattad här i ett eget kapitel. Tillsammans med bland annat dessa röster och journalisten Bernt Hermeles insamlande av vittnesmål, vilka sänds ut i podden Överlevarna, bidrar den här boken till att motarbeta de otäckt historielösa politiska strömningar som ekar runtom i världen. Efterkrigshistorien är full av exempel på förnekelser av folkmordet och det visar på hur viktigt det är att oupphörligt föra en kamp mot förvridna historieskrivningar och rasism. Vi kommer snart hem igen är ett genomarbetat och starkt hjälpmedel i den kampen.

Similar Posts:

• Fiktionen om Auschwitz bekräftas?
• Det enkla om det svåra
• En bättre råttfälla
• Förintelsens fasor bevittnade
• Mästerverk i alla kategorier

Men, recension? Vad finns egentligen att säga om Maus, en av det sena 1900-talets mest uppmärksammade böcker, 25 år efter att den började komma ut? Vi har ju redan en väldigt bra recension som säger det mesta jag skulle vilja säga om den. Ska jag verkligen behöva rabbla allt det där igen – berättelse om förintelsen där judarna tecknas som möss och nazisterna som katter, en av de mest närgångna och drabbande skildringar av livet i ett förintelseläger som gjorts, svårigheten för barnen att förstå vad föräldrarna gick igenom, boken där serierna tog steget upp till Riktig Litteratur, bla bla bla. Speciellt som det här är precis samma svenska översättning som kom ut på 80-talet också. Seså, gå och läs Ellas recension nu.

Men. Ett par korta reflektioner när jag nu läser om den för första gången på 10 år. Jag minns så mycket av den; Art Spiegelmans bilder har ett sätt att bränna sig fast i minnet tills man aldrig kan skaka av sig dem, och berättelsen om serietecknaren Art som försöker få ur sin sure, snikne, fördomsfulle, rent ut sagt otrevlige gamle far berättelsen om hur han överlevde Auschwitz och allt runtikring (och hur hans mor också överlevde men inte orkade leva med det) drabbar fortfarande lika hårt.

Det är en sak som oroar mig med boken jag gör om honom. Ibland är han precis som nidbilden av den girige gamle juden.

Men det jag upptäcker är att hur mycket jag än minns av storyn finns här hela tiden nya små detaljer, nya oväntade undertoner att plocka upp.

Ta kapitel 2 i Maus II, t ex. Det är det som börjar med att en nutida Art, nära sammanbrott över att försöka sätta ihop en historia som är hemskare än han kan teckna, går till sin judiske psykolog (han tecknar dem båda med musansikte och andra amerikaner som hundar; hur amerikaniserad och sekulariserad han är blir Art aldrig en hund). Han överväger kort hur han ska teckna det här då; hans psykolog har ju faktiskt en massa katter – kan han stoppa in verkliga djur i en berättelse befolkad av människor utklädda till djur? Efter besöket sätter han sig och berättar om när hans far berättade om gaskamrarna. ”Talade du någonsin med någon av vakterna?” låter han sitt musjag fråga. ”Ach! Vi var under deras värdighet. Vi var inte människor”, svarar hans musfar. Sedan pratar han om insektsgiftet, om hur människor slaktades som skadedjur, om hur han fick hjälpa åt att bära ut lik som klöst sönder händerna mot dörrarna. Därefter råkar, som alltid, Art och hans far i gräl. Dagen slutar med att Art och hans fru sätter sig på verandan och röker. Och när myggen börjar störa dem plockar Art, utan att reflektera över eller kommentera det, upp en sprayburk med insektsgift och utrotar dem.

Vi går in och läser. Det börjar ju ändå bli lite kyligt.

Maus är inte en av de senaste 50 årens viktigaste böcker bara för att den behandlar utrotningen i serieform, som om den vore någon sorts ”lätt att läsa”-variant (och så lättläst den är blir den aldrig någonsin lätt att ta till sig). Den är det för att den handlar minst lika mycket om Art Spiegelman och samhället han lever i som om hans far och nazisterna. Den är det för att den aldrig slutar kommentera och kritisera sig själv, utan att hitta ett svar. Den är det för att den, som få andra böcker, visar hur historien aldrig blir en avslutad historia, hur den hela tiden ligger kvar under allt vi gör, hur vi aldrig kan klappa oss själva på ryggen och dela upp oss i tydliga läger av svart och vitt. Då går vi, förr eller senare, i fällan igen.

