Jag tror ju att det ligger något i det där, det gör jag, men inte med nödvändighet, inte oproblematiskt. Elise Karlsson, som gett sin bok med antirasistiska boktips just titeln En god bok, gör i den skillnad på böckerna i sig och läsningen. Läsning kan lära oss saker och öva oss i empati, men den kan också förstärka våra fördomar.

Urvalet i En god bok, skriver Karlsson i förordet, består av ”böcker jag har träffat på genom åren, som jag tror har hjälpt mitt tänkande och kännande framåt”. En del av dem hon gillar bäst är sådana som ”krånglar med empatin och inlevelsen”, formulerar hon det.

Även goda böcker bör läsas kritiskt, och det är det kritiska läsandet som jag tror är viktigast av allt när man sysslar med böcker. Jag tror självklart att litteraturen är viktig, men på flera olika och kanske motsägelsefulla sätt. Till exempel tror jag det är viktigt att vi fortsätter att läsa klassiker, men inte okritiskt och inte utan att reflektera över varför något har blivit klassiskt. Är det här verkligen en klassiker för mig?

Exakt vad som är ett antirasistiskt boktips – och för vem – hade kunnat diskuteras mer utförligt, men att vidga perspektiven är förstås grundläggande. Att läsa om livet och världen utanför vår kanoniserade västvärld (såväl i skönlitterär form som i fackböcker). Om erfarenheter av migration, utanförskap och rasism, men också av kolonialism. Historia, vad världen, resursfördelningen och människosynen har för bakgrund, ges också plats i Karlssons bok. Här finns såväl Edward Saids Orientalism, Sven Lindqvists Utrota varenda jävel och Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad som Gellert Tamas Lasermannen och Lawen Mohtadis Den dag jag blir fri.

Mohtadi hör dessutom till de författare och kulturarbetare som finns intervjuade om sitt antirasistiska arbete. Det gör också Nathan Hamelberg, Elisabeth Hjorth, Viktor Johansson och Gunilla Lundgren. Det är ett fint drag, att ge lite olika perspektiv och tips. Att lyssna in andra röster hör ju liksom till bokens själva kärna, men möjligen skulle man ha bestämt sig för antingen det ena eller andra – flera röster eller mer boktips – för i nuläget blir En god bok något tunn. Varje enskilt boktips tar förhållandevis stor plats, ofta två-tre sidor, och det gör att det inte får plats så många. Därför blir också överraskningarna få och åtminstone jag känner inte att boken egentligen tillför mig enormt mycket.

Som en inledning, inte minst till diskussioner om vad antirasistiska boktips skulle kunna vara, är den i alla fall en sympatisk start.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• Skattkammare bortom regnbågen
• Allt vi inte hör och ser
• Känsloporr eller samhällskritik?
• Från Cyklopen till The Blob

Händelsen som ligger som grund för Nina Larsdotters roman är det s.k. Sturebymordet, som inträffade 2009. En 15-årig tjej kvävdes då till döds i en skogsdunge av en 16-årig kille. Mordet skedde på uppmaning av hans flickvän, för att sona att han hade varit otrogen mot henne.

Boken bygger på verkliga förhörsprotokoll och på autentiska sms, om än något redigerade avseende t.ex. skiljetecken och svordomar för läsbarhetens skull. Men sedan tar likheterna slut och syftet med att skriva boken beskriver Larsdotter som ett försök att förstå. ”Jag har inte haft som avsikt att smutsa ned minnet av den unga flicka som inte längre lever, inte heller att än en gång döma de två unga som nu suttit av sina straff, eller snarare den påföljd till vilken de dömdes” skriver hon. Hennes ansats med romanen har varit att utifrån rubrikerna försöka skapa en fiktiv värld som i någon mån kan förklara hur något så ofattbart kan ske. Det är en utgångspunkt som tilltalar.

Men trots föresatsen blir det aldrig särskilt mycket mer djuplodande än kvällstidningarnas rubriker. Det som ger intryck av att vara en fördjupning i ämnet hämnd och svek sveper mest över ytan. För mig blir den här romanen småspännande läsning, men inte mycket mer.

Det kan i och för sig vara nog så mycket värt. Enligt litteraturforskaren Annette Årheim, som skrivit en avhandling om ”misery lit” – eländesskildringar med viss verklighetsanknytning – är underhållningsvärdet eller förströelsen inte att underskatta som en av anledningarna till att såna här böcker säljer så bra. Inte heller deras terapeutiska funktion, enligt nån slags ”så här hemskt har i alla fall inte jag det”- tanke.

Men om jag hade fått önska så skulle jag ha velat se mer gestaltning av de psykologiska mekanismerna bakom händelseförloppet. Jag hade hoppats på att få dyka ner i karaktärerna, förstå dom och känna med dom. Istället blir det ett betraktande på avstånd; något att förfasa sig över och sensationsläsa, men som aldrig låter en komma närmare inpå. Kanske beror det på min egen brist på fantasi, kanske på ett överbefolkat persongalleri med för lite gestaltning och för mycket telling och för lite showing. Det intressantaste att läsa förblir de autentiska sms:en. Där framgår komplexiteten i den påverkan de två tonåringarna hade på varandra.

