Samlingen består alltså av korta noveller, skrivna av olika författare, som utspelar sig i olika tids- och rumsaspekter, nyskrivna blandade med gamla klassiker. Det är ett vinnande koncept. Och det är just det som är både samlingens fördel och nackdel. Man vet att man kommer hitta något som verkligen biter tag, samtidigt som man kan vara lika säker på att hitta något att snabbt bläddra förbi.

Samlingen byggs upp av en bra novell följd av en mindre bra, följd av en något bättre och så vidare. Samlingen blir med sin önskan om allas tillfredsställelse stundtals snarare komisk. Jag tänker då främst på Caroline L. Jensens Sju års olycka som med sitt monster och splatter får mig att skratta och sätta skämskudden över ansiktet istället för skrämselkudden. I text kan jag inte ta den till mig men som film skulle den säkert göra sig väl.

Att skrämma mig är ingen större utmaning egentligen men det är i det subtila man verkligen lyckas. Som i Åke Edwardsons Fönstret där en man tittar ut genom sitt fönster och ser en familj passera. Åren går men familjen förändras inte, barnen växer inte och klär sig inte efter årstidernas växlingar. Egentligen händer ingenting men Edwardson lyckas hålla kvar en med en känsla om att något, man inte vet vad, kommer att hända. Och han verkar göra det så lätt.

Det var ingens fel. En sten sätter ett jordskred i rullning, en snöflinga startar en lavin. Ingens fel. Något sätts i rörelse och måste fullfölja sin rörelse. Mer är det inte.
Jag är nöjd med mitt straff.

Så inleds den avslutande novellen Equinox av John Ajvide Lindqvist och jag har haft turen att inte läsa den tidigare när den publicerades i Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar. Detta är den novell, tillsammans med Fönstret av Edwardson, som mot slutet verkligen lyfter samlingen och med sitt berättarspråk lämnar en med en önskan om mer.

Skräck är ju annars en genre som hör hösten till, men med förra årets förlängda höst finns det fortfarande tid till att krypa upp i soffan och låta sig skrämmas medan regnet smattrar hotfullt mot rutan – eller medan snön lägger sig som ett tyst täcke över landet och… alla dör.

Similar Posts:

• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Något är kajko
• Bland tomtar och troll
• Folkhemskt
• Oknytt i rampljuset

Men åter till frågan: hur mår den då, den svenska skräcklitteraturen? Det första som slår mig när jag försöker utröna det är att även om samlingen är relativt kort, lite drygt 150 sidor på tio noveller, ändå innehåller tre noveller som faller ur ramen. Två av författarna, Edgar Allan Poe och H.P. Lovecraft, är ju så klassiska som man kan bli inom skräckgenren, men båda är amerikaner och eftersom de båda dessutom är skräckpionjärer så är de också ungefär så osamtida det går att bli. Den tredje udda fågeln är Selma Lagerlöf som ju förstås är svensk, men pryder man en sedel kan man inte heller riktigt räknas som samtida. Därför går de de tre lite bort i min undersökning. Då återstår sju.

Så över till dem. Jag skall kanske först erkänna att jag är tämligen obekant med den svenska skräcklitteraturen, med ett undantag. När jag år 2005 läste om John Ajvide Lindqvists vampyrer i Blackeberg gjorde det ett mycket starkt intryck: Att vampyrer faktiskt fungerar lika bra i åttiotalets Sverige som i det viktorianska England. Ja, själva inramningen med Sverige påminde faktiskt en hel del om när jag hörde Kent för första gången tio år tidigare och såg hur gitarrmangelpop faktiskt också kan sjungas på svenska (för yngre läsare kan det vara värt att notera att Eskilstunabandet då var en del av den svenska indiepopscenen och inte det institutionaliserade stadiumbandet). Sedan dess har jag läst varje rad av Ajvide Lindqvist och när jag ser att hans novell här är nummer tio, så läser jag inte de andra nio först utan börjar i slutet. Några rader in i den, Equinox, känner jag dock igen den. Den var med i hans egen novellsamling Pappersväggar, och jag blir åter lite besviken på upplägget av De odöda. Jag hade ju faktiskt hoppats på något nyskrivet från honom.

Nu återstår således sex av de ursprungligen tio novellerna och bland dem är det främst Åke Edwardsons Fönstret som gör intryck. En historia om en medelålders man som upptäcker tjusningen att som en pensionär stå hemma och betrakta, och stundtals även kommentera, omvärlden genom sitt köksfönster. Någon blodisande skräcknovell är det kanske inte, men ett mysterium i en alldeles vanlig och grå vardag framkallad av någon form av längtan bort ger en finstämd känsla av vemod. Min andra favorit är Andreas Romans Alla sorters monster, där vi möter en osympatisk företagsledning som möts upp för någon slags umgås-utanför-arbetet på pimplingsisen. Här är står dock ondskan hos de övernaturliga krafterna de möter sig slätt gentemot deras egna dolkhugg mot varandra.

Att flera av novellerna är läsvärda, ja, de två nämnda och för den delen Lindqvists novell är riktigt bra, tar ändå inte bort känslan av att hela samlingen är ett hafsverk. Kanske ligger det i min initiala besvikelse över att Lindqvists novell är sex år gammal. Eller i att jag är skeptisk till varför man måste lägga in tre klassiker. I förordet sägs det att ingen skräckantologi blir fullständig utan dem men det håller jag inte alls med om. Möjligen är det också för att flera av novellerna bara passerar som läsvärda och ett par av dem som knappt ens det. Men mest kanske för att jag efter denna läsning ändå inte kan svara på frågan om hur den svenska skräcklitteraturen mår. För om jag ändå blev tvingad att ge något svar på frågan skulle det bara bli ett: jo, den mår väl hyfsat.

Similar Posts:

• En säker blandning skräck
• Poe light
• Litterära cirkuskonster om märkliga ting
• Bortom guldbaggar och svarta katter
• Verkligheten som en skuggridå