Similar Posts:

• Mästerverk i alla kategorier
• Tecknade vittnesmål från historiens mörker
• ”Du älskar alla, din dumma pacifist.”
• Ett mycket påtagligt ”Aldrig mer!”
• I skuggan av … inga torn

I något sammanhang berättar jag den där Helmerson-anekdoten för en resande vän som kommer hem med halsbrytande historier om kajakkantringar och väpnade rån. Även det resulterar i entusiastiska haranger om hur mycket hon som barn älskade Tintin och hans äventyr (som jag särskilt lägger på minnet eftersom det stöder min tes om att en människas samlade läsning säger en hel del om vem hon är, eller blir, som person), men också, förstås, i en del diskussioner om rasism och liknande i Tintin-albumen och om det faktum att Hergé minutiöst noga ritade hela världen – utan att lämna Bryssel.

Hergé var förstås, som vi alla, ett barn av sin tid. Bedårande eller ej. Han gjorde inte alltid de mest upplysta eller modiga ställningstagandena, men han utvecklade sina berättelser från rena rasstereotyper till något mer komplext. Det finns också något i själva mediet, med berättelser i allmänhet och kanske serier i synnerhet, som komplicerar ytterligare. Det finns tomrum, saker som aldrig uttalas. Det finns motsättningar mellan karaktärer, men också mellan text och bild, mellan pratbubblor och tankebubblor.

När man skildrar något så konkret som serier gör, så händer något annat än när bokstäver blir till bilder först i varje läsares huvud. När Art Spiegelman väljer att rita nazister och judar som katter och möss blir Maus en alldeles egen förintelseskildring som aldrig upphör att diskutera inte bara den ofattbara historien i sig utan också just hur man ska kunna berätta om och förstå den. När han försöker bearbeta 11:e september-traumat genom ett virrvarr av sarkasm och amerikansk seriehistoria blir resultatet lika möjligt och omöjligt som titelns In the Shadow of No Towers.

Den svenska serietecknaren Liv Strömquist skapar svåröverträffad politisk humor med hjälp av kontraster på olika nivåer och när Mats Jonsson förser sina packade figurer med samma enkla spiralsnurr över huvudet som Tintin-karaktärerna kan ha, så åstadkommer han något av vad James Joyce gjorde när han skrev om Odysséen med världens tristaste Dublinbo i huvudrollen. Leopold Bloom är långt ifrån någon antik hjälte och Mats Jonsson är inte Tintin. Väldigt få av oss är ju det.

Similar Posts:

• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• Ur-Tintin
• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• Obegriplig och fängslande
• Livspusslet à la Mats Jonsson

Min far blöder historia kallade Art Spiegelman första delen av sin grafiska roman om faderns upplevelser i nazisternas koncentrationsläger. Också Jens Orbacks mamma Katja blöder historia. Efter decennier av tystnad börjar hennes historia sakta sippra fram. En dag rapporterar tevenyheterna om våldtagna kvinnor på krigets Balkan och Katja slipper ur sig ett ”jag vet hur de har det”.

Få händelser under 1900-talet har spelat så stor roll, också för litteraturen, som andra världskriget. Ska man vara krass kan man konstatera att kriget och förintelsen gett oss ofantligt mycket bra litteratur. Fast det är förstås omöjligt att verkligen göra jämförelsen, den med vad som istället gått förlorat.

Också andra generationens krigsskildringar har blivit något av en egen genre. Spiegelmans tidigare nämnda, epokgörande och Pulitzerprisvinnande serieskildring Maus är ett exempel. Lena Einhorns Augustprisvinnare Ninas resa är ett annat.

Jens Orbacks mamma Katja skiljer sig från ovan nämnda föräldrar på en central punkt – hon är inte judinna, utan hör till de ”vanliga” tyskar som utan att opponera sig märkvärt såg nazismen växa fram i hemlandet. Kriget påverkar naturligtvis, släktingarna som försvinner iväg, de olycksbådande telefonsamtalen, pappan som, känd för sina vänstersympatier, får allt svårare att utöva sitt yrke som lärare. Men det är först efter krigsslutet, officiellt de godas seger och ordningens återställande, som de verkliga problemen börjar för Katja och hennes familj.