I domen fastställdes nämligen att 16-åringen aldrig skulle ha begått mordet utan påverkan från flickvännen, som samtidigt hävdar att hon aldrig på allvar trodde att han skulle göra det. Nina Larsdotters berättelse följer visserligen samma förklaringsmodell. Karaktären Philip (motsvarande verklighetens 16-åring) är en duktig men lite osäker ung kille som vill ta ansvar men inte vet hur. Flickvännen Sofia är barnslig, egoistisk och mår dåligt, och agerar ut genom att ställa omöjliga krav. Hon är hit och dit, varm och kall, vet nog inte själv vad hon vill, mer än att få bevis på att hon är älskad av någon och är någon. Men även om karaktärerna är synbart komplexa blir de ofta platta då de beskrivs med en allt för distanserad berättarröst.

Lite mer komplexitet får historien när Sofia första gången uttrycker att hon vill förlåta Philip men inte vet hur det ska kunna bli bra mellan dem när hon hela tiden måste påminnas om otroheten. Och det hade varit intressant att låta berättelsen uppehålla sig mer vid det. Att beslutet är något som båda kommer fram till gemensamt, omedvetet: föreställningen om att det här är vad som krävs för att nollställa situationen och göra förhållandet bra igen. Det känns som att det är det som borde få vara berättelsens kärna. Istället blir det en massa om golf, fotboll och föräldrarnas jobb och relationer. Beskrivningarna av föräldrarnas förhållanden känns överflödiga, mest konstruerade för att skapa en tematik. Jag önskar att romanen hade fått kretsa enbart kring den tonåriga kärlekstriangeln. Det är ändå den som är anledningen till att man vill läsa boken, och som inspirerat till att den skrivits.

Men trots dessa invändningar är Annan påföljd en spännande debutroman som fungerar utmärkt som underhållande sensommarläsning.

Similar Posts:

• Spännande spökhistoria, skröplig kvinnosyn
• Smart gripande nagelbitare
• Livspussel, psykvård och politik i spännande debut
• Välskrivet och spännande om välfärdens baksidor
• Spännande deckare med logiska luckor

Återvänder och återanvänder kan man kanske säga, för Misery Lit är till stor del en light-version av Årheims doktorsavhandling, När realismen blir orealistisk, som vi faktiskt redan recenserat här på dagensbok.com. Kanske kan en kortvariant vara till nytta för lärare, bibliotekarier och andra intresserade som inte riktigt orkar ta sig an en hel avhandling? Den i sig är för all del inte enormt svårläst, och vad jag framför allt saknar i den här varianten är att komma läsarna nära, som med gymnasieeleverna där.

Ett undantag är den elev som i När realismen blir orealistisk använder Liza Marklunds roman (för det var väl det den infekterade debatten häromåret kom fram till, att det faktiskt var en roman? Eller?) Gömda som belägg för sin egen skepsis mot invandrare och muslimer. Honom har Årheim, om jag förstår rätt, fortsatt intervjua – trots, eller kanske på grund av, att han egentligen inte är särskilt intresserad av skönlitteratur. De texter och textgemenskaper han hämtar stöd för sina åsikter och känslor i, hittar han istället på nätet.

På ett sätt är det förstås en avvikelse från ämnet, men budskapet är nog detsamma. Skolan måste bli bättre på att fånga upp elevernas läsningar, åsikter och erfarenheter om man faktiskt ska kunna spela en roll i att utveckla deras värderingar och tankesätt. När realismen blir orealistisk pekade på en viss inkompetens från lärarnas sida på den fronten. Misery Lit pekar åt samma håll, men är också delvis ett svar på det behovet. Inte minst avsnitten om Marklunds och om Dave Pelzers böcker ger exempel som skulle kunna användas i en sådan diskussion. Årheim diskuterar vad omslagen signalerar, hur baksidestext och andra marknadsföringstexter fungerar, vilka ändringar som har gjorts och hur debatten kring särskilt Marklunds bok gått. Här är Misery Lit också en uppdatering av tidigare resonemang, av debatter, reaktioner på Årheims egna böcker och föreläsningar, samt av nya titlar som tillkommit i genren.

Vad som egentligen är genren är möjligen något diffust. Handlar det om just ett visst innehåll (taskig barndom, övergrepp och utsatthet), om den flytande gränsen mellan fakta och fiktion eller om litterär kvalitet? Mest uppmärksamhet ägnas onekligen böcker med låg status som läses framför allt av ovana läsare, av ungdomar och kvinnor. Sanningsanspråken är visserligen centrala, men de kan både utnyttjas som marknadsföringsstrategi av förlagen eller mest ligga så att säga i betraktarens öga. I slutet av boken ger för övrigt Årheim boktips för att ge ”möjligheter för Misery Lit-läsaren att utvecklas utan att för den skull förlora engagemanget i utsatta människors situationer”.

