Men åter till frågan: hur mår den då, den svenska skräcklitteraturen? Det första som slår mig när jag försöker utröna det är att även om samlingen är relativt kort, lite drygt 150 sidor på tio noveller, ändå innehåller tre noveller som faller ur ramen. Två av författarna, Edgar Allan Poe och H.P. Lovecraft, är ju så klassiska som man kan bli inom skräckgenren, men båda är amerikaner och eftersom de båda dessutom är skräckpionjärer så är de också ungefär så osamtida det går att bli. Den tredje udda fågeln är Selma Lagerlöf som ju förstås är svensk, men pryder man en sedel kan man inte heller riktigt räknas som samtida. Därför går de de tre lite bort i min undersökning. Då återstår sju.

Så över till dem. Jag skall kanske först erkänna att jag är tämligen obekant med den svenska skräcklitteraturen, med ett undantag. När jag år 2005 läste om John Ajvide Lindqvists vampyrer i Blackeberg gjorde det ett mycket starkt intryck: Att vampyrer faktiskt fungerar lika bra i åttiotalets Sverige som i det viktorianska England. Ja, själva inramningen med Sverige påminde faktiskt en hel del om när jag hörde Kent för första gången tio år tidigare och såg hur gitarrmangelpop faktiskt också kan sjungas på svenska (för yngre läsare kan det vara värt att notera att Eskilstunabandet då var en del av den svenska indiepopscenen och inte det institutionaliserade stadiumbandet). Sedan dess har jag läst varje rad av Ajvide Lindqvist och när jag ser att hans novell här är nummer tio, så läser jag inte de andra nio först utan börjar i slutet. Några rader in i den, Equinox, känner jag dock igen den. Den var med i hans egen novellsamling Pappersväggar, och jag blir åter lite besviken på upplägget av De odöda. Jag hade ju faktiskt hoppats på något nyskrivet från honom.

Nu återstår således sex av de ursprungligen tio novellerna och bland dem är det främst Åke Edwardsons Fönstret som gör intryck. En historia om en medelålders man som upptäcker tjusningen att som en pensionär stå hemma och betrakta, och stundtals även kommentera, omvärlden genom sitt köksfönster. Någon blodisande skräcknovell är det kanske inte, men ett mysterium i en alldeles vanlig och grå vardag framkallad av någon form av längtan bort ger en finstämd känsla av vemod. Min andra favorit är Andreas Romans Alla sorters monster, där vi möter en osympatisk företagsledning som möts upp för någon slags umgås-utanför-arbetet på pimplingsisen. Här är står dock ondskan hos de övernaturliga krafterna de möter sig slätt gentemot deras egna dolkhugg mot varandra.

Att flera av novellerna är läsvärda, ja, de två nämnda och för den delen Lindqvists novell är riktigt bra, tar ändå inte bort känslan av att hela samlingen är ett hafsverk. Kanske ligger det i min initiala besvikelse över att Lindqvists novell är sex år gammal. Eller i att jag är skeptisk till varför man måste lägga in tre klassiker. I förordet sägs det att ingen skräckantologi blir fullständig utan dem men det håller jag inte alls med om. Möjligen är det också för att flera av novellerna bara passerar som läsvärda och ett par av dem som knappt ens det. Men mest kanske för att jag efter denna läsning ändå inte kan svara på frågan om hur den svenska skräcklitteraturen mår. För om jag ändå blev tvingad att ge något svar på frågan skulle det bara bli ett: jo, den mår väl hyfsat.

Similar Posts:

• En säker blandning skräck
• Poe light
• Litterära cirkuskonster om märkliga ting
• Bortom guldbaggar och svarta katter
• Verkligheten som en skuggridå

Mörkrädd är som gjord för film, mer eller mindre ett bildmanus efter en dramaturgisk standardmall och med ett upplägg klassiskt för sin genre. Och är inte poängen med dramaturgin att det allt som oftast funkar? Det som skiljer en thriller i litteraturform från på film, är att den aldrig riktigt kan använda sig av någon chockverkan. Överraskningsmomentet måste byggas upp och spänningen måste hållas mer konstant istället för ett användande av snabba klipp och effekter. Tempot kan drivas upp med kortare meningar, eller så kan man djupdyka in i det mänskliga psyket. Författaren måste använda sig av andra knep än regissörens. För att understryka en twist i slutet kursiverade Lovecraft gärna den sista meningen och Poe grävde i olika mänskliga rädslor. Men båda dessa var hänvisade till det skrivna ordet på ett annat sätt än Andreas Roman.

