Jo, det var det. I Alla dessa djäfla qvinnor. Berättelsen om de första feministerna lyfter Anna Laestadius Larsson fram främst tre, men betydligt fler berörs. Det är 1700-tal, tiden kring upplysningen, romantiken och franska revolutionen. Hundra år innan den så kallade första vågens feminism.

I Stockholm läser poeten Hedvig Charlotta Nordenflycht Jean-Jacques Rousseaus senaste bok, och blir förfärad över hans kvinnosyn. Upplysningens och revolutionens män pratade vitt och brett om människors lika värde och mänskliga rättigheter, men när det kom till kritan menade många av dem bara för män (och inte alltid alla män heller). Nordenflycht köpte det inte, utan satte sig genast ner och formulerade sin protest.

I Paris håller välbeställda kvinnor salonger där de diskuterar nödvändiga samhällsförändringar. I de kretsarna rör sig Olympe de Gouges, som själv publicerar sina tankar och åsikter i skrifter, pjäser och på affischer i staden. När revolutionen kommer manar hon ofta till nyansering och försiktighet, och så klart alltmer desperat för kvinnors medverkan, men hon slutar inte tro på revolutionen – kanske inte ens när maktkampen kring den kräver hennes eget liv under giljotinen.

I revolutionens Frankrike rör sig också den brittiska feministen Mary Wollstonecraft periodvis. Av de tres verk är hennes Till försvar för kvinnans rättigheter förmodligen det mest kända, men hon skrev också bland annat resebrev från Skandinavien. Hur hon hamnade där är en lång och vindlande historia ur ett liv som verkligen var en kamp för att kunna verka som självständig kvinna och tänkare, utan att för den skull ge avkall på kärlek, sex och familj.

Det är en kamp som känns märkligt aktuell. Går det att vara självständig utan att för den skull behöva vara ensam? I den tidens äktenskap måste kvinnan ge upp all makt – juridisk, ekonomisk, till och med sexuell – till förmån för sin make, men alternativen var inte heller särskilt lysande. Möjligheterna att försörja sig var få; kärlek, sex och barnalstrande på flera sätt riskfyllt.

I Laestadius Larssons skildring ryms såväl liv som ideologi, och det är fantastiskt spännande kvinnoliv hon skildrar. Här ryms både det tidsspecifika, den stormiga revolutionen som äter sina egna barn, och det till synes eviga: frågorna om hur män och kvinnor kan leva tillsammans och komma till sin rätt.

Similar Posts:

• 250 år av kvinnoliv
• Gustavianska intriger
• Franska revolutionens öde
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Revolutionen och landsflykten

Anledningen var att samtiden inte skulle vara redo för de abstrakta verk som af Klint målade i början av 1900-talet, före Kandinsky, Malevitj, Mondrian och andra föregångare inom abstrakt konst.

Så var väl inte fallet 1944 vid konstnärens död. Då torde konstpubliken ha varit härdad vad gäller abstraktioner, så anledningen var inte så mycket det abstrakta formspråket i sig. Nej, det fanns helt andra skäl till att af Klint förbjöd verken från att visas tidigare än tjugo år efter hennes död.

Hilma af Klint var djupt engagerad i spiritistiska och teosofiska kretsar och menade att hon hade målat de hundratals abstrakta verken på uppdrag av mästare i andevärlden som dirigerade hennes penseldrag på ett sätt som påminde om automatisk skrift.

Tavlorna är esoteriska och symboltyngda. Den centrala serien tavlor är De tio största, tio tavlor som representerar livets olika stadier utförda i storformat.

Men Hilma af Klint växte också upp i en tid där kvinnan började ta plats i samhället – och konsten – på ett sätt som inte hade skådats tidigare, åtminstone inte i modern tid. Att ta plats och verka som en självständig person var ännu långt ifrån självklart för en kvinna och Hilma af Klint tillhörde föregångarna även i detta avseende.

Om detta spännande människoöde har Anna Laestadius Larsson, känd för en serie historiska romaner, skrivit en biografisk roman. Ramen för berättelsen är att den åldrade Hilma berättar om sitt liv för sin brorson Erik i förhoppningen om att han ska förvalta tavelsamlingen för framtiden.