Kanske är Misery Lit både en genre och ett sätt att läsa? Säkert har dess popularitet också med större media- och samhällstendenser att göra, med individualism och personalisering, med vad som finns på massmediala och politiska dagordningar … Åh, det här skulle kunna utvecklas i hur många riktningar som helst!

Similar Posts:

• Fiktion, sanning, elände och en och annan insekt
• Att vidga sina vyer
• Livet iscensatt
• Sex av tio vill ha svensk kanon
• Småspännande sensommarläsning

Det frågar sig litteraturvetaren och gymnasieläraren Annette Årheim i sin avhandling När realismen blir orealistisk. Litteraturens ”sanna historier” och unga läsarens tolkningsstrategier. Hon har intervjuat och följt gymnasieelever som säger sig föredra just texter som ska skildra verkligheten. Till deras favoriter, och till de texter som diskuteras mest ingående, hör Liza Marklunds Gömda, Dave Pelzers Pojken som kallades Det, Lena Katarina Swanbergs Hedersmordet på Pela. Lillasystern berättar och Johanna Nilssons Hon går genom tavlan, ut ur bilden.

Åtminstone den sistnämnda är ju faktiskt en roman – och det är ganska symptomatiskt. Det finns en bunt sådana romaner som närmast hör till den inofficiella skolkanon, romaner som elever ofta tycker väldigt mycket om och där de också sätter likhetstecken mellan romankaraktär och författare. Jan Guillous Ondskan och Jonas Gardells Ett ufo gör entré är andra exempel.

Och det är inte bara eleverna som sätter de där likhetstecknen. Också lärarna i Årheims undersökning verkar tämligen oförmögna att föra diskussioner kring sanning och litteratur, kring vad som eventuellt har självbiografiska bottnar och vad olika vinklingar på berättelser vill säga. Istället för att förhålla sig kritiska till förlagens marknadsföring förstärker lärarna ofta böckernas sanningsanspråk. Så blir Juha lika med Jonas, Erik lika med Jan och Hanna lika med Johanna.

Man kan bara hoppas att den senare tidens heta debatter, bland annat kring Marklunds Gömda, har skapat större medvetenhet kring problemen. Årheim pekar bland annat på hur skolans läroplaner har en fullkomligt romantisk tro på litteraturen som bärare av goda värden. Bara eleverna läser böcker så kommer de att bli demokratiska, toleranta och harmoniska medborgare, tycks läroplansförfattarna ta för givet. Och läsning av, och inte minst diskussion kring, litteratur kan spela stor roll i sådana saker – med rätt verktyg, menar Årheim, med en smula kritiskt förnuft, men inte med blott och bart populism.

Då kan litteraturen lika gärna användas för att till exempel bekräfta rasistiska stereotyper. Så tycker sig till exempel en gymnasiekille i Årheims undersökning som upplever ”en stor och av skolan nedtystad problematik kring mångkulturens villkor” få ytterligare belägg för hur muslimska män egentligen är i Marklunds Gömda.

Förutom konkreta möten med elever, roliga direkta citat som gör framställningen levande och som jag gärna hade sett ännu mer av, går Årheim igenom just de där lite lömska marknadsföringsknepen kring några av de ovan nämnda titlarna. Inte minst Gömdas ompaketeringar genom åren är talande.

Men precis som de senaste årens litteraturdebatt tar Årheim upp också mer grundläggande frågor kring fiktion och verklighet. Hon konstaterar till exempel att just eländesskildringen blivit någon form av garant för det sanna i de ”sanna historierna”. Ju hemskare en bok är, desto mer trovärdig upplevs den ofta vara. Och det är kanske inte helt konstigt, med tanke på att de flesta sanningar vi ser i nyhetsjournalistik och liknande just är eländesskildringar?

En intressant jämförelse mellan de ”sanna historiernas” realism och realismen under 1800-talet får man sig också till livs i denna något splittrade avhandling. Eleverna läser inte bara sina fritt valda nutidsromaner, de måste också läsa lärarens val, Zolas Thérèse Raquin. Här kommer dock elevernas läsning ganska mycket i skymundan för Årheims egen analys av romanen (och realismen och tidens bildkonst). Och det är sannerligen inget fel på hennes analys, men jag hade hellre hört mer om elevernas tolkningar.

För i slutänden undrar jag vad de över huvud taget menar med realism och trovärdighet, om inte även det mest fantastiska kan vara trovärdigt? Fundera till exempel på den här Kafka-referensen en tjej gör i en diskussion kring vad självbiografier egentligen är:

Jag tänkte på den här som vi läste om han som blev förvandlad till en insekt, att det kunde vara en typ av självbiografi, fast han skrev om en insekt.

Litteratur kan vara så många, många olika saker. Hur pressar man in essensen av det på några lektionstimmar?

Similar Posts:

• Känsloporr eller samhällskritik?
• Frihetens pedagogik
• De första hundra åren
• Ut med litteraturhistorien?
• Att vidga sina vyer