Så är det inte riktigt i The Crow Trap, den allra första Vera-boken.

Här möter vi tre kvinnor som ska arbeta tillsammans med en miljökonsekvensanalys i en liten stuga uppe bland Northumberlands kullar (eller Penninska bergen, men Cleeves talar vanligen om dem som ”hills”). Syftet är att jämna vägen för ny gruvdrift, vilket såklart skulle påverka många i trakten och väcker starka känslor.

Rachel är projektansvarig, anställt på en privat miljöorganisation som hon hjälpt till att bygga upp tillsammans med sin dåvarande pojkvän. Han tar all cred för hennes arbete, men att försöka göra något åt det skulle innebära att behöva erkänna för sig själv att hon blivit utnyttjad. Anne är projektets botanist, bosatt i den närliggande byn och med visst rykte för sina kärleksaffärer. Grace är ansvarig för att kartlägga däggdjur och är projektets yngsta, mest okända och hemlighetsfulla deltagare. Hon är socialt avig på ett sätt som snart börjar gå de andra två på nerverna.

Till en början ser vi allting ur dessa tre, sinsemellan mycket olika kvinnors synvinklar i längre avsnitt döpta efter var och en. Tidsperspektivet förflyttar sig också, men i slutänden ligger en av de tre död ute i regnet på berget.

Först här, drygt 200 sidor in, stövlar Vera in i bilden på riktigt, och det är inte alldeles tv:s Brenda Blethyns trivsamma, lite rundnätta uppenbarelse som infinner sig.

She was a large woman – big bones amply covered, a bulbous nose, man-sized feet. Her legs were bare and she wore leather sandals. Her square toes were covered in mud. Her face was blotched and pitted so Rachel thought she must suffer from some skin complaint or allergy. Over her clothes she wore a transparent plastic mac and she stood there, the rain dripping from it onto the floor, grey hair sleeked dark to her forehead, like a middle-aged tripper caught in a sudden storm on Blackpool prom.

Fullt så fula kan kvinnor såklart inte vara ens i brittisk tv, men Veras utseende och hennes exem, som till skillnad från hennes kroppshydda för en alltmer tynande tillvara ju längre serien fortskrider, är på något märkligt sätt lustfyllt att läsa om. Som i en scen där hon spanar inifrån stugan och det första hon gör när hon när hon kommer in i huset är att dra av sig sina kliande byxor. Så, när hon riskerar att bli påkommen: ”It wasn’t so much the collapse of the investigation which bothered her. It was the thought of being caught, sitting here, wearing nothing below the waist but a pair of knickers and some wollen socks.” Jag vet inte, det är bara så … relaterbart.

The Crow Trap finns översatt till svenska, som Kråkfällan, men det är verkligen en fröjd att läsa Ann Cleeves böcker på engelska. Visserligen blir jag mycket snart medveten om att mitt naturvetenskapliga ordförråd har sina begränsningar, men man lär sig ju, och dialekten ger verkligen en alldeles särskilt lokalfärg. Här heter det ”bairn” istället för ”child”, ”aye” istället för ”yes” och ”burn” istället för ”stream”. Och jag fnissar förtjust när Vera oroar sig för att ramla ”arse over tits”. Det är väl en fantastisk bild? Den passar denna underbara, bryska hjältinna klockrent.

Similar Posts:

• Obönhörligt som tidvattnet
• Vasst och blänkande
• Människor förrädiska som tidvatten
• Läsning är farligt
• Det förflutnas långa skuggor

Till ön, som vid ebb har en smal bilförbindelse med fastlandet, kommer en grupp gamla vänner för en återförening. De ses på samma plats vart femte år, nu för att fira femtioårsjubileet av den första helgen de tillbringade tillsammans på ön som skolkamrater.

Fredagskvällen förlöper ungefär som den brukar. Vännerna faller in i sina gamla roller. Det dricks en hel del. Man utbyter historier och ältar minnen. Så på lördagsmorgonen kommer en av dem inte till frukosten. När vännerna går för att väcka honom hittar de honom hängd på sitt rum. Självmord. Eller är det?

