Första uppropet i nya skolan, på allmänestetiska programmet på Sibylla i Uppsala, får Nico frågan om sitt pronomen, och svarar ”hen”. Som att det inte är en stor sak. Det är det, i alla fall för Nico.

Hen blir nästan förälskad i den här nya bilden av sig själv. Som estet i Uppsala, som någon som hänger med andra esteter. Som skapar. Som kan vara ”hen”. Och faktiskt bli förälskad, på riktigt.

Samtidigt finns det saker som skaver. Som att mamma därhemma i Vansbro fortfarande inte känner till Nicos nya jag. Eller om nya kärleken, Beata, verkligen köper det här med ”hen”, på allvar. Och så det här med skapandet, som mest verkar sluta i kaos.

Anna Ahlund har en fantastisk förmåga att levandegöra gymnasieungdomar, deras miljö och livsvillkor. Precis som Nico blir jag lite förälskad i själva skolan, i estettillvaron, i människorna som går där. Jag kommer ihåg hur obekvämt och samtidigt intressant det kunde vara att vara inackorderad hos en fullkomlig främling, och ambitionerna i det där första alldeles egna utrymmet (Beatas lägenhet!). Den första förälskelsen, herregud, och alla möjligheterna som stormade över en, iväg med en. Allt man kunde vara, och samtidigt rädslan att inte kunna leva upp till det.

När jag gick i gymnasiet (för dryga 20 år sedan) frågade förstås ingen efter ens pronomen. Det fanns inte riktigt i tankevärlden att ifrågasätta vilket kön man tillhörde (eller, det gjorde det ju förmodligen för dem som akut kände så, men det var knappast allmängods), och det fanns bara två att välja på. Det fanns däremot skäl att bråka om allt vad det innebar att tillhöra ett kön, och det gör det ju fortfarande. Jag vet inte om Nicos sätt bara är ett annat sätt att göra det på, men nog känns det som att vi alla har gränser att stångas med, oavsett namn.

Similar Posts:

• Att älska någon som har ett förflutet
• Semiutopiska dagdrömmar
• Att ljuga ett sannare jag
• ”Vi är den nya kvinnan!”
• Skolan står i brand

Det är ett myllrande gymnasieliv i Saker ingen ser, och det är lite som att komma hem. Plötsligt minns man sina egna dagar i korridorer och i aulan, på caféer och filmkvällar, även om min gymnasietid inte var lika spännande som den hos de på Byllis. Också karaktärerna står på egna ben i texten, även om Sebastian går mig på nerverna. Speciellt spänningen personerna i kompisgänget emellan är snyggt fångat, och kanske typiskt för relationer i den åldern.

Bäst är Ahlunds avslappnade relation till personernas sexualitet och könsidentitet. Aldrig nämns några stämplar och det är skönt som omväxling. I Ahlunds värld får verkligen alla tycka om precis vem de vill, och ingen, absolut ingen, bryr sig om det. Det är en värld att längta efter, och hoppas på inför framtiden. Sexet är också utförligt och avslappnat beskrivet, även om ungdomarna ibland är väl bra på allt de företar sig.

Historien släpar dock en del, någonstans efter mitten, såpass att den fick ligga orörd på nattduksbordet i dagar. Och jämfört med min läsupplevelse med Du, bara, som jag sträckläste och blev helt tagen av, är Saker ingen ser inte i samma liga. Sen är det också en annan typ av bok, och det är svårt att få samma effekt när man skriver utifrån flera personers perspektiv. Som tur är springer Ahlund långa distanser när hon skriver och den sista spurten kommer också till slut, och då kan sidorna knappt bläddras förbi tillräckligt fort.

Saker ingen ser är lite spretig, men gör kanske inte så mycket. Den är snabbläst, älskvärd och sådär lagom utopisk att man hinner glömma bort inköpslistan på köksbänken och tvätten ute i torkrummet. Dessutom är boken otroligt nära sin plats, Uppsala, vilket ger mig en visuell bild på ett helt annat sätt än jag kan i alla de där ungdomsböckerna som utspelar sig i Stockholm. Läs Anna Ahlund, allihopa, det är väl värt er knappa tid.

Similar Posts:

• Att älska någon som har ett förflutet
• Ett sannare jag
• Avelshingst, sceniskt underbarn eller hopplös dagdrivare?
• Uppfriskande triangeldrama
• Lång dags färd mot att hitta sin egen version av normalt

I nästa steg i Carolines plan hamnar Frank, John och hans bästa vän Elli i syskonens föräldrafria sommarstuga och intrigen tätnar. Vem är det egentligen som är intresserad av vem? Och hur lätt är det att våga kasta sig ut och chansa, lita på att den man vill ha också vill ha en själv?

Anna Ahlunds ungdomsroman Du, bara är hennes debut och kom ut i somras. Så här när våren fortfarande mest känns som höst ger den en perfekt försmak av sommarvärme, men grillning på tak med utsikt över hela Uppsala och sommarstugevistelse med bryggbad, långa ostyriga dagar och svala båthus. Och så pirrande, elektrisk, uppslukande förälskelse, förstås.

John står på tröskeln mellan grundskola och gymnasium, en valfrihet han inte riktigt vet vad han ska göra med. Alla väntar spänt på intagningsbeskedet – kommer han in på det där fotbollsgymnasiet han sökt? – men egentligen är han inte så säker på att han vill gå där. Om han vill bryta upp från staden eller inte.

Kanske är Frank faktiskt det enda han är riktigt säker på? Fast kan man vara det? Det är en förälskelse som snart hamnar på kollisionskurs med såväl Caroline som Elli, men kanske ännu mer med Franks eget förflutna. Han är äldre än John och ganska sårig efter ett tidigare förhållande. Det är inte heller så lätt att hantera.

Fräscht som ett sommarregn känns det att kön och sexuell identitet i Du, bara är fullkomligt en ickefråga. Personen John blir kär i personen Frank. Inte i ett kön, i en person. Ingen behöver komma ut ur någon garderob eller så. Det är skönt. Det behövs förstås böcker om båda delar, men det är uppfriskande att inte alla behöver handla om att våga stå för vem man är och allt det där. Kärlek är svårt, oavsett kön och läggning. Du, bara är en stilsäker och härlig debutroman som har annat att koncentrera sig på.

Similar Posts:

• Uppfriskande triangeldrama
• Ett sannare jag
• Katten. Landet. Kärleken
• Semiutopiska dagdrömmar
• Så lätt och så svårt som kärlek