Dagarna innan Jedwabne-massakern sker även massakrer i de kringliggande byarna Wąsosz (5 juli) och Radziłów (7 juli). Även i Radziłów bränns judar levande i en lada. Överhuvudtaget sker det under kriget mängder av pogromer i just den här delen av Polen konstaterar Bikont. Och hon undrar varför. Ett av svaren finner hon i den katolska kyrkans agerande. Katolska tidskrifter och präster hetsade mot judar redan långt tidigare, bland annat tidskriften Kultura 1936: ”Vårt känslomässiga förhållande till dem [judarna] påminner faktiskt om vår inställning till loppan eller vägglusen. Att döda, förinta, göra sig av med”. Under gudstjänster och mässor predikade katolska präster om vikten att motarbeta judarna, om att judarna var skadliga för Polen.

Bikont börjar sin undersökning efter att en amerikansk-polsk historiker, Jan T. Gross, gett ut en uppmärksammad bok om Jedwabnemassakern: Grannarna. I den uppmärksammar han för första gången att det var polackerna själva som genomförde morden. Detta öppnade upp för hetsiga diskussioner i Polen, framförallt hördes förnekarna och Gross anklagades för att vara polsk-fientlig. Samma anklagelser möter Bikont då hon försöker fortsätta utredningen och ta reda på hur Jedwabnebornas minnen kan ha blivit så förvrängda.

Bikont söker i register, intervjuar vittnen, ortsbefolkningen, reser till Israel för att söka i arkiv, reser till USA. Boken är uppbyggd som en dagbok där hon antecknar hur arbetet framskrider, vad hon gör vilka datum, samt hennes reportage för tidningen Gazeta Wyborcza. Hon befinner sig ofta i Jedwabne där hon, som själv har judiskt påbrå, får se en fortfarande livaktig antisemitism frodas. Hon talar med motvilliga vittnen – de som gömde judar under pogromerna. De är de vittnen som är minst villiga att ställa upp eftersom de fortfarande får ta emot hot, 60 år senare. Medan förövarna och deras släktingar lever gott och i vissa fall hedras som patriotiska hjältar.

Den 4 maj 2001 skriver Bikont:

”Józef Glemp har kungjort att gudstjänsten då man ska be om förlåtelse ska äga rum den 27 maj i Warszawa. Stiftsmötet ska inte bara be för Jedwabne-offren; man ska även be ’för allt ont som vållats de polska invånarna av katolsk tro, vilket även polacker av mosaisk bekännelse haft del i’. ’Polackerna’, fortsätter primasen, ’har också fått lida på grund av judar som gjort dem illa […] Jag förväntar mig att den judiska sidan ska göra upp samvetsräkningen och kan kosta på sig att be polackerna om förlåtelse för de brotten.’”

Vi från Jedwabne är en omskakande bok, ett stycke lysande reportagekonst och ett viktigt vittnesmål. För vi är inte klara med Förintelsen. Vi är inte klara med antisemitism, antiziganism, homofobi, främlingsfientlighet. Vi lever fortfarande i det, mer tydligt nu än på länge.

Similar Posts:

• Spår av svenska hjältar
• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner
• Vår mänskliga förmåga att vara riktigt omänskliga
• Mästerverk i alla kategorier
• Satan i gatan

Idag när jag skriver detta är det dagen före julafton, och jag har ont i halsen och inte alls den energi som skulle krävas för att uppbåda allt. Pappa och jag har ändå flängt runt i Båstad och Boarp för att fixa det sista. Nästan allt finns, inget skall fattas oss. Bara pepparkaksdegen var slut överallt. Tänk! Att en sån sak nästan kan kännas lite skön? Det blir helt enkelt inga hemmabakade pepparkakor, lätt brända i kanterna och mindre kryddiga än de köpta. För pepparkaksdegen tog slut. Ta-daa! Det var inte vi som rådde över det.

Och då har jag inte ens en särskilt stressig jul. Inte en massa barn som ska ha högar med paket för annars börjar de gråta, inte en stor tjock släkt som jag ensam ska laga mat till. Ändå är det stressande. Skitsvårt att inte. För vi vill ju ha det perfekt. Nu är det inte snö till exempel. Det blir ju stressande för en del. Nu har jag ont i halsen till exempel. Just för stunden säger jag nej. Men visst, sen står vi där några timmar senare, höga på socker och tjatiga visor och slåss mot rocky road och knäck som bränner fast. Ont i halsen eller ej, ska vi slå vad att det blir så? För det ääär ju bara en gång om året… God jul! Jobba på o-stressen.

Denna, årets sista vecka, började med att Håkan läst Bruno K. Öijers diktsamling Och natten viskade Annabel Lee. ”Och den är ju bra, såklart. Diktsamlingen är med betoning på en samling av dikter — jag ser ingen helhet, mer än den i varje dikt — en Öijersk antoning. Ett diktande som är — som det var och alltid varit. Underbar .. men.. nya landskap?” funderar Håkan.

På julafton skriver Cecilia om Modernistas nyutgåva av Dickens En julsaga. ”En julklassiker som är klassiker av en anledning: den är riktigt bra! Originalberättelsen förtjänar sin läsning eftersom den innehåller fler djup än de populärkulturella versionerna.”

Till juldagen har Tone läst Vi från Jedwabne av Anna Bikont. Ett stycke lysande reportagekonst om Förintelsen och den fortfarande livaktiga antisemitismen.

Annandagen bjuder på Joels recension av Generation 64, om världens mest sålda hemdator, skriven av Jimmy Wilhelmsson och Kenneth Grönwall. ”En madeleinekaka för mig som hade en sådan maskin när det begav sig”, säger Joel, och ger boken betyget 6.

Veckan avslutas med att Nina skriver om Johan Kindes Passera denna natt, som hon tycker är ”en utlämnande självbiografi som tyvärr aldrig griper tag”.

Similar Posts:

• ”hantverk för ro och revolution”
• Korta romaner för försvunna mellandagar
• Vecka 46: Jag får inte plats med fler böcker nu
• Tröttsam natt
• "Men klockorna dom tickar, allt underbart är kort, så låt champagnen flöda, för snart har livet gått …"