Jens Orback skriver personligt, lågmält och angeläget om relationen till mamman och hennes upplevelser under och efter kriget. Om nazismen som för flickan Katja snarare betyder folktandvård och ungdomsläger än rashat och förintelse. Och om en fred fylld av tvångsförflyttningar och övergrepp. Medan segern firades vänder inte entydigt upp och ned på gamla sanningar om offer och förövare. Istället är det en komplex skildring, långt ifrån stereotyp ondska och enkla svar, där krigets förlorare finns i oändligt många kategorier.

Similar Posts:

• En överlevnadsberättelse
• Ett mycket påtagligt ”Aldrig mer!”
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner
• Beevor bryter mönstret!

Art Speigelman bor på nedre Manhattan, några kvarter ifrån det som den elfte september 2001 blev Ground Zero. I In the Shadow of No Towers har han samlat reaktioner på händelserna under och efter attacken mot tornen. Boken, ursprungligen publicerad som självständiga helsidor i fler utländska än amerikanska tidningar, är ett gytter av intryck, uttryck, referenser och skrivkramp.

Spiegelman har så vitt jag vet alltid intresserat för att skriva det nästintill obeskrivbara. Privata och historiska katastrofer vävs samman i moderns självmord, föräldrarnas vistelser i nazistiska koncentrationsläger och nu New York under och efter elfte september.

Precis som i Pulitzer-belönade Maus är metafiktion ett framträdande drag i In the Shadow of No Towers. Spiegelman kämpar med att beskriva inte bara WTC-katastrofen i sig, utan också, och kanske framför allt, den komplexa känslan av å ena sidan en älskad och plötsligt hotad hemmiljö – nu förstår jag slutligen, utbrister han, varför inte alla judar lämnade Berlin efter Kristallnatten – å andra sidan alienationen i ett hämndlystet, överpatriotiskt och aggressivt USA styrt av en George W Bush som Spiegelman kallar ”president” bara inom citationstecken – när han inte kallar honom ”that creature in the White House” eller ritar honom som någon sorts ondsint pyssling.

Det blir en fragmentarisk historia, till lika delar präglad av trauman och av Spiegelmans karaktäristiska och oundgängliga svarta humor. På något sätt lyckas han fånga det på en gång bisarra och vardagliga i hur de rykande tornen, medan han och hans fru rusar mot dotterns skola i WTC:s omedelbara närhet, skyms bakom en affisch för en eller annan terroristaction med Arnold Schwarzenegger, eller hur den galna hemlösa kvinna som alltid på hans väg till studion öser antisemitiska invektiv på polska över honom efter attacken byter språk till engelska.

Spigelman tar sin tillflykt till gamla seriestrippar från dagstidningsseriernas barndom och första guldålder och i förvirringen efter attacken blandas figurer och berättarteknik från dessa in i de egna skildringarna. Tvillingtornen blir de ständigt utsatta rackarungarna Hans och Fritz i Katzenjammer Kids. Själv växlar Spiegelman gestalt från sina egna människo- och musfigurer till bland andra Hogan’s Alley, Happy Hooligan, Bringing Up Father och Little Nemo in Slumberland medan Bush & co leker krig i Upp- och nedvända Världen.

Är man mindre bevandrad i tidig amerikansk seriehistoria får man sig en lektion på köpet: andra halvan av boken utgörs nämligen av exempel på de serier som parafraseras i första halvan, som ett slags förvuxna slutnoter. Tillsammans med formatet, där uppslagen utgör klassiska tidningssidor tryckta på tjock kartong – de 25 sidorna väger tillsammans dryga kilot – gör det In the Shadow of No Towers till en uppenbarelse för sig. Som en överintellektuell, akutpolitisk pekbok för vuxna.

Det är snyggt, smart, skrämmande och roligt. Spigelmans sätt att gestalta, att välja sina historier och skoningslöst blanda in sina och sina närmastes känslor, upplevelser och tillkortakommanden, hans mischmasch av tecknarstilar, referenser och lager på lager-teknik liknar ingenting annat. På något sätt lyckas han vara experimenterande, pretentiös, humoristisk och vardaglig om vartannat. Det är svårt att sätta fingret på. Och omöjligt att inte rekommendera å det varmaste.