Men i takt med att fasterns hängivenhet inför det ockulta blir allt tydligare växer tvivlet på att Erik ska engagera sig i bördan att ta sig an de mer än tusen tavlor som det handlar om.

Laestadius Larsson har skrivit en läsvärd om än något konventionell roman om Hilma af Klint. Både stoffet och tiden i sig är fascinerande. Det finns dock en tendens till att samma typ av scener matas om och om igen och det blir något tradigt i längden att läsa om de inre stridigheterna i de olika andlighetsgrupperna. En viss sovring kanske hade varit till fördel.

Skildringen av Hilmas kärleksliv och hennes dragning till det egna könet, är väldigt återhållna. Det ger en bild av hennes religiösa hängivenhet, som står över alla köttsliga behov, även om hon stundtals känner tvivel inför sina livsval. Som litteratur betraktat är det kanske inte alltid en fördel att vi inte riktigt släpps in i huvudpersonens allra innersta värld.

Vrede? Nej. Frosseri? Knappast, hon har levt mer än måttfullt. Avund? Känner inte alla människor det någon gång ibland? Lust? Jo, men är det inte omänskligt att begära kyskhet under ett helt liv? Högmod? Tre förmågor fick hon i uppgift att utveckla inför sitt stora uppdrag. En var självständighet, den andra mod och den tredje ödmjukhet. Hon har böjt sig i ödmjukhet inför uppdraget, samtidigt kan hon inte förneka att som människa känner hon sig utvald. Och vad ska man kalla hennes långa, tröstlösa kamp för byggandet av Templet, är inte det ett utslag av det största högmod?

Men det är intressant att följa det märkliga människoöde som var Hilma af Klint och hennes kamp för att följa sin inre väg. Javisst, lite långrandigt ibland men romanen är väl läsvärd.

På 70-talet tackade Moderna museet nej till att ta emot hela hennes samling som gåva. Det var först 1986 som några av hennes abstrakta verk visades offentligt, på en utställning i Los Angeles. Det blev hennes internationella genombrott och hon ses nu allmänt som en pionjär inom abstrakt konst.

Similar Posts:

• En sommar i Grez-Sur-Loing
• Färg och form
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Tiden då form och färg förnyades
• Färgstark feminism och uttrycksfull smärta

Med på resan finns även Sophie von Fersen, som är mer intresserad av sin kärlekshistoria med prins Fredrik än något annat. Men hennes jobb blir att ta hand om Charlotta.

En tredje karaktär vi får lära känna i den här boken är Pottungen, en av alla de föräldralösa barn som jobbar längst ner på golvet och tar hand om skiten på slottet. Hennes perspektiv visar klassamhället, som då var något helt annat än vi kan föreställa oss idag.

Barnbruden är ett försök att feministiskt gestalta kvinnornas situation i dåtidens överklass. Men det är också ett ambitiöst porträtt av hur vardagen i hovet på den tiden tedde sig. Vad hade man på sig? Vilka relationer hade människorna till varandra (förvånansvärt många var förstås släkt i släkten, på ett incestuöst sätt som vi vänder oss ifrån idag men som var högst tillbörligt då, när det gällde att behålla makten inom familjen)? Hur levde människor och hur gick deras funderingar?

Anna Laestadius Larsson är välkänd journalist med bakgrund inom både tidnings- och tv-världen. Det här är hennes första roman, och det märks att hon gjort sin research väl. Språket är lite hackigt på sina ställen, men å andra sidan strålande på andra ställen. När det är som bäst övertygar Laestadius Larsson som historisk författare, texten blir film framför mina ögon och jag låter mig svepas med på Stockholms gator bland droskor och pudrade peruker, avloppsrännor och smuts i fin blandning med den överdådiga lyxen.

Just den feministiska aspekten kommer främst fram i Charlottas samtal med änkedrottningen vid hovet, Lovisa Ulrika. Hon inviger Charlotta i sitt bibliotek och de diskuterar den tidens stora kvinnliga tänkare. Efterhand börjar den unga Charlotta se sin situation ur andra ögon. Varför behandlar Karl henne så illa? Är hon egentligen något värd utan sin livmoder?