Kriminalinspektör Vera Stanhope misstänker mord, vilket snart kan bekräftas. Den döde, den bedagade tv-stjärnan Rick Kelsall, verkar inte precis ha varit rädd för att reta upp folk. Han har nyligen avpolletterats av tv-bolaget efter anklagelser om sexuella trakasserier och allmän bufflighet. Han är med andra ord en ”kulturman”. Är det någon han betett sig illa emot som följt efter honom till Northumberland?

Eller ligger svaret längre tillbaka i tiden än så?

The Rising Tide, den tionde romanen om Vera Stanhope och hennes kollegor vid Northumberland-polisen, känner jag delvis igen från tv-serien Ett fall för Vera. En stor del av romanerna är filmatiserade, uppblandat över säsongerna med intriger skrivna direkt för tv. Det spelar ingen större roll, har jag insett. Jag minns ändå aldrig vem som var mördaren. En hel del är också ändrat och komprimerat, och även om tv-serien är sevärd med sina vackra, ofta karga miljöer så ger romanerna betydligt mer kött på benen.

Det gäller inte minst de återkommande poliserna. Förutom Vera själv växlar perspektiven mellan hennes närmaste man, Joe Ashworth, och den unga, ambitiösa Holly Clarke. Det är alltid intressant att läsa deras olika perspektiv på de misstänkta – och varandra. Även om den egensinniga Vera är en favorithjältinna så är jag långtifrån säker på att jag skulle vilja ha henne som chef. Hon lever för jobbet och är inte alltför empatisk när andra inte gör det, och hon drar sig inte för att spela ut Joe och Holly mot varandra när de tävlar om hennes uppmärksamhet och uppskattning.

Ann Cleeves är riktigt bra på att fånga karaktärer, också i det småskaliga. De flesta som passerar förbi i en mordutredning känns som verkliga människor med sina egna historier. I The Rising Tide tickar klockan obönhörligt. Som det farliga tidvattnet som skärmar av Holy Island, men också som själva livets utmätthet.

Vännerna som återförenas på ön var tonåringar när de var där första gången. Då var de hetsiga och unga. Nu närmar de sig pensionsåldern. De grubblar över det förflutna och vad som ska komma. Relationer har inletts och avslutats. Karriärer likaså. Barn har fötts, vuxit upp och gått vidare med sina liv.

Och Rick Kelsalls död är vare sig det första eller det sista dödsfallet som kommer att prägla vännerna på Holy Island – eller Vera och hennes team.

Similar Posts:

• Vasst och blänkande
• Inspektör Vera gör entré
• Människor förrädiska som tidvatten
• Det bubblar i Brighton
• Läsning är farligt

Nu tog jag för givet att ”stormfågel” bara var ett poetiskt uttryck, men det är faktiskt en fågelart. Stormfågeln är gråvit, trutliknande, har en vingbredd på över en meter och finns i nordvästra Europa och Arktis. Så har jag lärt mig det.

Och det är ingen dålig association, även om man får säga att det är en fri översättning. Havet och fåglarna är ständigt närvarande i Cleeves North Devon, lite som de är i Elly Griffiths Ruth Galloway-serie, även om den utspelar sig på andra sidan England, i Norfolk. Elementen finns alltid där, lockande, hotande. Vidderna, havet, dimman, tidvattnet och stormarna.

Stormen rasar också mycket riktigt i början av Stormfågel, och återkommande. Sjöräddningen i den lilla byn Greystone i norra Devon kallas ut, men personen de finner är bortom all räddning. Inte drunknad, utan placerad, ensam och naken i en liten jolle, förtöjd i den mytomspunna viken Scully Cove.

Mannen, offret, är en känd äventyrare, en jordenruntseglare som gjort tv-program och skrivit böcker. Han heter Jem Rosco och har sitt ursprung i trakten. Till Greystone anlände han för några veckor sedan, och för byborna, som han tagit ett glas med varje kväll på den lokala puben, har han bara antytt att han väntar på hemligt, betydelsefullt besök.

För att utreda mordet på Rosco kommer kriminalkommissarie Matthew Venn med sitt team till byn. Venn har varma barndomsminnen från trakerna däromkring. Det religiösa samfund som han växte upp inom är starka på orten, och hans egen församling gjorde utflykter dit.