Mörkrädd är skriven av någon som är uppvuxen med skräckfilmer, uppvuxen med ett annat bildspråk, och även om det är en historia om mänsklig rädsla för något okänt så får vi den nästan uteslutande berättad utifrån. Det är en kameralins som följer David från scen till scen, vi får hans barndom återberättad parallellt, med hjälp av flashbacks. Dialogerna innehåller en och annan one-liner och finns där för att dela ut lite personlighet till karaktärerna, men vi släpps aldrig riktigt in och deras förhållanden till varandra känns ibland lite för stereotypa. De personer runt David som hjälper till att föra historien framåt är nästan uteslutande kvinnor. Vi har en prostituerad som är mycket förstående när han anförtror sig åt henne ("Lille vän", säger hon och klappar honom på huvudet), en stark och ambitiös syster som finns till stöd, samt en hotellreceptionist med sina egna issues att handskas med. (Det slår mig nu hur roligt det skulle vara att läsa boken ur ett freudianskt perspektiv.) Och just det, David har ju sin katt också, Trassel, som han själv beskriver som en tyst, cool tjej som bara hänger med. Faktum är att det är den mest sympatiska vänskapen som gestaltas, den mest naturliga och trovärdiga. Davids känslor för Trassel och hennes öde är egentligen det som faktiskt griper mig på ett plan som jag kan relatera till. Annars är det mest porträtt man känner igen från nästan överallt. David själv är ett.

David var trettiotvå år gammal. Han var blek och bar ofta dagsgammal skäggstubb. Kindbenen var håliga vilket gav honom ett magert utseende. Ögonen var mörka med rynkor kring tinningarna och folk tyckte ibland att han tittade förbi dem, som om han såg något bakom deras axel. Han var tunn över axlarna och skrovlig i hyn, och det fanns en tröghet i hans sätt att röra sig. Som om han hölls tillbaka av något. Han blundade ofta och ibland somnade han en kort stund på lunchrasterna.

Skulle jag vilja vara riktigt elak skulle jag kunna kalla detta för en schablonroman, en formövning från någon skrivarskola, men det tänker jag inte göra. För som sagt, dramaturgin finns för att den fungerar, stereotyper återanvänds för att vi känner igen dem och det krävs inte mycket för att vi ska komma in i historien. Nog är det något av en sidvändare, den är liksom helt okej. Läs den, istället för att kolla på filmatiseringen av Stephen Kings Pestens tid, det tar lika lång tid och Mörkrädd har ett bättre slut. Man fastnar i den som man fastnar i en halvbra film sent om nätterna. Som läsare vill man ju veta hur det slutar, är det något där ute eller är det bara Davids egna hjärnspöken?

Similar Posts:

• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Vådan av alltför intensiv släktforskning
• En plot twist som är värd hypen
• Verkligheten som en skuggridå
• Ett göteborgskt psycho

Vigilante ger olycksbådande signaler mycket tidigt och utspelar sig i ett regntyngt Göteborg där Marcus har fått nog. Han har fått nog av att "ingen skärper sig", som han säger, och blir själv den hämnare som utmäter straff och dömer.

Det som är utmärkande för Marcus är att han inte tyngs av sitt samvete men inte heller av de sociala spärrar som vårt samhäller byggs upp av. Marcus skäms inte. Han är fokuserad och trött på alla idioter. Det är möjligt att han helt saknar förmågan att bry sig om på ett djupare plan men det är han inte ensam om.

Det finns en svårighet med att huvudpersonen i en bok inte är sympatisk. Få böcker har klarat av den nöten men där är Per Lagerkvists Dvärgen ett gott exempel.

Jag gillar ju egentligen att ha någon att heja på och det får jag inte i Vigilante. Istället sitter jag krampaktigt och hoppas på att inget ska hända. Kanske blir han inte påkommen. Kanske kommer han på att det inte är värt det, kanske kan de övriga karaktärerna ta över huvudhandlingen. Kanske…

Frågan är ju vad som händer om man en dag slutar upp att bete sig. Om man låter sina impulser styra och inte längre ljuger för att det är smidigast så.

Det är intressant att fundera över men frågan får inte sitt svar i Vigilante. Inte heller ställs den på sin spets.

Det är lite synd om Marcus. Han är lite avskyvärd men han är också ganska frånvarande. Jag vet inte riktigt hur han tänker och jag kan inte med hans hjälp leva mig in i en värld där jag utmanar min egen mänsklighet. Jag är inte förtjust i American Psycho men bokens huvudperson ger mig ändå en inblick i sin sjuka värld på ett mycket skrämmande sätt.

Men visst, detta är inte riktigt min genre. Jag gillar Modesty Blaise. Det definierar mig nog mer som en mjukis med Robin Hood-komplex än en person med smak för smaskiga thrillers. Detta är visserligen föga smaskigt men väcker ändå frågor om var mänsklighet börjar och slutar och det intresserar mig.

Similar Posts:

• Som på film
• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg
• Dramatisk romansoppa
• Nej till det göteborgska
• Bildningsväg genom betongen