Ambitionerna är alltså höga. Och det är svårt att säga varför jag ändå upplever denna bok som ytterst seg och tråkig. Kanske tillhör jag bara inte rätt målgrupp? Jag är inte van vid att läsa historiska romaner, och just därför tyckte jag det kunde vara kul att utsätta sig. Ibland träffar det rätt med sådana förutsättningar, ibland inte. Kanske har det trots allt med researchen att göra, som på sina ställen är något överlastat återgiven. En utbroderad historielektion, istället för en roman. Kanske skulle boken bara må bra av att styckas ner lite, i mitten står det still i handlingen, trots de skiftande perspektiven.

Svårt att säga, som sagt, så trots min egen något vankelmodiga inställning rekommenderar jag den raskt för min mamma, som uppskattar historia ungefär lika mycket som Sophie von Fersen sin prins Fredrik.

Similar Posts:

• Töntiga killen får snygga tjejen
• Vandring i ett norrländskt 1600-tal
• Fascinerande konstnärsöde
• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• En kvinna med klös i

Under jullovet (ja, jag tycker om att kalla det för det även om det var länge sen jag pluggade) kom jag mig förresten äntligen för att läsa Erica Jongs klassiker Rädd att flyga. Den stod hemma i mammas bokhylla, en sliten utgåva från 1977, jag blev förvånad; ”har du läst den”? Tyckte inte alls att det var mammas stil. Och mycket riktigt, hon hade inte läst ut den, ”det var en sån alla skulle läsa bara. Jag tyckte inte om den”. Själv tycker jag att den svajar härligt högt och lågt, ena stunden älskar jag huvudkaraktären, nästa vill jag strypa henne. Mest av allt känns det lite spännande att läsa en bok där sidorna inte är blanka och vita, utan gulbruna, solblekta, på insidan står mammas flicknamn, innan hon gifte sig med pappa, och flera år innan hon fick mig. Tiden svindlar. Böcker är odödliga, nya föds varje dag. Snart kommer vårens laddning. Det är bara att bygga på sina bokhögar…

På tal om Rädd att flyga, så börjar denna vecka idag med att Anna Liv läst Än finns det hopp, en bok om kvinnlig frigörelse, av Karin Wahlberg. Det är första delen i en romanserie om människor kring ett lasarett på 1950-talet i Ekstad. Anna Liv tycker att det är en underbar historia full av läkare, sjuksköterskor, patienter, tidsmarkörer, drömmar och inte minst just kvinnlig frigörelse i efterkrigtidens Sverige.

Imorgon, tisdag, skriver jag om Anna Laestadius Larssons historiska roman Barnbruden. Den handlar om Hedvig Elisabeth Charlotta, som bara är femton år gammal när hon gifter sig med kung Gustav den tredjes bror Karl vid det svenska hovet, år 1774. Trots god research och fin språkkänsla lever denna debutbok inte upp till mina förväntningar.

På onsdag skriver Richard om en före detta präst i Svenska kyrkan, Eskil Franck, som beskriver sin väg bort från barndomens trygga tro och ut i den stora ovissheten, och konsekvenserna av detta. Mycket intressant på flera sätt, tycker Richard. Boken heter Giv mig, min son, ditt hjärta och är utgiven av Humanisternas förlag Fri tanke.

Till på torsdag har Håkan läst En god man – (och bara en människa), en biografi om Björn Afzelius skriven av Gunnar Wesslén som var en av Afzelius närmaste vänner. Håkan tycker att den är ”inte alltför omfattande, utan snarare en djupmemoar, ett naivt porträtterande som knappast väcker nyfikenhet, utan behåller en etablerad, lite svartvit skildring av diktaren och internationalisten Björn. Men intressant”.

Och till söndagen har Sara läst Sara Gordons Martin Andersson Ett skuggspel. Den handlar om svårigheterna när någon man älskar går bort, skuld och känslan av att bli övergiven.

Similar Posts:

• Bara en människa? Vänta nu…
• V.6 på dagensbok: Vårens böcker anländer!
• En resa ut i osäkerheten
• Har någon sett till det knapplösa knullet?
• Jultips 2010