Fullt så idylliskt verkar dock inte Greystone. Byn är liten och sluten, mentalt likaväl som fysiskt. Utåt sätter man upp en stadig front, mot såväl havet och stormarna som främlingar. Under ytan frodas maktkamp, fiffel och gammalt groll.

Det instängda och samtidigt äventyrliga i de små klapperstensvikarna, dit det bara går att ta sig vid lågvatten, är märkligt lockande. Kanske är det en tidig dos av Enid Blytons Fem-böcker som gör det. Här är det lätt att få ett dödsfall att se ut som en olycka, men med Rosco har mördaren gjort precis tvärtom. Hans död verkar närmast iscensatt. Regisserad.

Ändå håller jag inte riktigt andan framåt slutet av romanen, fast jag plöjer den med god fart. Att lösa brottet känns helt enkelt inte lika viktigt som hur välskriven själva romanen är, hur bra översatt, och hur gärna jag vistas i den här världen en stund med den trivsamt intellektuelle men ganska okarismatiske Venn och hans kollegor.

Lite som en stormfågel kanske skulle kunna slå sig ner på någon grå stenmur i den lilla byn Greystone, dra in havsdoften och för ett slag iaktta hur människor far fram med varandra.

Similar Posts:

• Vasst och blänkande
• Inspektör Vera gör entré
• Obönhörligt som tidvattnet
• Det bubblar i Brighton
• Människans obändliga vilja i kamp med naturen

Romanserierna om kriminalarna Vera Stanhope respektive Jimmy Perez har jag inte läst, även om jag funderat på det. När så Cleeves härom året kom med en ny bokserie, om ytterligare en kriminalkommissarie, hoppade jag däremot på tåget. North Devon-serien inleddes med Albatross, och nu är kommissarie Matthew Venn tillbaka i Häger.

Här kallas han till en mordplats där en äldre man hittats mördad i sin dotters glasateljé, huggen med en stor skärva från en av dotterns handblåsta vaser. (Jomen, det är lite Midsomer över den scenen, faktiskt.) Ingen vet vad han hade där att göra mitt i natten, men strax innan var han på fest tillsammans med en av Venns kollegor, Jen Rafferty. Han bad att få prata med henne om något som Jen uppfattar som ett polisärende, men hon har druckit lite för mycket, och det blir inte av. Nu är det för sent.

Jen är inte den enda som rört sig i samma kretsar som mordoffret, Nigel Yeo, en före detta läkare och numera ordförande för en alltmer konfrontativ patientorganisation. Matthew Venns make, Jonathan, driver det lokala kulturhuset och är väl bekant med konstnärerna på gården där Nigels dotter Eve har sin ateljé. Det är ett rätt speciellt ställe, med en rik mecenat som inhyser såväl konstnärer och deras arbetsplatser som en familj som faktiskt driver jordbruket. Nigel Yeos mord blir inte det sista i sammanhanget.

Jag är förtjust i Cleeves tidigare huvudpersoner, den egensinniga Vera Stanhope och Jimmy Perez med sina trassliga familjerelationer. Venn föll jag inte riktigt i farstun för. Han är så tillknäppt, med sin bakgrund i någon sorts frireligiös sekt, och så fantastiskt medelklass med sitt fina hus vid havet och sin lyxigt matlagande, konstälskande make. Såhär i andra boken har emellertid både han och maken vuxit till och vunnit över mig. Kollegan Jen kämpar med ensam vårdnad om två tonårsbarn. En annan kollega, Ross, är mera old school-snut, lite frånsprungen av tiden. Han kommunicerar inget vidare med sin fru och har lite till övers för kommissariens mer finstilta, intellektuella stil. Mitt i alltihop unnar jag Matthew hans trygga medelklassfamn att komma hem till, och uppskattar en kommissarie som inte ständigt är på väg att dränka sina sorger och sig själv med dem.

Det här är en klassisk brittisk pusseldeckare i lite uppfräschad tappning. Inte direkt otäck, men smart konstruerad, definitivt i Christies anda. Det är spännande fram till slutkonfrontationen, även om historien inte stannar i minnet särskilt mycket längre än så. Möjligen med undantag för den där scenen med glasskärvorna.

Similar Posts:

• Obönhörligt som tidvattnet
• Inspektör Vera gör entré
• Människor förrädiska som tidvatten
• Läsning är farligt
• Motala som Midsomer