Similar Posts:

• Mästerverk i alla kategorier
• Bilderna av världen
• En bättre råttfälla
• Card imponerar inte
• ”Vi är i krig nu, lilla gumman”

Har du av någon anledning missat detta svartvita mästerverk finns nu möjlighet att enkelt göra bättring sedan båda delarna av serien samlats i en volym. Maus är ett nytt grepp på ett svårt ämne, sällan skildrat så påtagligt som här. På nästan 300 sidor får vi följa serieskaparens föräldrar genom krigets Polen och fram till nutid, där den vuxne Art Spiegelman kämpar med sitt eget liv efter mammans självmord, med sin motsträviga pappa och med att hitta en form för deras berättelse.

Mänskliga djur är ju inget ovanligt i litteraturen. Från fabler och folksagor till moderna barnböcker och Disneyfilmer har de förekommit tämligen rikligt. Ändå skulle nog de flesta, innan Maus dök upp och kammade hem priser på löpande band, tycka att det var en ganska tveksam idé att rita serier om förintelsen där judarna framställdes som möss och tyskarna som katter. Bilden kommer faktiskt från nazistisk propaganda som kallade judarna skadedjur av olika slag, men framför allt får Spiegelman, med sin nyanserade karaktärsteckning och skickliga penna, helt enkelt konceptet att fungera.

Familjens historia är förstås en väldigt stark berättelse, ofta brutal men lika ofta vardaglig, ibland till och med roande. Här spelar också metanivån stor roll, hur Art kring faderns berättelse tecknar sina egna tankar, sitt vardagsliv med tecknarproblem och diskussioner kring framställningen. Det kan röra både egenskaper hos pappan som å ena sidan förmodligen hjälpte till att få honom levande ur koncentrationslägren, å andra sidan gör honom till en bitvis ganska osympatisk figur, ibland en kliché av den snåle juden, som Art inte vet hur han ska skildra. Men också Arts fru Françoise som blir sur när han föreslår att han, eftersom hon är fransyska och konverterat till judendomen, ska rita henne som en groda som efter rabbinsk ceremoni med ett ”poff” förvandlas till en söt musflicka. (Hon får vara mus serien igenom.)

Jag är generellt sett imponerad av folk som kan rita, men vad Spiegelman lyckas åstadkomma med sina ofta enkla pennstreck är rent förbluffande. Med några få streck skapar han en enorm uttrycksfullhet i de små musansiktena och med enkla medel gestaltar han komplexa relationer. Judar som utger sig för att vara polacker bär till exempel grismask, eftersom gris är det djur som fått ge en något osmickrande gestalt åt polackerna. (Svenskar gör för övrigt ett kort gästspel i form av renar.) Men också i djurgestalt framstår personerna som individer. Inte raser eller andra enkla kategorier. Spiegelmans möss och andra djur är bland det mänskligaste serievärlden kan erbjuda. Det vill inte säga lite.

Similar Posts:

• En bättre råttfälla
• I skuggan av … inga torn
• Tecknade vittnesmål från historiens mörker
• ”Du älskar alla, din dumma pacifist.”
• Ett mycket påtagligt ”Aldrig mer!”

Romanen inleds med att Marthe, tysk konstnär, är på väg till Konstakademin i Berlin när en man stiger in i hennes kupé. Mannen är Kurt, vänsterjournalist och politisk agitator. Det är 1928, och den första tyska talfilmen har precis släppts. Berlin kallas Europas kulturcentrum, efter Paris. Jason Lutes målar upp staden i skarpa detaljer, från veteranerna som tigger på huvudgatorna till trafikkontrollanten över Potsdamer Platz som kallar bilisterna boskap och tänker på sin Lina. Kärleken och nyfikenheten, några av de mest grundläggande mänskliga känslorna, utforskas detaljerat igenom hela romanen, samtidigt som några av de andra mest grundläggande känslorna, såsom hatet och ilskan, hela tiden löper parallellt. Man kan dock inte kalla vare sig Marthe eller Kurt för huvudpersoner, utan känslan man får när man läser Berlin – stad av sten är att Berlin är huvudpersonen.

Värt att tänka på är att denna utgåva av romanen endast är de åtta första kapitlen i en planerad 24-kapitelssaga. Ändå känns Jason Lutes fast förankrad i sitt Berlin. Teckningarna är självsäkra och personporträtten utlämnande. De politiska spänningarna finns överallt, och Lutes bygger upp dessa i maklig takt. Först i kapitel tre slår de till ordentligt, då Lutes pendlar mellan scener från Novemberrevolutionen i Berlin 1918, med två miljoner döda och en nation i förvirring, och Berlin 1928, då frustrationen över Versaillesfreden tar sig uttryck i upplopp och politiska stridigheter. Även här tecknar Lutes stora porträtt, som ockupationen av slottet 1918, och små porträtt, som det av Otto och Gudrun.

Lutes har ett grepp som han ofta använder, där han visar tankarna hos de ”vanliga” invånarna i Berlin. Dessa används ofta som en berättarteknisk maskin för att driva på det politiska skeendet i staden. Otto och Gudrun, t.ex., är ett par. Gudrun hjälper till att väva zeppelinartyg och tror på hammaren och skäran, medan Otto kallar sig en äkta tysk och hävdar att ”Dom Röda” enbart är ute efter att tjäna den judiska populationen. Här tycker jag att Lutes tar den lätta vägen ut, att han målar upp ett par som står emot varandra precis som grupperingarna i Berlin står emot varandra, men att han ofta glömmer bort den personliga delen i deras liv. Gudrun smusslar undan sina arbetartidningar medan Otto kräver att de ska brännas. Jag förstår vad Lutes försöker säga, men han misslyckas med att få det att kännas så smidigt som det borde, illustrationen av ett Berlin i kaos med en relation i kaos. När han går för långt in i politisk argumentation och tappar de personliga känslorna, det är då jag känner att romanen sviktar mest.

Som tur är gör den aldrig det särskilt länge, utan som helhet känns dessa första åtta kapitel som en mästerlig grafisk roman, en ögonblicksbild av de förvirrade känslor som var Berlin under 1920-talet, vars förvirring och dragkamp mellan vänster och höger, mellan människor och människor, så tydligt framträder i den kommunistiska demonstrationen i kapitel åtta. De sju sista sidorna i romanen, maktlösheten en människa känner när han är omringad av makten, är något av det mest kraftfulla jag har läst sedan Maus, så där erkänner jag att jämförelsen är befogad. En viktig skillnad är, förutom berättarteknik, att Maus oftare visar ondska och förmågan att anpassa sig till omänskliga förhållanden, medan Berlin – stad av sten oftare visar konflikter och upptrappande. Det kan antagligen också härledas till att detta endast är de åtta första kapitlen i romanen, men jag tycker att Maus ger mer plats åt mörkret och den personliga rädslan, medan Berlin – stad av sten försöker dissekera mörkret och ger mer plats åt den kollektiva rädslan. Man kan, om man vill, se Maus som den naturliga fortsättningen på Berlin – stad av sten, men det gäller att hela tiden hålla reda på att Berlin – stad av sten är en historisk roman som grundar sig i fiktion, medan Maus är en personlig roman som grundar sig i historia.

För att avsluta så kräver Berlin – stad av sten ett visst mått av kunskap om världshistoria för att kunna njutas av helt, men även utan det kan jag inte nog rekommendera denna roman och jag ser verkligen fram emot nästa volym. Är det något man kan klaga på så är det att det politiska drivet ibland känns lite väl påtvingat, men personporträtten, tecknarstilen och detaljrikedomen är underbara. Boken, liksom staden, känns.

Similar Posts:

• En bättre råttfälla
• Mästerverk i alla kategorier
• Tecknade vittnesmål från historiens mörker
• Er ist ein Berliner
• I skuggan av … inga torn

Lena Einhorns Ninas resa, om mammans erfarenheter i krigstidens Polen, håller sig på faktasidan men är samtidigt en djupt personlig skildring om några av de få judar som överlevde Warszawagettot. Av de nära 400 000 människor som samlades ihop i de avgränsade kvarteren kom merparten att skickas vidare till olika koncentrations- och dödsläger. Tonåriga Nina och hennes familj ser bekant efter bekant försvinna iväg. Ändå är det nästan omöjligt att greppa den osannolika sanningen att världen omkring dem, mot allt förnuft, vill se dem döda.

Just den detaljerade vardagstillvaron gör att Ninas berättelse kommer så påtagligt nära och samtidigt nyanserar och begripliggör många laddade frågor kring krigets judeförföljelser. Varför gjordes inte mer motstånd? Vad var det som gjorde att vissa överlevde eller inte?

Tur och ren slump spelar förstås en skrämmande avgörande roll för familjen. Men också andra faktorer. De anpassningsbara Fanja och Rudek, Ninas mor och bror, tar sig fram och skyddar med sin uppfinningsrikedom och initiativkraft familjen, medan pappa Artur, som Nina upprepade gången beskriver som en ”skrivbordmänniska”, tappar fotfästet och funktionen i den nya tillvaron.

Att Ninas berättelse blir ett sätt för henne själv att förstå och strukturera det som hänt henne och hennes familj låter Lena Einhorn skymta i texten precis som sina egna försök att greppa det som hände hennes föräldrar och släktingar. Här finns en aspråkslöshet; en vilja att berätta Ninas historia utan att någon konstlande dramaturgi eller stilistik skymmer sikten. Lena Einhorn är berättaren som framför allt är lyssnare, den förmedlande länken mellan Nina och läsaren.

Samtidigt öppnar den lågmälda berättartekniken med sin naturliga fokusering på händelseförlopp upp karaktärsskildringen. Det blir oerhört lätt att se de drabbade som vilka som helst, som sina egna anhöriga, i texten. Det här hände faktiskt, och det hände helt vanliga människor. Det är riktigt, riktigt otäckt.

Similar Posts:

• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner
• Nazismen som folktandvård
• Med minnet som lins
• En bättre råttfälla
• Mästerverk i alla kategorier

I samma veva gavs Keiji Nakazawas seriebok Gen – pojken från Hiroshima ut. Project Gen ville lära alla världens unga människor om de verkliga fasorna i krig och atombomber. Och serien som ligger till grund för projektet stammar ur reella erfarenheter.

Nakazawa gick i första klass när den första atombomben föll över hans hemstad Hiroshima. Hans far och syskon brändes till döds. Gen skildrar Nakazawas upplevelser från krigets Japan före och efter bomben. Det är hans uttalade syfte med serien att den ska informera och varna resten av världen för atombomber och krigshets.

För Gen och hans familj i 1940-talets Hiroshima målar inga fredsduvor. Istället deltar de i träning och beredskapsarbete. Överallt finns propaganda mot ”de brittiska odjuren” och ”de amerikanska djävlarna”. Men Gens pappa tar ställning emot kriget. Därför arresteras han och misshandlas av polisen. Barnen trakasseras av kamrater och lärare (av vilka en av någon anledning ser ut precis som Hitler). Familjens veteåker saboteras och ingen vill låna dem lite ris för dagen. Och det är bara vad som drabbar dem Innan.

Som antikrigspropaganda är boken pedagogiskt tydlig. Det haglar av slagord om fred och frihet, och berättelsens karaktärer är mycket lätt delbara i onda och goda. Ändå lyckas de på något sätt skapa nyanser. Den japanska krigshetsen plockas ner i fjära makthavare och lismande kappvändare, i ofantligt skrämmande dogmatism och i vardagligt fegt beräknande.

Också den enkla stilen på teckningarna och de nästan naiva dragen får sin effekt. Man sätter fullkomlig i halsen när dessa söta teckningar plötsligt frossar i sönderbränd hud och uppsvällda lik. (Även om här också finns plats för exempelvis en japansk fjärthumor med långa anor.)

Detta är ett barns upplevelse, om än kompletterat med vyer över krigsutvecklingen, och dess stora förtjänst är skildringen av krigets vardag, hur den vanliga medborgaren drabbas eller gör sig vinst på. I övrigt känns temat med den lilla människan som vågar resa sig i lönlös protest mot en destruktiv övermakt väl svartvitt och välanvänt vid det här laget. Det är svårt att låta bli att göra en något orättvis jämförelse med exempelvis Art Spiegelmans mer sofistikerade Maus.

Men mardrömsfaktorn är inte att ta miste på. Och även om kalla kriget är slut har fler länder än någonsin atomvapen, bomberna större förstörelsekraft än någonsin. Så det måste ju vara motiverat att fundera på vad det faktiskt kan innebära. För högst reella människor.

Similar Posts:

• Det obegripliga begripliggjort
• Beroendeframkallande krigsaction
• Mästerverk i alla kategorier
• En bättre råttfälla
• Tusenårig flirt som fortfarande roar